”Well, have you talked with someone about your nightmares?”
”No, why would I have?”
Jag rycker på axlarna, “Maybe so you can sleep for more than one or two hours.”

“Well I don’t like talking about it.”

“We’re talking about it right now.”

“Well that’s because you’re my friend.” Jag blir glad när han kallar mig för hans vän men jag är ändå orolig over hans tillstånd och hans drömmar. Det kan inte vara bra för kroppen att drömma mardrömmar varje natt som han gör.

”So you’re saying you have nightmares every, and with every you mean every, single night?”

“Usually.” mumlar han.

“How long have it been like this?” Jag later nästan som on kurator med alla dessa frågor men jag försöker bara hjälpa honom att komma på en lösning.

”A couple of years.”

”When did it start?”

“I don’t want to talk about it.” Jag accepterar det. Om jag inte vill prata om min pappa ska jag inte tvinga honom till att berätta något han inte vill. 

”What happens when you’ve had one?”

“I wake up in the middle of the night. I go away from my bed, I usually try to find a couch to sit on until morning.” säger han.

“So you only sleep until you have a nightmare, you never try to fall back to sleep?”

“Never.”

“Why?”

“Because I don’t want another one.”

Jag kan inte låta bli att tycka att det faktiskt är lite gulligt, och hemskt också för den delen. Jag tycker såklart synd om honom som har stått ut med det här ett bra tag.

”Do you think it’ll be better if you sleep with someone?”
“No, no way.” svarar han bestämt direkt. ”I’ve never slept next to a girl in my entire life.”
“Because of your nightmares?”

“Yes.” Säger han i en utandning. Det här går ju bra. Jag får ut mer av honom än vad jag trodde.

”What do you think will happen if you sleep with a girl?”
“I’ll just feel pathetic when I wake up after a nightmare.”
“Don’t feel pathetic about it. It’s nothing to feel pathetic about.” konstaterar jag. ”It’s normal to have nightmares and since it all started because of an incident it’s nothing wrong about it. I used to have nightmares too, nightmares about my father who I usually don’t like to talk about. I had them for over a year but now I never dream them.” säger jag och frågar mig själv direkt efter varför jag tar upp om min pappa igen. Men det finns liksom inget stopp, när jag väl börjar prata går det inte att sluta. Och eftersom Harry öppnar upp sig så mycket just nu spelar det nog ingen roll om jag säger några personliga saker heller.

”Why are we even talking about this?” frågar han irriterat.

“I just want to help you.”

“Well, sitting here taking about my nightmares won’t make them go away.”

Kanske han har rätt, men nu har jag fått reda på lite mer om honom, och jag vill verkligen hjälpa honom med hans drömmar. Jag ska minsann se till att dessa mardrömmar försvinner, hur jag ska göra för att få bort lär dock bli en utmaning.  

”I just… want to get to know more about you.”

“By only asking me about my nightmares?” Jag möter hans blick. Den är irriterad.

” I know you’re irritated with me right now but-”
“I’m not.”
“You are.” envisas jag, för jag vet att det är sant. Det kan jag höra på hans ton och även se på hans ansiktsuttryck. Han känner sig inte bekväm i denna sits och inte jag heller, jag vill inte gå ut från middagen som ovänner.

”I thought I made it clear I don’t like to talk about my ’problems’ as you would call them but you just keep on asking me question about it.”

“And you just keep on answering them.” säger jag i samma tonfall som han och flinar.

”I don’t want to be rude.” muttrar han, men hans motargument räcker inte för att få honom att vinna. Jag vet att jag har rätt. Ibland kan det vara skönt att prata om det man hållit inom sig väldigt länge, och innerst inne vet jag att Harry mer än gärna vill prata med detta, han känner sig bara obekväm för han har aldrig pratat om det förut.

”Look, if you want to talk about them sometime, you know you can talk with me.” säger jag sedan, kanske för att komma bort från ämnet. Det känns inte fel att säga att Harry kan prata med mig, som jag sa har vi faktiskt gått from ovänner till vänner på bara ett par veckor och vänner är väl till för att vara är för varandra.

”Fine. Let’s talk about your dad then.” säger han, och jag ser på hans blick – han vet att det är min svaga punkt.

”Let’s not.” mumlar jag med stängda tänder.

”I’ve literally talked about my own problem now with you and now I deserve to know what disturbs you.” säger han, inte som ett hot, mer som en uppenbarelse.

“I know…” mumlar jag igen.

“Then tell me. What is it about your dad that has caused you so much pain?” Jag möter hans blick. Den är inte lika irriterad längre, utan nu ser han mig djupt I ögonen med ett svagt och vänligt leende på läpparna.

Jag tar ett djupt andetag. ”Remember when you asked me if I’m used to take care of drunk people?” säger jag.

“That one time you started to cry? Ofcourse I remember.” säger han. Jag anade väl det att han inte kommer glömma den händelsen i första taget.

”Well, the thing is that I am used to take care of drunk people, since my father…” Jag tar några fler djupa andetag, “…was an alcoholic.”

Jag möter Harrys blick efter att ha sett ner i mitt knä ett tag. Den är alldeles chockad.

”Lauren…” säger han i en utandning, ”I’m so sorry.”

Precis som Harry, är inte jag heller van att prata om vissa saker, som om min pappa i detta fall. Jag har hållit det för mig själv, inom familjen, enda sedan det väl började.

Jag rycker på axlarna, ”Anything more you’d like to know about it?”

“Is it okay if I ask?”

“I owe you that.” säger jag.

“Where is he know?”
“Uhm…” säger jag och harklar mig, “He past away two years ago.”

Harry sluter ögonen och suckar, “I’m sorry.”

”No, it’s okay.” säger jag och sväljer ner klumpen i halsen.

”How long did his alcohol problem last?”

“It all started when I was 13,” börjar jag, “And he died when I was 18. So 5 years.” 

Harry verkar alldeles chockad. “So you had to go through your teenage years with an alcoholic as a father?”

“Basically.”

“How was it for you?”
“It was hard ofcourse. A girl going through teenage years isn’t the easiest, I mean… a lot changes in teenage years, you find yourself and you meet new people. So it was hard. I never took home friends, because I was afraid my dad would come home.”
“And what did you do when he came home?” frågar han.
“I usually stayed in my room, crying, screaming, and let my mum take care of him. But years went by and my mum started to act the same way like I did. She locked herself inside the bathroom and didn’t come out.”

“So you had to take care of him?”
“Someone had to, and I knew my mum wouldn’t do it.” Att prata om detta är verkligen skönt, även om det är jobbigt, men alla behöver lätta på hjärtat ibland. Harry är en bra lyssnare, så det gör hela saken lättare.

”You’re very strong.” säger Harry. ”Very strong.” Jag vet det. Jag vet att jag är stark som klarat mig genom allt och fortfarande står på benen än idag. Men jag tror att det är det förflutna som påverkar hur människorna är idag. Hade det inte varit för min pappa, hade jag aldrig varit den starka personen jag är idag. Pappa orsakade mycket lidande för mig som jag fortfarande tänker på ibland, men jag kan fortfarande tacka honom för de stunder vi fick tillsammans då han inte var full. Även om han hade sina problem med alkoholen så älskade jag honom, han var ju min pappa trots allt, och han hade dagar han inte var full alls. Det är dagarna som dem jag försöker komma ihåg om honom.