Jag vaknar upp med en ängel liknande flicka i famnen. Hennes kropp är helt avslappnad och hon ligger med huvudet på min arm och hennes hand vilar lätt på mitt bröst. Hennes andning skulle jag kunna lyssna på i timmar. Så lugn, mjuk, fridfull. Hennes mun är lite lätt öppen och läpparna plutar lite sött. Klockradion som står bredvid sängen visar 05.30, jag måste vara klar om en halvtimme, och planet lyfter klockan 7. Jag kysser min ängel på pannan och reser mig försiktigt från sängen utan att väcka henne. Hon gör en hög utandning men vaknar aldrig. Jag drar snabbt på mig samma kläder som jag hade på mig under gårdagen och går mot dörren. Jag stannar av innan jag går ut och skickar en sista blick på Annabelle. Hon är som en liten docka. Så perfekt. Och det gör ont i hjärtat att tänka vilken idiot jag hat varit mot henne, och fortfarande är. Jag smyger ut från hennes rum och går vidare till badrummet. Tandborsten ligger kvar på samma plats som den alltid har gjort och jag borstar snabbt igenom mina tänder och tvättar mitt ansikte. Även om klockan är lite och jag inte sovit många timmar så känner jag mig faktiskt väldigt pigg. Det knackar på badrumsdörren och jag hoppar till av det plötsliga ljudet som avbröt den extrema tystnaden.

"Who is it?"

"It's me." 

Jag ler när jag hör hennes trötta morgonröst och låser sedan upp dörren. Hennes hår står åt alla håll och hon kan knappt hålla ögonen öppna, det förvånar mig hur hon fortfarande kan lyckas se så vacker ut. Hon går direkt till medicinskåpet som hänger på väggen och tar ut en ask med några tabletter i. Jag lutar huvudet på sned och ser medlidande på henne. Om jag bara kunde ta ut värken från henne. Jag kommer nog aldrig förstå hur jobbigt det måste vara att vara tjej när man är fel tid i månaden så att säga. Hon gör fortfarande ingen beröring på mig utan går ut från badrummet och jag hör att hennes fotsteg leder till köket. Vattenkranen sätts på. Jag borstar färdigt mina tänder och går sedan ut till köket där jag finner henne ståendes med händerna på diskbänken och blicken ner mot marken. Jag går upp bakom henne och lägger händerna på hennes höfter och ansiktet i henne hår. Jag andas in hennes underbara doft av vanilj och mango. 

"Goodmorning beautiful." mumlar jag mot hennes hår. 

"Morning." kämpar hon fram och lägger armarna om magen. 

"Is it really that bad?" frågar jag oroligt när jag märker att hon knappt kan stå rakt, inte heller släppa taget om hennes onda mage. 

Hon får inte fram något ljud utan nickar bara och sluter igen ögonen. Det gör ont att se hennes lida. Jag lägger ena armen bakom hennes rygg och den andra under hennes knäveck och lyfter upp henne. Hon suckar, fortfarande med ögonen stängda, och lutar huvudet mot mitt bröst. Hon känns som en litet barn i min famn. Så liten och lätt. Jag går tillbaka till hennes rum och lägger ner henne försiktigt på sängen, drar täcket över hennes kropp och bäddar om henne som om hon vore min egen lilla flicka, vilket hon på ett sätt är. 

"Go back to sleep." säger jag åt henne innan jag börjar på mot dörren. 

"I want to follow you to the airport." säger hon plötsligt och när jag vänder mig om sitter hon redan upp i sängen. Jag suckar men kan inte låta bli att le. "Don't you think you should rest?"
"No." 

"You look tired."
"Well, I'm not." säger hon irriterat och lägger armarna buttert i kors över bröstet. 

Jag skrattar åt henne, "Fine. We're leaving in twenty minutes." 

Jag ler för mig själv när jag lämnar hennes rum. Det glädjer mig att hon verkligen vill följa med mig för att säga hejdå. Det får mig att känna mig... omtyckt. Jag har aldrig riktigt upplevt något sådant förut, att en tjej faktiskt tycker om mig. För mig har det bara varit att dom gett mig njutning över en kväll, men nu är det annorlunda. Nu ger hon mer en slags njutning hela tiden. Vi behöver inte ens hålla på med varandra och hon kan ändå få mig så lycklig. Hon är ju trots allt min flickvän nu. Min allra, första, riktiga flickvän. Jag vet att det kommer bli en utmaning för oss båda. Jag måste lära mig att inte behandla henne som hon vore min leksak och hon måste lära sig att släppa loss lite. Hon kan inte sitta kvar i samma, oskyldiga roll för alltid. Då kommer inte det här förhållandet att funka. Jag tar fram min väska som står på golvet i hallen och kollar så att jag har allt. Pass, mobil. Börs... Vart är min börs? 

"Hey Ana?" ropar jag inte så värst högs för att låta bli att väcka Kate som ligger och sover i rummet intill. 

"Ya?" svarar hon svagt och sött. 

"Have you seen my wallet?" 

"No." 

Jag svär för mig själv. Vart fan kan den vara då? Jag går till vardagsrummet och letar. Den ligger inte på bordet. Inte helle ri fåtöljen jag satt i kvällen innan. Jag svär igen. 

"Looking for something?" 

Jag hoppar till av Ana's röst. Jag vänder mig om och ser henne ståendes i dörröppningen med min börs i handen. Jag suckar ut av lättnad. Med ett leende på mina läppar går jag fram till henne för att ta min börs men hon rycker den bakåt innan jag fått tag på den. 

"Are you 8 or what?" frågar jag lite irriterat men klarar inte av att hålla tillbaka ett fånigt leende. 

"I see someone's prepared." Ana höjer ögonbrynen och i hennes andra hand håller hon i ett flertal förpackningar kondomer. Mitt ansikte blir en lätt färg av röd. Ana fortsätter bara att flina. 
"I just... they've been there for such a long time and i didn't bought-"

"A long time ago, you say?" Hon flinar. Det är som om vi har bytt roller. I vanliga fall är det jag som har mig kända flin på läpparna och det är Ana's kinder som ska vara rosenröda. I nästa ögonblick håller hon upp ett kvitto. Helvete. Kvittot till kondomerna. 

"Why are you lying to me, Harry?" frågar hon och kan knappt hålla sig för skratt. Hon låter inte ett dugg upprörd att jag faktiskt precis ljög för henne mitt upp i ansiktet. Hon ser detta som en lek. 

"Leave it, Ana." muttrar jag innan jag vänder ryggen om och går mot köket, inte för att jag vet vad jag ska göra där, men i denna stund vill jag bara slippa se på henne. Jag vet att det låter hemskt, men ni fattar grejen. Mina fötter hinner knappt nudda golvet inne i köket innan min hand fångas upp av en liten en. Jag vänder mig om och hinner knappt reagera innan hennes läppar är mot mina. Mina händer lägger jag lätt på hennes höfter och drar henne närmre mig. Hon avslutar kyssen nästan alldeles för snabbt och nu är det hon som rodnar, och jag flinar. Det känns faktiskt skönt att det är som det ska vara igen. 

"I think it's cute of you. You know... not wanting me to get pregnant." säger hon och borrar in sitt ansikte mot mitt bröst, något jag märkt hon ofta gör när hon är generad. Det är lite gulligt tycker jag. Jag skopar om hennes ansikte och håller det mitt emot mitt egna. Jag ser in i hennes ögon. De ser väldigt trötta ut, men trots det ser jag ändå lyckan. Lyckan som bara jag kan ge henne. Det gör mig själv alldeles lycklig också, att tänka att jag är en anledning till varför hon ler, och ens orkar leva. Jag lutar mig ner samtidigt som jag drar hennes ansikte mot mig så våra läppar återförenas i en mjuk och långsam kyss.

"You need to get ready, we're leaving in only a few minutes." Jag pussar henne snabbt på pannan innan hon försvinner in till sitt rum igen. Jag kommer på mig själv att stå och le som ett fån. Alldeles för mig själv. 

"Harry, have you seen my phone?"

Jag flinar när jag hör Ana's oroliga röst. Payback is a bitch.

"Here it is." säger jag och låtsas att jag just hittat den, när den egentligen låg i min jeansficka. Hennes tysta och små fotsteg närmar sig och jag räcker ut armen med mobilen i min hand, precis som hon gjorde med min börs för bara en liten stund sedan. Ana är just påväg att ta mobilen när jag håller upp den i luften. Ng så högt att hon inte klarar av att nå den. Hon är alldeles för kort.

"Very funny." säger hon och himlar med ögonen. "What are you, six?" 
"Cute background you've got there." flinar jag, innan jag tillslut ger henne mobilen när jag ändå fått sagt det jag ville få sagt. Hennes kinder blir röda igen. 

"Come on, he's been my celebrity crush since I was like 15." 

"And he still is?" Jaag höjer ögonbrynen. 

"Yeah, I mean... I'm not in love with him I just like him and-"
"But now you're mine so..." Jag går in på hennes bilder, byter bakgrundsbild från en bild på Justin Bieber till en annan. Jag låser hennes mobil och söker efter bakfickan på hennes jeans hon tagit på sig. Jag kan inte ljuga heller, jag låtsades att inte finna av fickan för att få mer möjlighet att omfamna hennes perfekta rumpa. Ana fnissar till när jag klämmer ena hennes skinka och slår löst bort min arm från hennes bakdel. 

"What did you do?" frågar hon fortfarande generat efter min beröring. Jag tar hennes lilla hand i min, kysser baksidan av den och släpper sedan taget.

"I changed your background to something better. Now, go and get ready, we're leaving in..." jag kollar på klockan, "Two minutes."
"2 minutes?" utbrister Ana och rusar till hennes rum. "Thank you for making me late. Really, thank you." ropar hon irriterat och jag bara skrattar. 

 

En bilresa på knappt tio minuter och sedan är vi framme vid flygplatsen. Jag följer efter den svarta Range Rovern framför mig där Paul vädleder mig till de avstängda delarna. På något underligt sätt har våra fans fått reda på att vi lämnar London idag och det har orsakat kaos på flygplatsen. Det är ju såklart kul att ha deras stöd, men personligen tycker jag inte att de ska släpa sig hit såhär tidigt på morgonen bara för att kanske ha en chans att se en skymt av oss. Paul kör in på ett avstängt område och jag följer efter. Det står inte några fans och skriker utanför, alla är väl där inne, så det är lungt för mig och Ana och kliva ur bilen utan att riskera att bli attackerade. Jag tar Ana's hand i min och vi småspringer in till flygplatsen, dock är vi fortfarande på en avstängd avdelning så vi får vara ensamma. Killarna är redan där. De kommer fram en efter en och kramar om Ana. Mig behöver dom inte krama eller nåot liknande, det räcker med ett enkelt 'hej'. Vi träffas ju ändå mer eller mindre varje dag i flera timmar. De sitter på stolar och det finns en ledig. Jag sätter mig ner och drar Ana ner i mitt knä. Hon lutar sig trött mot min axel och jag håller armen runt om henne. 

"Where's Kate?" frågar Niall. 

"Home, sleeping." svarar Ana och försöker på sig att fnissa och jag märker hur mycket hon måste kämpa för att ens få fram något ljud. Hon är verkligen inte pigg. Och det gör mig inte glad nu när jag måste lämna henne i detta skick. Jag skulle helst av allt bara villja vara med henne och få henne att måm bättre. Även om jag älskar mig jobb och att resa så kommer det stunder då jag vill skippa allt sådant. Nu är ett sådant tillfälle. 

"Why are you asking?" frågar jag och flinar åt Niall. Jag såg minsan igår hur han såg på Kate som om hon vore något utav det där illa extra. 

"I just thought she would come with you." säger han och försöker hålla ett straight face, men lyckas inte. 

"Yeah right." Jag har kvar samma flin på läpparna. 

"Are you okay, Ana? You look sick." säger Louis och rynkar på ögonbrynen.

"I'm fine. Just... tired." Jag förstår hur hon låter bli att nämna hennes 'mens-situation'. Jag kramar om henne låte hårdare och håller henne nära. 

"Did you get any sleep?" Jag visste väl det. Jag visste att Louis skulle kläcka ur sig en kommentar i den stilen. Jag suckar. 

"I did actually." svarar hon malligt vilket får mig att skratta. That's my girl. 

En utav våra livvakter Andy kommer in till rummet vi sitter och pratar i. Han säger att det är dags för oss att stiga på planet. Jaha. Killarna reser sig från sina stolar och Ana reser sig från mitt knä så även jag kan ställa mig på fötterna. Det tar inte långt tid innan hon är tillbaka i min famn igen. Jag håller henne tätt intill mig. Hennes armar är i ett fast grepp bakom min rygg och mina armar är i ett starkt grepp runt om hennes lilla kropp i jämförelse med min. Jag hör hur hon tar ett djupt andetag. 

"I'm gonna miss you." mumlar jag mot toppen av hennes huvud. Även om det bara blir två dagar så känne det ändå jobbigt att lämna henne. Så brukar det aldrig vara för mig. Men det är något speciellt med Ana. 

Hon släppar taget om kramen men behåller händerna lätt på min midja. Hon ser upp på mig och ler ett gulligt leende. "I thought I was the one who was going to say that first."
Jag rynkar ögonbrynen, "You didn't thought I was gonna miss you?"

"I just didn't thought you would say it." fnittrar hon. Jag ler ett snett leende och kramar om henne igen. Kramen räcker länge. Det är som om jag inte vill släppa taget om henne. 

"Harry, we have to go." Andy står i dörröppningen och väntar irriterat på mig. På något underligt sätt är det alltid mig de andra måsta vänta på... Jag skopar tag om Ana's ansikte och drar henne mot mig så våra läppar förenas. Jag anstränger mig verkligen för att känna på smaken av hennes underbara läppar innan jag avslutar kyssen. 

"Bye, love." säger jag och pussar henne snabbt på munnen en sista gång innan jag sakte börjar backa mot dörren. Hon håller min hand så länge som det går tills att armarna inte längre räcker. Hon står kvar på samma plats enda tills dörren stängs och jag inte ser henne längre. En konstig känsla får jag. Jag känner mig faktiskt lite ledsen. Ledsen för att lämna henne. 

Vi fem bandmedlemmar sitter tillsammans i flygplanet. Zayn har redan somnat och planet har inte ens lyft än. Men jag märkte att han var väldigt trött då jag först såg honom, och jag förstår det, klockan är ju tidigt på morgonen. 

"Cheer up buttercup." säger Louis och puttar mig på axeln. "You'll see her again on Saturday." 

Jag rycker på axlarna, "I know. I just feel bad for leaving her when she's not feeling alright."
"I'm sure Kate will take care of here while we're away." 

Louis får mig faktiskt att må lite bättre. Nu har jag en spelning i vackra Sverige som väntar på mig, och jag ser verkligen fram emot det. Vi ska även spela in till vår film när vi är i Sverige, så den här resan kommer nog inte bli så hemsk i alla fall. 

"So, it's getting pretty serious between you two now, am I right?" frågar Niall.

Jag rycker på axlarna, "I guess you can say that." svarar jag, och får det svårt att dölja mitt fåniga leende jag bara får när jag tänker på henne. Min Ana. 

---

Kommentera.

När kvällen nästan är över, så har den hunnit sluta med att några utav oss tvingats dricka en hel del vattenglas och en hel del kläder har tagits av, allt på grund av killarnas sjuka frågor och konsekvenser. Det börjar bli väldigt sent och killarna måste åka hem för att sova några timmar innan planet till Sverige går om bara sju timmar. Jag följer med dom till dörren och väntar tills att de en efter en tagit på sig sina skor, innan jag kramar om dem och tackar för att de gjorde min kväll väldigt rolig. 

"Bye Ana, it was nice meeting you. I hope we'll see you again sometime." säger Niall efter att han gett mig en riktig bamsekram. 

"I'm sure we'll do. And thank you for tonight, you sure know how to make a girl laugh." 

"That's my middle name, 'The boy who knows how to make women laugh'." säger han, och än en gång kan jag inte hålla mig från skratt. 

"So I'm a woman now?" frågar jag och höjer ena ögonbrynet. 

"Young woman." 

"I can live with that." 

Niall fnissar, "Goodbye Ana."
"Bye Niall." svarar jag innan dörren till lägenheten stängs igen och det blir tyst. Kate gick in till sitt rum lite tidigare än när killarna bestämde sig för att åka. Hon sover nog redan. Harry är nog mest troligt nerbäddad i min säng redan. Jag går först och borstar mina tänder och gör mig redo för sängen innan jag går till mitt rum där jag finner Harry, som jag trodde, i min säng med mobilen framför sig. Han kollar upp på mig men ger mig varken ett leende eller säger något. Han är väl trött, det hoppas jag i alla fall. Jag märker hur stökigt mitt rum är och tänker att jag ska bara fixa till det lite innan jag också kryper ner under täcket bredvid min Harry. Jag skjuter in min skrivbordsstol, plockar undan lite papper och pennor som ligger utspridda över skrivbordet och viker igen datorn och ställer den rakt och fint i mitten av bordet. 

"Ana." hör jag Harry säga. Jag tittar upp på honom från golvet som jag börjat stöka bort kläder från. Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig, jag som alltid var så ordningsam förr, och nu ligger det ett par klädesplagg på mitt rumsgolv. I swear to god, något sådant ser man inte ofta. 

"Can you please come to bed now?"

"I have to clean up this mess first." säger jag och fortsätter med mina 'sysslor'. Jag hör hur Harry suckar och ser hur han slår bak huvudet i kudden. Jag skrattar bara och tar upp kläderna från golvet och hänger in dom i min garderob igen. Jag kan sedan dra av mig mina kläder så att jag bara är klädd i mitt pyjamaslinne och trosor, och tillslut krypa ner under täcket som Harry håller upp åt mig. Jag lägger mig vänd mot honom men möter inte hans blick. Jag stirrar tomt in i hans bröst, jag är nästan alldeles för trött för att hålla ögonen öppna. 

"I heard you and Niall talking." säger Harry.

"Yeah, he's sweet." svarar jag och rycker svagt på axlarna. 
"Does he know that you're mine?" 
Nu ser jag på Harry. Jag förstod nästan att han skulle bli svartsjuk att jag pratar med andra pojkar. Men inte trodde jag att han skulle bli svartsjuk när jag pratar med hans bästa vänner. 

"Are you serious?" frågar jag irriterad och tittar lika irriterat på honom. 

Harry nickar svagt. 

"Oh come on, Harry." vrålar jag och puttar honom i bröstet. Jag vänder mig med ryggen mot honom så jag slipper se på honom. Jag säger då det, han går mig verkligen på nerverna ibland. Jag känner hans arm runt om mig och han drar mig bakåt och in i hans famn. Hans fingrar söker sig in under min tröja. Han ritar cirklar runt naveln och handen åker bara högre och högre upp. Jag tar i hans hand och drar ut den från min tröja. Harry suckar men kan inte hålla tillbaka ett litet skratt. Han kysser mig i nacken ett par gånger. 

"You know what I've heard?" mumlar han mot min nacke och andas in min doft i ett djupt andetag. 

"What?"

"When girls are on their period, they're always so horny."

Även om jag inte ser på honom så känner jag det på mig att ett flin är placerad på de rosa, vackra läpparna han har. 

"Not all girls get horny when they're on their period." konstaterar jag och försöker låta obrydd. Vilket blir lite svårt, jag är nämligen en utav de tjejerna som faktiskt blir... ja...

"Are you one of those girls?" Han mumlar fortfarande fram orden med munnen i min nacke och armen runt om min mage. Jag väljer att inte svara. Dels för att jag fortfarande är ny med hela 'röra-varandra' saken, och för att jag är trött. Han snurrar plötsligt runt mig så mitt ansikte är bara några decimeter ifrån hans. 

"Do you wanna play a game?" frågar han busigt och ler.

"What game do you want to play now?" suckar jag, men kan inte hålla tillbaka leendet. 

"No, it's not a new one. I want to continue with Truth or Dare." Jag inser att det är något han har i baktanke. Men, eftersom det är lika bra för mig att fråga honom saker jag alltid velat veta om honom, så går jag med på det. 

"Fine.
Harry's leende byts ut till ett flin. "So, Ana... truth or dare?"
"Truth, I'm way to tired to do anything." 

"Alright." säger han och biter sig i läppen. "Did you ever have sex before me and you had?"

Frågan gör mig nervös. Jag har alltid haft flera olika svar gällande den frågan. Jag skulle kunna berätta sanningen. Jag litar på Harry. Det är bara det att, det är så svårt att berätta om det. 

"Um...no." svarar jag tillslut efter en stunds tystnad.

"You don't seem so sure about it." muttrar han. 

"It's complicated." suckar jag. 

"Why?"
"Hey, only one question at the time." säger jag. "Truth or dare?"

"Truth." 

"How many girls have you been with?" frågar jag rakt ut. Jag tycker att jag förtjänar att veta. 

"What do you mean 'been with'?" frågar han och skrattar. 

"How many girls have you had sex with?" frågar jag irriterat, som om han egentligen inte visste vad jag faktiskt menade.

Harry sluter ögonen och suckar. "It doesn't matter." säger han och öppnar ögonen försiktigt, men han vågar inte möta min blick. 

"You have to tell me, it was you who wanted to play this stupid game from the very first time." 

"I don't know, alright? I've lost count." 

Tanken av att så många tjejer att han till och med tappat räkningen, har fått Harry att må säkert tusen gånger bättre än vad jag gjorde, det tar faktiskt lite i hjärtat. Jag som fick min första, äkta gång med Harry. Och för honom var det liksom ingen big deal. 

"So, is it more than 20? 30? 100?" säger jag lite argt.

"You're overreacting, and besides, only one question at the time." säger han. "Truth or dare?"
"Truth." muttrar jag. 

"How did you get that scar under your right breast?"

Åh. Jag visste det. Hela vittsen med denna lek var att få reda på det. 
"I've been worried and I've been thinking about it alot. Please, just tell me." säger han tyst, nästan som en viskning. 

Jag suckar och avbryter vår ögonkontakt. Jag har aldrig pratat om detta för någon annan, annat än min familj och Kate. Det är svårt att prata om när det är något jag helt inte vill prata om. Snarare något jag vill glömma bort. Men Harry förtjänar att veta eftersom han trots allt nu mera är min pojkvän. 

 

"Okay. It all started at my old school." börjar jag, och jag känner redan hur jobbigt det kommer vara. "I was walking down the hall because I didn't feel very well so I was just going to get my bag in my locker and then go home. Suddenly, a guy came up to me and asked me if I could help him. I didn't exactly know what he meant when he wanted me to follow him to the boys bathroom. But since he asked for my help, I just thought I could be a nice person and help him. Anyways, I entered the guys toilet after he said no one was in there. And I was like 'So, what do you need help with?' and he was like..." Jag tystnar. Det är nu det jobbiga kommer och jag känner hur klumpen i halsen blir bara större och större för varje ord jag säger. 

"It's okay baby." viskar han och tar min hand i hans. 

"He asked me to have sex with him." kvider jag fram. "And I said no, because I really didn't want to lose my viginity in the school toilet. But he told me it was nothing to worry about and he was just walking towards me till my back hit the wall. He just came closer and closer and I couldn't do anything. I tried to push his hands away but he was too strong for me." Jag pausar ett tag. Jag behöver tid att andas och svälja bort klumpen i halsen. Under tiden jag är tyst stryker Harry min hand med hans tumme. 

"He tried to take off my shirt but I hit him, then he pulled out a knife and cut a whole in my shirt so he could like rip it off. And that's how I got my scar." säger jag tillslut. 

"Did he cut you with a knife?" frågar Harry helt förtvivlat och jag nickar som svar. "Did he do something else? What happened next?"
Jag suckar, "Well, as he cut me, I couldn't exactly do anything but lie down on the dirty floor and scream. And that's when he thought he could just-"
"Ana, did he... rape you?" Jag ser upp på Harry, jag har tårar i mina ögon och jag blir helt förkrossad när jag ser att det har även Harry. Jag hatar att tänka att jag blivit våldtagen. Jag vill helt inte kalla det för 'våldtagning', även om det var exakt det de var. Jag blev våldtagen på killtoaletten på min egen skola. 

"I couldn't do anything." snyftar jag fram. "He hurt me in so may ways. He literally didn't care that I was bleeding and screaming and crying. He just... thought I was some kind of toy. A sex-toy." 

Harry drar plötsligt snabbt in mig i hans famn och han håller om mig på ett sätt jag aldrig känt förut. Han håller mig tryggt i hans famn. Ett hårt grepp om min kropp. Jag känner mig trygg. Jag vet att med Harry så behöver jag inte oroa mig för något. Han kommer skydda mig för allt. Tårar droppar ner på hans bara bröst. 

"Ana, I'm so sorry. I don't know what to do to make you feel better. I'm sorry I've been such a dickhead to you. If I only knew earlier, I would've- I wouldn't have-
"It's okay." viskar jag och pussar på huden just ovanför hans nyckelben. "You haven't done anything wrong and you shouldn't apologize for anything. You made me feel so special the night we... well, you know... and I can't thank you enough for that. You're my saver, Harry. My lifesaver." Jag ser upp på honom. Hans ögon är fyllda med tårar och i nästa blinkning rinner det en tår nedför hans kind. Jag drar bort tåren med tummen. 

"I'm so glad I found you." viskar han. Rummet är tyst och jag vet inte vad som låter mest, slagen av våra hjärtan eller mina andetag. 

"I'm glad too." viskar jag och kysser honom mjukt på munnen, en riktig och betydelsefull kyss. Åh vad jag tycker om den här pojken. Jag vilar mitt huvud mot hans bröst. 

"Is there something you want to tell me? Something... personal? You really don't have to, but I'm just very interested about you. You're a special young man, Harry." säger jag. 

"What do you want to know?"
"Anything personal. Something you've always wanted to tell someone about but you just couldn't."
Harry suckar, "There is one thing... that no one except my family knows about. It's kinda personal and very hard for me to talk about." Harry sväljer bort en klump i hans hals. Jag ser på honom på hans vackra ansikte. Så perfekt. Hans perfekta ögon, läppar och käkben. Det är tyst och jag vill inte pressa det ur honom, så vi ligger tysta ett tag utan att säga något alls. 

"Well, as you probably don't know yet, before I got... famous... I lived with my mum, sister and stepdad. My parents split up a long time ago. And the reason they broke up was basically because-" Han avbryter sig själv och sväljer ner ännu en klump i sen hals. 

"It's okay." viskar jag med en mjuk röst. Än en gång, jag vill inte pressa honom till att säga det. Han kanske inte ens vill berätta, till skillnad från mig som faktiskt ville det innerst inne. 

"The reason they broke up was because my real dad hit my mum and my sister. I was the only one he didn't hit. And since I was the 'man in the house' after my dad, I tried to stop him, but I ended up being hit too."

Jag slutar nästan andas. Min stackars pojke. Bilder kommer upp för mig. Jag ser hur han kämpar för att skydda sin mamma och syster men allt slutar med att han blir slagen själv. 

"I'm sorry." hans röst skär sig och han täcker ansiktet med händerna. Jag förstår att han gråter. Jag lägger mig på honom med benen på vardera sida och hans kropp. Jag kramar om honom hårt. 

"You're so brave." mumlar jag i hans nacke. "So brave."

Hans armar tar slutligen om min kropp och han håller mig hårt mot sig, "I haven't seen him in 5 years. I know what he did was wrong but I miss him. He is my father after all." 

"I understand that you miss him. Don't you want to visit him? I can come with you if you'd like?" 

"No, no, no." säger han bestämt men ändå mjukt. "I don't think that's a good idea."

"But what if it turns out great and you'll build up a new kind of father-son-thing?" Jag låter precis som Kate när hon försökte tilltala mig att jag skulle gå ut med Harry från första början. Och eftersom det slutade bra, så varför skulle det inte sluta bra för Harry och hans pappa?

"I don't need another father and son relationship. Robin is a great stepdad and he's like my new dad now."

"Just think about it, okay?" frågar jag lite försiktigt. Han lutar huvudet åt mitt håll och drar in ett djupt andetag i min nacke. 

"I will."

---

Hur söta är dom inte? På något sätt gillar jag hur Harry i ena stunden kan vara hur cool och obrydd som helst, men i andra stunden kan han bli så mycket annars. Jag försöker också komma på ett ship namn till dom. Har ni några idéer? Hana? Arry? Kommentera era förslag!

Previous: Vissa säger att jag är helt från vettet som äter fem bananer om dagen när det är fel tid i månaden, men jag ser inte alls några konstigheter med det. Bara jag blir av med smärtan så är jag okej med vad som helst. Jag känner på mig att kvällen kommer mest troligt spenderas på samma plats, i soffan, varesig Harry kommer vilja det eller inte. Han får lov att stå ut med att jag faktiskt är en flicka, på samma sätt som jag får lov att stå ut med att han är känd.

---

 

Det ringer på dörren. Kate är inne på sitt rum och mest troligt sover och jag ligger kvar i soffan med värk. Jag lyfter bort filten och går med trötta och utmattade steg till dörren. Jag tittade inte ens på klockan men jag är helt säker på att det är Harry. Vilket gör att jag inte tänker på värken lika mycket. Jag låser upp dörren och öppnar den med ett leende. Men framför mig står inte min pojkvän, utan hans 4 bästa vänner. Jag hoppar bakåt och blir otroligt chockad. Vad gör dom här? Och hur kan dom veta vart jag bor?
"Um... hi?" säger jag väldigt förvånat och skrattar lite. 

"Hey, it's so nice to finally meet you." säger en utav brunetterna och mer eller mindre slänger sig på mig. Eftersom jag är väldigt dålig med namn så kommer jag inte ihåg vad dom heter. Jag kommer ihåg några utav namnen men inte vilket namn som tillhör vem. 

"Yeah, it's nice to meet you too." säger jag, fortfarande förvirrad, men kramar honom lätt tillbaka i alla fall. De andra killarna kommer in i rummet och en efter en kramar dom om mig som om det faktiskt bara var helt naturligt att storma in i någon annans hus. 

"Can I ask you what you're doing here?" frågar jag när alla fyra killar kommit in till min lägenhet, tagit av sig deras jackor och skor och sedan ställt sig rakt och fint bredvid varandra med leenden på deras läppar. 

"I tried to stop them, but they wouldn't listen to me." säger plötsligt en försiktig röst bakom mig och plötsligt känner jag en snabb puss på min kind. Jag hoppar till och vänder mig om. Där står Harry med ett leende på läpparna och hänger av sig sin jacka. Nu står jag mittemellan Harry och de andra killarna. Min blick förflyttas fram och tillbaka mellan dom. 

"And you just though you could come in here without even asking?" frågar jag och försöker hålla tillbaka leendet, men det är svårt när de fyra killarna framför mig flinar som små pojkar.

"We thought you wouldn't mind." säger den blonda och rycker på axlarna. "But if you don't want us here we can just go. Come on boys." Jag ser att han spelar en roll. Han vinkar åt sig sina vänner och börjar gå mot mig, fast med tanken att gå mot deras skor, men jag lägger handen på hans axel och hindrar honom. 

"I would love to get to know you guys a little more. So please stay." säger jag, och deras flin byts ut mot leenden istället. Jag ber de fyra killarna att gå in till vardagsrummet och känna sig som hemma. Jag brukar vanligtvis inte ta hem främmande men jag tycker faktiskt det verkar kul att för en gångs skull faktiskt sätta mig ner och lära känna min pojkväns bästa vänner. Så jag får en blick hur de människorna som han umgås med är. Harry och jag stannar kvar i hallen, och så fort killarna inte längre syns drar Harry mitt ansikte mot hans och hon kysser mig mjukt.

"I'm sorry. I said to them plenty of times not to come but they all were just so excited to meet you." säger han efter han avslutat kyssen och dragit mig in i hans famn istället. 

"It's okay. I'm actually excited to meet them too. But I've massive cramps, so if I act like a... I don't know... bitch, you know why. So I'm saying sorry for what I'm about to say or do the next five or six days." säger jag och fnissar lite. Harry skrattar och pussar mig på huvudet. 

"It's okay. I have an older sister, I know how it is." 

Vi går till vardagsrummet där killarna redan spridit ut sig över soffan och en utav fåtöljerna. Det som finns kvar för oss två nu är en fåtölj. Harry tar första initiativet och sätter sig i den lediga och för övrigt sista fåtöljen. Jaha, då blir det väl mattan för mig då. Men innan jag ens hinner röra mig klappar Harry i sitt knä och ler mot mig. Jag biter mig i läppen och fnissar lite innan jag sätter mig i hans knä. Jag känner mig som en liten bebis i hans famn, och jag behöver inte heller oroa mig att jag kommer mosa honom, jag vet att Harry tål det. Jag lutar mig med huvudet bak mot hans axel och vi flätar försiktigt och lite diskret våra fingrar samman. 

"Let me just start off by asking what your names are? I'm so bad at remembering names." säger jag innan någon annan ens hunnit börja. 

"Well, I'm Louis." säger brunetten som var den som attackerade mig vid dörren tidigare. Louis, det ska jag nog kunna komma ihåg. 

"I'm Niall." säger den blonda.

"I'm Zayn." säger han med svart hår.

"And I'm Liam." säger den andra brunetten. Liam och Louis kommer bli de svåra att hålla reda på. Namnen är på något sätt så lika och eftersom båda är brunetter så är det väldigt svårt att utgå från deras hårfärg.

"Wow, so many names at the same time." säger jag och spärrar upp ögonen. Det har knappt gått tio sekunder och jag har redan svårt att komma ihåg namnet på den blonda. N nånting va? Trots att jag sitter framför fyra kända pojkar som jag knappt kan namnen på, så känns det inte alls fel att sitta i Harrys famn och leka med hans fingrar framför dom. Jag menar, alla har väl ändå sett ett par någon gång? Och jag slår vad om att dom någon gång varit i ett förhållande. Då borde man veta att det är svårt att låta bli varandra. 

"Ana have you seen my-" Kate's röst bryter den plötsliga tystnaden. Jag vrider på huvudet och ser henne stå där klädd i pyjamas och med ögonen stora som pingisbollar. 

"Have I seen your what?" frågar jag och kämpar för att inte hålla tillbaka skrattet. Stackars Kate. Första mötet med One Direction kommer hon ut klädd i sovkläder och helt osminkad. 

"Nevermind." säger hon snabbt och rusar in till hennes rum igen. Jag blir tyst, men jag bryter snabbt ut tystnaden mot mitt skratt.

"Is that you're older sister?" frågar Louis och skrattar också lite, om det är åt mig eller åt Kate är oklart. Jag suckar. Tänkt att det finns folk som faktiskt tror att Kate är min storasyster bara för att hon är nästan 20 centimeter längre och ser därför så mycket mognare och äldre ut. Och sen kommer jag där. Kort. Liten. Barnslig. 

"No, it's my roomate, Kate." säger jag

"Roomate? I've always wanted to live with my friend." suckar Niall, men han brister sedan ut i ett skratt efter att Louis smällt till honom med en kudde.

"You are living with your friend." säger Louis och skakar på huvudet som om Niall vore helt från vettet. Ja, och i för sig så verkar alla lite från vettet faktiskt. Ut över alla fem så verkar Harry helt klart den lugnaste, trots att han är yngst, eller så spelar han bara ännu en roll när jag är med. Vilket jag verkligen inte hoppas, jag vill att Harry ska kunna vara sig själv när han är med mig. 

"The first night together as a group in a very long time, spends here in you're apartment." säger Liam och ler. Jaså? Har de inte heller haft tid att träffas precis som jag och Kate haft problem med senaste veckorna?
"What have you all been up to?"
"You." säger plötsligt Harry som varit väldigt tyst hittills. 

"Oh." säger jag och fnissar, som om jag inte kunde listat ut det. 

"I've spent some time at home." säger Niall. "I live in Ireland and I don't get to see my family that much. So I went there for a week and just spent some time with my friends and family."
Det är nästan så att ögonen vattnas med tårar. Såklart att jag vet hur det känns att inte få träffa sin familj ofta nu då jag inte bor med dom, men att tvingas vara utan dom i månader och till och med inte ens bo i samma land, det vet jag inte om jag skulle klara av. 

"I've been home too. To see my family and friends." säger Zayn. Det är nästan så att man drunknar lika lätt i hans ögon som i Harrys. Skillnaden är bara att vid ögonkontakt med Harry så blir benen svaga och hjärtat hoppar till like extra. 

"And where do you live?" frågar jag. 

"Bradford." 

"Don't you get to see your family even though you live in the same country?" frågar jag, intresserad av deras liv som kändisar. Jag har ju själv ingen erfarenhet eller aning om hur det är att vara sån.

"Nah. We usually get some free time from work were we all go home to see our families. It's not like we can just like go home whenever we want."
"Must be hard." säger jag och suckar, som om jag kan förstå mig på deras liv, men i själva verket har jag ingen aning om hur det är. 

"Hey, who wants to play a game?" säger plötsligt Harry. 

"Please don't suggest-" börjar Louis och håller för öronen,

"Truth or dare." avslutar Harry sin mening och låter väldigt, väldigt glad. Vad är det med han och Sanning eller Konsekvens, egentligen? Han ville ju leka det med mig också igårkväll. 

Louis suckar. "I knew it."

"But hey, let's do it. Now when we have a girl here it's so much funnier." säger Niall och blinkar åt mig. Jag känner hur jag rodnar och känner också hur Harry drar mig närmre. Som om han blev svartsjuk över Niall's lilla kommentar. 

"Sure. Let me just get Kate first. Two girls are always funnier than one, right?" flinar jag innan jag reser mig från Harrys knä och går mot Kate's rum. Jag finner henne på sin säng, med en kudde över huvudet. 

"What are you doing?" frågar jag och skrattar. 

"That was the most embarrassing think that has ever happened to me." klagar hon. "Why didn't you tell me they were all going to be here?"

"I didn't even know that. I thought Harry would just show up." förklarar jag och går fram till henne för att dra bort kudden över hennes huvud. "Come on, we're going to play Truth or Dare and we want you to join us."
"No way." protesterar Kate och försöker dra åt sig kudden igen men med mina reflexer får hon det svårt att få tag på den.

"It'll be fun." 

Hon suckar högt ett par gånger. "Fine."

Ett flin byggs upp på mina läppar. "Perfect, come on."

 

Vi sprider ut oss i vårt vardagsrum. Alla killarna får plats i soffan trots att det är lite trångt, Kate får sin egen fåtölj och jag och Harry får dela på en, men jag klagar inte, jag trivs mycket bra i hans famn. 

"Okay, who's first?" frågar Liam och lutar sig fram. Han verkar faktiskt taggad på denna lek, precis som alla andra förutom Louis, han sa innan att han får alltid de värsta 'konsekvenserna'.

"Wait, wait, wait." börjar Harry innan någon hunnit säga något annat. "The rules are?"
"There are no rules in Truth or Dare, is it?" frågar jag. 

"Yes it is?" svarar Harry som om jag vore knasig. Han försöker se på mig som om jag inte hade någon aning om vad jag pratade om, men hans leende kommer snabbt fram på hans läppar. "So boys, the rules are?"
"You have to tell the truth and do the dare. If you really don't want to, you have to... you have to lick your own foot." säger Niall och skrattar högt. 
"I don't think I can lick my own foot." säger Liam och försöker på bästa sätt nå foten till munnen men han är långt ifrån. 
"Okay, that was a bad idea." fortsätter Niall och skrattar ännu lite till. "If you really don't want to do the dare or tell the truth, you have to take off a pair of clothing." Han flinar när han säger det. 

"Alright." säger Kate helt plötsligt. Hon hade ännu inte sagt något men när det handlar om att visa upp sin kropp är hon genast taggad. Kate har aldrig varit osäker på sin kropp.

"But if you don't want to take of a pair of clothing then?" frågar Zayn lite försiktigt och fnissar. Men jag håller faktiskt med honom. Att ta av ett klädesplagg kan ju vara lika avgörande som att... jag vet inte... springa ner för gatan och skrika 'jag älskar gamla, håriga gubbar'. 

"Then you just have to drink a glass of water. A big one." säger Niall snabbt. Ja, det kan funka. 
"Alright, who's first then?" frågar Harry igen, han verkar vara den mest taggade av oss alla på denna, enligt mig, fåniga men samtidigt väldigt roliga lek. Jag minns alla gånger man var i trettonårsåldern på något slags party som en vän ordnat. Och back then var man alltid så osäker på sig själv och vågade knappt göra det. Men tillslut, efter en massa klagomål från sina kompisar, slutade det alltid upp med att man pussade killen alla andra visste att man var kär i. Jag hoppas dock att jag slipper göra något som kan vara påverkande för Harry. Jag vet ju hur han kan bli ibland...

"I'll start." säger Niall och ser sig omkring på oss alla. Han stannar med blicken på Zayn. "Zayn, truth or dare?"

"Truth." svarar Zayn oroligt. Vem vet vad Niall kan tänkas fråga...

"When was the last time you and Perrie had sex?" Det blir knäpptyst. Ingen säger något, alla bara tittar på Niall som om han vore dum i huvudet att han ens vågar fråga något sånt där. Jag antar att det är dessa slags frågor killarna brukar fråga varandra. Harry skrattar plötsligt till, vilket leder till att alla andra också gör det. Zayn den stackaren blir alldeles röd i ansiktet och försöker gömma det med sina händer. Jag kan inte hålla tillbaka mitt skratt, även om jag är helt säker på att om jag skulle blivit frågad om mitt sexliv skulle jag bli röd som en tomat i ansiktet. Speciellt när den enda jag har att dela mitt sexliv med är Harry, och han sitter jag ju i famnen på. Jag känner på mig att det blir nog av med ett klädesplagg eller ett glas vatten för min del. 

"Um... about three days ago." svarar han.

"Oh, you go tiger." skrattar Niall och klappar till honom på axeln. 

"Alright, Louis. Truth or dare?" frågar sedan Zayn. 

"Dare." flinar Louis. Hur kommer det sig att jag var nästan säker att han skulle svara det? Louis verkar inte vara rädd för mycket, och inte skämmas för något heller. 

"Do the cinnamon challenge." flinar Zayn, som om han på något sätt ger tillbaka på Louis istället för på Niall som frågade honom frågan om sexet. Alla här vet väl att äta en matsked kanel är något man helst inte vill uppleva själv när man sett alla möjliga videos då andra gör det. 

Alright, bring it on." säger Louis. Jag reser mig från Harrys knä och går iväg till köket där jag förbereder Louis' sked med kanel på. Jag går sedan tillbaka till vardagsrummet där alla andra sitter förväntansfulla och väntar på mig. Jag lämnar över skeden till Louis, som faktiskt inte ser lika tuff ut längre. 

"Here we go." säger han och sväljer, innan skeden åker in i hans mun. Hans kämpar för att tugga, svälja, eller vad han nu håller på med. Hans kniper igen ögonen och hostar sedan till, vilket leder till att ett rökmoln av kanel kommer ut från hans mun. Vi andra håller på att skratta ihjäl oss. Hans ögon börjar vattnas och så fort han hostar in gång till springer han raka vägen till köket och man hör hur han startar vattenkranen. 

"Oh my god." skrattar Niall och kämpar efter luft. Han verkar inte vara en sådan som håller tillbaka sitt skratt, den där Niall. Efter ett par minuter kommer Louis tillbaka, gladare än någonsin. 

"Alright," säger han oh landar i soffan igen. "Kate, truth or dare?"
Kate ser förvirrat upp, det är som om hon inte hade trott att hon skulle nämnas på hela kvällen. 
"Um... truth." 

"If you would kiss anyone in this house, who would you choose?" flinar Louis.

Kate's kinder blir rödare och rödare för varje sekund. "Anyone who's single." säger hon sedan och rycker på axlarna. Typist Kate. Hon skulle verkligen kunna kyssa vem som helst, om det är något Kate var känd för på högstadiet så var det att hon var en riktig killtjusare. Det är hon väl säkert fortfarande, vad vet jag, jag går ju inte i skolan. 

"You didn't exactly answer who." säger Louis och flinet är fortfarande kvar på hans läppar.

"Probably Niall. He looks like a great kisser." säger hon och skrattar, och när jag sedan tittar på Niall så fnissar han och rodnar lite lätt. Åh, så sött. 

"Okay, Ana, truth or dare?" säger Kate. 

Jag hoppar till när det slutligen är min tur. Jag tänker efter vad Kate skulle kunna fråga mig, och vad hon skulle tvina mig till att göra. Nu när det är fem killar här och en utav dom är dessutom min pojkvän så slår jag vad om att hon skulle kunna komma på vad som helst. 

"Dare." svarar jag. 

"Take a body shot on Harry." 

Killarna och Kate brister ut i skratt men jag och Harry förblir tysta. 

"That's the best dare ever." skrattar Louis och han och Kate gör en high five. Jag ser orolig på Harry, som jag nu ser sitter och flinar. Ja, det lär du gilla va? 

"I don't even think we have any alcohol at home." säger jag som försvar. 
"Oh, you can just take some coke." Kate ger verkigen inte upp. Hon springer snabbt iväg till köket och när hon kommer tillbaka har hon en colaburk med sig. 

"Fine." suckar jag och kliver bort från Harrys knä. Harry lägger sig ner på golvet, drar upp tröjan till bröstet ungefär och Kate lämnar över burken till mig. Jag fnissar när jag häller lite cola på hans mage. 

"It's cold." fnissar Harry och börjar vrida på sig men jag trycker ner hans höfter. Colan rinner ner i hans navel och när det är en bra mängd med kall cola på hans mage så ställer jag ifrån mig burken och fnissar. Jaha, here we go. Jag lutar mig ner och suger upp colan från hans navel, och drar med läpparna över hans mage för att få upp colan. När jag tror att jag slickat honom ren pussar jag honom en snabb gång mitt mellan naveln och bröstet innan jag lyfter på huvudet och skrattar. Det var kanske inte så farligt. Harry såg till och med ut att njuta. Det hela slutar med ett skrattanfall. 

"You likes that Harry, didn't you?" skrattar Niall. Harry drar ner tröjan igen och sätter sig i fåtöljen. Ett flin döljer sig bakom hans läppar då han rycker på axlarna. 

"Maybe." svarar han och håller tillbaka skrattet som är så nära att komma fram. Jag sätter mig i hans knä igen, vi flätar samman fingrarna och denna gång är greppet hårdare. 

"Niall, truth or dare?" fortsätter jag med leken. 

"Dare."
"Drink this but through your nose." skrattar jag och håller fram colaburken till honom. Han tar lite skeptiskt emot burken, alla vet väl att få kolsyrad läsk i näsan kanske inte är det skönaste man kan vara med om. 

Jag lutar mig tillbaka mot Harry och skrattar.

"I'd like to drink some coke from your body later." mumlar plötsligt Harry mot mitt öra. Jag vrider huvudet mot honom och fnissar. 

"Remember that I'm on... you know what." säger jag. 

"We can have fun even if you're on your 'you know what'."

Det pirrar till i min mage. Frågan är bara vad Harry anser som 'kul'. Men vad det än är han tänker på så är jag helt säker på att vi kommer må bra av det, och att pirret i min mage kommer vara ännu kraftigare än nu. 

---

Äntligen (eller?) kom resten av killarna med! Vad tycker ni? :)
Kommentera.

Att vakna upp bredvid en snarkande Kate kanske inte är lika bra som att vakna upp i famnen på Harry, men jag klagar inte. Jag puttar lätt till Kate innan jag stiger upp från sängen. Klockan är ett och om hon vill hinna fixa sig innan vi drar in till stan så är det dax att stiga upp. 

"Oh, Katherine." säger jag med min tillgjorda mamma röst och stryker henne över håret när hon efter min puttning ändå inte ville resa sig. Hon mumlar något till svar som är svårt att tyda när hennes huvud är nerpressat i kudden. "It's time to wake up." fortsätter jag innan jag lämnar en trött Kate och går in till mitt rum för att klä på mig. Eftersom vi planerat att gå på stan, och vädret är soligt och varmt, tar jag på mig en vit tshirt och en orange, somrig, midjekjol. Den perfekta sommaroutfiten enligt mig. Mitt hår är åt det naturliga fallet, men så får det lov att vara när jag inte har någon ork att fixa mig så mycket. Jag hör Kate stänga in sig på toan och sedan startas duschen. Det är lite lustigt hur jag och Kate kan funka så bra ihop när vi är så olika. Kate skulle aldrig klara av att gå in till stan utan att duscha någon timma tidigare. Jag å andra sidan är inte så brydd om mitt utseende och skulle kunna gå helt ofixad om jag så ville. Men hur som helst så drar jag några drag med mascaraborsten på mina redan mörka ögonfransar och kammar igen mitt hår och sen är jag klar. Klockan har blivit tio över vilket betyder att jag tog bara tio minuter på mig att göra mig klar. Men eftersom jag delar lägenhet med ett utseendefixerad människa så lär jag not bli kvar här hemma någon timme till. Jag sätter mig därför vid mitt skrivbord i mitt rum där min MacBook står nästan helt oanvänd, med tanke på att jag använder nästan bara min mobil nu för tiden, eller datorn på jobbet. Jag ler som ett fån när bakgrundsbilden visas. Ännu en gammal bild på mig och Kate, en bild med dålig kvalitet som mest troligt är tagen med webbkameran för jag vet inte hur många år sedan. Jag glädjer mig att, genom alla dessa år, har jag och Kate alltid varit samt. Visst, vi har väl varit lite irriterade på varandra, men vi lyckas aldrig ta det seriöst. Det slutar alltid med att någon försöker argumentera men slutar upp med att skratta. Det är nog det bästa med vår vänskap - vi är alltid sams. Trots att jag redan har en liten aning om vad jag kommer få se, så går jag tillslut in på Twitter efter en månad utan det. Jag ser direkt att mina följare har ökat från knappt 500 stycken till över 20 tusen. Hur är det möjligt att folk hittar min Twitter utan att Harry eller någon annan har tweetat om mig? Jag går in på mina mentions och får läsa en hel del olika kommentarer och bland annat att jag och Harry dejtar, att jag är en ful hora, att jag borde låta Harry vara, men trots alla dumma hatkommentarer lyckas jag i alla fall se några snälla kommentarer. Även om det är inte är många. Det får mig att le. Några har i alla fall respekt för människor. Visst, jag förstår att människor kan vara svartsjuka och i detta fall på mig för att jag på något sätt 'tar' deras idol ifrån dom och gör deras chanser små, men att sitta och skicka hat till mig om att jag är ful och borde skjutas? Det är vara brutalt och så uppför man sig inte. Jag skriver en tweet, folk jag känner men som jag inte träffar kanske vill få klart för sig att jag lever, förut använde jag Twitter varje dag men nu när jag inte använd det på en månad så blir kanske folk oroliga. Va vet jag...

Jag skickar iväg tweeten och redan efter ett par sekunder har ett femtiotal favoritmarkerat den, några har retweetat den och några har redan börjat ställa frågor om Harry. Jag förstår att dom är nyfikna och vill veta hur det står till mellan oss. Men jag håller gärna vårt nya förhållande lite hemligt, i alla fall ett tag till. 

 

 

Efter en dötrist bussresa kommer vi tillslut in till centrum. Eftersom både jag och Kate älskar att shoppa så går vi in till alla affärer man kan tänka sig att hitta i London. Vi stannar inne på varje affär i minst en halvtimme. Vi provar tiotals olika kläder och larvar oss i omklädningsrummet. 

"You should totally try this one." säger Kate och håller upp en svart, kort, ytterst kort, klänning. Jag lutar på huvudet och granskar klänningen från botten till toppen. 

"Maybe I should wear this on my date with Harry. I'm planning on taking him out tonight, before he leaves for Sweden." säger jag och rycker på axlarna samtidigt som jag tar emot klänningen från hennes grepp. Jag går tillbaka till omklädningsrummet och Kate kommer efter mig. Jag drar av mig mina kläder så jag bara står i underkläder, och tar sedan på mig den svarta och väldigt tighta klänningen. Jag drar ner den så långt det går, trots det räcker den bara till just nedanför min rumpa. Den är tight så jag känner på mig att efter en hel kväll klädd i denna kommer jag känna mig väldigt uppsvälld om jag tar av mig den. Men när jag ser mig i spegeln ser jag hur förvånatvis snygg jag faktiskt är i den. Och Kate verkar instämma. Hennes ögon är stora och hon tappar hakan. 

"You look so hot." säger hon och visar med fingret att jag ska snurra runt. Jag snurrar ett varv, det är nästan nära att jag trillar. Mina ben kan inte ta så värst stora steg för då kommer kanten på klänningen åka upp över rumpan. 

"I sweat to god, wear this tonight and Harry won't be able to take his eyes of you." säger Kate. "Even if he has hard for that already." fyller hon på och fnissar. Jag väljer att följa Kate's råd och jag köper klänningen. Vi kommer ut från den affären och går ner en gata. Jag ser hur vissa, för det mesta unga tjejer, ger mig konstiga blickar. En del har till och med svårt att släppa mig med blicken. Jag väljer att ignorera, när jag förstår att det mest troligt är Harry's fans som fått höra om mig och kanske till och med sett mig.

"Next stop - Starbucks." säger Kate med ett leende och mer eller mindre drar mig in till närmaste Starbucks. Jag dricker inte kaffe, men går jag till Starbucks köper jag alltid någon av deras smoothies, te eller något liknande.
"Go and chose a table and I'll order the drinks, okay?" säger jag till Kate som nickar och går sedan iväg för att välja ett bord. Det är väldigt lugnt på stan idag så att hitta ett ledigt bord inne på Starbucks lär inte bli något större problem. Jag går fram till kassan där en rätt så ung tjej står för att ta emot min beställning. 

"Welcome to Starbucks, what would you like to order?" frågar hon men en entonig stämma, jag antar att den mening tråkar ut henne när hon måste fråga den flera gånger mer dag. 

"A Skinny Flavored Latte and a Shaken Iced Passion Tea, please." säger jag, med en aning vänligare stämma än henne. 

"Alright. What's your name?"
"Ana." svarar jag. Jag får en lätt nickning av henne och hon hänvisar mig att gå tillbaka till mitt bord tills mitt namn ropas ut. Jag går till det bordet Kate valt och sätter mig ner mittemot henne. 

"What did you order?" frågar Kate.

"Your favourite."
"Like I didn't figure that out." skrattar hon och lägger upp armbågarna på bordet och lutar sig fram, så att det hon ska säga bara hörs utav mig. "There are two girls completely staring right at our table." mumlar hon. Jag ser mig lite diskret omkring. Mina ögon fastnar vid ett bord där två blonda tjejer sitter, med bitckblickar fastklistrade på deras ansikten och blickarna rakt mot mig. Deras blickar är helt inget jag föredrar att få mot mig. Om blickar kunde döda, skulle jag varit död nu. 

"I'm sure they're just One Direction fans." mumlar jag tillbaka, innan jag beslutar mig för att ge de två tjejerna ett varmt leende. Leendet orsakar att de tittar på varandra och flinar. Som om de är ute efter mig. Ska det behöva vara såhär nu, varje gång jag visas ute? Ska jag verkligen stå ut med att få bitchblickar här och där från en och annan tjej? 

"Do people even know you're together now?"

Jag rycker på axlarna, "I don't know actually. I mean, Harry hasn't said anything to the press but if people would know, it's just because they've seen us together." 

"Maybe they just think you're dating. Or friends." säger Kate lugnt som om jag inte borde oroa mig. Men vad tror hon? Att jag kan gå omkring och vara lugnt just efter jag läst mordhot riktat mot mig? Då tror hon fel. 

Mitt namn ropas ut i hela affären och de två tjejerna spärrar upp ögonen och tittar först på varandra, sedan på mig igen när jag går mot brickan där min och Kate's beställning står. Jag känner hur deras blickar bränner i ryggen när jag går tillbaka till mitt bord. Jag ger Kate hennes latte och behåller mitt is-te i handen. Jag tar en liten klunk från det. Det smakar gudomligt gott, som alltid. 

"We haven't had a day like this in forever." säger Kate och tar också en klunk från hennes Starbucks. 

"I know. We're always busy nowadays."
"I know." instämmer hon och suckar. "We should do something together. I mean, not something like this like we always do. We should, I don't know, go on a trip somewhere. Just you and me." Bara tanken av att åka någonstans med Kate får mig att le. Det är nog precis vad jag behöver. 

"That's a very good idea, Katherine."

"Ugh." vrålar Kate men kan inte hålla tillbaka sitt leende. "I won't go if you keep calling me Katherine." säger hon buttert och lägger armarna i kors över bröstet och försöker så sur ut, men hon misslyckas totalt. 

"Fine. I won't call you Katherine. But where did you plan on going? LIke somewhere far away or...?" frågar jag och tar ännu en klunk från mitt te. 

Kate rycker på axlarna, "I was thinking about somewhere warm. Like Hawaii or something." 

Jag sätter mitt te i halsen och hostar till som någon som rökt konstant redan födseln. Jag blir alldeles röd i ansiktet när jag märker alla människor som kollar på mig. 

"Hawaii?" säger jag sedan till Kate. 
"Yeah, or is that too far away?" frågar hon skeptiskt. 

"No, no." börjar jag och hostar till en sista gång. "I just thought we were going to stay here, around London." 

"Whaaat?" säger Kate som om jag vore tokig. "I want to go somewhere ware where we can like bath, sunbathing, party, talk with alot of cute boys and so on." När jag väl tänker efter så kanske det inte är en dålig idé. Det låter faktiskt väldigt, väldigt lockande efter sol och bad. Jag var från början lite skeptisk när hon föreslog Hawaii, men min syn ändrades när jag tänkte på vad kul vi skulle kunna ha det där. 

"You know what?" säger jag glatt. "Hawaii it is." 

 

Efter en lång tid inne på stan tar vi tillslut bussen hem. Båda är väldigt trötta efter en hel dag med shopping och skratt så båda dunstar ner i soffan direkt vi kommer hem. Kate slår på tvn och slår på kanalen där How I Met Your Mother visas. Ett program som både jag och Kate har sett ett x-antal gånger med varandra. Det sägs en massa skäms, båda fnissar till men ingen orkar skratta ut högt som vi nästan alltid brukar göra. Båda är för trötta för att ens röra på sig. Mina ben värker dessutom. Och fötterna. Min mage gör ont. Det är säkert mensvärken. Min mens kom ju imorse så det är nog det. Min date med Harry som jag hade tänkt överraska honom med blir nog inställd eftersom jag inte mår bra. Jag tackar då i alla fall alla gudar som finns att jag började må dåligt när jag kom hem, och inte på stan. Jag tar mig för magen och andas häftigt.

"Ana, are you alright?" frågar Kate oroligt och sätter sig upp och tittar på mig. 

"Cramps." suckar jag och reser mig från soffan i riktning mot badrummet. Jag öppnar medicinskåpet och tar några tabletter som lyckligtvis faktiskt brukar minska mensvärken lite i alla fall. Sedan går jag till köket och tar med mig en klase bananer tillbaka till vardagsrummet. Jag landar i soffan igen och lindar in min kropp i en filt, innan jag skalar första bananen av fem. Bananer har på något sätt alltid varit min livräddning när det gäller sådana här tillfällen. Jag vet inte ens varför. Vissa säger att jag är helt från vettet som äter fem bananer om dagen när det är fel tid i månaden, men jag ser inte alls några konstigheter med det. Bara jag blir av med smärtan så är jag okej med vad som helst. Jag känner på mig att kvällen kommer mest troligt spenderas på samma plats, i soffan, varesig Harry kommer vilja det eller inte. Han får lov att stå ut med att jag faktiskt är en tjej som har sina behov, på samma sätt som jag får lov att stå ut med att han är känd som också måste leva upp till andra förväntningar.

---

Jag vet att det har dröjt länge och då jag väl är tillbaka så kommer jag bara med ett tråkigt mellankapitel. 

 

Men en sak jag faktiskt blir liite irriterad på är då ni klagar på min uppdatering. Det är på riktigt en utav de sakerna som jag faktiskt hatar med att äga en novell. Ni har inte en jäkla aning om vad som pågår i mitt liv och varför jag inte kan skriva. Så sitt snälla inte och klaga för att det har gått, vad är det nu.. 8 dagar? 8 dagar är ingenting om ni jämför med andra novellbloggar. Ni ska vara nog glada att jag ens är tillbaka nu efter allt som har hänt. Tack och hej.