Kapitel 7 - XOXO

Previous: "Because everything, literally everything you said is so god damn true. All of it. And it's scaring me how you can even sit here with me, knowing so much stuff about me, and not wanting to run away." Hans röst låter inte lika arg och allvarligt som den annars alltid gör. Det låter... normal. 
"Oh, trust me, I've been wanting to run away a couple of times."
"Then why haven't you done it yet?"
Jag rycker på axlarna, "I guess I'm afraid that you're gonna run after me. Which I'm sure you would. Am I right?"
"You're definitely right." flinar han. "You're not getting away that easy from me." Jag ryser till. För jag inser att middagen kommer inte vara det sista jag ser av honom...
 

Efter att vi ätit upp den gudomligt goda maten sitter vi kvar vid vårt bord ett tag. Våra konversationer må vara konstiga men de flyter på bra i alla fall. Han är väldigt lätt att prata med, trots att han må vara jobbig ibland. 
"How come you don't go to school?" frågar han försiktigt, som om han vore rädd för min reaktion, och lägger huvudet på sned. Det skär till i hjärtat. Alla tankar om det som hände för mig vill jag helst glömma bort helt och hållet. 
Jag rycker på axlarna och försöker låta så obrydd som möjligt. "Just reasons."
"What happened?"
"I don't wanna talk about it." väser jag i hopp om att han ska förstå att jag vil byta samtalsämne. 
"So you work as a journalist instead of going to school?"
"Exactly."
"Do you like your job?" Det förvånar mig att han frågar så mycket, för det verkar faktiskt som om han är intresserad av att veta mer.
"I love it." säger jag. "Do you like your job?"
"I love it." ler han. "But I get tired and exhausted alot." 
Jag nickar, "I understand that."
"Why do you and your friend share apartment? Don't you want one on your own?" Jag rycker till av hans plötsliga byte till samtalsämne. 
"Because none of us wanted to live on our own." svarar jag kort och gott.
"Why?"
"I don't like being alone." säger jag och rycker på axlarna. Jag försöker inte göra en sådan stor grej av det att jag är rädd för att vara ensam när jag är 19 år, för det anses faktiskt vanligt. Om jag inte hade Kate skulle jag nog mest troligt bott kvar hos mina föräldrar, om jag så inte hade en pojkvän att dela lägenhet med, men det skulle nog inte mina föräldrar gå med på.
"Oh, I'm glad you told me." Ett flin växer fram på hans läppar. 
"What do you mean with that?" suckar jag, även om jag förstår vad han menar med det. 
"If you ever feel alone, I can keep you company."
"But that's the point, I never feel alone anymore thanks to Kate." retas jag och ger ett flin tillbaka.
Han ler, "I like that you're so innocent. I've never had an innocent girl before." Och vad menar han med det där? Han har aldrig haft en oskuldsfull tjej förut. Tror han att han äger mig eller?
"I'm not your girl." mumlar jag och ser ner i bordet.
"Yet." säger han lekfullt och blinkar med ena ögat. Jag himlar med ögonen, kanske för tionde gången ikväll.
 
"Do you wanna leave?" frågar han vänligt och jag rycker på axlarna. 
"Sure." 
Jag reser mig från min stol och hänger min handväska över axeln. Jag försöker även få Harry att förstå att jag kan betala för min egna mat men han insisterar verkligen och säger att 'jag är popstjärna, jag har råd för mat för två'. Jag borde kanske dra till med något som 'min pappa är rik, jag har också råd för mat för två' men väljer att låta bli för att slippa göra honom sur. Jag säger då det, den här killen har de värsta humörsvängningarna jag vet, och tänk er då att jag bara varit med honom i några få timmar. Vi lämnar restaurangen och precis som då vi skulle ta oss till restaurangen så öppnar han min dörr och låter mig kliva in innan han stänger den, joggar runt till andra sidan och sätter sig i sätet bredvid. Jag pustar ut tyst för mig själv. Nu är detta bortgjort. Det är tyst mellan oss. Det enda som hörs är våra andetag och bilens surrande ljud. Jag känner plötsligt hur hans hand läggs högt upp på mitt lår, nästan för högt upp och jag börjar andas hastigare. 
"Tonight was fun." säger han med ett leende och ser på mig. "Let's do it again some time." Leendet byts ut mot ett flin. Jag tappar nästan andan. Igen? Räcker det inte med en middag och sedan är det klart? Men jag vet exakt hur han har tänkt. Han väntar tills att jag går med på att ha sex med honom och det är inte förrän efter det han går med på att låta mig vara. Men jag har inte tänkt ha sex med honom, punkt slut. 
"Or maybe you don't want to?" Han har fortfarande ett flin på läpparna för han vet nog redan vad jag vill svara. Men bara för att jag inte vill vara otrevlig drar jag på mig en lögn som kanske inte är det bästa jag gjort. 
"Yeah, sure. It was fun." 
"Good." Hans hand åker högre och högre upp längst mitt lår och när han är så nära att det bara är någon centimeter kvar till mitt kön så greppar jag tag i hans hand och lägger den på ratten. Han skrattar för sig själv vilket jag märkt att han gör varje gång jag inte tar emot någon av hans beröring. Jag sitter bara och väntar tills vi kommer till den korsningen då han antingen kommer svänga höger, mot min lägenhet, eller vänster, mot hans hotell. Jag vet vart han vill köra, och han vet vart jag vill att han ska köra, så det är väl bara vänta och se. Svänger han till vänster säger jag till honom på skarpen att mitt hem ligger inte åt det hållet. Och lyder han mig inte så tänker jag göra det jag velat göra några gånger. Fly.
Lyckligtvis svängde han vänster och han parkerar bilen på trottoarkanten utanför lägenheten. Jag spänner loss mitt bälte och tar tag i handtaget på dörren för att öppna men jag hör plötsligt hur dörren låser sig och när jag rycker i handtaget så är det låst. Hjärtat dunkar hårdare när jag inser att han låst in mig. Vad fan ska jag göra nu?
"Open the door, please." säger jag som en varning men är fortfarande vänd mot dörren för att jag ska slippa se det äckliga flinet som jag är bombsäker att han har. 
"Not until you give me a goodbye kiss." Bara av att höra på hans röst så hör jag att han tycker detta är extremt roligt. Jag gör en grimas av tanken. Om jag inte vill att han ska hålla handen på mitt lår, varför tror han då att jag skulle vilja kyssa honom? 
"No way. Open the door." säger jag ännu allvarligare denna gång. 
"I'm still waiting for my kiss." 
Jag vänder mig ilsket om mot honom med en irriterad blick. Och som jag trodde, flinet är där och pryder på hans läppar. Jag lutar mig mot honom, pussar honom på kinden och vänder mig sedan mot dörren igen. 
"Now. Open the god damn door." Jag känner ilskan inom mig. 
"That wasn't that kind of kiss I was hoping for. Try again." 
"You're an idiot." fräser jag ilsket innan jag snabbt vänder mig om mot honom och placerar en kyss rakt på hans mjuka läppar. Jag är just på väg att sära på våra läppar och vända mig om mot dörren igen men hans hand bakom mitt huvud och den andra runt min nacke gör så att jag inte kan röra mig. Våra läppar hinner aldrig skiljas och han börjar långsamt massera mina läppar med hans egna. Jag stretar emot första fem sekunderna men sedan inser jag att jag inte kommer någon vart. Han är starkare än mig och han är allt för bestämd. Jag känner hans tungspets längst min underläpp och som frågar om tillåtelse, men nej, jag behåller min mun stängd och gör ännu ett försök till att lossa mig själv från hans grepp. Men greppet blir bara starkare. Jag tappar tidsuppfattningen men jag skulle gissa på att kyssen varat i över trettio sekunder nu. 
"Please." mumlar han mot mina läppar som jag redan känner börjar bli svullna. Han och gör ännu ett försök med sin tunga. Det är inte förrän nu som jag märker hur jag börjat sära på mina läppar och hur jag redan slutit mina ögon. Min andning är snabb och jag flämtar till lite vilket får Harry att stöna till i min mun, vibrationen får hela min mage att pirra till. Jag känner hur hans tunga vidrör min egna och hur den försiktigt utforskar min mun. Hans rörelser är svaga men samtidigt så bestämda. Han vet vad han vill. Jag däremot, jag är helt förvirrad. Jag njuter, det känner jag ju, men ändå så önskar jag att han bara kunde låta mig gå. Jag lägger mina händer mot hans bröstkorg och puttar bort honom från mig. Äntligen så släpper han taget om min nacke och släpper mig fri. Jag pustar ut och rör vid mina läppar för att känna om det som just hände verkligen hände på riktigt. Och jodå. Jag känner hur mina läppar är alldeles svullna och ömmar lite. Jag slickar mig om underläppen och känner smaken av något jag vanligtvis inte brukar göra. Det klickar till och jag inser att han låst upp dörren. 
"I want to meet you tomorrow. I'll text you the details." Han kollar inte ens på mig trots att jag ser på honom. Jag suckar och öppnar dörren. Jag hoppar ner till marken och smäller igen dörren som nästan är för tung för mig. Med vingliga steg, efter det som precis hände, går jag upp mot lägenheten och jag hör hur hans bil kör iväg. 
 
Jag låser upp dörren till lägenheten och jag hör direkt att tvn är igång. Men känner jag Kate rätt så ligger hon och sover. Jag tar av mig mina skor och ställer dom intill väggen innan jag går med lätta steg in till tvrummet där jag, som jag trodde, finner en sovande Kate. Jag stänger av tvn och trots det vaknar hon inte. Kate vaknar knappt av något alls, jag slår vad att om det skulle vara jordbävning skulle hon fortfarande sova som en stock. Jag går till badrummet och ser mig i spegeln. Mina läppar är fortfarande lite svullna och röda. Jag rör vid min underläpp och försöker minnas tillbaka till det som händer för bara några få minuter sedan. Jag känner fortfarande smaken av hans läppar om jag låter min tunga glida över underläppen. Jag ser på mig själv i spegeln och märker hur jag ler ett generat leende. Kan det faktiskt vara så att jag är glad för det som hände i bilen? Eller är jag bara glad för att jag äntligen fått min riktiga, första, kyss? Frågan väntar jag med till senare. 
Jag tvättar bort mitt smink, passerar en sovande Kate och går in till mitt sovrum för att göra mig redo för sängen. Jag skulle väckt Kate om hon hade skola imorgon, men eftersom det är lördag imorgon så låter jag bli. Hon trivs lika bra i soffan som hon gör i hennes säng, det har hon själv sagt. Jag kryper ner under mitt täcke och släcker nattlampan på bordet bredvid. Rummet blir alldeles kolsvart. Jag drar täcket närmre hakan och sluter mina ögon. Jag har aldrig riktigt trivts i mörker. Men det konstiga är att jag kan inte sova om det är ljust i rummet, så därför måste mitt rum vara kolsvart för att jag ska kunna somna. Jag tänker tillbaka på kvällen som varit. Hur jag var så nervös för kvällen men som faktiskt inte var så hemsk som jag hade trott. Trots att Harry fortfarande går mig på nerverna och jag vill fortfarande inte ha något med honom att göra, så hade jag faktiskt kul. Men det som hände i bilen... det vill jag helst inte tänka på alls. Jag menar, han hade ju faktiskt kysst mig förut en gång och då gillade jag det inte. Men nu visste jag knappt om jag var arg över det han gjorde eller kanske mest bara förvirrad över händelsen. Jag suckar högt när jag tänker på vad han sa precis innan jag klev ur bilen. Han vill alltså träffas imorgon. För att mest troligt locka mig till hans säng. Det är inte förrän nu jag faktiskt inser att jag är bara ännu ett kort i hans spel. Jag är bara en liten del av hans plan. Jag är hans byte, hans mål. Han bjuder ut mig på middagar tills han lyckas få med mig hem till honom där han kan göra vad han vill med mig och sedan låta mig gå för alltid. Jag blir bara arg av tanken. Men trots att jag inte vill umgås med honom så vill jag ändå inte protestera, för jag vet att det inte är till någon nytta. Det plingar till i min mobil, det måste vara Harry, tänker jag och sträcker mig efter mobilen. Det är något med honom som gör mig så himla nervös, för bara av att se hans namn lysas upp på min mobilskärm får mig att tappa andan. Jag låser upp smset och läser dessa detaljer han lovade att smsa mig. 
"I want to take you out again. X" Hans sms förvånar mig. Han hade ju redan sagt det till mig tidigare idag så jag förstår inte varför han måste skriva det igen. 
"I don't think that's necessary." skickar jag tillbaka. 
"Why not?" Detta är första gången han inte skrickar ett 'X' i slutet av hans sms och jag förstår då att han, vart han nu är, har en arg blick och ett argt sinne.
"You should go out with someone more like you. Face it Harry, I'm not the girl you want." Jag försöker med hjälp av ett kort sms att få honom att inse att jag inte är intresserad och att jag verkligen inte är den rätta tjejen att dejta honom. 
"Don't care. I pick you up tomorrow at, lets say... nine. Goodnight, baby. X" Vad är det han har planerat nu? Och varför ska han hämta upp mig så tidigt? Jag känner hur jag blir nervös bara av att tänka på det. Jag är nervös och faktiskt lite rädd för att han ska tvinga mig till något trots att jag säger nej. Jag vill inte tänka så om honom men mitt inre säger mig att han kan mycket väl göra något sådant. Jag sluter mina ögon, för förhoppningsvis sista gången ikväll, och försöker stänga ute alla tankar om Harry.
En makeout-session mellan dom... Ana verkar lite förvirrad. Vad tycker ni?
Kommentera.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: