Previous: Harry går längre in i rummet men jag står kvar i hallen, lite osäker på om jag verkligen gör rätt som stannar här över natten. Jag vet ju hur mycket Harry vill få mig i säng med honom, och jag har alltid sagt ett strängt nej till det. Men det som nu skrämmer mig är att jag, faktiskt, så gärna vill känna hans beröring. Harry får mig att känna mig på något sätt jag aldrig känt mig förut. Det känns lite märkligt faktiskt. Och jag börjar bli rädd att snart kommer jag göra något jag kanske kommer ångra senare, eller något som faktiskt kan vara bra.

Harry tittar plötsligt fram bakom en vägg. "Are you coming in or what?"

---

 

 

Vi går in till vardagsrummet som är inrett med en stor, svart lädersoffa med ett träbord framför, och en stor plastma tv längt in mot väggen. Harry slänger sig ner i soffan och klappar med handen bredvid sig för att visa att jag ska sätta mig där. Jag gör som han säger. Jag sätter mig ganska nära honom men bara just och pass så att våra armar rörs. Jag hör hur Harry skrattar och känner sedan hur hans arm är runt mig. Han leker lite med håret som fallit över min vänstra axel. 

Harry suckar, "I wish you weren't this innocent." mumlar han och lägger handen istället på mitt lår. Jag ser snabbt ner på handen och sväljer hårt. Jag är nästan helt säker på vart han vill att handens nästa destination ska vara. 

"This is who I am Harry. If you don't like it then-"
"No, no. I like it. It's cute. It's just that-"
"You want me to have sex with you." Jag tittar på honom och höjer ena ögonbrynet. Han kan inte säga något annat, för jag vet att jag har rätt. 

Han suckar igen. "It's not only because of that." säger han och lyfter upp mig i hans knä. Jag lägger ena armen runt hans nacke som stöd. "I want you to want me too. It's pretty obvious that I want you, Ana. But what I really want is for you to kiss me first or just ask me out for dinner, or literally anything. I really want us to start dating without knowing that you don't want to go because you don't like me." säger han, och hela tiden har vi hålllit ögonkontakten. Jag förstår precis vad han menar och hur han vill ha det. Han vill inte att han alltid ska vara den som ska bestämma. Men hur enkelt är det för mig att bara gå fram och kyssa honom egentligen? Så är jag inte uppfostrad och så tror jag aldrig att jag kommer bli. Jag inser att jag vet exakt hur jag ska svara, det låter bara så mycket bättre i mitt huvud så det slutar nästan alltid med att jag aldrig säger något alls. 

"Well, if you don't call what we've done the past week 'dating', then-"
"But you never really wanted to go out with me. And I'm sorry for forcing you to stuff you don't like." 

"Even though I never really wanted to go out with you in the first pace but when we got to know eachother more I just... I started to like you more and more." viskar jag nästan ur mig. 

"So you like me?" Ett litet flin byggs upp på hans läppar. Jag vrålar lite tyst och suckar högt och täcker sedan över hans mun med min hand. 

"What I'm trying to say is that I would love to go out on more dates with you. And I'm sorry for not kissing you but I'm not really used to this whole thing." säger jag och ler lite generat ner i mitt knä. 

"It's okay. I guess I'll just have to get used to it." suckar han. 

Jag ser upp på honom och flinar lite, "But I can always try my best." säger jag, innan jag lutar mig fram och placerar mina läppar perfekt över hans. Inte för att jag har kysst så många killar i mitt liv, så kan jag lätt säga att mina och Harrys läppar är som den perfekta kombinationen. Den här gången är det jag som kysser honom, och han sitter bara där med sina händer på mina höfter och vad jag uppfattar som njuter. Jag flyttar över ena mitt ben så dom är på vardera sida om honom. Jag försöker försiktigt massera mina läppar med hans samtidigt som jag drar fingrarna genom hans vilda lockar. Mitt hjärta dunkar extremt mycket fortare än vad det bör göra. Och min hjärna har beslutsångest ifall jag ska fortsätta eller sluta. Jag bestämmer mig för att prova i alla fall, sen får vi se hur långt jag vågar gå. Sakta men säkert nuddar min tunga hans underläpp och det tar inte lång tid alls innan han välkomnar den in i hans mun. Mina händer som tidigare varit i hans hår åker bara längre och längre ner hans mage och tillslut är dom nere vid byxlinningen. Jag tvekar, men jag är så nyfiken, det här har jag aldrig varit med om förut och jag slår vad om att Harry inte har något emot det, så jag flyttar ner handen till nästa destination och trycker lite försiktigt på den växande utbuktningen som finns innanför hans byxor. Min beröring får Harry att stöna ut mitt namn högt med hans läppar fortfarande mot mina. Mina ögon som tidigare varit stängda öppnas fort när jag inser vad jag faktiskt håller på med. Det här är inte jag. Jag hoppar snabbt bort från honom och ställer mig på golvet. 
"I don't know what I'm doing, Harry. I'm not used to this and I don't know if this is a good idea." säger jag med skakig och förtvivlad röst.

"Shh.. it's okay, it's fine." Harry reser sig från soffan och går mot mig. Jag backar undan när han sträcker sig efter mig. Det sårar honom rejält, det ser jag i hans blick. "Please, Ana. You were great. You're an amazing kisser." säger han och skrattar lite som om det plötsligt går att skämta bort den allvarliga stämningen. 

"This isn't a good idea, Harry." mumlar jag. 

"Why not? What's so bad about this?" frågar han sårat och håller ut armarna i väntan på ett väldigt bra svar från mig. Det som dock skrämmer mig är att jag har inget bra svar, och att han kommer bli arg. Han verkar redan blivit lite sur över att jag bara helt plötsligt avslutade vårt hångel. 

"I don't know. I'm sorry, I just-" Jag ser ner i golvet och skäms. Jag har säkert fått Harry att tro att mina känslor för honom är starkare än vad dom faktiskt är. Eller så har jag bara inte insett att jag faktiskt gillar honom... 

"Please Ana." ber han och sträcker ut sin hand. Jag tvekar lite. Ska jag fortsätta? Eller ska jag sluta innan saker bara utvecklas till något mer? Jag ville ju att Harry skulle bli en väldigt bra kompis, en bästa killkompis, men hur kommer det gå om vi bar fortsätter att övergöda med kyssar? Jag vet att jag gillar Harry, jag gillar honom så pass mycket att jag skulle kunna kyssa honom, men det är bara min hjärna som tilltalar mig själv att han är inte bra för mig och det är mitt hjärta som tilltalar mig att jag inte är kär i honom. Antingen så är det så, eller så har jag bara inte insett det än att mina känslor är så pass starka för honom att de räknas som kär. Men en sak jag har insett är att det kommer leda till en massa problem om jag fortsätter så som jag gör mot honom nu. 

Jag ser upp på honom, rakt in i hans sorgsna ögon, och biter mig hårt i underläppen för att hålla tillbaka tårarna. Även om Harry har gått mig på nerverna fått mig att vilja gräva ner mig så han aldrig hittar mig, så inser jag att det jag har tänkt göra kommer bli svårare än vad jag trodde det skulle bli. 

"Goodbye, Harry." säger jag fram som en visning, annars skulle rösten skära sig av mina tårar som alldeles strax kommer börja falla. Jag går mot dörren, lite rädd att Harry ska följa efter mig, för jag vet ju hur dominant han är och jag är inte eller säker på om han ens kommer låta mig gå. Men hans fotsteg hörs inte, och efter att jag tagit på mig mina kläder och öppnat dörren, så kollar jag bak en sista gång och ser honom stå kvar på samma ställe, med ansiktet mot golvet och händerna är i två starka knytnävar. Han kämpar för att hålla inne sin ilska, sin ledsamhet och sorg. Jag klarar mig tills att jag kommit ut och stäng dörren, men efter det rinner första tåren ner längst min kind. Jag torkar ilsket bort den. Jag ska inte gråta. Jag borde inte ens vara ledsen. Han var aldrig min och han skulle inte heller blivit det. Jag går med snabba steg längst korridoren, och om jag ska vara helt ärlig så lyssna jag hela tiden efter en dörr som ska öppnas, för helt ärligt önskar jag nästan att han ska komma springandes efter mig och.... jag vet inte... hindra mig från att gå, säga att vi kan få det att funka. Men när jag kommit till hissen, och dörrarna stängs igen, inser jag att det är för sent. 

Nere i lobbyn är det tyst, men skriken utanför hörs fortfarande. Hur ska jag någonsin ta mig ut utan att bli attackerad? Jag går mot receptionen där en kvinna i 40års åldern sitter framför en dator och knapprar på med tangenterna. Hon ler när hon ser mig. 

"Hi, do you know how I can get out of here without getting attacked?" frågar jag, fullt allvarligt, men kvinnan skrattar och visar hennes vita tänder som döljer sig bakom de röda läpparna. 

"Come with me." säger hon och reser sig från stolen hon sitter på. Jag följer efter hennes raska steg. Hon går åt det helt andra hållet än den vanliga utgången, jag antar då att jag ska ta någon slags bakväg för att komma ut. Kvinnan tittar bak på mig och ler lite då och då, men när både hon och jag märker att ännu fler tårar börjat rinna, så försvinner hennes leende och hon ser oroligt på mig. 

"Is everything alright?" frågar hon försiktigt, och saktar ner lite så hon går i jämsides med mig. Jag torkar bort tårarna och le lite svagt. 

"Yeah, it's nothing." säger jag till henne som en lögn, men ändå försöker jag tänka så, det är ingenting. 

"Okay." Hon försöker också le men det är svårt för henne att le när hon ser hur ledsen jag är. Ju mer jag torkar bort desto mer rinner det. Det blir omöjligt för mig att hinna torka bort alla tårar innan det kommer nya. Då bryr jag mig inte längre. Mina tårar får rinna bäst dom vill. 

 

När vi kommit ut på gatan, kramar jag tacksamt emot kvinnan från receptionen och börjar sedan min vandring hem. Ja, det kommer ta tid och dessutom nu då jag är trött, och rädd för mörkret som börjat falla över vackra London. Som tur är, är det inte bara jag ute, och det finns gott om människor som skulle kunna hjälpa mig om jag hamnar i trubbel. Om så inte alla människor jag ser är hemska våldtäktsmän, men det tvivlar jag på. Tårarna har lugnat ner sig. Men det enda jag tänker på är honom. På Harry. På allt vi gjort och hur jag faktiskt hade kul de gånger jag var med honom. Jag tänker på då vi låg i min säng, och då jag för första gången fick somna i armarna på en kille. Jag säger då det, han ska vara stolt som fick vara den första att sova med mig. Jag tänker på alla kyssarna. Den i kiosken, den i hans bil, den utanför mitt gamla hem, den i hans soffa... Bara att tänka på allt får mig att gråta igen. Jag försöker att sluta tänka på honom och stänga ute alla tankar om oss och Harry, men hur mycket jag än försöker så går det inte. Jag ser hans ledsna ansiktsuttryck när jag sa hejdå till honom ikväll. Hejdå vet jag inte om det är rätt ord heller, farväl passar kanske bättre. Jag vill inte säga att vi aldrig kommer ses igen, men så kommer det förmodligen att bli. Harry är från och med ikväll borta från mitt liv, men i mina tankar kommer han nog alltid vara kvar. 

"Hey Ana." En röst som ropar mitt namn ekar över gatan. Jag känner igen rösten men jag kan inte riktigt sätta fingret på vem det är. Med tanke på att jag känner igen rösten så vet jag att jag känner personen och blir därfr inte rädd. Istället blir jag nyfiken på att se vem det är som känner igen mig såhär i mörket. Jag ser mig omkring, ingen människa verkar vara på väg mot mig. Alla verkar vara i sin egen värld när de går hand i hand med sin käraste. Plötsligt ser jag en lång figur komma gående mot mig. En figur som jag inte heller uppfattar vem det är. Men när personen kommer närmre, och jag inser vem det är, bultar mitt hjärta säkert tusen gånger fortare och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ska jag springa? Ska jag skrika? Ska jag säga åt honom att lämna mig ifred? Jag hinner inte besluta mig om något innan han är framme vid mig. Han ler sitt äckliga flin med hans äckliga tänder. 

"Hi, Mark." säger jag men möter aldrig hans blick. 

"How come I meet you here alone in the middle of the night?" Han har kvar flinet, hans flin är till och med värre än Harrys. Åh nej, Harry! Om jag aldrig skulle lämnat honom skulle jag aldrig stött på Mark nu. 

"I'm on my way home." säger jag och börjar gå, för jag känner inte för att stanna kvar och prata med honom. Men Mark är snabbt vid min sida igen och går med mig. 

"I don't like the fact that you're walking home all by yourself. I know where you live because you always get n the bus there, and that's far away from here. Let me drive you home." säger han och istället för att flina så ler han faktiskt. Ett sött leende. Ja, sött. Om det inte vore för hans förstörda tänder så skulle Mark helt klart vara en 9/10 i utseende. Hans hår är helt perfekt och hans klädsmak är precis så som jag vill att killar ska ha. 

"I can walk, but thank you." säger jag och ökar takten i hopp om att han ska sakta in och låta mig gå iväg. Men istället ökar även han takten och kommer ikapp mig snabbt. 

"No you're not. Come on, my car is just over there. I promise you, I won't do anything." Jag ser på honom. Det ser faktiskt ut som om han talar sanning.

Jag rycker på axlarna och ler tacksamt. "Fine." och sen går vi tillsammans mot hans bil. Jag kan knappt fatta det själv att jag nu sitter i en bil med ett kräk som varit i slagsmål med killen jag faktiskt tycker om. Det värsta är ju att slagsmålet var över mig. På grund av mig. Mark startar igång bilen och börjar köra. Radion är på men med en låg volym, perfekt volym så att man ska kunna prata också. Great...

"Where have you been tonight?" frågar han vänligt. 

"Just been out for a walk." ljuger jag, men eftersom jag inte är expert på det så-

"Don't lie to me. I think I know exactly where you have been." säger han och flinar nu igen. Fan också, han vet nog vart hotellet ligger och han såg nog att jag kom ut där ifrån. 

"Fine." suckar jag. "I've been with Harry." 

"I'm not surprised that you came out crying." mumlar han med behåller nu blicken på vägen. 

"What do you mean?" frågar jag förvirrat.

Mark rycker på axlarna, "Harry surely knows how to make a girl cry."

"I don't believe you." säger jag och skrattar. Harry? Få tjejer att gråta? Tveksamt. Det sista Harry skulle göra är att såra en tjej. 

"Nah, forget it. So, you're still not together?"
"Nope. I'm done with him." säger jag snabbt. 

"Done with him?"
"Yeah, he's not my type." 

"That's sad." säger han. "Harry really liked you."
"And how do you know that?" Jag höjer ögonbrynet, lite tveksamt om Mark talar sanning. För jag kan inte direkt föreställa mig att Harry skulle prata om sina känslor med Mark av alla människor som han känner. 

"You see, I work at the pool here in London, and Harry used to come there every day to work out. But since he met you, he never comes anymore. Which is strange, because even though he brought home girls every night he still came next morning so swim or work out at the gym. But he hasn't visited us since you two started going out." 

Jag spärrar upp ögonen och tappar nästan hakan. Om det är sant det Mark just sa, så ångrar jag verkligen att jag lämnade honom ikväll. Åh, min älskade Harry. Men jag inser att jag redan har förstört allt. Allt.

"Please, tell me if he comes to the pool tomorrow." ber jag. Jag borde inte lägga mig i Harrys liv längre, men jag är så nyfiken. Det kommer bli svårt för mig att glömma honom. 

"Yeah, sure. Here, type in your number." säger han och räcker mig sin mobil. Jag tar emot mobilen och knapprar in mitt nummer i Marks mobil. Jag är inte ens rädd att ge bort mitt nummer till honom, han har faktiskt visat att han kanske inte är så hemsk trots allt. Typ som Harry. Båda ger andra uppfattningen att de är hemska, men så fort man är ensamma med dom är de som helt andra personer. 

Vi är framme utanför min lägenhet och jag spänner loss säkerhetsbältet och öppnar sakta dörren fast jag är vänd mot Mark. 

"Thank you so much for the ride, Mark. And don't forget to text me tomorrow if you see Harry." säger jag och kliver ut från bilen. 

"I promise. Goodnight, Ana." säger han och ler. Jag ger honom ett leende tillbaka och stänger igen bildörren och går mot lägenheten. Förhoppningsvis sover Kate, så slipper jag förklara allt. Jag väntar hellre till morgondagen, eller så berättar jag inte alls. Jag vet att Kate är min bästa vän och hon av alla människor förtjänar i alla fall att veta. Men om det är jobbigt för mig att ens tänka på Harry och allt som hänt under kvällen, så kan jag inte ens tänka mig hur jobbigt det kommer vara att berätta om det. 

---

Kommentera nu!!!!!