Efter en kyss som varit i flera, flera sekunder, dras våra ansikten längre och längre ifrån varandra. Hans händer är runt om mina käkben, han stirrar mig rakt in i ögonen och jag i hans. Ett busigt leende gömmer sig bakom den seriösa blicken han har. Jag drar fingrarna genom hans lugg, så att han slipper göra det själv. Jag ler åt honom.

”You are so beautiful.” viskar han sedan innan han drar in mig i en hård och varm kram. Jag kramar om hans midja och andas in hans doft. Ska jag vara helt ärlig så är Zayns famn ingenting i jämförelse med Harrys. Jag känner mig trygg i hans famn. Jag vet inte vad det är jag och Harry har, man jag gillar det. Jag gillar att veta att Harry bryr sig om mig. Jag gillar att veta att Harry alltid kommer finnas där för mig. Jag gillar Harry.

“And, I have something else to tell you…” säger han och lossar från kramen. Jag lägger huvudet på sned, ivrig att höra vad det är han har att säga till mig. Vad det än kan vara tror jag inte det är så lätt för honom att säga. Han biter sig i läppen och vågar inte möta min blick. Han ser faktiskt… nervös ut.

”I-” börjar han men avbryter innan han ens hunnit börja.

”Come on, Harry. It’s just me.” säger jag, som om det ska göra saken lättare. Jag vill att han ska lära sig att vad han än säger till mig stannar mellan oss två och att han inte ska behöva skämmas för att prata med mig om något. Jag ska finnas där för honom.

”I might have stolen your key from your bag yesterday…” Han vågar inte möta mina ögon. Han tittar osäkert ner i marken och jag tittar på honom; med ögon stora som pingisbollar.

”You what?” utbrister jag, kanske inte på ett argt sätt, mer förvånat.

”I took it. At the party. I was too afraid to ask you to spend another night with me so I thought that if I took your key you might as well just come to my room.” Han tittar försiktigt upp, jag ser på hans blick hur han skäms men hur han samtidigt inte kan hålla det generade leendet borta.

Jag stirrar på honom, med öppen mun och stora ögon – innan jag brister ut i skratt.

”Oh Harry.” skrattar jag och slänger armarna runt hans axlar. Helt ärligt, hur söt är han inte? Ta min nyckel i hopp om att jag ska gå till honom för att sova? Jag dör. Jag behåller armarna kring hans axlar men lutar huvudet bakåt så att jag kan se på honom i ögonen.

”You know you could’ve just asked me. You shouldn’t be embarrassed to ask me things like that. You know I want to help you with your nightmares and I will most likely sleep with you until they’re gone.” säger jag.

“It wasn’t because I was afraid of the nightmares.” mumlar han osäkert och jag tror faktiskt att jag skymtar en rodnad på hans kinder.

”What was it then?”

Han rycker på axlarna och sliter bort blicken från mig igen, han verkar ha svårt för ögonkontakt, även med mig. ”I just wanted to sleep with you, that’s all.”

Jag kramar om honom igen, och känner ena hans hand högt upp på min rygg medan den andra vilar lätt runt min midja.

”You’re so adorable.” säger jag. Jag vet inte vad jag har för känslor för den här pojken. Vad jag vet, är att om han fortsätter bomba mig med alla dessa söta ord och meningar, är det inte länge kvar tills jag tar initiativet och kysser honom. Det är svårt att hålla fingrarna i styr när det gäller den där unge mannen.

Efter kanske den lataste dagen någonsin samlar vi oss i sällskapsrummet för att titta på film. Skräckfilm, såklart. Tre soffor på sju personer, det är trångt med på något sätt ryms vi. Zayn, Liam och Niall trängs i en soffa. Louis och Dylan i den andra och såklart, jag och Harry får den tredje och sista. Jag vet dock inte om jag ska klaga. Den sidan som Harry visat upp för mig den senaste tiden är den Harry jag vill vara med. Att dela soffa men den bättre Harry kommer bara bli bra, och mysigt. Jag är glad att Alice och Rebecca inte är här, jag tål dem inte. De är alldeles för… bitchiga. Christina hade dock gärna fått vara här, men jag har inte hört ett ord från henne på hela lovet. Nu är det lördag och jag ber och bönar att hon kommer på skolan på måndag, jag klarar inte av att vara här utan henne.

Dylan sätter igång filmen, det är inte någon jag känner igen och inte heller någon jag vill se. Det hela börjar med en grupp tjejer som är i någon slags stuga ute i skogen. Något mer orkar jag inte lägga mig i. Sällskapsrummet är alldeles tyst, nästan för tyst för att vara oss. Alla verkar vara inne i filmen men jag sitter med mobilen. Jag klickar upp ett sms från Alex jag glömt läsa. Jag förstår inte riktigt varför jag fortfarande får ett stort leende på läpparna varje gång hans namn dyker upp på displayen. Jag trodde jag var över honom. Det är jag. Visst?

From: Alex

When are you coming home again?

To: Alex

Probably Christmas break. Why?

From: Alex

I want to talk to you.

Vid det här laget vet jag inte vad som oroar mig mest, att våra sms är så torra och kalla eller att han vill träffas. Tro mig, jag vill träffa honom också, men är jag redo? Tänk om jag gör ett misstag och tar tillbaka honom? Nej. Jag måste skaffa en distraktion, något som kan hindra mig från att tänka dessa tankar om Alex. Jag tittar åt sidan, på pojken bredvid mig i soffan, och ler när jag kommer på att han kan vara den bästa distraktionen någonsin.  

”Who are you texting?” frågar Harry samtidigt som han smidigt och utan att göra så stora rörelser, lägger armen på soffans ryggrad och bakom mitt huvud. Jag kan inte påstå att vi sitter nära varandra, men närmre kommer det mest troligt bli.

”Alex.” mumlar jag, med tanke på att jag vet att Harry inte tycker om att jag fortfarande är i kontakt med honom.

Hans mun pressas ihop till ett streck, han nickar och tittar sedan tillbaka på filmen. Jag visste väl att jag skulle få en reaktion något i den stilen. Jag har varit så borta i filmen så när jag kollar nästa gång är tjejerna fast i en grotta i ett berg. Inget läskigt har hänt hittills i alla fall. Men jag måste medge, bara av att se dem instängda gör så att jag får en hemsk känsla i magen.

”Is this even supposed to be a scary mo-” Jag skriker till och gömmer mitt ansikte med händerna. När jag som minst anade det dök det upp ett Alien liknande monster på skärmen. Mina vänner skrattar åt mig men jag skrattar varken tillbaka eller tar fram mitt ansikte från mina handflator. Aldrig i livet. Det är just därför jag inte ser skräckfilmer, jag blir alldeles för rädd.

”That wasn’t even scary, Ren. It doesn’t even look real.” skrattar Dylan
“Yes it does.” envisas jag tillbaka. “How do you know these kind of things live in the mountains?”

Dylan fortsätter att skratta åt mig, “Because I know monsters don’t exist.”

”Well maybe they do.”

”Yeah, yeah, whatever. But what I know is that this is just a movie and that those monsters on the tv screen aren’t real.”

“Yeah I know but it’s still scary.”

De slutar upp med att de skrattar åt mig ännu lite till innan de återvänder blickarna till filmen, något jag inte gör däremot. Jag tar upp min mobil igen, inte längre intresserad av en film när unga tjejer blir uppätna av äckliga monster utan syn, som bara följer dem med deras hörsel och luktsinne.

Jag tar upp min mobil igen, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den när jag ändå inte brukar vara en sådan effektiv smsare. Det är klart att jag får en hel del sms av mina gamla vänner, men jag har aldrig varit duktig på att svara. Det är kanske något jag borda ändra på, jag förstår att det kanske sårar vissa om jag bara låter bli att svara på flera dagar. Jag kan inte heller komma med någon ursäkt till varför jag inte svarat dem, ’jag glömde helt bort att svara’ funkar väl kanske en gång, men upprepar jag den meningen kommer folk sluta tro på mig. Jag vet inte hur länge jag sitter med instagram appen öppen och scrollar ner flera sidor med bilder jag redan sett. Tillslut blir jag less och lägger ifrån mig mobilen. Mina ögonlock känns tunga men klockan är bara elva och jag vill inte sova riktigt än. Harry sitter fortfarande bredvid mig men har inte gjort något annat än att kanske stryka mig på axeln med den arm som vilar bakom mig på soffan. Jag lägger mig därför ner med huvudet i hans knä. Han blir lite chockad över mina rörelser men slappnar sedan av och börjar genast leka med mitt hår. Jag älskar när någon håller på med mitt hår så här skulle jag kunna ligga hela kvällen. Jag sluter ögonen, bara för ett litet tag, men det slutar upp med att John Blund tar med mig till drömmarnas land.

Jag vaknar upp i en säng jag inte känner igen. I ett rum jag inte heller känner igen och i en famn som känns annorlunda än Harrys. Jag vrider på huvudet och ser Dylan ligga mer eller mindre död i hans säng. Om jag är i Dylans rum finns det bara en person som skulle kunna ligga här bredvid mig i den smala sängen, och det är Zayn. Utan att göra så stora rörelser börjar jag försiktigt vrida på mig så att jag ligger vänd mot personen vars armar lossar sitt grepp runt min kropp. Framför mig har jag nu en utav de vackraste människorna jag sett. Jag tycker om att se på folk när de sover har jag märkt. Jag gjorde samma sak på Harry. Zayns ansikte är mjukt, hans mun är lätt öppen och hans lugg som i vanliga fall riktar uppåt har fallit över hans ögon. Jag stryker varsamt bort håret från hans ansikte som orsakar att han andas till. Det kanske är lite bra om han vaknar, klockan är snart två. Jag känner hur mitt huvud inte är helt återställt från alkoholen och jag antar att den här dagen kommer bli den lataste dagen på länge, för alla av oss. Sängen börjar röras omkring och Zayns ögon börjar öppnas mer och mer. Han fokuserar blicken på mig och får ett litet leende på läpparna.

”Hi.” säger han med ett trött och slut morgonröst.

”Hi.” viskar jag tillbaka. ”Thank’s for letting me sleep here.”

”It okay. I enjoyed it.” säger han och det lilla leendet byts ut till ett flin. Trots att jag var väldigt full kommer jag ändå ihåg hur Zayns läppar mjukt masserade mina och hur hans händer ströks längst min kropp och det där pirret i min mage, innan vi somnade igår natt. Jag förstår nu i efterhand hur det kanske var ett misstag, jag känner inte något för Zayn. Visst, han är en utav de snyggaste jag sett men hans personlighet matchar inte min. För att inte glömma hur jag kallade honom idiot efter att han klagat på min icke-alkoholdrickande sida.

”God, my head hurts so bad.” klagar jag och vänder mig om på rygg. Att vara bakis är inte något jag är van vid.

”I might have some pills for that.” mumlar Zayn och jag märker att han har slutit ögonen igen. Har han tänkt sova lite till?

”Where do you have them?”

”In my bad.” mumlar han, hans andning börjar bli tung igen. Jag lossar greppet från hans arm som återigen hittat sin väg runt min midja och jag reser mig upp från sängen. Det är inte förrän jag ställer mig upp som jag känner hur ont mitt huvud gör. Visst, det gjorde ont när jag låg ner också, men det här var hemskt. Med handen tryckt mot pannan, går jag mot Zayns väska som hänger nere vid dörren. Jag drar upp dragkedjan och börjar rota omkring, jag hoppas att han inte har något emot det. Han sa ju aldrig vart i väskan som tabletterna var. Väskan är full av massa olika och onödiga saker. Jag hittar bland annat ett flertal kondomer som får mig att rodna. Går killar verkligen omkring med sådana i deras väskor?
”Zayn?” visk-skriker jag för att inte väcka Dylan.

”Mhm.” mumlar han trött.

”I can’t find them.” säger jag på fullaste allvar, jag har letat igenom hela väskan men jag hittar inte några smärtstillande tabletter. Inte alls.

”I don’t know where else they can be.” säger han med ansiktet i kudden vilket gör att det är svårt att höra vad han säger.

”Fine.” suckar jag, jag får väl lov att klara mig utan smärtstillande tills vidare. Jag går tillbaka till sängen, Zayn flyttar lite åt sidan så att jag återigen får plats och jag kryper ner under täcket. En till minut stående och jag skulle svimmat.

Efter en timme eller två är alla på benen, jag, Zayn och Dylan, och vi bestämmer oss för att gå och äta en sen lunch fast tidig middag tillsammans i matsalen. Jag går fortfarande klädd i t-shirten jag fick låna av Zayn igår och jag lånade ett par grå mjukisbyxor av Dylan, alldeles för stora men jag hade inget annat val. Min nyckel är fortfarande spårlöst försvunnen och det oroar mig. Rumsnumret står på nyckeln så vem som helst skulle kunna gå in där nu, rota bland mina saker eller Christinas.

Idag är nog alla trötta på campus. Vem man än ser så går de med trötta ögon och lata steg framåt. Jag antar att alla är bakis sedan festen igår. Jag måste faktiskt erkänna att jag hade kul igår, kanske tack vare alkoholen, eller mitt umgänge. Jag har inte sett Harry sedan festen då jag stod där utanför och skrek åt honom. Jag vet inte vad som tog till honom igår, han verkade arg och upprörd – och det hade inte något att göra med alkoholen. Harry drack knappt något.

I matsalen sitter det ett flertal elever. Alla hänger över sina tallrikar och verkar inte ha någon aptit. Tro mig, jag må vara bakis men det är väl självklart att jag får i mig mat. Mat som mat, liksom. Vi ställer oss i ledet och börjar en efter en fylla våra brickor med det vi önskar. Jag lägger upp en pannkaka på min tallrik och vräker den med olika sorters bär, ett äpple ställer jag på sidan av tallriken och jag tar ett glas juice att dricka. Sedan går vi tre tillsammans till ett ledigt bord. Killanas tallrikar är knappt fyllda alls, jag har nästan mer mat än dem.

”Did you have fun last night?” frågar jag dem båda.

“It was amazing.” säger Dylan och tar en tugga från pannkakan som ligger på hans tallrik, dräkt i sirap. Det gläder mig att Dylan hade kul, han som hade längtat så mycket efter festen.

”You seemed to have fun at least.” säger han sedan och flinar åt mig. Jag slår till honom inte allt för hårt på axeln. Jag kommer inte ihåg allt från festen, men att vi spelade Truth or Dare kommer jag ihår, dock inte vad som hände under tiden vi spelade.

”Yeah, you were making out with a third.” skrattar Dylan. En tredjeårare? Wow. 

“And you were amazing at Beer Pong.” fyller Zayn i.

“I was?” frågar jag förvirrad. Jag har aldrig varit duktig på att pricka rätt i alla fall.

”Yeah, you even go- Hey Harry!” skriker Dylan och avbryter sin mening. Mitt huvud åker automatiskt upp från min tallrik och söker efter det lockiga håret. Men det lockiga håret är gömt i en blå mössa. Harry ser hängig ut och kommer fram till vårt bord, med en banan i handen.

”How are you feeling mate?” frågar Dylan och klappar till honom på axeln när Harry sätter sig ner bredvid honom.

”Fine.”

”Ofcourse he does, he didn’t even drink anything.” påpekar Zayn hånfullt. Jag förstår inte vad Zayn har emot att man inte dricker alkohol. Det är en sak jag inte tycker om med honom.

”You didn’t?” frågar Dylan häpet, men inte på ett dåligt sätt.

Harry rycker på axlarna men säger ingenting.

”Why?”

”I don’t like drinking that much.” mumlar Harry.

“But why?”

Tankar om Harrys mamma kommer upp i mina tankar och jag förstår att samma tankar finns i hans huvud också.

”Do you want to watch a movie tonight, in the lounge?” frågar jag och byter samtalsämne helt och hållet. Det blir tyst runt bordet och alla tittar på mig, till och med Harry. Han ser tacksam ut, tacksam över att jag tog upp något annat.

”Sure. A scary one?” frågar Dylan.

”It’s not Halloween anymore.” påpekar jag, “and I don’t like scary movies.”

“Maybe you can hide behind Zayn. Let’s not forget about your little experience yesterday.” Dylan höjer ögonbrynen och flinar, jag stampar till honom rakt på foten.
”Shut up.” mumlar jag. ”I was drunk, alright?”

”Fine.” säger Dylan och höger händerna till försvar. ”But you both seemed to like it.”

”Dylan!” utbrister jag argt och slår till honom på armen.

”Alright, I’ll stop.”

I ögonvrån ser jag hur Harry ser allvarligt på mig. Jag möter inte hans blick, jag är rädd att det kommer vara det sista jag gör. För om blickar kunde döda, skulle jag dött snart. Jag förstår dock inte vad han menar, varför blir han så arg? Är det än en gång bara för att jag umgås med Zayn+ Vad är det mellan de två som jag inte vet om?

Efter att vi ätit upp resten av vår mat i tystnad, går vi tillsammans tillbaka till våra rum, eller… deras rum, min nyckel är fortfarande borta. Vi är framme vid Dylan och Zayns rum och jag är på väg att gå in, men stoppas av någon annan som tar tag i min hand.

”Hey Ren, can I talk to you for a moment?” frågar Harry, som fortfarande håller i min hand.

“Sure.” svarar jag, känslolöst, och han drar med mig lite längre bort, till ett sällskapsrum inte allt för långt bort från Dylan och Zayns’.

”Nice clothes.” säger han tyst.

”They’re Zayns.” börjar jag. ”And Dylans.” fyller jag i nästan direkt. Ett till ord om Zayn och Harry kommer döda honom, det ser jag på honom.

”What the hell did you do last night? And with him? I can’t believe you.” spottar han.

“Are we back at this point again?” suckar jag. Jag är så less. Less på att argumentera. Less på att jag ska få skit för något jag inte ens gjort fel.

”Did you- sleep there last night?” Hans röst låter på något sätt sårad.

”The key to my room is gone, I had nowhere else to go.”

“You could’ve come to me.” mumlar han och ser ner i marken. Åh, så that’s what it’s all about. Jag känner hur jag faktiskt blir smickrad över hans ord. Det betyder ju att han ville ha mig där.

”Harry,” börjar jag och tar hans händer i mina, jag ser upp på honom och lyckas få honom till att se på mig också. ”I was actually going to your room, but I met Zayn on the way and he said I could sleep in his room.”

”Then why didn’t you tell him you were going to mine? Then you wouldn’t have had sex with him.”
Jag spärrar upp ögonen, “Is that what you think?” frågar jag och lutar huvudet på sned. Jag tar tag i hans ansikte så att han inte kan titta ner i marken. ”I didn’t have sex with him. I already told you, back at the party, that I wasn’t planning on it either.”

“Then what did you do?”
“We might have kissed a little but that’s all.”
“Kissed?” viskar han. “You kissed him?”

“Yeah, but I was drunk and in the morning when I woke up in his arms I didn’t felt right.” Jag talar sanning. Kyssarna mellan mig och Zayn är inte något jag vill på påmind om längre. Det var något jag gjorde när jag var mitt fulla, modiga jag. Hade jag varit nykter hade jag aldrig gått med på att sova tillsammans med Zayn, då vet jag att jag hade gått till Harry, som ändå var nykter den kvällen. Zayn är inte min drömkille, han är inte den personen jag vill spendera mer nätter tillsammans med frivilligt och han är inte något för mig.

”Why?”

Jag tar ett djupt andetag. Jag bestämmer mig för att säga det. ”Because he isn’t you.”

Det är då han tar tillfället i akt, och pressar sina läppar mot mina. 

”Harry, you’re hurting me.” kvider jag och syftar på de våldsamma rörelserna han gör mot mig. När vi är ute från festen träffas min kropp av den kalla novemberkylan. Klockan har närmat sig halv 2 och kylan är därför obeskrivlig. Jag huttrar till och tar armarna runt om min kropp för att försöka ge den lite värme. Helst av allt skulle jag bara vilja återvända in men Harry låter mig inte göra det.

”Let go of me.” skriker jag och rycker i min arm som han tillslut släpper taget om. ”What the fuck is wrong with you?”
”Wrong with me?”
”Yes, you.”
”I’m only trying to be nice. You’ve been drinking way too much, Ren.”

“Why do you care? Is it because I said Zayn’s the one I-“
“Don’t.” nästan skriker han. Mitt huvud börjar göra ont. Det är väl alkoholens fel.
“So it’s because of that?” frågar jag och flinar åt honom. Jag vet inte varför jag flinar och tycker detta är kul. ”You’re jealous?”
”No I’m not.”

”Then why are you taking it so hard?”
“Because-“ börjar han men snubblar på orden. Han tänker efter innan han säger något. ”Because I don’t want you to sleep with anyone else but me.” säger han sedan. Vänta, va?

”Harry-”

”Go ahead. Call me pathetic.”

”I wasn’t going to. I’m just confused. You don’t even wanna sleep with me so why do you even care? I wasn’t going to sleep with Zayn anyways.” påpekar jag. Jag förstår mig inte riktigt på Harry. Han säger att han inte vill sova med mig när jag erbjuder honom plats i min säng, och sen blir han förbannad bara för att jag sa att out of all the people in there skulle jag helst vilja ha sex med Zayn. Men kom igen, jag är full och det var bara ett par killar att välja mellan. Jag var tvungen att välja Zayn. Men varför är Harry så upprörd?

”I just don’t want you to do anything stupid.” mumlar han.

“Like what?”
“Losing your virginity to Zayn. He’s not good for you.”

“I wasn’t planning on having sex with him. God, maybe you are pathetic.” väser jag och vänder mig om, på väg att gå in till festen igen, men Harry stoppar mig genom att ta tag i min hand och dra mig tillbaka.

”I thought we were done here.” säger jag argt.

“Are you mad at me?” Han håller fortfarande i min hand i hans, greppet är dock inte lite hårt och faktiskt väldigt lätt och sött nu.

”I’m just very irritated at you with now.”

“Why?”

”Because you didn’t say my name when you got the question, but do I look mad because of that? No. But when I said Zayns name you gave him a look that could kill and now you’re mad at me? You are pathetic.”

”I only said her name because I didn’t want them to make fun of us two. You know there already are rumours about us and I don’t want any more of them.” försvarar han sig. “I don’t even like Alice. She’s just a bitch. Fine, maybe I’ve fucked her a couple of times since we started this school but that doesn’t mean I’ve been thinking of doing the same to you. Because- because…” Hans ord gör mig bara förvirrad. Menar han alltså att han har tänkt på att göra det… med mig?

”Harry, I-”
”Just leave it. I didn’t mean to ruin your night. Just go inside and spend the rest of the party with Zayn, I’m sure he’s a better company than I am.”

Jag bara vrålar av irritation, innan jag rycker åt mig min hand igen och gör ett nytt försök att ta mig in till festen igen. Denna gång lyckas jag. Jag hör inte Harrys fotsteg efter mig, jag går tillbaka till min grupp vänner utan Harry. Han gick väl säkert hem.

Klockan är tre när jag vinglar genom korridoren. Mitt huvud håller på att sprängas och mitt tänk har börjat förvärras. Jag rycker i handtaget till mitt rum, men dörren är låst. Såklart. Jag rotar efter min nyckel i min handväska jag lyckligtvis hittade innan jag begav mig hemåt från festen. Men nyckeln är inte där i. Jag är helt säker på det. Jag vänder den upp och ner, tömmer innehållet på mattan men nyckeln is no where to be found. Vad fan? Jag är säker på att jag la den där. Jag suckar. Det här är det sista jag behöver. Jag vill bara in till rummet, dunsta ner på sängen och somna. Min huvudvärk förvärras av detta. Jag inser då att den närmsta hjälp är två korridorer bort. Ja, jag tänker gå till-

”Lauren.” Mitt namn ropar av någon lite längre bort. Jag fokuserar med blicken. Zayn?

”I can’t find my key.” muttrar jag. Zayn kommer fram till mig och hjälper mig att samla ihop alla föremål och stoppa tillbaka dem i min väska igen.

”Where’s your roommate?”
”Christina? She’s home over the break. I’m locked out.” snyftar jag. Ingen aning om vad jag ska göra om jag inte har nyckeln i man hand innan imorgon.

”You can always sleep in my room?” föreslår han. “Dylan will be in there too.”

“Yeah, fine.” svarar jag, det är det enda jag kan göra.

Vi går tillsammans längst korridorerna, upp för två trappor innan vi är på deras våning. Vi måste gå längst två korridorer till innan vi är framme i deras rum. Zayn öppnar dörren och låter mig gå in före. Jag förväntade mig någon reaktion från Dylan, men han ligger redan och sover.

”Seems like someone was tired.” viskar Zayn och skrattar tyst. Hans mörka röst låter trött också, det är väl lika bra att gå och lägga oss.

”Can I borrow a shirt from you?” frågar jag och gäspar. Zayn letar fram en t-shirt från hans byrålåda och lämnar över den till mig. Jag drar snabbt av mig mina kläder och t-shirten är på plats lika snabbt efter. Jag vinglar fortfarande och känner mig inte alls nykter än. Jag är full. Väldigt full. Zayn och jag kryper ner under täcket i hans säng, som är en aning större än min känns det som. Men ändå, våra kroppar touchar och det är omöjligt att inte ha någon slags närkontakt i sängen.

”Ren, can I ask you something?”

“Sure.”

“What is it between you and Harry?”

Hans fråga förvånar mig inte. Om det har gått rykten om mig och Harry är den inte så konstigt att han frågar.

”Absolutely nothing. At all.” säger jag.

”Good.” mumlar han och vänder sig om i sängen, vänd mot mig. Jag stirrar upp i taket. Sväljer. Jag känner hans blick rakt på mig.

”Can I ask you another question?”

“Yeah.”

“Did you mean what you said back at the party?” frågar han. “The question you got and you said my name?”

“I did actually.” svarar jag och fnissar. Det där jävla fnisset, tar det aldrig slut någon gång?

”Why me?”
”Because I think you’re hot.” svarar jag, och fnissar än en gång.

”Why not Harry? You’ve always seemed so…”

“So?”

“So… likely to fuck him.”
Jag hostar till åt hans ord. Nej, jag har inte tänkt så om Harry. Kanske att jag har tänkt på honom lite då och då, om hur snygg han är och hur mysig han är att sova bredvid. Men inget annat.

”No, I wouldn’t do that with him.”

Zayns hand läggs uppe på min mage. Jag andas lite hastigare. Han ritar små cirklar.

”I think you’re very hot, too.” säger han plötsligt. ”The moment I saw you tonight, I thought about all the things I wanted to do to you tonight.”

Jag sväljer hart ner den nervösa klumpen i min hals.

”W-what kind of things- did you plan on doing?” Min röst skakar. Zayns hand förflyttas bara längre och längre ner min mage. Jag känner hur hans fingrar åker under min troskant men stannar där. Okej, jag har slutat andas.

”I was thinking about kissing you. Hard… Rough...” börjar han, och hans hand åker högre upp igen. Mitt hjärta dunkar så hårt, jag känner det slå i bröstet. Jag vänder mig mot honom. Hans hand som tidigare lekt omkring på min mage tar tag runt min nacke och drar mig mot honom. Hans ansikte knappt en centimeter ifrån mitt.

”Then do it.” viskar jag, men om jag verkligen vill eller inte får vi väl se snart. Han drar mig mot honom den sista centimetern och våra läppar möts. Hans läppar är mjuka, lite kalla också och de smakar öl. Hans läppar börjar röra sig omkring och det tar ett tag innan jag kysser honom tillbaka. Min mage pirrar och jag njuter, men om det är alkoholen eller inte vet jag inte. Jag har ingen aning. Det jag dock vet, är att om detta fortsätter kommer vad som helst kunna hända ikväll. Hans tungspets nuddar min underläpp och jag stönar till i hans mun, orsakar att även han gör det. Han rullar över mig, håller sig upp med en arm medan den andra sakta och försiktigt förflyttar han från min nacke och längre och längre ner. Mina händer håller jag bakom hans nacke och jag drar honom närmre mig. Jag skyller på alkoholen ännu en gång över min sexuella lust.

”Ren…” mumlar han mellan våra blöta kyssar. Hans hand åker över mitt vänstra bröst och jag andas hastigt till.

”Zayn.” flämtar jag. Är det här verkligen jag? Är det verkligen samma Lauren som för bara någon månad sedan hade myskväll med min pojkvän i soffan, delade några små pussar med honom men inget mer?

”I was also thinking about your voice, screaming my name while I pound inside of you.”

Jag hör plötsligt hur någon hostar till. Zayn mer eller mindre flyger av mig och landar på rygg bredvid mig i sängen. Helvete, Dylan. Jag hade helt och hållet glömt bort att han var här.

”What the hell are you doing in here, Ren?” frågar Dylan och skrattar sedan. Jag kan knappt hålla mig heller, och det slutar upp med att både jag, Dylan och Zayn ligger och skrattar.

”Maybe we should sleep.” fnissar Zayn och kryper ner under täcket igen.

Jag fnissar, ”You’re probably right.” säger jag, och efter bara några få minuter somnar jag. 

I fyra olika soffor sitter vi utspridda. Jag, Dylan, Harry. Zayn, Liam Alice. Rebecca, Niall och Louis. Och i den fjärde och sista soffan sitter det tre killar jag inte känner. Deras armband säger att två av dem är andraårselever och den andra är tredjeårselev.

”We were going to play Truth or Dare.” säger Zayn. Jag hör Harry muttra något om att det är den töntigaste leken någonsin. Jag kör in armbågen i hans sida, som leder till att han muttrar något mer som jag inte kan höra. Men jag bryr mig inte, han ska inte förstöra mitt partymood.

”So, Niall… truth or dare?” frågar Zayn med ett flin på läpparna och tittar på Niall. Niall ser glad ut att han är först ut och svarar,

”Dare.”

”Okay…” säger Zayn och slickar sig om läpparna. Han ser sig om kring i lokalen, tänker ut något han kan tvinga Niall att göra.

”Go over to those girls over there and ask the blonde one for her number.” säger Zayn. Vilken töntig dare. Alla ser på när Niall stolt och coolt går iväg till en grupp tjejer lite längre bort. Vi kan inte höra vad han säger men förstår att han lyckats med hans uppdrag när han lämnar över mobilen till den blonda tjejen, som sedan ger tillbaka den till honom efter att ha knaprat in hennes nummer. Han gör någon slags segergest innan han kommer tillbaka, stoltare än någonsin och med ett flin på läpparna.

”Easy, easy.” skrattar han och slår sig ner i samma soffa som tidigare. ”Harry.” säger Niall. Harrys blick, som tidigare varit riktad ner mot golvet, tittar förskräckt upp på Niall.

”Truth or dare?”
”Truth.” svarar Harry direkt, utan att behöva tänka efter.

”Who are you most likely to shag out of all of us here?” Nialls flin växer.

Jag ser hur Harry sväljer. Jag ser mig omkring på de tjejer som finns. Det är Alice eller Rebecca det står mellan. Han kanske väljer Alice för hennes enorma bröst, eller så väljer han Rebecca för hennes översminkade fejs. Han kan väl möjligtvis inte välja mig…

”Alice.” svarar Harry efter en stunds tystnad. Alla blickar riktas mot Alice, hade jag varit henne hade mitt ansikte varit knallrött, men Alice flinar bara mot Harry som om hon är hedrad.

”We all know you’ve already done that, so…” skrattar Louis. Va? Harry och Alice? När då?

“Shut up.” väser Harry mellan sammanpressade tänder. ”Zayn, truth or dare?” frågar Harry sedan.

”Truth.”
”Boring.” klagar Niall och tar en klunk från hans ölflaska, vilket jag hoppas blir hans sista för ikväll med tanke på att han knappt kan stå upprätt.

”Have you even though about shagging Lauren?”

Jag hostar till. “Excuse me?” säger jag förvirrat och tittar argt på Harry.

”I just want to know.”

”Ofcourse I have. She’s hot.” svarar Zayn och ger mig ett flin. Jag känner redan hur rodnaden fyller upp mina kinder och jag försöker gömma den genom att titta ner i mitt knä.

”Alright, Lauren.” börjar Zayn. Åh nej, min tur… ”Truth or dare?”
”Um… dare.” Jag känner hur Harry för upp blicken mot mig. Han måste väl tro att jag är dum i huvudet. Men varför bryr han sig? Jag är inte hans ägodel.

”Okay… kiss Taylor.”

”Taylor?”

”Him.” säger Zayn och pekar på killen i soffan mittemot min. Tredjeårseleven. Jag blir lite osäker men det är alkoholen som gör att jag är modigare än vanligt. Jag reser mig från soffan och går fram till honom, sätter mig i hans knä och pressar direkt mina läppar mot hans. Mina händer formas runt om hans ansikte och drar honom närmre, samtidigt som jag känner hans händer runt min midja. Jag hör hur våra vänner runt om oss jublar vilket orsakar att både jag och Taylor skrattar till. När våra läppar glider sakta ifrån varandra öppnar jag ögonen och ser hur han ler mot mig. Jag ler försiktigt tillbaka till honom. Jag har ingen aning om vem jag är längre. Det måste vara alkoholen som spelar ett spratt på mig.

”Nice, Taylor.” skrattar Niall och slår ihop näven med honom efter att jag rest mig från hans knä och satt mig ner i soffan igen. Jag fnissar. Jag kysste precis en tredjeårselev. En tredjeårselev. Wow. Jag hoppas att jag träffar honom igen. Taylors blonda hår är stylat och hans lugg som han drar fingrarna genom hela tiden är så perfekt. Hans kristallblå ögon skulle man kunna drunkna i och hans långa och muskulösa kropp gör honom ännu mer attraktiv. Hans kroppsbyggnad påminner mycket om Harrys.

”That was different of you.” säger Harry. Jag möter hans blick men säger ingenting. Hans blick ser smått irriterad ut.

”Well, you’re gonna have to get used to it.”
“You’re only doing this because you’re drunk. I know you.” envisas han.

“Do you, Harry? Do you really know me?”

Han rynkar ögonbrynen, “What do you mean by that?”

Jag skakar på huvudet, “Forget it.” Jag känner inte för att ta upp allt vi diskuterat om förut, det om att Harry inte tycker att vi är vänner än. Om vi inte är vänner, vad är vi då?

Spelet fortsätter. Det är min tur att fråga. ”Um… Alice, truth or dare?”

”Dare, ofcourse.” säger hon och skrattar, som om det inte vore uppenbart att en galen tjej som henne skulle kunna göra vad som helst.

”Give Harry a lap dance.” skrattar jag och tar ännu en till klunk från min flaska cider.

”Ren!” utbrister Harry. Jag bara skrattar. ”I think you’ve had enough of this now.” Han tar min cider från mig och ställer den på bordet som står mellan de fyra sofforna vi sitter i. Alice reser sig från soffan och börjar gå mot Harry, som själv bara blir mer och mer obekväm. Jag bara flinar. Det var Alice han skulle kunna tänka sig att ligga med här, han borde tacka mig.

Alice är framme vid honom och Harry som sitter lutat framåt blir puttad bakåt av en flinande Alice. Hennes korta, tighta kjol åker upp när hon ställer sig med vartdera benet runt Harrys. Harry ser så obekväm ut och jag bara skrattar. Nu får han som han vill… Alice börjar röra höfterna till musiken. Sakta först, sedan lite kvickare och hon rör sig upp och ner. Harry gör ingenting. Han bara sitter där, hans ansiktsuttryck är stumt och han ser inte ut att njuta.

”Come on Harry!” skriker Louis. ”You have the girl you want to shag bouncing up and down on you. Do something.”

Jag tycker inte om att Louis mer eller mindre tvingar Harry till att göra något. Han ser inte ut att vilja det. Men för att Harry inte ska verka feg, lägger han händerna på hennes höfter och trycker ner henne mot honom. Alice rör omkring höfterna, med inte något mellanrum alls mellan hennes och Harrys kropp. Jag förstår inte varför jag först tyckte detta skulle bli kul. När jag nu ser Harry där, med mörk blick stirrandes rakt in i Alice’s, tycker jag inte det är så kul längre. Varför?

Efter ett par plågsamma minuter och efter ett flertal jubel från alla andra utom mig, kliver Alice av Harrys knä och återvänder till hennes tidigare plats.

”You better hide that hard-on, mate.” skrattar Niall och ser på Harry, som bara flinar och skakar på huvudet innan han sätter sig till rätta.

”I really hope you’re not that boring in bed.” säger Rebecca och skrattar åt Harrys reaktion på dansen Alice bjöd honom. Han gjorde knappt något åt det, trots att han hade en snygg tjej i knät på honom.

”Trust me, he’s not boring in bed.” säger Alice. Ja, det vet ju hon, hon har ju tydligen upplevt det med honom.

”Alright, alright, let’s move on, shall we?” säger en irriterad Harry. “Dylan, truth or dare?”

Vi har nu suttit och lekt denna så kallade lek i snart en timme. Det är min tur att svara på Dylans truth or dare fråga.

”Truth.”

”Out of the boys here, who do you want to shag the most?”

Jag fnissar, något som jag gjort ett flertal gånger nu utan anledning. Jag ser mig omkring på killarna. Det är Dylan, men han är min bästa vän så han skulle jag inte kunna tänka mig att ha sex med. Sen är det Liam, nej, han är mer som en storebror för mig. Andraårseleverna verkar inte alls vara mina typer, så de räknar jag bort. Taylor, ja… varför inte. Sen är det Harry… åh, Harry. Han känner jag för väl, fast ändå... nej förresten, inte Harry. Den enda kvar nu är Zayn. Snygga, sexiga, Zayn.

”Zayn.” svarar jag och fnissar igen innan jag tar en klunk från cidern jag lyckats få tag på igen.

”Alright, that’s it.” utbrister plötsligt Harry, tar ett starkt grepp om min hand och drar nästan våldsamt upp mig från soffan. Han går snabbt iväg med mig släpandes bakom honom, mot utgången.

Jag, Harry, Dylan, Zayn och Liam anländer till festen tillsammans. Alla killarna är klädda i väldigt bra utklädnader. Dylan föreställer en galen vetenskapsman, tänk er Einstein fast… galen. Zayn är någon slags varulv, en sexig varulv om jag får säga det själv. Jag hade ljugit om jag sagt att Zayn inte är snygg. Han kan nog vara en utav de snyggaste personerna på hela campus, det är bara hans personlighet som jag inte tycker om. Men vad vet jag, jag kanske inte känner honom nog mycket än. Liam är utklädd till en zombie liknande varelse, hans ansikte är blekt med en lite grön färg. Jag undrar om han har åstadkommit med sminket själv, det ser faktiskt väldigt bra ut. Festen äger rum i en slags restaurang som dock har ett stort dansgolv, bar och lite andra aktiviteter som biljard, pingis och tv. Lokalen är redan fylld, det förvånar mig att så många har kommit hit på sitt lov för en dum liten halloweenfest. Direkt vi kommer innanför dörren kommer det fram en lång och kraftig kille, jag tror att jag har sett honom förut så jag förstår att han är en tredjeårselev.

”What year?” frågar han åt oss alla.

”First.”

Han nickar och räcker fram något som liknar armband åt oss. Armbanden är blå och lyser. Ett lysarmband. Jag förstår då att armbanden bara är till för att se vilka som är första, andra och tredjeårselever. En rätt så smart idé, faktiskt. Killen som ger oss armbanden har själv på sig ett grönt armband. Okej, tredjeårselever bär gröna armband. Den andra färgen ser ut att vara röd, vilket tillhör andraårseleverna.

”You all look fantastic.” säger han, killen jag fortfarande inte vet namnet på. Han menar det till alla men kollar endast på mig och ger mig en blink med ögat. En flört. Gav en tredjeårselev mig en flört? Jag känner hur jag rodnar.

”Have fun tonight. There are all kinds of alcohol over there.” Han pekar med hela armen bort mot baren. ”Just take how much you want.” Gratis alkohol? Hur han skolan ens ha råd med sådant? Men när jag väl tänker efter, så är det nog inte skolan som har anordnat den här festen, det är nog tredjeårseleverna. Skolan skulle aldrig anordna något som de vet kommer tillkomma alkohol på.

Den namnlösa killen går iväg, med rätt så vingliga steg så jag antar att han en och annan droppe alkohol i sin kropp, vilket är lite lustigt när festen började för bara en kvart sedan. Han har väl förfestat, men vad angår det mig?

”I told you.” viskar Harry i mitt öra samtidigt som jag ser Dylan, Liam och Zayn gå iväg mot baren för att ta varsin öl förmodligen.

”Told me what?”
”That you’re gonna have tons of boys after you tonight.”
“Oh stop it Harry, it was his job to hand out these bracelets.”

Harry fnyser, “Then tell me why he didn’t let his eyes of you one single time we were talking?”

“You’re being ridiculous.” säger jag och börjar gå mot baren jag med, kanske festen kommer bli tråkig om jag är nykter trots allt…

”I am not.” hör jag Harry barnsligt säga bakom mig innan han är tätt vid min sida igen.

”Why do you even care?” frågar jag, kanske en aning irriterat men jag förstår inte varför han måste bry sig i fall att killar kollar på mig eller inte. Jag är inte hans.

”Maybe because most of the guys here a jerks and I don’t want you to fall for any of them. I just want the best for you.”
“Well remember that I thought you were a jerk before I got to know you.” påpekar jag och tar upp en cider från en box fylld med is. I samma rörelse tar jag upp en öl och ger den till Harry, inte riktigt säker på om han kommer dricka den eller inte. Jag vet hur han känner över alkohol. Han mumlar ett svagt tack och av hans röst att döma är han irriterad. Det var inte såhär jag hade tänkt att festen skulle börja, med en irriterad Harry och en konstig stämning mellan oss båda.

Timmar flyger förbi. Festen började klockan åtta och nu är den snart midnatt. Jag har fått i mig en hel del cider under kvällen. Dylan, Zayn och Liam har även fått i sig rätt så mycket men håller sig i alla fall fortfarande vid medvetandet. Niall och Louis har även kommit hit, lika fulla som de andra killarna. Harry å andra sidan, har knappt druckit upp den första ölen jag gav till honom av festens början.

”Hey, who wants to play a game of Beer Pong?” frågar Dylan bakom mig och lägger armarna bakom mig. Jag sitter ner i en soffa tillsammans med några Niall, Louis, Alice och Rebecca. Inte det valet av personer jag skulle tänka mig att umgås med om jag varit nykter. Harry försvann under kvällen, vart vet jag inte riktigt, men jag orkar inte bry mig heller. Han har varit på ett sådant konstigt humör hela kvällen och jag vill inte att det ska förstöra min kväll som faktiskt har varit väldigt rolig hittills.

”I want.” svarar jag glatt på Dylans fråga och reser mig upp från sängen.
”Me too.” svarar Alice och drar med sig Rebecca upp från soffan. Niall och Louis följer tjejernas steg och tillsammans går vi 6 till ett bord fullt av tomma som fulla ölburkar. Vi hjälps åt att stöka undan allt innan vi stället upp två muggar på vardera sida om bordet.
”Ren, you’re with me.” säger Dylan och tar min hand. Jag ler mot honom. Aden första matchen är mot Louis och Niall.

”Okay, the loosers have to…” börjar Louis med ett flin på läpparna. Jag vet att straffet inte kommer vara något snällt. ”Drink two cups with beer.”
”Yes!” utbrister Dylan. Kul för honom, han gillar ju öl, till skillnad från mig som mer eller mindre hatar det. I bakgrunden spelas musik med hög volym så man måste skrika för att de andra ska höra en. Basen dunkar i bröstet. Hela kroppen blir full av rus. Lokalen är fylls av fulla människor, endast elever från skolan. Under kvällen har jag lyckats få tre killars nummer, blivit kysst av någon tredjeårselev och fått mördarblicken av Harry efter det. Han visar tydligt att han är svartsjuk, men varför? Jag säger det igen; jag är inte hans.

Jag och Dylan står på ena kortsidan av det långa bordet, och mittemot oss på andra sidan står Niall och Louis, redo för en omgång Beer Pong. Det är jag och Dylan som börjar. I min hand håller jag en vit pingisboll och det är tänkt att jag ska träffa den i den typiska, röda koppen som står på andra sidan bordet. Dylan kastar först. Han siktar, tar några djupa andetag och tungan hänger sött ut från kanten av munnen, något den ofta gör när Dylan är koncentrerad. Jag har sett honom göra så på mattelektionerna. Han kastar – men missar. Louis och Niall skrattar hånfullt och slår ihop nävarna.

”Good one, Dylan.” retas Niall och flinar. Sen är det min tur. Jag sluter ena ögat och siktar mot koppen. Alkoholen gör så att det blir svårt att koncentrera sig på målet. Jag kastar pingisbollen – det hörs ett ”klock”-ande ljud och jag inser att jag träffat. Jag träffade faktiskt. Alla runt om bordet skriker av häpnad och Dylan kramar om mig. Jag kan knappt förstå det själv och jag skrattar högt. Detta måste vara min turdag.

Louis gör sig redo för att kasta, han siktar precis som jag och Dylan gjorde.

”Come on mate.” skriker Niall bakom ryggen på honom. Han kastar – och sätter den. Precis som då jag satt den så brister alla ut i skrik och jubel. Jag bara fortsätter att skratta, något som jag alltid gör när jag druckit. När allt jubel och skrik lugnat ner sig så gör sig Niall redo för att kasta, han behöver inte stå och sikta lika länge som vi andra utan bara kastar iväg bollen och jag kan knappt tro det själv – men han träffade faktiskt.

”What the fuck?” utbrister Dylan men kan knappt hålla sig för skratt när hans två nyfunna vänner på andra sidan bordet hoppar in i varandras famnar.

”I can’t believe we lost.” klagar Dylan. “You were so good at this.”

Louis och Niall ger oss var sin mugg fylld med en pissgul öl. Jag tar muggen mot munnen och tar min första klunk. Det smakar vidrigt. Människorna omkring oss hejjar, är det någon slags tävling mellan mig och Dylan nu om vem som lyckas dricka upp vår öl fortast. Nej, det hade jag fått veta i sådana fall. Jag tar några till klunkar, lite större denna gång, och sväljer. Jag känner hur jag blir mer och mer illamående efter varje klunk.

”Whoa, somone’s about to throw up.” skrattar Louis och pekar på mig. Jag struntar i honom och tar en till klunk, jag kämpar för att svälja den sura drickan jag har fullt av i min mun men när jag sväljer kommer den upp igen. Jag spyr. Rakt ut på golvet inför jag vet inte hur många människor. Alla verkar dock inte tycka det är något äckligt, de skrattar och klappar händerna. Är det något slags pris för den som spyr först eller?

”What’s going on here?” hör jag sedan en väldigt förvirrad röst säga bakom mig. Jag som tidigare stått framåtböjd i väntan på att mer spya ska komma, så blir jag uppdragen att stå upprätt. Det är Harry. Såklart…

”Oh, hi Harry.” säger jag glatt och torkar med handen runt munnen. Graciöst, Lauren… Way to go.

”How much have you been drinking?” frågar han argt. Människorna omkring oss verkar ha slutat bry sig och har återgått till vad de tidigare höll på med. Niall och Louis möter nu Rebecca och Alice i en omgång Beer Pong.

”Not that much.” säger jag och snubblar på orden. Mina ben känns lite vingliga så jag tar tag i Harrys axel för att inte falla omkull. Hans händer är genast runt min midja för att hålla mig uppe.

”I can see that.” säger han. ”You should go home, get some sleep. I can follow you.” Vad tror han att han är? Min pappa?

”No, I want to stay.” säger jag barnsligt tillbaka, jag låter mer eller mindre som en barnunge.

”Ren, don’t be difficult.” varnar han.

”Don’t be boring.” kämpar jag tillbaka och ger honom ett flin.

Efter en hel del om och men får jag tillslut Harry att gå med på att låta mig stanna, trots att han nästan försökt bära mig ut från festen.

”Lauren, over here.” hör jag Dylan ropa från några soffor lite längre bort med alla andra.

”Let’s go.” säger jag till Harry och tar tag runt hans arm och börjar gå, men han stannar av – tvingar mig att stanna också.

”I really think you should go home and s-“
“Don’t be difficult.” härmar jag hans mening och lyckas tillslut dra med honom bort till våra vänner.

Kyssen mellan mig och Harry är ett minne blott. För honom i alla fall. Den finns fortfarande kvar i mina tankar, men jag försöker att inte tänka på den allt för mycket. Den får mig bara att bli förvirrad och det verkar inte som att Harry vill vara något mer än att bara vänner. Jag vet dock inte vad han rankar som vänner och inte.

Det är fredag, och idag är den stora Halloweenfesten som Dylan varit så taggad på. Jag går längst korridoren, på väg till Harry’s rum för att hjälpa honom med hans kostym. Han skickade ett sms och klagade att han inte såg nog läskig ut, vilket jag inte tycker är så konstigt när han köpt en Batman dräkt. Batman är väl inte tänkt att se läskig ut, eller? Själv har jag bara hunnit fixa sminket. Det är en svart sotning med glitter på ögonlocken, för att vara någon jag åstadkommit själv ser det faktiskt väldigt bra ut. Jag brukar inte ha mycket smink men jag passar faktiskt i mycket smink när jag väl använder det. Eftersom Harry aldrig knackar på min dörr när han anländer så knackar inte jag på hans heller. När jag kommer in till rummet står han framför spegeln och kämpar med kostymen. Jag möter hans ögon i spegeln och jag flinar åt honom när hans ögon förstoras och munnen öppnas. Jag sätter mig ner på Niall’s säng, som förövrigt stått tom nu i snart en veckas tid.

”Woah, you look hot.” säger Harry med fortfarande munnen öppen.

“Well thank you.” säger jag och tar upp min mobil som just vibrerade.

”Who is it?” frågar han. Jag tittar upp från skärmen på min mobil och möter Harrys oroliga blick i spegeln. Han måste sett hur jag blev förvånad när jag tog upp mobilen.

”Alex.”

”Alex?” säger Harry en aning irriterat och går mot mig i sängen. Han ställer sig framför mig och ser allvarligt på mig. ”What did he want?”

”He asked me how I was doing.”

“Why?” fnyser Harry och gör om knuten på mantel som hänger på hans rygg.

”Maybe because he cares about me?” säger jag på ett frågande sätt som om det inte vore uppenbart.

Harry fnyser igen, ”What? You’re still talking?”

Jag hade hoppats på att jag inte behövt säga det till Harry. Men ja, jag och Alex har hållit kontakten. Jag kunde inte klara mig en dag till utan att veta hur han mådde. Han betyder fortfarande mycket för mig, trots det han gjorde var hemskt så kan jag inte klara mig utan att veta att han mår bra och är i ett bra skick. Det är svårt att släppa taget om någon du har älskat för en sådan lång tid.

”Answer me, Ren.”

”What was the question again?”
”Are you still in touch with Alex?”

Jag rycker på axlarna, “We’ve talked a few times.”

“How can you even do that? What he did to you was unforgiveable and terrible. If I were you I wouldn’t want to see him again.”
“Well, you’re not me, Harry.” påpekar jag och reser mig från sängen. Jag tar i snörena runt hans hals som han fortfarande kämpar med. Jag knyter först en knut, tittar fokuserat på vad jag gör, tills att jag märker hur Harry ser på mig. Jag tittar försiktigt upp. Vår längdskillnad gör att mitt huvud måste ramla en bra bit bakåt innan jag kan se honom i ögonen.

”What?” frågar jag.

”I can’t believe you’re still talking to the one who cheated on you.”
“Are you going to complain about this the whole night?” frågar jag irriterat och knyter färdigt snörena till en rosett. Harry rycker på axlarna men säger inget. Jag drar åt rosetten åt vartdera håll och drar sedan i kragen på dräkten han bär. Han luktar en svag doft av axe och någon parfym. Det luktar gott. Jag inser inte att jag stått på samma plats, lekandes med hans kostym i snart en halv minut nu. Jag harklar mig,

”I should go and get dressed.”

Jag vänder mig om och går mot dörren.

”Meet me in the lounge in one hour, okay?”

“Yeah yeah.” säger han och låtsas obrydd, men jag vet att han lyssnade mycket noga på vad jag sa. Vägen tillbaka till mitt rum tar knappt två minuter. Om två timmar börjar festen så jag har gott om tid på mig att färdigställa allt. Jag klär av mig mina kläder och drar på mig kläderna som tillhör min kostym. Det är ett par jeans, kanske de tightaste jeansen jag någonsin haft på mig, och färgen är svart men i ett glansigt material. De passar faktiskt perfekt, bättre än första gången jag provade dem. De sitter tight men huvudsaken är väl att jag kan gå i dem. Tröjan är gjord i samma material som jeansen, den är lika tight. Det är en helt vanligt, svart tröja. Ärmarna räcker till mina handleder vilket jag är glad för, då slipper jag frysa ikväll. Den sitter lite tight runt brösten, och för att jag ska få luft måste jag… dra upp brösten. Jag ser mig i spegeln. Wow. Jag tappar nästan andan. Är det där verkligen jag? Tröjan är uringad och får mina bröst att se större ut än vad de egentligen är, jeansen får mina ben att se långa och smala ut och sminket får mitt ansikte att stå ut. Wow. Till sist tar jag på mig kattöronen som följde med dräkten. Det är bara ett simpelt diadem med svarta, små söta öron som sticker upp. Mitt hår tuperar jag så det inte är lika platt och tråkigt. Det blir spretigt och man kan faktiskt tro att öronen sitter där på riktigt, diademet syns knappt. Efter att ha sett mig i spegeln blir jag plötsligt mer taggad för kvällen. Jag vet att jag kommer få blickar på mig, hur bitchigt den än låter. Jag är ju asläcker.

Jag går mot sällskapsrummet som jag och Harry planerat att träffas innan vi tillsammans går mot festen. På mina fötter bär jag mina svarta klackar, inte för höga men definitivt inget något jag kommer använda ofta. Men skorna fick mina ben att se ännu bättre ut. Jag förstår dock inte varför jag börjat bry mig hur jag ser ut helt plötslig. Jag ser Harry sitta i soffan han alltid sitter i och när han hör mig ser han upp. Hans ansikte som tidigare var stumt ändras till något helt annat. Förvånat är nog det rätta ordet för det. Jag går lite osäkert fram till soffan, Harry reser sig snabbt upp och hans ögon är som tidigare i hans rum – öppna till max och hans haka hänger.

”Ren-” han avbryter sig. ”Fuck.” säger han tyst i en utandning och jag känner hur jag rodnar. Med tanke på hans reaktion antar jag att jag faktiskt ser bra ut.

”Do I look alright?” frågar jag och biter mig i läppen.

”Alright? You look so hot, oh my god.” säger han, och verkar ha problem att slita blicken från mig. Jag rodnar fortfarande. Harry har då inget problem med att säga som han verkligen tycker.

”Thanks. You’re costume turned out great also.” säger jag. Han bär svarta, tighta byxor, en grå tröja och en svart mantel hängandes bakom sig. Det följde med en slags mask också, men han valde att skippa den.

”You’re gonna have to stay with me tonight.” säger han fullt allvarligt.

“What do you mean?”

”Well, you’re going to have tons of boys after you depending on what you’re wearing.”

“Oh stop it, Harry.” skrattar jag och slår till honom på armen.

”I mean it. Have you actually noticed how great your boobs look? Or your ass?”

“Harry!” utbrister jag och slår till honom en gång till. Han skrattar.

”I mean it, Ren. Keep yourself close to me, I can fight away all the boys trying to get close to you.”

Jag fnyser, “You’re not my security guard.” säger jag. “You don’t owe me.”

Det blir tyst, och jag börjar gå. Här kan vi ju inte stå hela kvällen, festen börjar ju snart. Jag hör Harrys fotsteg bakom mig.

”Maybe not yet.” mumlar han. Men om det var tänkt att jag skulle höra eller inte vet jag inte.

Harry’s point of view.

Helvete. Hon kan inte vara verkligen, den här unga kvinnan. Vad hända med den oskyldiga Ren som alltid bar långa kjolar och söta små toppar? Vart har den tjejen tagit vägen? Jag vet dock inte varför jag klagar. Jag gillar den här Ren minst lika mycket, kanske till och med mer. När jag såg henne komma mot mig tappade jag hakan. Hennes ben var så perfekta i de där tighta jeansen, alla hennes kurvor såg så perfekta ut i den där outfiten och på inte tala på hennes bröst. Fan, jag ska inte ljuga – hade jag chansen skulle jag sätta på-

”Hey guys, wait up.”

Dylans röst avbryter mig från mina tankar om Ren. Vi båda stannar upp och vänder oss om. Dylan, Zayn och Liam kommer gåendes i en snabb fart mot oss.

”Wow.” säger Dylan när han närmar sig oss, hans ögon är fast på Ren. ”You look amazing.” säger han.
”Yeah, you look hot, Ren.” instämmer Zayn. Okej, när Dylan ger henne komplimanger bryr jag mig inte. Hon säger själv att han är hennes bästa vän här på campus. Men Zayn, han kan gärna backa undan. Och varför kallar han henne för Ren? Det är ju mitt namn till henne. Jag vet att hon inte är min, men jag har varit fast i någon slags tanke att det är mig hon ska tycka om mest. Jag vet inte om jag bara är självisk, korkad, rädd för att vi kommer glida ifrån varandra, eller så är jag bara förvirrad – av den där glada känslan jag får varje gång jag ser henne. 

Jag vaknar upp nästa morgon av att Harrys kropp återigen nästan mosar mig så jag knappt får någon luft. Hans kropp är tung mot min lilla och jag kämpar för att lyfta bort honom från mig. När hans rygg landar i den hårda madrassen just bredvid mig och han grymtar till.

”What?” muttrar han och vänder sig om i sängen och tar täcket med sig i samma rörelse, så det försvinner helt och hållet från min kropp.

”If you don’t mind?” säger jag irriterat och drar i täcket men han släpper det inte. Jag vet inte om det är hans vanliga, trötta morgonbeteende eller om han bara vill retas lite med mig.

”Please Harry, it’s freezing.” klagar jag och drar lite i kanten av täcket och tillslut släpper han taget om det och låter mig dra täcket över min kropp.

”You are literally the worst person ever to sleep next to.” säger jag irriterat.

Jag hör hur han skrattar, “What did I do wrong?”

”First you always kill me with your bodyweight and then you take the blanket away from me.”
“That’s why I’ve never slept with someone before.” säger han.

“I thought that was because of your nightmares.” påpekar jag, och jag vet att jag har rätt.

”It is. Therefor, I’m not used to share bed.”

“Yeah, yeah, whatever. I just hope your nightmares will end soon so I don’t have to be afraid I might wake up dead because of your body is almost killing me.”

“Hey.” utbrister han och vänder sig snabbt om och rullar sin kropp över mig. Hans knän är på vardera sida om min kropp och hans händer är på vardera sida om mitt ansikte.

”First of all, you can’t wake up dead…” börjar han och fnyser, “and second, what do you mean ‘I hope your nightmares will end soon’? Don’t you like sleeping next to me?” Han försöker låta så sårad som möjligt men direkt han fnissar förstår jag att han bara är ironisk.

“No, I don’t actually.” ljuger jag.

“You don’t what?” Han har ett lekfullt leende på läpparna.

”I don’t like sleeping with you.” ljuger jag igen.
“I don’t believe you.” Hans händer som tidigare varit på sidan av mitt huvud förflyttar sig ner mot min midja och jag inser då vad hans nästa rörelse är.

”No, no Harry please, no.” börjar jag att be, men han lyssnar inte. Innan jag hinner säga något mer börjar han kittla mig, och jag skriker.

”Shh…” säger han åt mig och med en hand håller han för min mun medan han fortsätter kittla mig med den andra. Men Harry, om du vill att jag ska vara tyst så är det första du kan göra att sluta kittla mig. Jag skriker, skrattar, skakar och försöker lossa mina händer som han för tillfället sitter på för att hålla nere.

”Stop!!” skriker jag men skrattar så fort jag sagt klart meningen.

”What did you say? I couldn’t hear you.”
“Stop… tickling… me.” säger jag mellan skratt och hastiga andetag.

”Fine.” säger han och slutar tillslut. Jag är helt andfådd. Harry sitter kvar, mina händer är under hans knän så jag kan inte röra mig. Jag ligger där med skratt i halsen och en snabb andning. Harry bara sitter där och kan knappt hålla sig för skratt.

”You make me really, really irritated it’s unreal.” säger jag irriterat, och om jag är ironisk eller inte får Harry avgöra själv. Han gör mig irriterad men på något sätt gillar jag det. Men det har jag inte tänkt säga till honom, det får han aldrig veta. Harry bara sitter där och ser ner på mig. Hans leende har försvunnit och nu är hans blick stum, allvarlig och känslolös. Jag ser upp på honom, utan kontroll att röra mig. Han lutar sig plötsligt ner, slickar sig om läpparna och jag stelnar till när jag inser vad han har tänkt göra. Hans ansikte kommer bara närmre och närmre mitt. Mitt inre spelar ett spratt på mig, först vill hon att han ska fortsätta och sedan vill hon inte det. Hans ansikte är bara ett par centimeter ifrån mitt, och jag kan känna hans läppar försiktigt nudda mina. Det pirrar till i hela min kropp.

”It’s sad that I make you really, really irritated…” viskar han och flyttar ännu lite närmare. För varje ord han säger och för varje liten rörelse gör att hans läppar nuddar mina och pirret i min mage ökar. ”…because you make me really, really happy.” avslutar han sin mening, innan han tar sista steget och placerar sina läppar över mina. Hans läppar är mjuka, och de passar perfekt över mina. Trots alla mina och Alex’s kyssar var väldigt gulliga vet jag inte riktigt om de toppar den här. Hela min mage känns fylld av fjärilar och det irriterar mig att jag inte kan röra mig. Han lutar sig sedan tillbaka, kliver av mig och ställer sig på golvet. Jag ligger kvar där på rygg, stirrar tomt rakt fram och är helt chockad över vad som precis hände. I ögonvrån ser jag hur han drar på sig sina jeans och hans svarta t-shirt som tidigare lagt på rumsgolvet. Sedan går han mot dörren. Nej, snälla gå inte. Han öppnar dörren men vänder sig om innan han går ut,

”Are you coming or what?”
”Wh-where are you going?” stammar jag, knappt tillgång till att prata efter min chock.

”Breakfast.”

”Oh.” säger jag, och reser mig snabbt upp och drar på mig ett par byxor, men behåller samma linne på som jag sovit i. Sedan går jag mot honom där han står i dörröppningen och väntar på mig. Jag möter inte hans blick. Jag är fortfarande helt stum efter vad som precis hände. Han kysste mig. Han kysste mig verkligen.

Tillsammans går vi till matsalen i tystnad. Jag vågar inte säga något och jag vet inte om det är anledningen till varför han inte säga något heller. Jag pustar ut när jag ser Dylan, Zayn och Liam sitta vid ett bort i matsalen redan. Värst vad de var vakna tidigt, klockan är ju bara 10. Vi ställer oss i den korta kön och tar vad vi vill ha. Jag fyller ett glas med juice, tar ett mörkt bröd med en ostskiva på och sedan är jag klar. Jag går sedan direkt till bordet de sitter vid och sätter mig bredvid Dylan.

”Hi girlfriend.” säger han och ger mig en puss på kinden. Harry sätter sig bredvid Zayn, mittemot mig, och jag suckar nästan. Jag vågar inte möta hans blick, allt på grund av vad som hände i mitt rum några minuter sedan.

Jag ler, ”Hi. How come you’re awake already?” frågar jag honom men ser runt på alla andra också eftersom frågan inte bara var tänkt till Dylan.

”Something woke us.”

”What?” frågar jag.

”Someone was screaming.”

Jag sväljer och utan att ens tänka mig för ser jag upp på Harry med uppspärrade ögon. Men Harry ser inte på mig, han ser ner i sin filtallrik och jag ser hur han försöker hålla sig för skratt.

”And what about you guys?” säger Dylan.

“What about us?” frågar jag med lite oro i rösten. Bara han inte vet något om hela dela-säng-dealen vi har.

”You two look like you just got up from bed.”
“We did, actually.” hinner Harry svara innan jag ens tagit efter luft.

”Wait…” börjar Zayn och flyttar blicken från mig och Harry. ”Are you together? As a couple?”
”What? No!” utbrister jag.

”Oh, my bad.” fnissar Zayn och tar en klunk från sin juice. Vad får honom att tro det? Och dessutom blir det bara ännu mer pinsamt nu, efter tidigare idag, som jag för övrigt fortfarande är helt stum över.

”What makes you think that?” frågar plötsligt Harry. Jag suckar, jag hade mest hoppats på att vi kunde byta samtalsämne.

”Well you said you two just got up from bed and I assumed from the same one, and also, Lauren’s cheeks are flushed.” säger Zayn och flinar åt mig.

Åh nej. Jag gömmer mitt ansikte i mina händer och fnissar.

”Sorry, but you’re wrong.” svarar jag.

“Even about the bed part?”

Jag ser upp på Harry. Han möter min blick, men den säger mig ingenting.

”Yes, even about the bed part.” säger jag, och hoppas att Zayn är dum nog att tro på mina lögner, det är det inte många som gör.

”I thought you already had a boyfriend?” säger Liam förvånat. I ögonvrån ser jag hur Harry tittar upp från filtallriken och ser på mig, men min blick är på Liam.

”No.” svarar jag och sväljer. ”Not exactly.” mumlar jag det sista. Jag och Alex har inte direkt gjort slut än, jag sade bara åt honom att han var ett dickhead.

”Awh, I’m sorry about that.” säger Liam men ger mig ändå ett leende. ”You can always come to me if you want to talk.”
“Like she would do that. She doesn’t even know you.” fnyser Harry. Jag sparkar till honom på benet under bordet, hårt. “What?” frågar han irriterat och låter som ett litet barn.

”He’s my friend.” svarar jag och försäkrar Liam, och lägger någon speciell betoning på ’friend’, eftersom det var just det jag och Harry inte var enligt honom. Jag känner på mig att Harry är en svartsjuk person, och jag vet inte varför jag får den tanken att göra honom svartsjuk kommer vara kul. Vad finns det för roligt med det liksom? Jag vet inte. Det är Harry det handlar om, när jag handlar om han är jag aldrig säker på något längre. 

Det har snart gått en timme sedan jag mer eller mindre stängde igen dörren på Harry. Han har fortfarande inte gjort något försök att höra av sig. Men varför skulle han, vi är ju inte ens vänner enligt honom. Jag går till badrummet och tvättar bort mitt smink, borstar mina tänder och flätar mitt hår. Jag och Harry spenderade nästan hela dagen på stan så det är ingen idé att påbörja något nytt äventyr för kvällen när den ändå hunnit bli åtta. Som vanligt är badrummet tomt. Jag undrar hur många det är som egentligen kommer vara på den här Halloween festen när det knappt är kvar några elever här över lovet. Hittills vet jag bara mina vänner här på skolan som faktiskt är kvar här. Jag har sett ett par andra elever också, men av över 3000 elever är det kanske bara kvar 100. Just i vår byggnad är det kanske kvar 3 andra. Det är väl vanligast att förstaårselever åker hem under loven, det är ju deras första åt på University och det är väl klart att man vill hem och träffa familjen då.

När jag går ut från badrummet hörs skrik långt bort i korridoren. Det är killar som skriker och mitt hjärta börjar genast dunka så mycket snabbare. Vad är det som händer? Jag går med nervösa steg längst korridoren jag hörde skriken från, och pustar sedan ut högt när jag finner Dylan, Zayn och Liam i sofforna i sällskapsrummet, alla med benen uppe i sofforna och med livrädda blickar. Jag skrattar högt när jag inser att det är ännu en skräckfilm de ser på. Jag går fram till soffan och tvär puttar till Dylan bakifrån, han som inte hade märkt mig än skriker till igen.

”Fuck, Lauren.” klagar han men jag bara skrattar. ”Don’t come up on me like that. Can’t you see that I’m scared?”
”Yes, yes I can actually.” säger jag med ett elakt flin på läpparna.

”Come and join us.” säger han sedan och hoppar åt sidan i soffan så att jag också kan rymmas. Jag sätter mig ner bredvid honom, Zayn och Liam delar på soffan bredvid.

”Where’s Harry? I haven’t seen him in all day.” frågar Dylan.

“We went to town.” svarar jag lite tyst.

“And where is he now?”
“I don’t know.” Jag hör själv hur min röst börjar bli irriterad så fort någon nämner Harry just nu. Jag vill helst tänka på något annat än honom just nu.

”Hey, is everything alright? What did he do?” Det är helt otroligt att Dylan marker något. Jag visste redan om att han var den typen som bryr sig, som är lätt att prata med och så vidare, men inte trodde jag att han skulle märka att något faktiskt hände mellan mig och Harry tidigare idag.

”He didn’t do anything.” försäkrar jag honom, och trots mina dåliga erfarenheter att ljuga tycks Dylan ändå tro mig.

”So, what are you watching today?” frågar jag för att komma bort från ämnet angående Harry.

”The Woman in Black.”

”Isn’t that with Daniel Radcliff?” frågar jag.

“Yeah, how did you know? I thought you didn’t like scary movies.” påpekar Dylan.

“I don’t.” konstaterar jag och skrattar. ”I’ve just heard about this one. Is it good?”
”It’s really good, actually.” säger Zayn som bestämmer sig för att komma in i konversationen också. ”And by the sound of your screams I bet it’s scary too, am I right?”
Alla tre killar skrattar, “You’re right.” säger Dylan.

“Isn’t it weird to watch a movie where he plays someone else other than Harry Potter?” säger Liam och både Dylan och Zayn nickar.

“It just doesn’t feel right.” Säger Dylan och skrattar. ”Like…he will always be Harry Potter.”

“Harry Potter was like my brother. I grew up with that guy.” säger Zayn och jag brister ut i skratt. Jag förstår precis hur han menar, jag har också vuxit upp med Harry Potter. Ni anar inte hur många gånger jag faktiskt har sett alla filmer. Det måste vara över hundra gånger.

”I know what you mean bro.” säger Dylan och skrattar sött. ”What did you and Harry do in town today?”

“We went looking for Halloween costumes.”

“Did you find one?”

“Yup.” svarar jag.

Dylan ler, ”And what are you going as?”

“I can’t tell you that.” säger jag och skrattar, “It’s a secret.”

”Just promise me it’s not a bunny or anything like that? I know you wouldn’t dress up as a slut but you never know, Harry might have convinced you.”
Jag fnyser, “He would never convince me to wear anything slutty.” Konstaterar jag, det verkar som om alla tror att Harry har någon slags effekt på människor, att han kan styra och ställa precis som han vill. Men inte på mig, åh nej. Det kommer han aldrig ha.

Efter att filmen har slutat återvänder alla till sina rum. Klockan har närmat sig midnatt. Jag går direkt till sängs. Jag orkar inte med en till natt att vara vaken till tidigt in på morgonen. Jag kryper ner under det varma täcket, som inte tycks vilja värma mina fötter dock. Jag sluter ögonen och andas ut. Då var denna dag avklarad, efter många omständigheter klarade jag igenom den.

”Lauren?”

Jag väcks ur mina drömmar av att någon säger mitt namn. Mina ögon är fortfarande stängda. Jag vet inte om jag bara inbillade mig.

”Lauren.” Denna gång rör någon vid mig, och mina ögon spärras upp snabbare än blixten. Framför mig, nedanför min säng, sitter Harry på huk med en trött blick. När jag inser att det är han suckar jag. Om han är här för att be om ursäkt, mitt i natten, så är det helt fel av honom. Och vad ger honom rätten till att bara gå in till mitt rum sådär, jag som nästan är helt säker på att jag låste dörren innan jag gick och lade mig…

”Go away, Harry.” suckar jag och vänder mig om i sängen så jag inte längre ser honom.

”Ren… I can’t sleep.” Åh nej. Snälla, Harry, använd inte smeknamnet på mig nu.

”Then you haven’t tried hard enough.” mumlar jag, knappt vid medvetandet eftersom jag är alldeles för trött.

”I’m… I’m scared, Ren.” viskar han efter en stunds tystnad. Jag hör hur han menar allvar. Jag förstår att det är en mardröm han har haft, vad skulle det annars vara? Jag suckar igen, flyttar lite åt sidan i sängen innan jag håller upp täcket åt honom. Han säger inget men kryper direkt ner under täcket utan några som helst omständigheter. Han andas ut. Jag ligger med ryggen vänd mot honom. Jag ser honom inte men är helt säker på att han ser upp i taket som han alltid gör innan han somnar. Jag förstår egentligen inte varför jag lät honom stanna. Jag borde vara arg på honom, som kommer hit trots att han sagt att vi inte ens är vänner, trots att jag hade låst dörren och trots att jag sa åt honom att gå sin iväg från början. Men vad kan det ha varit då, som gjorde att jag lät honom stanna? Kanske då han sa Ren, eller kanske då han berättade att han var rädd. Jag vet inte… Att höra honom erkänna något sådant var som att få lära känna en ny Harry.

Vi ligger båda tysta. Han tror nog att jag redan har somnat. Men det har jag inte. Jag ligger och väntar, väntar på att han ska göra det före.

”Ren?” viskar han.

”Mm.” mumlar jag.

”Your feet are cold.”
Jag försöker hålla tillbaka mitt fniss som är så nära att komma. Jag trodde att han skulle säga något helt annat.

”I know.” svarar jag tyst.

”Are you mad at me?” frågar han sedan, det var något i den stilen jag trodde han skulle fråga från första början. Jag vet dock inte vad jag ska svara. Jag känner mig arg på honom, men jag har inte direkt någon större anledning till att vara det. Jag vet inte vad jag är på honom.

”I don’t know what I am.”
“Besides from cold.” säger han tyst, och även om jag inte ser på honom kan jag se hans leende framför mig. Jag kan inte hålla mig och skrattar till lite. Det var väl det han väntade på antar jag, för han lägger plötsligt armen runt om mig och drar mig bakåt mot honom. Hans ben flätar in sig med mina och trots att jag inte bör vara i hans famn för tillfället stannar jag ändå kvar, dels för att mina fötter då får en chans att bli varma, men också för att jag vet att Harry behöver närhet just nu. Utan närhet kommer han aldrig kunna lugna ner sig. Min rygg är pressad mot hans mage. Hans kropp är varm. Hans andning träffar mig på baksidan av mitt huvud. Trots att jag verkligen inte vill vara med honom, så är han samtidigt den enda jag vill vara med just nu. Hur konstigt det än låter. Harry får mig att känna mig… lugn. Han får mig att känna mig på ett sätt jag aldrig känt förut, även om han för det mesta bara gör mig irriterad. Och trots hur olika vi är varandra, vill jag fortfarande komma honom närmare. Jag vill lära känna honom. Jag vill veta vad han tänker på när han vaknar upp. Jag vill veta vad som åker omkring i hans huvud innan han somnar om kvällarna. Jag vill veta alla hans brister. Jag vill veta hans bra sidor, hans dåliga sidor. Jag vill veta allt om honom. Men varför? Varför vill jag det? Är det för att han förför mig med alla hans gulliga smeknamn eller erkännelser om att han är rädd och vill sova bredvid mig? Eller är det för hans otroligt gulliga personlighet som får mig att skratta så lätt? Eller är det pirret; pirret i min mage jag får, varje gång han rör mig?

”You go and take a table and I’ll order for us, okay?”

“Okay.” säger jag och lämnar Harry i kön till att beställa och jag finner ett bord lite längre in i caféet där det dock sitter väldigt många runt omkring, men det var det enda lediga bordet jag kunde hitta. Jag tar av mig min jacka och hänger den över ryggstödet på stolen. Det är varmt här inne. Jag får någon slags jul känsla trots att december är nästan en månad bort. På bordet står det värmeljus, runt de stora skyltfönstren hänger det ljusslingor. Hela caféet är dekorerat med en blandning mellan Halloween och juldekorationer. I fönstret står det pumpor i olika former. Jag ser på Harry, avståndet är långt mellan oss men jag hör honom prata med den gulliga damen i kassan. Det är underhållande att se på Harry, det märkte jag när vi låg bredvid varandra och skulle sova. Jag gillar hur hans ansiktsuttryck säger så mycket hur han känner. Inte som på mig till exempel, som kan visa ingen känsla alls men ändå vara helt arg, irriterad, glad eller ledsen som helst. Av hans blick att döma, så verkar han glad nu i alla fall, vilket även gör mig glad.

Han kommer tillslut till bordet efter att ha beställt och sätter sig mitt emot mig. Han gör samma sak och hänger av sig jackan.

”Our orders will be here soon.” säger han och lägger armbågarna på bordet och lutar sig fram lite. Han ser på mig och han ler.

”What?” säger jag förvånat åt hans leende.

Han fortsätter och ler, men skakar lite på huvudet. ”Nothing.”
”I can see it’s something…” påpekar jag och känner hur mina kinder börjar hetta till. Jag gillar inte när någon stirrar på mig sådär med ett löjligt men ändå sött leende på läpparna.

”I’m just very thankful.” säger han tillslut.

Jag rynkar ögonbrynen, ”For what?”
”That you invited me to your room. I wouldn’t have slept this much if it wasn’t for you.” säger han. Det gör mig glad att jag hjälpte honom. Till mig var det inget besvär alls. Faktiskt, så ville jag ha honom där. Kalla mig galen, men jag skulle kunna tänka mig att ha honom där hela tiden. Vid min sida, när jag ska sova. Jag gillar att sova bredvid någon, och med mardrömmar eller inte så är Harry en person som hamnar högt upp på listan över folk jag skulle vilja sova med. Sova, alltså.

”You don’t have to thank me.” säger jag. ”Thank yourself.”
“For what?”
“For being brave.”

“I’m not brave.” mumlar han, och det ansiktsuttrycket han just hade förvandlades nu till något helt annat än glatt. Det är tydligt att det är något som bekymrar honom.

”And why is that?” Jag vet att han irriterar sig på mina frågor, men dom bara kommer utan att jag riktigt hinner tänka till. Jag vill veta mer om honom och därför är det ju bra att fråga.

”Because I’m just not, okay?” Hans irriterade stämma är tillbaka.

”Okay, okay. You don’t have to tell me what’s bothering you.” försäkrar jag honom om. Samma dam som stått i kassan när vi kom in ställer en kaffekopp med rykande hett kaffe framför mig på bordet och framför Harry, och sedan ställer hon ner ett litet fat med någon slags muffin åt oss båda. Jag håller händerna runt koppen och försöker ge dom värme, de är fortfarande kalla som isbitar.

“So…” börjar jag sedan, för att byta samtalsämne, “What’s your favourite colour?”

Harry skrattar, ”What?”
”We said we were going to get to know each other. What’s your favourite colour?”
Han skrattar igen, “Purple. Yours?”

“Green.”

“Like my eyes?”

Nu är det min tur att skratta, “Yeah, like your eyes.” Min blick fastar i hans gröna, kristallklara ögon, och blicken försvinner inte förrän Harry plötsligt gör en rörelse och jag kommer tillbaka till den verkliga världen igen, efter att ha varit fast i någon slags trams.

”Mine’s purple because my favourite clothing a couple of years ago was purple.”

Jag skrattar, “That’s crazy. What kind of clothing was that?”
“A jumper. Jack Wills.”

“Oh.” säger jag och låtsas so matt jag faktiskt vet vad Jack Wills är. Men ett klädmärke antar jag väl.

”This is ridiculous.” fnyser Harry och lutar sig tillbaka på stolen. ”This isn’t the type of questions you get to know each other with.”

“Then what do you think we should talk about?” frågar jag surt, eftersom han inte ens försökt fråga mig något än, trots att det var han som föreslog att vi skulle sätta oss här inne, dricka vårt kaffe och prata o moss själva och lära känna varandra bättre.

”I don’t know… Stuff like… What do you like to do on your spare time?” Han tar upp sin kopp kaffe och tar en liten klunk.

Jag rycker på axlarna, ”Nothing special.”
”There must be something.”
”Well, I like reading. And exercising. And hanging out with the small amount of friends that I have.”

“What type of exercising?”

“I like running.”
“Running?” säger han häpet fast på ett positivs sätt. ”Cool.”

”Do you train or anything?” frågar jag honom.
“Gym. Or swimming, swimming’s fun.”
“I’m sure it is.” mumlar jag med halvt öppen mun.

Harry rynkar på hela pannan, ”What, you’ve never tried it?”

Jag ser ner i min rykande kopp och later bli att få ögonkontakt med honom. ”I… I’m afraid of water.” mumlar jag så lågt att knappt jag själv hör det.

”I didn’t hear you.” säger Harry, mest troligt irriterad över att jag inte pratar som en vanlig människa ska göra. Men skulle han varit i min sits just nu hade han säkerligen gjort likadant.

”I’m afraid of water.” säger jag, högre denna gång, och med en så osäker röst att den nästan skakar.

”You what?” Harry spärrar upp ögonen och munnen är öppen lite lätt.

”Do you want me to repeat myself? I’m a-“
“No, no.” säger han fort innan jag hinner avsluta min mening. ”I heard you.”

Jag håller kvar blicken i koppen och vågar inte möta hans blick. Han måste ju tro att jag är korkad. Jag är nästan tjugo år och är rädd för vatten.

”Why? Why are you afraid of water?” frågar han.

Jag rycker på axlarna, “Just reasons.”
”And you’re not going to tell me what reasons, are you?”
“Well, you never tell me yours.” väser jag åt honom. Nu ser han ner i sin kopp. Han vet att jag har rätt. Jag har öppnat upp mig för honom så mycket men inte fått något tillbaka. Jag förtjänar att veta lite. Jag förtjänar att höra hans åsikter. Jag förtjänar att veta vad det där vadet handlar om, vad som är orsaken till hans mardrömmar, vad som bekymrar honom, jag förtjänar till och med att veta lite mer om hans mamma – trots att jag vet att det är ett väldigt känsligt ämne.

”I know…” mumlar Harry. ”I’m sorry. I’m just not used to talk about myself with others.”

“Then why don’t you just start practicing with me?” föreslår jag.

 “And tell you everything when we don’t even know each other?” Han flinar. Jag tycker inte om när han säger att vi inte känner varandra. För det gör vi visst. Det är ju självklart att vi gör. Vi är vänner. Vi är bra vänner. Vad är det som är så svårt att få honom att förstå det?

”I wouldn’t say we don’t know each other…” mumlar jag.

“God Ren, you’re gonna have to stop mumbling.” säger han med en höjd röst. Trots att jag blir arg över att han höjer rösten, så blir jag samtidigt alldeles glad inombords när han använder det där smeknamnet på mig igen. Ren.

”I would consider us as friends at least.” säger jag irriterat åt honom.

“I’m sorry. I know, I know.” försvarar han sig. ”But I still don’t know anything about you. That’s why I don’t want to tell you everything about me, you know?”

Jag suckar, “I know.”

Bilresan hem är tyst. Radion är på fast med en låg volym. Jag hör hur Harry då och då tar efter andan på väg att säga något men ångrar sig innan han ens hinner börja. Efter vår lilla argumentation på caféet förstördes den glada stämningen och det blev väldigt obekväm stämning. Missuppfatta mig inte, jag tycker verkligen om Harry och gillar att spendera tid med honom, men så fort det uppkommer den minsta lilla irritation mellan oss hatar jag honom. Det slutar med att vi inte säger något på hela bilresan. Efter vad som känns som evigheter parkerar Harry bilen vid skolan där alla andra elevers bilar också står. Jag kliver ut bilen och börjar direkt gå mot min byggnad som ligger ett par hundra meter bort. Jag hör Harrys fotsteg i gruset bakom mig men jag väntar inte in honom. Känner han att han har något att prata om som inte orsakar irritation får han mär än gärna springa ikapp mig och säga det. Just nu vet jag inte vad jag riktigt känner om honom. Han irriterar mig så mycket, och varför kan inte han prata med mig om det han tycker och tänker? Varför är det alltid jag som måste prata om mig och mitt liv? Men det jag undrar mest över är; varför fortsätter han att säga att vi inte känner varandra? Är det vad han vill? Att vi inte ska vara vänner? Utnyttjar han mig på något sätt? Tanken får mig att bli ännu mer arg på honom än vad jag redan är. Men det kanske inte är sant, vad vet jag? När jag kommer fram till byggnaden fortsätter jag bara framåt. Harry är fortfarande bakom mig men med hur mycket avstånd vet jag inte. Jag går upp för de två trapporna och längst korridoren. Mina steg är snabba, om det är för att komma så långt bort ifrån Harry som möjligt vet jag inte, jag ville ju inte vara ifrån honom men ändå så vill jag det. Jag förvirrar mig själv med mitt tänk. Jag gräver fram nyckeln ur min ficka medan jag går, stoppar snabbt in den i dörren och låser upp. När jag öppnar dörren är Harry redan framme vid mig, han tar tag i min hand innan jag hinner gå in och jag vänder mig om fort.

”Hey…” säger han förvirrande och håller kvar mig så jag inte smiter. ”Why are you mad at me?”

”I’m not.” svarar jag, men min röst avslöjar att jag ljuger.

”I’ve already told you multiply times that you’re a terrible liar. Now answer my question.”
“Well…” säger jag och försöker behålla lugnet. Men så fort jag öppnar munnen igen så kommer orden så fort att jag inte hinner tänka något innan jag säger dem. ”It was you who wanted to follow me to town and it was you who wanted to get to know me better, then why is it always me who has to bring up with all the questions? And when I do you never answer them. And it makes me so irritated when you don’t even consider us as friends. If we are not friends then what are we, Harry?” Jag tar ett djupt andetag efter min långa mening och ser honom i ögonen. Han står som stum, stilla, med ögon fulla av skam. Det är tyst ett tag innan han tillslut tar efter andan.

”I’m sorry. I don’t know what to do.”

“You can start off with talking to me. I don’t want to be the one who tells you all about me when I get nothing in respond.” Wow, vart har den här tuffa Lauren gömt sig hela livet. Nu svarar han inte. Jag suckar högt, högt så att han ska höra, innan jag vänder mig om och går in till rummet.
”Goodnight, Harry.” mumlar jag, bara för att jag vet hur han hatar det, och stänger igen dörren lite extra hårt. 

Jag och Harry går ut från campus efter att vi ätit en tidig lunch tillsammans i skolkafeterian. Harry erbjöd sig att vi kunde ta hans bil, vilket jag mer än gärna gick med på så jag slipper åka buss. Vi går längst den långa grusgångsparkeringen och kommer tillslut fram till en gammal men ändå fin Volvo.

”I’m saving for a new one.” Försvarar sig Harry när han som vilken gentleman som helst öppnar bildörren åt mig och låter mig kliva in. Jag sätter mig i sätet med läderförkläde. Lädret är kallt. Jag ser då Harry nästan joggar runt bilen på andra sidan och kliver in han också. Han gör ett försök att starta bilen men lyckas inte. Han säger inget, men koncentrerat vrider han om nyckeln och efter ett tag startar motorn. Jag hör hur han pustar ut.

”Why can’t just people take private lessions with me so I can buy the car I want?” mumlar han för sig själv. Jag förstår att han menar mattelektionerna han och Mr. Parker pratat om.

”What kind of car do you want?”

“A Range Rover.” säger han och backar ut från parkeringen.

Jag spärrar upp ögonen, “Do you know how expensive they are?”

“Ofcourse I know that.” Han himlar med ögonen. Såklart att han vet, han är ju kille.

”Well, how many lessions do you need to teach before you have enough money to buy your Range Rover?”

“Maybe like 10.”

Jag tänker efter vad Dylan sa. Om jag ber Harry om hjälp med matten räknas väl det som en lektion? Då kommer Harry få pengar av Mr. Parker och han kommer ha råd med bilen han alltid drömt om. Men jag vet inte Mr. Parkers teori. Det kanske måste vara olika elever varje gång för att Harry överhuvudtaget ska få några pengar.

”Maybe I can be your student a few times more. I could really use some help in math you know.”

“Um…” börjar han och harklar sig. ”He have already had that conversation with me.”
“What do you mean?”
“He told me that you don’t count as a student.”

Jag rynkar pannan, “What? Why?”

Harry rycker på axlarna, ”He though we were only doing other things.” Han harklar sig igen. Jag kvävs nästan av mitt eget saliv, mer eller mindre.

”What?” utbrister jag och tittar med uppspärrade ögon på den obekväma pojken bredvid mig. ”What did you say in respond?”

”That we were studying but he didn’t believe me when I told him.”
“But why?” Jag kan inte förstå att min mattelärare faktiskt tänker så om oss.

”He thought we were dating or something.”

“He what?!”

Harry skrattar, “It’s okay. I told him we weren’t.”

“But he’s our teacher?”
“So?”
“I shoudn’t think like that about his own students. Why did he even think we were dating?”
“He said it was a rumour or something. “

“A rumour?” frågar jag orolig. “So what, now there’s a rumour saying that we’re dating?”

Harry lägger handen på mitt knä, “Hey, calm down.” Han förflyttar blicken mot mig men tittar sedan tillbaka på vägen. ”Let people think what they want.”
”But I don’t like knowing there’s a rumour about me.” säger jag och ser ner i mitt knä.

”How do you think I feel then?”
“What do you mean?” frågar jag och ser på honom, även om han håller kvar blicken på vägen.

”Do you know how many rumours there are about me?” Han säger det inte som om det vore något dåligt. På något sätt låter han van vid det.

”I haven’t heard any.” konstaterar jag.

”Well, that’s because you don’t talk with a lot of people in school.” Sant. “But hey, let’s just forget about that and have a great time in the city.”

“Good idea.” svarar jag med ett leende. Men någon som är kvar i mina tankar är vad för slags rykten det gå om Harry på skolan, är det något jag bör veta om honom?

När vi kommer fram till gallerian är det Halloweenkostymer vårt första mål. Jag vet inte riktigt vad jag ska klä ut mig till, men efter att ha sett Mean Girls ett x-antal gånger vet jag att dagens ungdomar inte klär ut sig till läskiga häxor med tjorvigt hår och spetsig näsa med vårtor. För att vara på den säkra sidan bör jag nog välja något lite mer… 2013.

Vi kliver in i en rolig affär som ser ut att ha en massa roliga prylar.

”What are you looking for?” frågar jag Harry medan jag går längst den höga hyllan full av alla möjliga kostymer för Halloween.

”I don’t know, any ideas?”
”Hmm…” säger jag och tänker efter, ”maybe a werewolf?”

”Nah, too complicated.”

”A mumie?”

”Too boring.”

”A vampire?”
”Too standard.” säger han.

“What about this then?” föreslår jag, och håller upp en förpackning med en älvakostym. Jag försöker mitt bästa för att hålla mig för skratt.

”Don’t think so. But I think you would look great in it.” säger han och blinkar med ögat. Tror han ja! Klänningen skulle inte ens räcka nedanför min rumpa, och att behöva gå omkring med vingar skulle bara varit jobbigt och jag hade känt mig för mycket i vägen för alla i omgivningen.

”What are you looking for then?” frågar han, och tar på sig en scream mask.

“I don’t know,” säger jag och tar på mig en mask som folk bär på maskerader, ”something natrual but still cool, you know.”

”You should wear that.” säger han och pekar på mig, jag förstår då att han menar masken jag har på mig. Den är mer som en ögonbindel. Jag skakar på huvudet och hänger tillbaka den på sin krok.

”Boring. Besides, no one would recognize me.”

“True.” svarar han.

Vi letar igenom hela butiken efter en passande kostym. Jag hittar ett par alternativ, bland annat catwoman och en tjejvariant av Batman. Harry hittar en helkroppsdräckt med mönster av ett skelett och Batman himself.

”I think I’m gonna go with this one.” säger han och håller upp Batman dräkten. Oh well, då hänger jag väl tillbaka min Batwoman dräkt.
”No,” säger han innan jag hinner hänga tillbaka den på hyllan, ”You can go with that one if you want to. I don’t mind if we match.”

”So that people will be more likely to think that we’re dating?” frågar jag och rynkar ögonbrynen. “Don’t think so.”

“Oh, okay.” säger han svagt och nickar men möter aldrig min blick. Det är något han tänker på… Det slutar med att Harry köper sin Batman dräkt och jag köper Catwoman dräkten. Harry lät mig nästan inte ens betala för min egen dräkt, men jag sa att han betalade en middag åt mig och att han inte ska behöva betala en Halloweendräkt jag bara kommer använda en gång.

Vi fortsätter vår shopping dag och går in på en massa olika affärer. Vi går in på Hollister, bara för att jag så gärna vill lukta på alla parfymer, men köper inget för jag vill spara pengar till en egen bil. Ja, en egen bil. Det var Harry som gav mig idén från första början. Först och främst ska jag skaffa mig en bil, sedan kanske ett jobb på sidan av skolan och efter det kan jag börja söka boende. Skolan kommer så klart alltid vara ett alternativ de kommande åren ifall jag inte hittar något, men att ha ett eget ställe hade inte varit helt fel.

”Harry?” frågar jag, medan vi går längst gatan i centrum av London.

”Hm?”

”If you live so close to the school, how come you decided to move to school and not continue to live at your own house with your family?” Jag känner mig obekväm att fråga honom frågor om hans liv där hemma. Jag har ingen aning om hur hans liv har sett ut, men det är därför jag frågar. Jag är nyfiken om allt som har med honom att göra. Han är min vän och jag vill veta mer om honom.

”How come you always ask me question I don’t want to answer?” Han säger det inte på ett argt sätt, mer på ett roligt sätt, men jag skrattar inte.

”I just want to know more about you.”
“You already know enough.” svarar han. Jag hade trott att han redan skulle hunnit bli arg vid det här laget, men än så länge har han hållit sig lugn och inte ett spår av irritation i rösten.

”Besides…” säger han och lägger armen runt om min axel, ”I know nothing about you.”
”That’s because you never ask me questions.” påpekar jag.

“Let’s go in there.” säger han och pekar på ett litet café i hörnet av en byggnad, som ser väldigt mysigt ut utifrån. ”Let’s talk and ask questions over a cup of coffee, alright?”

Jag kan inte hålla tillbaka mitt glada leende. ”Alright.” säger jag, och vi går in till caféet.