Vi kommer fram till rätt område enligt Kates beskrivningar. Jag ser ut genom den regniga fönsterrutan efter någon som helst skymt av henne. Harry har saktat in bilen för att vi ska hinna se henne lättare, det skulle varit helt omöjligt att hinna se henne i den farten han hade innan. Jag söker med blicken över allt, på alla parkbänkar och allt jag hoppas på är att se henne sitta där i väntan på mig. Men alla parkbänkar jag har sett hittills har varit tomma. 

"Maybe you should call her." föreslår Harry. Jag tar det som en bra idé och plockar fram min mobil från jackfickan. Kates nummer är redan inskrivet så allt jag behöver göra är att trycka på den gröna luren så kommer den avskyvärda bilden fram igen. Men nu skrattar jag inte. Jag ler inte ens. Det rycker inte ens i mina mungipor. Jag är alldeles för orolig för att ens tänka på att le just nu. Stackars Harry som måste stå ut med mig, som inte ens titta på honom eller pratar med honom. Jag behandlar honom som luft när han är snäll och hjälper mig att leta. Han ska få en lång kyss som tack senare... Signal efter signal tutar mot mitt öra men än inget svar från Kate. Jag börjar bli oroligare än innan, och jag som trodde jag inte kunde bli så mycket mer orolig men jo, det kunde jag visst. 

"She's not answering." säger jag och hör hur min andning börjar öka. 

"It's alright, we'll just-" börjar Harry men tystnar när han inte kommer på något. 

"What should we do?" skriker jag. Jag är ledsen, det är nästan så att tårarna börjar rinna. Jag vill ha Kate här bredvid mig nu. Än en gång tycker jag synd om Harry som får all min ilska över sig. 

"First of all -  you need to relax." säger han och spänner käken. "And second -  we will not give up looking." 

Jag håller fortfarande mobilen tätt intill örat, desperat efter svar, men jag verkar inte ha turen på min sida. Inte Kate heller för den delen. Vart håller hon hus? Jag suckar högt och avbryter samtalet. Det är ingen idé. Hon är borta, tänker jag och begraver ansiktet med mina händer för att inte visa Harry att jag snart kommer börja gråta. Men han har nog redan listat ut det. Jag känner hur han lägger hans hand på min rygg och stryker den upp och ner för att lugna ner mig. Trots att det känns väldigt mycket bättre att ha honom här så kan jag ändå inte hålla tillbaka tårarna. Jag tänker på alla saker som kan ha hänt henne. Hon kan ha blivit lurad in i en bil, som nu är på väg till en gammal fabrik där hon kommer bli inlåst. Eller så- Nej. Sluta. Jag skakar på huvudet för att få bort de hemska tankarna. Förhoppningsvis hittade hon en taxi som är på väg hem med henne. Men varför ringer hon inte och säger det då? Jag hoppar till när min mobil börjar ringa. Jag skriker till och svarar så fort som möjligt. 

"Where are you?" skriker jag i luren. 

"I'm outside Noel's apartment. Please come and get me before he sees me." Jag känner en stor lättnad i bröstet när jag hör hennes röst. 

"Why are you there? Get away from there before he sees you." säger jag med en sträng och bestämt röst. Jag vill inte låta arg, men Kate brukar alltid ta sådana dåliga beslut när hon är ledsen. 

"I don't know where he lives."

"Just follow the street you came from down until you come to a big red house on the left and a yellow on the right." Jag ser ut från fönstret och tittar noga efter ett rött hus som då ska vara på min sida av vägen. Än så länge ser jag inte ens en skymt av ens ett hus. 

"Are you sure we're on the right street? We just passed a park." säger jag i hopp om att hon ska få en bild om vart vi är. Det är tyst på andra sidan luren. "Kate? KATE?" Jag höjer rösten mer och mer. 

"What? I'm trying to think here." säger hon irriterat. Jag kan inte hjälpa att skratta. Det är lite lustigt hur hon kan vara i knipa och jag så orolig, och ändå få mig på bättre humör. 

"Wait." skriker jag plötsligt och slår till Harry på armen. Han tvärstannar bilen så jag åker fram i mitt säte och sedan smäller bak min rygg i sätet igen. "I think we're here." säger jag när jag ser ett rött hur på min sida av vägen och ett gult hus på andra sidan. 

"You don't have to hit me." klagar Harry och gnider över området jag slog honom på. 

"Hush up." väser jag och återgår till samtalet med Kate. "Where are we going now?" 

"Okay, we'll be there in just a few seconds." Jag väntar inte på ett svar utan lägger på. "Turn right over there." säger jag till Harry och pekar åt höger på korsningen som närmar sig. Harry gör som jag säger och jag skärper blicken framåt. Där ser jag henne stå. Hon vinkar med hela armen. 

"There she is." utbrister jag och spänner loss bältet och gör mig redo att springa ut till henne. Harry stannar av bilen och jag öppnar fort dörren och springer de sista metrarna innan jag nästan hoppar på henne av lycka. 

"I'm so glad I found you." säger jag med ansiktet i hennes nacke. Hon kramar om mig hårt tillbaka. 

"I'm sorry for all this." mumlar hon med gråten i halsen. Jag släpper taget om henne och ser på hennes ansikte efter märken. Jag finner ett. Hennes kind är röd. 

"Did he hit you?" Jag drar med fingrarna försiktigt över hennes kind. 

"It's alright." säger hon och försöker få mig att släppa det. Men aldrig i livet. 

"Go and wait in the car with Harry." säger jag skarpt innan jag går raka vägen till trappuppgången. Jag vänder mig bakåt och ser hur Kate kliver in i bilen, jag fångar upp Harrys blick. Den är mörk. Arg. Han gillar nog inte idén att jag går in dit själv efter att Noel redan slagit en annan tjej, varför skulle han inte kunna göra det på mig också? Tanken skrämmer mig inte. Inte ens nästan. Jag är alldeles för arg att han ens vågade göra så mot min bästa vän. Jag läser på alla dörrar på den första våningen. På dörren står det flera olika efternamn men inte Noels. Jag springer upp en trappa. Det är knappt att mina ben orkar men när jag sedan ser en vit lapp just ovanför brevinkastet med texten "Daugherty", vilket är Noel efternamn, så får jag plötsligt mer styrka i kroppen då jag bankar på dörren.

Jag hör fotsteg närma sig. Dörren låses upp och sedan står Noel där framför mig med ett vinglas i handen och endast klädd i en svart morgonrock. 

"Oh, Ana, what a pleasure to see you again." säger han.

"Don't fucking play this game right now. How could you do that to Kate?" väser jag. 

"Do what?" Han tar en ytterst liten klunk från hans vinglas. 

"You fucking hit her." Alla mina svordomar kommer bara för att jag är riktigt förbannad. Noel är en lärare, Kate är hans elev, hur i helvete vågar han slå henne? 

"I did that in defence. She was trying to hit me too." säger han lugnt och sansat. 

"But she's a girl. And I can't see any bruises in your face." säger jag argt. "How could you do that to her?"
"She was being a bitch." skrattar han och dricker en klunk vin. 

"Don't call her that." säger jag mellan sammanpressande tänder. Hur kan han tycka det här är roligt? Han har slagit en minderårig och dessutom en av hans elever. Hur kan han skratta? Hur kan han knappt bry sig?

"She was boring anyways. She never really made me that happy." säger han och rycker på axlarna. "You on the other hand seem like a great girl to have a little fun with." Han höjer handen på väg mot min kind men jag slår hårt bort den och det snärtar till. 

"So rough." säger han och försöker sig på sitt charmigaste leende. "I like it." Han greppar tag i min hand och släpper inte taget trots att jag rycker och drar allt vad jag kan. 

"Don't touch me." Jag var inte ett dugg rädd innan men nu hör man på min röst hur rädslan byggs upp. Han drar mig mot honom. Jag hinner höja min fria hand för att ta emot mig mot hans bröst. Jag vill inte verka vek inför honom, han ska inte få det så lätt. Jag spänner blicken på honom. 

"Don't ever come near me or Kate, never ever again." Jag rycker åt mig min hand som han hållit i ett bra tag nu, och så pass hårt att den börjat bli röd. Jag drar med fingrarna över min handled. Den gör ont nu i efterhand. 

"What if I don't want to stay away from you?" Han flinar. Det är så typiskt alla killar, att flina för att se så extremt tuff ut. Men nej. Noel ser inte ut som något annat än en psykopat. 

"What if I want to get dirty with you?" Han flyttar sig närmre igen efter att jag tidigare ökat avståndet. Han tar tag om båda mina armar och jag stretar emot allt vad jag kan, men hans grepp är hårt och väldigt svårt att ta sig loss från. 

"Ana?" Jag hör Harry skrika mitt namn från våningen under oss. Jag vill så gärna skrika tillbaka. Men gör jag det riskerar jag säkert att bli indragen till hans lägenhet och aldrig komma ut igen. Dörren till hans lägenhet är fortfarande öppen, om bara Harry kunde springa upp för trappan så skulle han se mig direkt. 

"Oh, is that the boyfriend?" Noel höjer ögonbrynet och flinet är kvar på hans läppar. 

"He's not my boyfriend." säger jag. För det är han väl inte, eller? I så fall skulle väl det kommit upp? Men eftersom varken jag eller Harry har pratat om det så nej, han är inte min pojkvän. 

"Good. Then he won't mind if you follow me inside." säger Noel och börjar dra in mig till lägenheten. Och det är så jag skriker. Jag skriker allt vad jag kan på hjälp.

"HARRY." 

Jag hinner inte svara innan Noel håller för min mun med hans hand. Jag skriker men det kommer inte ut ett så pass högt ljud som Harry skulle höra. Det enda jag kan hoppas på nu är att Harry skulle hört att mitt skrik kom från våningen ovanför.

"Scream again and it will not end good for you." viskar Noel med sin mun väldigt nära mitt öra. Jag kommer på en annan idé, även om jag riskerar mycket så är det mitt enda val. Jag vill så gärna bort från honom. Jag vill ha Harry här. Jag stampar därför hårt, och flera gånger, med fötterna i marken. Jag hör hur någon springer upp för trappan. Gud, må det vara Harry. Noel hinner just och pass stänga dörren till hans lägenhet, med fortfarande en hand över min mun. Men en fot hindrar dörren från att stängas och i nästa sekund blir Noel kastad på marken men Harry över. Harry sitter på knä med benen på vardera sida om hans kropp. Han slår till Noel med knytnäven på hans vänstra kind. Och sedan på den högra. Det har redan börjat komma blod på golvet från Noels näsa. 

"Harry." skriker jag alldeles förtvivlat och börjar dra i Harrys arm. Jag klarar inte av att se folk slåss, det är nog det värsta jag vet. Och även om Noel må vara en riktig psykopat, så tål jag inte att se honom bli så brutalt behandlad.

Harry kliver av honom och torkar av sina blodiga knogar på tröjan. Noel reser sig från golvet. Han verkar inte ge upp i första taget. 

"Hm." säker Noel och drar med fingrarna under hans näsa. "Good job, kid." Han börjar sedan skratta, ett tillgjort skratt och klappar händerna några gånger. "But do you really thought this would make me wanna stay away from her?" 

Harry ställer sig beskyddande framför mig och visar med armen att jag ska stanna där bakom honom. Jag står så nära att jag är rädd att putta omkull honom. Jag kramar om materialet på hans linne med mina knytnävar för att hålla mig uppe. Mina ben känns alldeles skakiga. 

"Don't you dare touching her or even talking to her again." väser Harry med spänd käke. 

"Or else?" Noel tror detta är ett spel. Om jag vore honom skulle jag nog backa undan lite. För jag vet hur arg Harry kan bli, och speciellt när det handlar om mig, det har jag ju sett sedan festen då Mark nästan fick sin näsa bruten. 

"Or else I will... I will... kill you." ryter Harry till och jag känner att så långt behöver vi inte gå här. Jag rycker lite i hans tröja. 

"What?" frågar han irriterat och ser snabbt på mig. 

"Can we leave?" 

Harry ser nog hur skräckslagen jag är, och nickar därför men visar ett tecken att jag ska inte röra mig ur fläcken. Han går fram några steg, mot Noel, som själv bara står och flinar. Han lutar sig mot hans öra, viskar något, innan han vänder sig om mot mig, tar mig i handen och drar mig ut från hans lägenhet. Dörren smälls igen, och Harry drar direkt in mig i hans famn. Han håller en beskyddande arm runtom min rygg och den andra runt min nacke. Det är det här jag tycker om med honom. Hur han är så beskyddande. Det får mig att inse hur fin människa han är, både på utsiden och även insiden, även om det krävs vissa saker för att han ska visa det. Han är som ett mörkt paradis.

"What were you thinking?" säger han allvarligt med ansiktet mot mitt hår.

"He hit her." snyfter jag mot hans bröst. 

"That's the reason you shouldn't talk to him. Did he hurt you?" 

"Leave it, Harry." säger jag och avslutar kramen och börjar gå mot trappan. Men Harry tar tag i min hand. 

"I said, did he hurt you?" Hans röst är allvarlig och likaså hans blick. Jag suckar, och håller sedan upp min hand mot honom. Han tar försiktigt tag runt min röda handled som blivit blå på vissa ställen. 

"That little prick." säger han och hans käke har börjat spännas igen. 

"It's okay Harry. Leave it." säger jag lugnande. Jag vill inte få honom ännu argare än vad han redan är. 

"He fucking hurt you. How do you think I can just leave it?" väser han. Även om han inte menar det så får han det att verka som om det är mig han är arg på. 

"You just have to trust me that I'm fine. Do you trust me?" 

Han tar ett djupt andetag och suckar i utandningen. "I trust you." 

 

Vi går tillbaka till bilen, och hela bilresan hem är under tystnad. Även om jag sitter i baksätet med Kate så säger vi inget. Det är inte förrän vi är hemma som Kate tackar Harry för hjälpen, och skjutsen också för den delen. Kate springer in till lägenheten och lämnar mig ensam i bilen med honom. Jag klättrar fram till honom, och blir lite förvånad när jag sätter mig i hans knä istället för sätet bredvid. Jag lägger armarna runt om hans nacke och ler. 

"I thought you were mad at me." säger han lite lättat.

"Why did you think that?" frågar jag och lägger huvudet på sned. 

"I just got that feeling."
"Well, I'm not mad at you. I'm actually really, really happy with you. The fact that you followed me to get Kate, and then saved me from Noel is just amazing. Thank you Harry." Jag är så nära att säga det. Men jag vågar inte. Jag är rädd att allt ska bli fel.

"I'd do anything for you, and I want to you know that."
"I know that now." säger jag och fnissar. 

Harry slickar sig om läpparna lite försiktigt och sedan sväljer han ner en liten klump som bildats i hans hals. 

"Ana...?" säger han tyst som en fråga. 

"Hm?" svarar jag och lägger huvudet på sned. Det verkar som om han är rädd för det han ska säga. Har får liksom inte fram något ljud även om han öppnar munnen lite då och då för att börja säga något. Men så fort hans mun öppnas så stängs det igen. 

"Harry?" Han möter min blick. Han ser mig rakt in i ögonen på samma sätt som jag gör det på honom. Hans gröna, vackra ögon som jag skulle kunna se in i varje dag. Så klara och fina. Så... underbara precis som han.

"Ana, will you be my girlfriend?"

Hans fråga träffar mig rakt i hjärtat. Det kittlar till i min mage. Hans röst låter så rädd, rädd att jag inte ska svara ja. Det förvånar mig hur han ens kan tro att jag skulle svara något annat. Mina mungipor åker uppåt. Han vill verkligen att jag ska bli hans flickvän. Han som inte höll på med förhållanden. Det är det som gör mig så himla glad att han, just med mig, har ändrat sig. 

"Yes." säger jag i en utandning. "Yes, yes, yes." upprepar jag, innan jag anfaller honom med tusentals kyssar på hans mjuka läppar. Jag begraver sedan mitt ansikte i hans nacke och kramar om honom runt hans midja. Jag kan knappt fatta det själv. Från och med ikväll så är han min på riktigt.

---

Jag kände att det var dags nu ;)