Det är fredag och jag ser verkligen framemot helg. Inte för att jag har några planer men bara för att slippa skolan och lektioner. Jag är på väg ut från byggnaden jag just haft litteratur i. Klockan är fyra och jag har tänkt gå till matsalen direkt för att äta lite middag. Gången mellan byggnaden jag just befann mig i och matsalen tar ungefär fem minuter att gå. Jag ångrar att jag lämnade jackan hemma idag, jag tänkte aldrig på att det blir kallare om kvällarna nu i oktober.

”Hey Lauren!” hör jag Harrys röst ropa bakom mig. Under de senaste veckorna har vi börjat prata mer och mer. Vi har inte umgåtts så mycket, bara ätit lunch med varandra ett par gånger, och hängt i samhällsrummet tillsammans med våra gemensamma vänner och jag har även lyckats få Harry och Dylan till rätt så bra vänner. Det glädjer mig. Jag väntar in Harry och låter honom springa ikapp mig innan jag börjar gå igen.

”Hello handsome.” säger jag och skrattar. Han var väldigt uppklädd till skillnad från andra dagar.

”Where are you going?”

”I was going to grab some dinner in a cafeteria. You want to join me?”

“I was thinking maybe you and I could go out for that dinner you promised me?”

Jag stannar nästan av på grund av hans fråga. Jag som trodde han för det första inte var seriös angående den, och sen trodde jag även att han hade glömt bort det.

Men hans erbjudande gör mig glad, och eftersom vi faktiskt blivit vänner nu på senaste tiden så skulle det faktiskt vara kul. Jag är inte rädd att vara ensam med honom direkt.

”Yeah, that’d be fun.” säger jag.

”Yes!” säger han glatt och ger mig ett stort leende. ”Are you ready to go now?”

”Now?”
”Yes, now.” skrattar han.

“O-okay.” säger jag lite skeptiskt. Här kommer han, uppklädd och stilig, och så kommer jag där med trasiga jeans och en vanlig, grå och stickad jumper. Men visst, om han säger det så.

Vi går tillsammans genom nästan hela campus för att komma till den restaurang som nästan ligger på andra änden av campus än vart vi befann oss först. Promenaden tar ungefär tjugo minuter i vår långsamma takt, en normalsgående person skulle väl säkert klara det på tio minuter.

Harry leder mig till ett bord, ett som står i ett hörn ganska långt bort från allt annat folk. Jag vet inte om det är för att han inte vill att folk ska se att vi är ute på middag tillsammans, det finns ju faktiskt elever som går hit och äter också och inte bara de människorna som bor bara några kvarter bort. Jag vill inte att Harry ska skämmas över att vara min vän, jag vet att jag kanske inte lever upp till alla hans förhoppningar hur en tjej ska vara men även om han berättade hur han vill att jag ska vara kommer jag inte ändra mig själv för hans skull.

En servitris lämnar över en meny till mig och en meny till Harry. Jag bläddrar genast till sidan med pasta. Jag älskar pasta. Jag kan äta hur mycket som helst.

”What are you going for?” frågar Harry med blicken kvar i menyhäftet.

”I’m gonna go for the chicken pasta.” svarar jag och jag känner hur det börjar vattnas i munnen bara av att säga ordet.

Samma servitris kommer tillbaka efter ett tag, jag beställer kycklingpastan som sagt och Harry beställer något slags kött med klyftpotatis. Det hinner bara gå ytterligare tio minuter innan maten står framför oss. Jag drar in doften från pastan och mumlar.

”This smells so good I bet it tastes even better.” säger jag.

Harry skrattar, “Let’s try it.”

Vi hugger in på vår mat direkt, jag hade verkligen rätt när jag slog vad om att min mat skulle smaka bättre än hur den luktade. Men jag gillar allt sorters pasta så det var inte direkt förvånande för mig. Restaurangen är fin, mysig och på något sätt romantisk. Golvet är ett mörkt trägolv och väggarna är av trä i en lite ljusare färg än golvet. På väggarna händer det vackra tavlor, i taket hänger det stora ljuskronor med jämna mellanrum och på borden står det värmeljus och lite blomblad utspridda över hela bordskivan.

”Have you had any math lessions yet?” frågar jag och fnissar. Jag gillar hur jag kallar det för mattelektioner, det får honom att låta som någon slags lärare. Men vad vet jag, han kanske kommer sluta upp som mattelärare när han blir äldre.

”Only a few. People don’t seem so happy about having me as their teacher.”

“Why is that?” frågar jag.

Harry rycker på axlarna, “Most people are afraid of me. Girls at least.”
“I’m gonna ask you the same question again – why is that?”

“You and your god damn questions.” skrattar han. “But to answer your god damn question – it’s just because if that stupid bet.” Det där vadet, ja. Det som han fortfarande aldrig berättat för mig vad det går ut på. Jag ser dock detta som ett perfekt tillfälle att få honom att kläcka ur sig det, han har inte visat något tecken alls på irritation så det är ju alltid värt att försöka.

”What is the bet all about?”

Han flinar, “You’re still dying to know what it is, right?”

“Yes.” erkänner jag och fnissar. ”But why do you call the bet stupid? You’re playing along with it, right?”

“Yes I am, but it’s not fun when it’s not working.”

“Okay, now you’ve already said too much so now you can just tell me what the stupid bet is all about because I really want to know. I won’t tell anyone.”
“I know you won’t. But I’m afraid of telling you.”
“Why? I won’t judge you.” säger jag. Han skakar på huvudet och ser ner i sin mat. Han har verkligen rätt när han säger att jag verkligen, verkligen vill veta vad det där vadet handlar om. Kanske jag ska fråga Niall eller Louis, dom är säkert med på det med tanke på att det var Harry och hans kompisar som är med på det. Jag tror heller inte att Harry har några andra nära kompisar här på skolan.

”To be honest, I think you would.” svarar han. “Just- try to forget about it. It’s not a big deal anymore.” Jag bestämmer mig att göra som han säger och släppa det.

Han ser även idag väldigt trött ut. Hans ögon är röda och de har svårt att hålla sig helt och håller uppe. Jag har inte frågat honom om mardrömmarna, jag litar alldeles för mycket på mig själv att jag har rätt angående dem, det är ganska uppenbart att han inte gillar att prata om sömn överhuvudtaget. Men som jag sa tidigare, han har inte verkar irriterad på något än så varför inte?

”Have you even slept anything tonight?” frågar jag. Harry ser upp från sin tallrik och på mig. Hans blick är tom och jag ångrar redan att jag frågade honom. Han spänner käken och ser ner i tallriken igen.

”An hour or two.” mumlar han.

“That’s way too short.” säger jag försiktigt. ”Did you know that people are recomended to sleep for atleast 8 hours per night?”

“Yes, I’m not retardet, Lauren.” väser han.

”Then why are you only sleeping for a few hours?” Jag nämner inget om mardrömmar utan försöker hellre få honom att ta upp om dem själv.

”Because Niall is snoring and it’s keeping me awake.” förklarar han. Det kan i och för sig vara sant det också, men jag håller fast vid mitt ord när jag säger att det är mardrömmar som håller Harry vaken om nätterna.

”Then why don’t you sleep with music in your ears? That always used to help me when my dad would come home and-“ Jag avslutar min mening innan jag ens hunnit avslutat den. Det var inte tänkt att ta upp min pappa i konsersationen.

”Your dad?” frågar Harry och möter min blick för första gången på ett bra tag.

”Did I say my dad? I meant my dog.” ljuger jag.

Harry skakar på huvudet, “You’re a terrible liar.”
”I’ve been told that before.” muttrar jag.

“So, what about your dad?” fortsätter han.

“None of your business.” envisas jag. Jag förstår inte ens varför jag tog upp honom överhuvudtaget. Jag har inte nämnt honom på flera år och föredrar inte heller att prata om honom. Helvete.

”Woah, there’s no need to sound so rude.”

“Maybe I don’t want to talk about it. Just like you don’t wanna talk about that stupid bet or your nightmares.” säger jag med en väldigt tydlig höjning på min röst. Nej Lauren. Jag får ångest över vad jag just sagt, och när jag möter Harrys blick ser han inte alls glad ut.

”Who told you?” Hans röst är arg och hans käke är spänd. ”Was is Christina? Damn it, I knew I couldn’t trust her.”

”Told me what? That you have nightmares?”

“Stop saying that!” skriker han plötsligt som orsakar att det äldre paret bredvid oss bredvid blickarna mot oss.

”Everyone have nightmares.” säger jag tyst och försiktigt, inte för att verka taskig, utan mer få honom att inse att det inte är något fel med det eftersom det tydligen är något Harry skäms över.

”Maybe sometimes. But not every fucking night.” Varje natt? Oj.

“Have you talked with someone about your problem?”
“Don’t call it a problem.” Väser han åt mig, tyst denna gång för att slippa riskera att bli utslängda. Nu har jag i alla fall fått vad jag ville höra från honom, han har mardrömmar och det är anledningen till varför han inte kan sova. Han är rädd, that’s all.