"I'm leaving now." säger Christina som redan står i dörröppningen. Hon är klädd i en svart, tight klänning och svarta strumpbyxor. Hennes hår är plattat och sminket är lite svartare än vanligt. Hon ser ut som en sexig rockgirl. 
"Okay, have fun." säger jag, som själv försöker få en någorlunda bra linje med eyelinern som tyvärr aldrig vill bli bra vilket bara resulterat att jag ser ut som en panda. 

"I will, and you too, have fun with Dylan. Maybe we'll see eachother at the campfire later?" 
Jag nickar som svar och ser hennes försvinna ut genom dörren. Klockan är bara 5 än, men känner jag Christina rätt kommer hon och hennes kompisar förfesta tills klockan är 11 och sedan bege sig till lägerelden. Dylan är här om en timme, vi ska först hitta något ställe att äta på och sedan spendera resten av kvällen framför lägerelden och lyssna på alla band som uppträder, kanske skaffa nya vänner och bara umgås helt enkelt. Jag har aldrig varit bra att skaffa nya vänner, utan har alltid varit den som går längst bak och hoppas att mina vänner presenterar mig för de andra jag inte känner. Förhoppningsvid kan Dylan hjälpa till lite ikväll. 

När jag slutligen lyckats få till mitt smink drar jag på mig en enkel outfit - en grå tröja med volang från midjan och ett par svarta jeans. Jag flätar allt mitt hår på ena sidan så det blir en stor, slarvig fast ändå fin fläta. Jag skickar ett sms till Alex bara för att påminna honom att jag ska ut ikväll och kommer inte ha möjlighet att prata. Jag blir fortfarande lite småirriterad varför Alex ens var tvungen ta upp om Dylan och mig, jag som trodde han litade på mig till hundra procent att han inte ens behöver fråga om han behöver vara orolig om jag umgås med en annan kille. Jag vet redan om att Alex har många tjejkompisar men jag känner mig inte det minsta orolig över det. Jag vet att han aldrig skulle göra något med någon annan, det har han till och med sagt och lovat. Efter att ha varit tillsammans i över 1 och ett halvt år så är det väl självklart att man litar på varandra. Mitt förtroende för Alex är så starkt som det kan bli. 

Några lätta knackningar på dörren hörs och jag öppnar den med ett leende. Där står Dylan klädd i svarta jeans och en vit t-shirt. Det förvånar mig att han är singel... 

"Ready to go?" 

Jag nickar och greppar tag om min handväska som står på golvet just framför dörren. Vi lämnar mitt rum och tillsammans, sida vid sida, går vi ut från byggnaden och ut i den smått kyliga septemberkvällen. Jag var smart som tog med mig en jacka i handväskan i fall att jag skulle böja frysa så jag skakar. Dylan verkar dock inte ha med sig något varmare att ha på sig annat än hans t-shirt, men enligt mina teorier fryser killar inte lika lätt som tjejer. 

"Are you alright?" frågar Dylan efter att vi gått tysta ett väldigt bra tag.

Jag rycker på axlarna, "Just homesick." 

Jag hade knappt varit borta i en vecka och jag hade redan hemlängtan, det fick mig nästan att ångra att jag sa det, Dylan måste väl tro att jag är en liten fjant som inte klarar sig utan mamma.

Han lägger armen runt om mig och skrattar ett sött skratt, "It's okay, I get homesick easily too." Skönt, då är jag inte ensam. 

"And I miss my boyfriend, I'm not used to be away from him. Neither my mum, I've lived with her my entire life and she means the world for me. It's hard to be away from the people you love, you know."

Att lämna min mamma ensam för Universitet var inget lätt beslut. Inte efter de senaste åren som vi byggt upp vår relation till något starkt jag inte ens trodde det var möjligt. Sedan pappa försvann har det alltid varit jag och hon. 

Dylan suckar, "I know. My parents are my everything and being away from them is tough, but it's working." säger han. "But let's forget about home, only for tonight alright?"

Jag skrattar, "Alright." 

 

Nere vid stranden står den största lägerelden jag någonsin sett, ungefär som en majbrasa fast större. Det får mig att tappa hakan för jag har aldrig i hela mitt liv varit med om en sådan stor brasa förut. Det kryllar av ungdomar överallt. De flesta ser lite berusade ut. Glada. Energifulla. Exalterade. Fria. Jag och Dylan är bara en i mängden. Jag försöker se om Christina är här men hon syns inte till, men det är inte så lätt att känna igen någon här när det är proppat med folk. Jag håller mig tätt intill Dylan för att inte tappa bort honom, jag vill helst inte hamna ensam ikväll. Dylan föeslår att vi kan gå och prata med hans rumskompisar och några andra av hans vänner, jag nickar och vi armbågar oss genom folkmassan fram till två killar som båda står med var sin flaska i händerna som mest troligt är fylld med alkohol. 

"Hey man." säger en utav killarna och kramar om Dylan hårt. 

"Guys, this is Lauren." skriker Dylan för att överrösta allt skrik, jubel och dessutom musiken som spelas väldigt högt med en grym bas. 

"Nice to meet you Lauren." säger samma kille som just kramat om Dylan och han räcker fram handen åt mig som jag vändligt tar i. 

"I'm Zayn." Jag antar att Zayn och Dylan är rumskompisar. Zayn verkar vara en trevlig kile. Svart hår och bruna, djupa ögon. 

"And I'm Liam" säger då Liam och jag tar även i hand med honom. 

"Lauren." säger jag försiktigt, jag har som sagt aldrig varit den som hörs mest och jag brukar lätt bli osäker och hamna i bakgrunden om jag inte känner människorna jag umgås med. 

"Do you want something to drink?" frågar Zayn och tittar på både mig och Dylan. Jag ser på Dylan som ser på mig, han rycker på axlarna så som "Varför inte?" och nickar sedan åt Zayn. Zayn tar fram en slags kylbag som är fylld av dricka i alla möjliga sorter. Han lämnar över en öl åt Dylan och en cider till mig. Jag har aldrig riktigt supit mig full förut, knappt ens druckit något alls, bara smakat. Men nu går jag på University och jag är mer eller mindre vuxen snart. Dessutom kommer mamma aldrig få reda på något, så varför inte. Jag tackar Zayn med ett leende och tar en första klunk, det smakar gott, ungefär som den där isglassen Twister. 

"How do you guys know eachother?" frågar Zayn och förflyttar blicken mellan mig och Dylan. 

"We have classes together." svarar Dylan. 

"Are you in first year too? Zayn och tittar på mig. 

"Yes." svarar jag med en svag stämma. 

"Is everything alright?" Zayn skrattar. 

"I'm not really used to talk to new people, I'm sorry." säger jag och fnissar över hur töntig jag är. Jag ser ner i marken. 

"Hey, it's okay. I don't bite." Han ler ett charmigt leende åt mig och jag kan inte låta bli att le tillbaka. Plötsligt hör jag någon ropa mitt namn, det hörs vara långt bort och jag söker med blicken över alla hoppande och glada ungdomar. Till slut ser jag Christina kämpa sig igenom folkmassan och hon kommer närmre och nämre, och såklart; med hennes vänner bakom sig. Great. 

"Is that your roommate?" frågar Dylan. 

"Mhm..." mumlar jag. Jag ser redan på långt håll att hon är full. När hon slutligen är framme vid mig slänger hon sig runt mina axlar och kramar om mig hårt. 

"Are you having fun?" frågar jag och skrattar för att inte verka irriterad. 

"So fun." ropar hon och tar en klunk av hennes cider hon håller i hennes vingliga hand. Bakom henne står Niall, Rebecca, Alice, Louis och Harry. Hela klanen samlad. 

Jag möter Harrys blick men tittar genast bort, jag försöker påminna mig själv att jag ska hålla mig borta från Christinas vänner. 
Jag presenterar Christina för Dylan, som aldrig träffats förut, och hon börjar genast att bomba honom med frågor. Jag ser att Dylan håller sig för skratt, det är inte lätt att hålla minen när man knappt hör vad hon säger. Hon svammlar alldeles för mycket och snubblar på orden. 

"I think the band starts to play soon. Follow us to the stage?" frågar Christina och pekar bort mot en stor scen jag dumt nog missat. Jag ser på Dylan för att se vad han tycker. Han verkar inte ha något emot det så han nickar. 
"Sure." svarar jag på Christinas fråga och hon sker upp i ett leende. 

"Let's go then." säger hon och drar med mig, Dylan och alla hennes vänner bort mot scenen.