”Do you trust me?” frågar plötsligt Harry.

”I- I don’t know.” svarar jag lite oroligt, rädd för hur han ska reagera om jag svarar ja respektive nej.

”It’s okay if you don’t.”

”I guess I trust you that you will never tell anyone else if it’s something personal, like about my dad…” förklarar jag. “Because I can trust you about that, right?”

“Ofcourse.” säger han so mom det inte vore uppenbart.

“But I don’t know if I trust you about other things, you know. But you don’t have to take it so hard, I don’t trust many people. The only person I really trust is my mum.” säger jag.

“I don’t trust anyone.” säger han då.

Jag trodde väl nästan det. ”Well, maybe that’s a good thing, because maybe one day, you’ll meet someone. And that someone might be the one and you will feel like you trust her, or him.”

Han fnyser, “Trust is such a big word but people play with it like it didn’t mean anything.”

Han har rätt. Helt rätt.

”So you don’t trust me when I say I won’t tell anyone about your mum?”

Harry vrider på sig, uppenbart att han är obekväm så fort jag nämner hans mamma. Och jag vet att han bad mig att inte ens ta upp det, men frågan var inte angående henne direkt, så han borde inte bli arg på mig nu.

”Everyone’s just fake.” säger han, utan att riktigt svara på min fråga jag så gärna ville ha svar på. Jag vill ju så klart att han ska lite på mig, jag vill mer eller mindre att alla ska lita på mig, för jag vet att dom kan göra det. Jag är inte den som avslöjar saker eller liknande.
”I’m not.”

Harry fnyser och skakar på huvudet, och skrattar sedan till. ”I repeat myself; everyone’s fake.”
”How can you even say that?” frågar jag nästan lite argt.

“Because everyone is trying so hard being someone they’re not.”

Jag blir nästan lite irriterad övar hans ord. Och vad menar han med alla? I så fall är han likadan.
“I’m not like that.”

“Maybe not you, but everyone else.” muttrar han.

Jag skrattar, “So everyone’s but me is faking?”

“You know what I mean…” säger han irriterat och jag skrattar.

“I don’t actually. You need to explain better.” säger jag retsamt och Harry suckar men jag hinner se hans lilla leende på läpparna innan han vänder ryggen mot mig. Det gjädler mig att han faktiskt tycker det är roligt att hålla på så här, det är sådana vänskaper jag tycker är roligast, då man liksom kan retas och irritera sig på varandra men ändå vara vänner. Inte för att jag kan påstå att jag och Harry är så nära vänner, men vi kan väl kanske bli?

”Harry?” frågar jag lite försiktigt.

”Mm.” mumlar han.

”Before you started this school, where did you live?” Jag later så försiktig att jag nästan skäms. Jag borde inte skämmas för att fråga, jag är bara nyfiken. Nyfiken om honom och hans liv.

”London.” svarar han entonigt.

”Oh, so you live close to this school?”

“Mm.” mumlar han igen.

“Did you live alone?”

Harry gör en hög utandning. ”Go to sleep.”

”I really hope you’ll tell me about yourself one day.” säger jag lågt.

“Go to sleep, Ren.”

Jag spärrar upp ögonen. ”What did you call me?”

Harry vänder sig om, lägger sig på rygg igen men ser på mig. ”Oh, I thought people called you Ren too.”

”No, they don’t actually.” säger jag. Ingen kallar mig för något. Inte ens Alex gjorde det, förutom typ älskling, sötnos och allt sådant.

”Oh, sorry then.”

”No, I-” börjar jag och stannar till, ”I actually like it.” svarar jag och ler löjligt för mig själv. Ren. Lau-Ren. Det är gulligt. Och det förvånar mig att det var just Harry som kom på det.

”I need a nickname for you too.” säger jag sedan. “Har. Harris. Harold. Haz. Harriet?”

Harry birster ut i skratt, ”Lamest names I’ve ever heard.”
“Well then try to come up with any better.” säger jag butter och vänder mig med ryggen mot honom, försöker låtsas att jag tog illa upp men egentligen håller jag på att skratta ihjäl mig.

”Oh, come on Lauren. I was joking.” säger han och skrattar igen.

”I know.” fnissar jag. Det är nästan omöjligt att kunna bli arg på honom. Visst, han kan göra mig irriterad men arg vet jag inte riktigt om jag kan bli. Men det kan jag ju i och för sig inte riktigt bli på någon. Blir jag arg visar jag det inte i alla fall. Jag ser ingen mening med att vara arga på varandra i en längre tid, jag föredrar hellre att lösa problemen direkt och återgå till normalt. Visst, jag är arg på Alex och jag vet att jag sa att jag aldrig vill träffa honom igen, men helt ärligt kommer jag inte klara av det. Jag behöver prata med honom om vad som hände mellan oss. Dessutom är det svårt att glömma den person som varit ens bästa vem sedan förskolan.

Jag tittar på klockan på nattduksbordet, den är nästan ett.

”I’m going to sleep now.” säger jag och vänder mig åt hans håll igen.

”Do that.” svarar han.

”And you’re going to sleep too.” varnar jag, jag har inte tänkt låta honom vara vaken.

”Soon.” säger han. Och jag låter han väl få som han vill. Men hur länge är ’snart’? Nå väl, jag sluter ögonen och kryper ännu längre ner under täcket. Harry ligger dock högre upp än mig så täcket räcker bara till just ovanför hans navel, men han verkar då inte göra något motstånd. Jag blundar ett litet tag, men öppnar ögon då och då för att titta om Harry blundar eller inte. Jag borde väl ha vetat att han fortfarande skulle ligga och titta upp i taket. Jag ligger och ser på honom ett tag.

”Stop staring at me and go to sleep.” säger han plötsligt efter säkert fem minuters tystnad.

”I’m not going to until you at least try to sleep.” envisas jag. Harry suckar igen, men tillslut, efter några minuter, slutar han ögonen. Jag ler och vänder mig om igen med ryggen mot honom. Jag är säker på att han säkert kommer öppna ögonen igen och ligga vaken i ytterligare några timmar, men jag klarar inte av att vara vaken så mycket längre till. Det blir knäpptyst i mitt rum. Ju längre tiden går blir mina ögonlock tyngre och tyngre, men jag är fortfarande vaken. Det har säkert gått tio minuter. Min andning är tung. Plötsligt börjar sängen röra på sig. Nej, gå inte här ifrån, tänker jag, försök somna, Harry, snälla. Men han lämnar inte. Han gör något annat. Hans högra arm förflyttar sig sakta från min höft till runt om min midja. Åh gud. Han tror säkert att jag redan somnar. Jag känner hans andning i min nacke.

”Goodnigh Lauren.” viskar han så tyst, han är väl rädd att jag ska ’vakna’. Jag ler för mig själv, tur att han inte kan se mig. Och efter bara några sekunder somnar jag.

 

Jag vaknar upp av att jag känner hur det rycker till i sängen. Jag öppnar ögonen och ser på klockan. Den är 3. Jag ligger tyst och stilla och lyssnar, men ingenting hörs. Kanske det bara var Harry som vred på sig eller något. Jag sluter ögonen igen, men nästan direkt efter det rycker det till igen. Det är Harry. Nej. Snälla. Jag vänder mig om och tittar på honom, han ligger på rygg, hans ansikte ser inte lika mjukt ut som det brukar göra när någon sover och han andas fort. Han rycker till igen. Och igen. Det är en mardröm. Helvete. Jag petar honom på axeln.

”Harry.” säger jag tyst. Han vaknar inte, och rycker till igen. Denna gång petar jag leta hårdare, trycker med hela handflatan mot hans axel.

”Harry!” säger jag, denna gång lite högre. ”Harry, wake up.” Han andas till och rycker till en sista gång och sätter sig upp i sängen. Tack och lov, han är vaken. Hans aning är ännu snabbare än tidigare och han skakar. Det är mörkt i rummet men jag kan ändå se hur pannan är full av svett och hans ögon är fyllda av oro.

Jag sätter mig också upp i sängen och försöker ta tag i hans hand men han drar bort den så fort jag kommer nära.

”It was just a dream.” säger jag med en tyst och lugn röst i hopp om att hans andning ska lugna ner sig lite, men det gör den inte. Jag gör ett nytt försök att lugna ner honom genom att stryka honom på ryggen men han rycker aggressivt bort sin kropp.

”Don’t.” varnar han och reser sig från sängen utan att säga något mer. Han öppnar dörren och är snabbt ute från rummet, och dörren smäller han hårt igen.