På kvällen vill mamma bjuda med mig ut på middag. Jag står på mitt rum och håller fram ett antal klänningar framför mig i spegeln och försöker bestämma vilken som passar bäst till mitt lockiga hår och nästan sminkfria ansikte. Varför jag väljer att ha klänning är bara för att jag vill vara lite extra fin när det ändå är min sista kväll här hemma. Min sista kvällen med min vackra mamma. Jag bestämmer mig för att gå för en blommig klänning med smala band, och eftersom jag vet att mamma inte lär låta mig gå ut i så lite kläder på min kropp, tar jag på mig en svart kofta också. Jag står ett tag och vrider mig från sida till sida i spegeln. Nå ja, bättre än så här blir det inte. Jag är inte den typen som sminkar mig, fixar mig eller ens orkar bry mig om vad andra tycker. Jag föröker aldrig imponera på killar, varför skulle jag? Jag var ju Alex. På sängen ligger min handväska som jag greppar tag i och trippar ner för de 28 trappstegen och in till det stora badrummet där mamma står och gör sig färdig för midagen. Hennes mörka, tjocka hår är i hennes naturliga fall och hon är klädd i en svart och simpel tröja och blå jeans som passar henne perfekt. Hon är vacker, min mor.
"Are you ready?" säger hon när hon samlar ihop allt hennes smink och lägger tillbaka det i hennes lilla sminkväska.
"I'm ready if you are." svarar jag med ett varmt leende på mina läppar. Mamma ler tillbaka och vi följs ut till hallen för att ta på mig mina skor. Jag tar på mig mina Vans, trots att jag bär klänning och Vans och klänning är kanske inte den bästa kombinationen. Mamma låser ytterdörren till vårt lilla men samtidigt betydelsefulla hem och vi går sida vid sida ut till vår gamla och lilla Ford som står parkerad på infarten till huset. Jag sätter mig i passagerarsätet, vilket känns lite konstigt när det faktiskt är jag som kör den här bilen oftare än mamma. Någon dag ska jag skaffa mig en egen bil.
Bilresan in till vårt lilla samhälle tar inte mer än tjugo minuter, och vi hittar en fin restaurang vi bestämmer oss för att äta på. Det börjar redan bli kyligt ute, jag håller armarna omkring min överkropp för att få lite värme. Dörren till restaurangen är gammal och den ger ett intryck att restaurangen inte är någon höjdare, men man ska väl inte döma en bok efter utsidan, är det inte så man brukar säga? För när vi väl kommer in chockas vi av stora ljuskronor i taket, mörkt trägolv och väggar i en lite mörkare färg än golvet. På en scen lite längre in sitter två unga män och spelar gitarr och sjunger i olika stämmor. Det låter vackert, och jag får nästan gåshud.
"Shall we go and find us a table?" frågar mamma.
"Don't you think this restaurans looks expensive?" Jag biter mig i läppen. Jag gillar inte när hon lägger en massa pengar bara på mig. Tro mig, jag skulle bli glad även om vi gick till McDonald's och åt en ostburgare, det skulle fortfarande vara lika speciellt. Huvudsaken att mamma är med mig.
"Don't worry." säger hon och kysser mig i pannan, "It's our last night together, remember?" Hon får det att låta som att vi aldrig mer ska träffas efter ikväll. Vi hittar ett bord för två, ganska långt in i restaurangen men vad gör det. Det är fortfarande lika fint och den enda större skillnaden är att man inte längre kan se de två unga männen som framträder covers på bra låtar. Men inte spelar det någon roll, man kan fortfarande höra dem lika bra. En ung kvinna klädd i vit skjorta, en svart väst över den och svarta jeans kommer fram till vårt bord och jag ser på hennes kläder och förstår att hon är en som arbetar där. Hon ger oss varsin meny. Jag börjar genast bläddra i sidorna i den tjocka menyboken.
"What are you gonna go with?" frågar jag mamma, egentligen bara för att få tips på vad jag själv kan beställa. För jag har ingen aning, det finns ju så mycket.
"I'm gonna go with the chicken pasta." säger mamma och stänger igen sitt häfte och lägger det rakt och fint framför sig på det fina träbordet med levande ljus uppe på den vita duken.
"Then I'll have that aswell."
Kyparen kommer tillbaka efter ett par minuter, vi säger vad vi vill ha, hon försvinner, och efter tjugo minuter drygt är hon tillbaka igen med två kyckligpasta-tallrikar. Vi tackar henne så vänligt, trots att jag hunnit bli irriterad under de tjugo minuterna i väntan på mat. Men mamma är van. Hon vet att jag måste få mat när jag behöver det, annars blir jag tjurig. Vi hugger in på vår mat samtidigt som vi försöker hinna med att prata mella tuggorna.
"I can't believe my only child is going to University." säger mamma och lägger handen på hjärtat, ett tecken på stolthet. "My baby is growing up."
"I wouldn't call myself a baby." säger jag och skrattar och mamma hänger på.
"I am so proud of you sweetheart. I hope you know that. You're so grown up now. You're a smart, lovely and beautiful girl who's more like a young woman now. I couldn't be more proud." Mammas fina ord får mig att le, och jag känner hur mina ögon vattnas, och jag märker att det gör även mammas.
"Mum, don't cry." säger jag och fnissar lite. "You can do that tomorrow when you're dropping me off. You're still following me, right?"
"Ofcourse I am. I'll follow you and I'll stay there until you tell me to leave."
Jag skrattar, "You can drive me there, help me to find my room and then you can leave. I can't stick with you forever you know." Jag menar inte att låta otrevlig, men ibland känns det som om mamma inte vill låta mig växa upp.
"I know, I know darling." säger mamma, som om hon förstår mitt syfte med det hela.

Jag kliver in genom ytterdörren då klockan nästan är elva. Det tog lite längre tid för oss att äta upp både varmrätten och efterrätten jag bad om att få. Lyckligvis fick jag som jag ville efter många om och men från mammas sida. Jag går in till vardasrummet och mer eller mindres länger mig ner i soffan. Jag ligger stilla i ett par minuter innan mamma kommer med en bricka smält choklad, jordgubbar och värmeljus på en bricka, som hon ställer på bordet framför soffan. Jag makar mig åt sidan så att hon också ska rymmas. Sedan slår jag igång filmen vi två sett tillsammans ett x-antal gånger; Titanic, vilket är en utav de få filmer jag faktiskt sett. Grejen med mig är att jag börjar se filmerna, men efter bara tio minuter blir jag less och hinner aldrig till slutet. Hur det då kommer sig att jag kan se Titanic, som är flera timmar lång, det är ju ett under. En kväll med mamma var nog precis vad jag behövde innan jag flyttar. Jag vet att jag klarar mig, jag är inte rädd för att vara ensam, dessutom kommer jag få en rumskamrat som förhoppningsvis inte går mig på nerverna. Men om mamma klarar sig, det är jag osäker på. Tänk er själva att leva helt ensam. Om bara pappa kunde varit här... Jag skakar bort alla tankar om min pappa och ser på mamma. Hon är helt inne i filmen och märker knappt att jag ser på henne. Jag lägger mig med huvudet i hennes knä, hon börjar leka med mitt hår, och just nu önskar jag att tiden bara kunde stanna av. 

 

"Lauren, wake up!" skriker mamma högt från nedervåningen. Hennes röst låter inte alls lika glad nu än vad den gjorde första gången hon ropade. Då var det mer ett sådant gulligt rop som alla mammor brukar använda för att väcka sina döttrar, liksom; "Lauren gumman, vakna nu annars kommer vi för sent. Kram, din mor som älskar dig över allt och annat." Nu var det mer som; "Lauren för i helvete vakna annars häller jag en hink med iskallt vatten över dig." Jag kisar när jag öppnar mina ögon. Ljuset från fönstret lyser starkt och rakt in i mina ögon. Samtidigt som jag gäspar ljudligt reser jag mig upp från min säng som jag inte kommer använda på ett tag. Det gör lite ont i hjärtat vid tanken. Min säng som varit med mig under alla dessa år, som jag spenderat många timmar i, inte bara sovandes utan även vakna timmar. Det skulle inte ens räcka med alla mina fingrar och tår att räkna ihop hur många kvällar jag legat i den sängen med datorn i famnen. Mina rosa tofflor ligger på golvet just nedanför sängen så jag stoppar in mina fötter i de mjuka tofflorna, först den högra och sen den vänstra, innan jag lämnar mitt rum och nästan springer ner för de 24 trappstegen. Tro mig, efter så många gånger jag gått upp och nedför dessa trappor är det inte så konstigt att jag lärt mig hur många trappstegen är. I köket står mamma vid spisen och vänder på en pannkaka. Vi säger godmorgon och jag slår mig ner vid köksbordet. Jag känner hur det börjar vattnas i munnen när jag ser en tallrik full med pannkakor rakt framför mig på bordet. Mamma vet gott och väl va jag önskar mig allra mest till frukost. Till pannkakorna har hon dukat fram bär i alla olika sorter, grädde, sylt, sirap och gud vet vad. Om det var jag som stod för matlagningen i detta hus skulle det inte alls vara lika organiserat och framför allt inte lika gott som mammas mat.
"Slept well?" frågar mamma och lägger ännu en pannkaka överst på hennes påbörjade torn av pannkakor.
"Very well, thank you." svarar jag och lägger den nygräddade pannkakan på tallriken nedanför mig. "It's sure one of the things I'll miss the most." säger jag och skrattar och mamma hänger på.
"I hope I'm the one you'll miss the most." säger hon. Att börja på University och tvingas lämna sitt hem och sin familj är inte precis det jag trodde att jag skulle behöva göra. Någonsin. Men hur kunde jag vara så korkad att tro att jag faktiskt hade en chans att få jobb direkt efter High School? För att jag ska kunna bli något jag verkligen vill är University den enda utvägen. Jag häller lite blåbär över min pannkaka och häller sedan lite sirap över den. Förhoppningsvis smakar den lika gott som den ser ut. Jag är just på väg att ta min första tugga när en knackning på ytterdörren avbryter mig.
"That must be Alex." säger mamma.
"Alex?" Förvirring tar över mig. Tro mig, det är ju självklart att jag blir glad att veta att min pojkvän kommer på besök, men att mamma bjöd hit honom nu när det är sista dagen tillsammans med henne på ett väldigt långt tag... jag bara... hade hoppats på att spendera dagen med min mamma, Alex kommer jag definitivt träffa mer än henne ändå.
Mamma svarar inte utan går ut från köket. Jag hör hennes fotsteg hur hon går mot hallen och låser upp dörren.
"Hi, Alex."
"Good morning Claire." Jag ler så fort jag hör Alex's röst. Deras fotsteg kommer närmre och tillslut ser jag min underbart vackra pojkvän komma gåendes mot mig. Jag reser mig lite snabbt från min stol för att krama om honom lika snabbt, innan jag är nere på min stol igen. Alex tar plats bredvid mig.
"Have you had breakfast, Alex?" frågar mamma och ler mot honom. Hennes kärlek för honom är nog nästan lika stor som min. Men jag är glad att de har en väldigt stark relation. Vilket inte är så konstigt att de har, jag och Alex har varit tillsammans i över ett och ett halvt år, så de har haft en hel del timmar tillsammans.
"No, I haven't."
"Then I'll give you a plate too."
Alex tackar mamma när hon lägger fram en tallrik åt honom. Han lägger direkt på en pannkaka på hans tallrik, häller på lite diverse saker och han hinner till och med ta första tuggan före mig. Men jag är helt förtrollad över hans vackra utseende. Även om jag ser honom väldigt ofta så känns det som om jag blir mer och mer kär i honom för varje dag. Hans blonda hår är lite sådär perfekt spretigt trots att han redan hunnit dra det mot pannan ett flertal gånger för att få det att hålla sig på plats. Han är klädd i grå träningsbyxor och hans träningströja, trots att klädvalet inte direkt är den lyxigare varianten lyckas han ändå se perfekt ut. Alex har den förmågan att se ut som en gud i allt.
"Do you have practice today?" frågar jag med munnen full med mat. En spänd blick från min mamma och ett skratt från Alex är vad jag får.
"Yes, it starts in an hour so we have to make it quick."
"Make what quick?" frågar mamma, såklart att hon ska lägga sig i. Typiskt mamma.
"To say goodbye." svarar Alex och jag sväljer hårt. Jag har knappt hunnit inse att vi har mindre än en timme kvar tillsammans på en väldigt lång tid. Att säga hejdå till Alex kommer bli tufft, trots att jag kommer träffa honom igen. Han har lovat att komma och hälsa på så ofta han kan, men med hans tighta schema med träningar och skola så kommer det bli tufft. Men vi gick båda med från första början, från den dagen jag fick brevet att jag var antagen till skolan, att vi skulle fortfarande stanna kvar tillsammans. Ett breakup skulle jag nog inte klara av just nu, inte när jag samtidigt måste fokusera på min nya skola och min nya utbildning.

Efter att vi ätit upp vår frukost och tackat mamma så hjärtligt, går vi upp till mitt rum. Jag lägger mig ner på min säng och ger honom en gest att göra detsamma. Han kryper upp i min säng bredvid mig och läggar armarna runt om mig. Sen ligger vi där tysta ett tag. Det är inte något vi brukar. Oftast är det jag som pratar nästan för mycket och Alex lyssnar. Men idag är det annorlunda, jag vill inte säga något. Vi behöver inte säga mycket, ibland kan det vara lika härligt att bara känna varandras närvaro. Men tillslut bryter jag tystnaden.
"I'm going to miss you so much." Efter att ha tidigare legat med ryggen vänd mot honom så vänder jag mig ett halvt varv och gosar in mitt ansikte i hans bröst. Jag kniper ihop mina ögon för att hålla tårarna borta. Jag vill inte gråta. Alex har sett mig gråta många gånger, så det är inte därför. Jag vill bara inte gråta får då får jag den känslan att University kanske inte var rätt beslut för någon med så mycket hemlängtan som jag brukar ha.
"I'm going to miss you too, sweetie." Jag känner hans läppar mot mitt hår. Jag andas in hans doft, försöker dra med mig så mycket doft som möjligt för den kommer jag sakna när jag flyttar.
Under den sista timmen tillsammans hinner vi prata om så mycket. Om våra roliga minnen vi haft tillsammans, i princip så har allt vi någonsin gjort tillsammans varit roligt men vi pratar om det som vi kommer ihåg bäst. Jag nämner vår första kyss, han nämner vår första dejt och under hela den timmen har jag fjärilar i magen, för Alex gör mig så lycklig. Men tiden går fort när man har roligt och tillslut slår klockan tolv och Alex måste åka. Med sorgsna steg går vi nedför trappan och jag står lutad mot väggen i hallen och ser på medan han tar på sig sina skor och sin jacka. Han går mot mig och håller ut sina armar, jag möter honom på vägen och går in i hans stora, varma och framför allt trygga famn. Tårarna bränner bakom ögonlocken men med några djupa andetag försvinner dom.
"Hey, don't cry." Han lägger händerna mot vardera kind så att jag ser rakt in i hans fina, klarblå och diamantliknande ögon. Han måste känt igen mina djupa andetag att jag var nära till tårar. "We'll see eachother as often as possible and I'll call you every day and you know you can call me whenever you want." Det är hans fina ord som får mig att vilja gråta. Aldrig att jag kunde fått en bättre pojkvän än Alex. Kramen måste vi tillslut avsluta. Han böjer sig ner och kysser mig snabbt några gånger på läpparna innan han går mot ytterdörren. Jag kan inte hjälpa att inte följa med honom ut på bron. Han går nedför trappstegen och mot sin bil som står parkerad på infarten till vårt lilla fast betydelsefulla hus. Han vinkar åt mig innan han backar ut från infarten och kör iväg längst gatan. Jag står kvar ett tag på bron tills det att jag inte längre ser hans bil längre, då går jag in till köket, till mamma där hon sitter för sig själv med morgontidningen i handen.
"Honey, are you alright?" frågar hon och reser sig upp från stolen. Hon måste se på mitt ansiktsuttryck att jag är allt annat från okej. Hon kramar om mig hårt.
"No." snyftar jag mot mammas bröst.

"It's okay to cry."

"I'm not going to."

"It's very unlike you not to show any emotion." påpekar mamma och lossar greppet från kramen. 

"I'm not even sad."

"Ofcourse not." Mamma höjer på ena ögonbrynet och flinar åt mig. Det verkar som att hon vill att jag ska vara ledsen, som om hon bara väntar på att första tåren ska falla. 

"Okay maybe I am sad." erkänner jag. "But I'm not going to show it."