"Oh my god I'm so-"
"Give me my phone back you little-" morrar Harry men stannar upp när han hör mig klampa in. Jag pustar nästan ut när jag märker att jag missuppfattade situationen helt och hållet. 

"Oh, hi Lauren. You've already met Harry." skrattar Christina. Harry, som fortfarande hukar sig över henne, gör ett nytt försök att få hans mobil ur hennes grepp. 

"Christa, let go of it." Hans käke är spänd och helt ärligt tror jag inte att han fejkar sin aggression. Om inte Christina lämnar tillbaka hans mobil snart så vet jag inte vad han kommer att göra. Tillslut släpper Christina taget om mobilen och Harry drar åt sig den innan han passerar mig utan att ens se på mig och lämnar rummet. 

"Wow." säger jag och skrattar lite osäkert medan jag hänger min tunga skolvecka full med böcker på skrivbordsstolen. "I seriously thought I interruped someting... sexual." fnissar jag. 

"What?" utbrister Christina och ser alldeles chockad ut. "No, no, no. Not with Harry."

"Why not? You guys would be cool together." säger jag och ler, även om jag inte har någon aning om hur han egentligen är, men eftersom de är bra vänner antar jag att de är rätt så lika varandra. 

"Uh uh. I mean, yeah we've been making out a lot before but I would never date him. I would never date anyone, like I said before. I'm not that kind of girl who wants a boyfriend, just like Harry doesn't want a girlfriend." säger Christina. Jag blir helt förvirrad; hur kan man inte vilja ha en pojkvän eller flickvän? Det är ju det bästa som finns. 

"Okay." säger jag och rycker på axlarna. Jag antar att jag inte ska ge henne några kärleksråd när hon ändå inte har någon nytta av dom. 

"What have you been doing all night? I waited for you to come home." säger Christina och försöker låta så ledsen som möjligt men hon är faktiskt inte så speciellt duktig på teater. Jag skrattar.

"I'm sorry, I was watching the cheerleading-team's practice."

 Christina skrattar, "Why?"

"Because it looked cool. I even talked to the team captain, she was sweet."

"Wait, Brittany?" frågar Christina och ser nästan lite äcklad ut. Jag nickar. "No, no Lauren. No. Don't go near that bitch. She will destroy you. She will... destroy your life. She's a nightmare. She's a... She's-"
"Hey, calm down." säger jag lugnande efter att jag märkt hur hon höjt rösten och börjat babbla på så jag knappt försod henne. "What has she ever done to you?"

"More like what has she done to everyone." säger hon buttert. Jag kan inte föreställa mig Brittany att vara elak mot någon, hon verkade i mina ögon som en trevlig person med inte något dumt ord till någon. Chrstina kanske tänker på fel Brittany. Men det har jag svårt att tro, hur många Brittany finns det på den här skolan som är kapten över hejarklackslaget? 

"Oh please, just because she's captain of the team doesn't mean she's horrible as you describe her." säger jag och försvarar Brittany trots att jag bara haft en tio minuters lång konversation hittills. 

"Trust me, you don't want to be friends with her."

"I'm not planning on that either but I still don't think she's a horrible person."

Christina rycker på axlarna, "Just trying to help you, but sure if you want to get to know her that's fine." Jag hör ironin i hennes röst och jag kan inte låta bli att skratta. Men om jag fortsätter att försvara Brittany kanske Christina snart hoppar på mig. Vad vet jag? Jag släpper det och byter samtalsämne. 

"Hey can I ask you a question?"

"Sure." säger hon och sätter sig med benen i kors på hennes säng. 

"Has Harry ever talk about me? He doesn't seem very happy with me and I would really like to know why he's ignoring me all the time."

"No." säger hon men tvekar lite på rösten. "He hasn't talked about you. He mentioned you were in his math class but nothing more." Trots att hon låter osäker väljer jag att tro på henne. Varför skulle hon ljuga?

"Okay." svarar jag svagt. 

"I'm sure he doesn't hate you though, he couldn't never hate you. No one can. Besides, he doesn't even know you." säger hon och ler ett varmt leende. Jag väljer att tro henne om den saken också.

 

Än en gång går jag till flickornas för att ta mig en dusch så jag slipper göra den på morgonen innan skolan imorgon. Jag packar min badväska och säger hejdå till Christa så länge innan jag går längst de fyra korridorerna innan jag är framme. Jag tar go tid på mig att duscha, det är ändå ingen kö. Vill man duscha utan att behöva stressa på grund av kö ska man gå vid den här tiden. Klockan är nästan elva på kvällen, fråga mig inte varför jag gick så sent när jag väl ska upp vid sju imorgon. Jag står kvar under det varma vattnet ett tag innan jag tillslut måste göra mig klar för sängen innan klockan blir ännu senare. Jag byter om till mina mjukiskläder, rufsar till mitt hår och ser mig i spegeln en gång. Mitt nakna ansikte ser alldeles blekt ut. Jag ser trött ut. Jag ser... vuxen ut. Trött -men vuxen. Jag har just börjat på university. Framtiden skrämmer mig lite och jag föredrar inte att prata om den. Jag vet inte vad jag vill göra när jag blir äldre. Jag vill arbeta med människor men med vad har jag ingen aning om. Jag skakar bort alla tankar kring framtiden, det finns gott om tid att tänka om det senare. Jag tar min badväska runt axeln och lämnar det tomma badrummet. 

Som vanligt är det tyst i korridorerna. Jag vet inte om jag tycker det är mysigt eller skrämmande. Med tanke på hur många elever som bor här är det konstigt att det inte hörs något ljud, klockan har blivit halv tolv men alla går väl inte och lägger sig tidigare än så? Det är bara mina lätta fotsteg som låter. Jag passerar sällskapsrum efter sällskapsrum, och får syn på samma kille jag funnit i samma sällskapsrum dagen innan. 

Han tittar upp från sitt knä och får syn på mig. Hans ögon säger mig inget, inte hans mun heller för den delen. Trots att jag stannade upp när jag såg honom så börjar jag om att gå, jag ska inte slösa bort min tid på någon som uppenbarligen inte vill slösa sin tid på mig heller. 

"Wait." hör jag honom ropa när jag gått några meter bort. Jag stannar av igen, vänder mig om och ser förvirrande på honom. 

"Huh?" Vad vill han möjligen vilja mig?

"Can you stay here for a while?" Hans röst låter osäker, så fruktansvärt osäker och det får mig nästan att bli osäker själv. Och varför vill han att jag av alla människor ska stanna? 

"Sure." säger jag förvirrat och går fram till soffgruppen och sätter mig i den mittemot honom. Han ser ner i hans knä när jag sätter mig och ser inte heller upp på mig trots att det går flera sekunder.

"So, any reason why you want me to stay here for a while?" frågar jag och lutar huvudet på sned när han ser upp på mig. 

Han skakar på huvudet och ser ner i hans knä igen men svarar inte på min fråga.

"You couldn't sleep?" frågar jag och höjer på ena ögonbrynet. Med tanke på att det var orsaken till förra gången han satt här i sällskapsrummet mitt i natten så är det inte konstigt om det är samma anledning ikväll.

Han rycker på axlarna, "Didn't even try to." 

"Why? Don't you like to sleep?"

"Why do you always ask so many questions?" Hans röst låter irriterad men när han ser upp på mig så flinar han. Jag sa ju det, att mina frågor bara irriterar folk. 

"Sorry." mumlar jag. "I love sleeping actually. I would sleep for a whole day if I could." Jag himlar med ögonen åt mig själv när jag kommer på mig själv att jag pratar alldeles för mycket. 

Harry skrattar tyst för sig själv, "You surely don't seem like a girl who sleep för long."
"Why not?" 

"To me, it feels like you go up a 5am, go out for your morning walk, come back, take a shower, do your hair and make-up and all that shit before you go to school."

Jaså, det är så han tror om mig. 

"If that's what you think about me - your wrong." säger jag irriterat. "You have to get to know me to know how I really am."
"What if I don't wanna get to know you?" Ursäkta?
Jag ger honom en blick, en blick som säkert kunde döda om nu det vore möjligt och reser mig från soffan och börjar gå min väg. 

"Hey, I'm sorry."
Min hand fångas in i hans och jag vänder mig ilsket om och rycker åt mig min hand. 

"You're what?" säger jag malligt för att få honom att upprepa de två orden som alltid brukar vara så svåra för pojkar att säga.

"I'm sorry. I just think we're too much unlike and why I'm acting like a douche is because my friends and I made some sort of bet and-

"A bet about me?"

"No, not only you. Basically all the girls on this school."
"What's the bet then?"

Han fnyser, "Like I'm telling you that. That would ruin everything."
"You can tell me, I won't tell anyone." säger jag. Han tar efter andan ett flertal gånger, säkert påväg att berätta om vadet han och hans vänner gjort, men han ångrar sig varje gång och skakar på huvudet. 

"I don't even know why I mentioned this to you. You're not even my friend." säger han och skakar irriterat på huvudet och ser ner i hans knä. 

"And you probably will never be either." morrar jag, innan jag argsint vänder mig om för sista gången och går iväg från den mystiska och otrevliga pojken jag inte längre vill ha något med att göra. Aldrig, aldrig nånsin igen. 

 

Jag stampar in i rummet. Christina ligger i hennes säng och redo för att sova, men hennes sänglampa är tänd så jag väckte henne inte i alla fall. Jag suckar högt och slänger mig ner på sängen utan att orka göra något i ordning inför imorgon. 

"Woah, what happened?" frågar Christina och sätter sig upp i hennes säng. 

"Your friend Harry is the biggest peice of shit I've ever met in my entire life."

"What's going on? What happened? Did he snuck into the girls room and..."
"What?" utbrister jag. "He would actually do that?"
Christina rycker på axlarna, "He's done that a couple of times." 

Tanken får mig att må illa. Det är verkligen över mig honom, inte för att något någonsin börjat, men jag ska försöka se till att jag aldrig kommer se honom igen. 

"But seriously, what did he say to you?"
Jag suckar igen, för säkert femte gången, "He didn't exactly do anything. He's just very unfriendly and mean." 

"I can't fight you on that one." säger Christina, som om hon också tycker att han är en otrevlig och taskig människa. Vilket förvånar mig, hon sa ju att dom var vänner, eller?

"But he's your friend?"

"Sometimes he is, yeah. But sometimes he can be cruel and... well, long story short - he has crazy mood swings."

Jag skrattar, "I can tell."

"Hey, I got an idea." säger Christina glatt. "You can come with us to the campfire. All of my friends are going together, you should join us."

"I've already made plans with Dylan and I'm going there with him." säger jag, och känner mig faktiskt lite lättad att Dylan hann fråga mig före. Det är nog bäst för mig att hålla mig undan från Christinas kompisar.