Kapitel 31

”You go and take a table and I’ll order for us, okay?”

“Okay.” säger jag och lämnar Harry i kön till att beställa och jag finner ett bord lite längre in i caféet där det dock sitter väldigt många runt omkring, men det var det enda lediga bordet jag kunde hitta. Jag tar av mig min jacka och hänger den över ryggstödet på stolen. Det är varmt här inne. Jag får någon slags jul känsla trots att december är nästan en månad bort. På bordet står det värmeljus, runt de stora skyltfönstren hänger det ljusslingor. Hela caféet är dekorerat med en blandning mellan Halloween och juldekorationer. I fönstret står det pumpor i olika former. Jag ser på Harry, avståndet är långt mellan oss men jag hör honom prata med den gulliga damen i kassan. Det är underhållande att se på Harry, det märkte jag när vi låg bredvid varandra och skulle sova. Jag gillar hur hans ansiktsuttryck säger så mycket hur han känner. Inte som på mig till exempel, som kan visa ingen känsla alls men ändå vara helt arg, irriterad, glad eller ledsen som helst. Av hans blick att döma, så verkar han glad nu i alla fall, vilket även gör mig glad.

Han kommer tillslut till bordet efter att ha beställt och sätter sig mitt emot mig. Han gör samma sak och hänger av sig jackan.

”Our orders will be here soon.” säger han och lägger armbågarna på bordet och lutar sig fram lite. Han ser på mig och han ler.

”What?” säger jag förvånat åt hans leende.

Han fortsätter och ler, men skakar lite på huvudet. ”Nothing.”
”I can see it’s something…” påpekar jag och känner hur mina kinder börjar hetta till. Jag gillar inte när någon stirrar på mig sådär med ett löjligt men ändå sött leende på läpparna.

”I’m just very thankful.” säger han tillslut.

Jag rynkar ögonbrynen, ”For what?”
”That you invited me to your room. I wouldn’t have slept this much if it wasn’t for you.” säger han. Det gör mig glad att jag hjälpte honom. Till mig var det inget besvär alls. Faktiskt, så ville jag ha honom där. Kalla mig galen, men jag skulle kunna tänka mig att ha honom där hela tiden. Vid min sida, när jag ska sova. Jag gillar att sova bredvid någon, och med mardrömmar eller inte så är Harry en person som hamnar högt upp på listan över folk jag skulle vilja sova med. Sova, alltså.

”You don’t have to thank me.” säger jag. ”Thank yourself.”
“For what?”
“For being brave.”

“I’m not brave.” mumlar han, och det ansiktsuttrycket han just hade förvandlades nu till något helt annat än glatt. Det är tydligt att det är något som bekymrar honom.

”And why is that?” Jag vet att han irriterar sig på mina frågor, men dom bara kommer utan att jag riktigt hinner tänka till. Jag vill veta mer om honom och därför är det ju bra att fråga.

”Because I’m just not, okay?” Hans irriterade stämma är tillbaka.

”Okay, okay. You don’t have to tell me what’s bothering you.” försäkrar jag honom om. Samma dam som stått i kassan när vi kom in ställer en kaffekopp med rykande hett kaffe framför mig på bordet och framför Harry, och sedan ställer hon ner ett litet fat med någon slags muffin åt oss båda. Jag håller händerna runt koppen och försöker ge dom värme, de är fortfarande kalla som isbitar.

“So…” börjar jag sedan, för att byta samtalsämne, “What’s your favourite colour?”

Harry skrattar, ”What?”
”We said we were going to get to know each other. What’s your favourite colour?”
Han skrattar igen, “Purple. Yours?”

“Green.”

“Like my eyes?”

Nu är det min tur att skratta, “Yeah, like your eyes.” Min blick fastar i hans gröna, kristallklara ögon, och blicken försvinner inte förrän Harry plötsligt gör en rörelse och jag kommer tillbaka till den verkliga världen igen, efter att ha varit fast i någon slags trams.

”Mine’s purple because my favourite clothing a couple of years ago was purple.”

Jag skrattar, “That’s crazy. What kind of clothing was that?”
“A jumper. Jack Wills.”

“Oh.” säger jag och låtsas so matt jag faktiskt vet vad Jack Wills är. Men ett klädmärke antar jag väl.

”This is ridiculous.” fnyser Harry och lutar sig tillbaka på stolen. ”This isn’t the type of questions you get to know each other with.”

“Then what do you think we should talk about?” frågar jag surt, eftersom han inte ens försökt fråga mig något än, trots att det var han som föreslog att vi skulle sätta oss här inne, dricka vårt kaffe och prata o moss själva och lära känna varandra bättre.

”I don’t know… Stuff like… What do you like to do on your spare time?” Han tar upp sin kopp kaffe och tar en liten klunk.

Jag rycker på axlarna, ”Nothing special.”
”There must be something.”
”Well, I like reading. And exercising. And hanging out with the small amount of friends that I have.”

“What type of exercising?”

“I like running.”
“Running?” säger han häpet fast på ett positivs sätt. ”Cool.”

”Do you train or anything?” frågar jag honom.
“Gym. Or swimming, swimming’s fun.”
“I’m sure it is.” mumlar jag med halvt öppen mun.

Harry rynkar på hela pannan, ”What, you’ve never tried it?”

Jag ser ner i min rykande kopp och later bli att få ögonkontakt med honom. ”I… I’m afraid of water.” mumlar jag så lågt att knappt jag själv hör det.

”I didn’t hear you.” säger Harry, mest troligt irriterad över att jag inte pratar som en vanlig människa ska göra. Men skulle han varit i min sits just nu hade han säkerligen gjort likadant.

”I’m afraid of water.” säger jag, högre denna gång, och med en så osäker röst att den nästan skakar.

”You what?” Harry spärrar upp ögonen och munnen är öppen lite lätt.

”Do you want me to repeat myself? I’m a-“
“No, no.” säger han fort innan jag hinner avsluta min mening. ”I heard you.”

Jag håller kvar blicken i koppen och vågar inte möta hans blick. Han måste ju tro att jag är korkad. Jag är nästan tjugo år och är rädd för vatten.

”Why? Why are you afraid of water?” frågar han.

Jag rycker på axlarna, “Just reasons.”
”And you’re not going to tell me what reasons, are you?”
“Well, you never tell me yours.” väser jag åt honom. Nu ser han ner i sin kopp. Han vet att jag har rätt. Jag har öppnat upp mig för honom så mycket men inte fått något tillbaka. Jag förtjänar att veta lite. Jag förtjänar att höra hans åsikter. Jag förtjänar att veta vad det där vadet handlar om, vad som är orsaken till hans mardrömmar, vad som bekymrar honom, jag förtjänar till och med att veta lite mer om hans mamma – trots att jag vet att det är ett väldigt känsligt ämne.

”I know…” mumlar Harry. ”I’m sorry. I’m just not used to talk about myself with others.”

“Then why don’t you just start practicing with me?” föreslår jag.

 “And tell you everything when we don’t even know each other?” Han flinar. Jag tycker inte om när han säger att vi inte känner varandra. För det gör vi visst. Det är ju självklart att vi gör. Vi är vänner. Vi är bra vänner. Vad är det som är så svårt att få honom att förstå det?

”I wouldn’t say we don’t know each other…” mumlar jag.

“God Ren, you’re gonna have to stop mumbling.” säger han med en höjd röst. Trots att jag blir arg över att han höjer rösten, så blir jag samtidigt alldeles glad inombords när han använder det där smeknamnet på mig igen. Ren.

”I would consider us as friends at least.” säger jag irriterat åt honom.

“I’m sorry. I know, I know.” försvarar han sig. ”But I still don’t know anything about you. That’s why I don’t want to tell you everything about me, you know?”

Jag suckar, “I know.”

 

 

Bilresan hem är tyst. Radion är på fast med en låg volym. Jag hör hur Harry då och då tar efter andan på väg att säga något men ångrar sig innan han ens hinner börja. Efter vår lilla argumentation på caféet förstördes den glada stämningen och det blev väldigt obekväm stämning. Missuppfatta mig inte, jag tycker verkligen om Harry och gillar att spendera tid med honom, men så fort det uppkommer den minsta lilla irritation mellan oss hatar jag honom. Det slutar med att vi inte säger något på hela bilresan. Efter vad som känns som evigheter parkerar Harry bilen vid skolan där alla andra elevers bilar också står. Jag kliver ut bilen och börjar direkt gå mot min byggnad som ligger ett par hundra meter bort. Jag hör Harrys fotsteg i gruset bakom mig men jag väntar inte in honom. Känner han att han har något att prata om som inte orsakar irritation får han mär än gärna springa ikapp mig och säga det. Just nu vet jag inte vad jag riktigt känner om honom. Han irriterar mig så mycket, och varför kan inte han prata med mig om det han tycker och tänker? Varför är det alltid jag som måste prata om mig och mitt liv? Men det jag undrar mest över är; varför fortsätter han att säga att vi inte känner varandra? Är det vad han vill? Att vi inte ska vara vänner? Utnyttjar han mig på något sätt? Tanken får mig att bli ännu mer arg på honom än vad jag redan är. Men det kanske inte är sant, vad vet jag? När jag kommer fram till byggnaden fortsätter jag bara framåt. Harry är fortfarande bakom mig men med hur mycket avstånd vet jag inte. Jag går upp för de två trapporna och längst korridoren. Mina steg är snabba, om det är för att komma så långt bort ifrån Harry som möjligt vet jag inte, jag ville ju inte vara ifrån honom men ändå så vill jag det. Jag förvirrar mig själv med mitt tänk. Jag gräver fram nyckeln ur min ficka medan jag går, stoppar snabbt in den i dörren och låser upp. När jag öppnar dörren är Harry redan framme vid mig, han tar tag i min hand innan jag hinner gå in och jag vänder mig om fort.

”Hey…” säger han förvirrande och håller kvar mig så jag inte smiter. ”Why are you mad at me?”

”I’m not.” svarar jag, men min röst avslöjar att jag ljuger.

”I’ve already told you multiply times that you’re a terrible liar. Now answer my question.”
“Well…” säger jag och försöker behålla lugnet. Men så fort jag öppnar munnen igen så kommer orden så fort att jag inte hinner tänka något innan jag säger dem. ”It was you who wanted to follow me to town and it was you who wanted to get to know me better, then why is it always me who has to bring up with all the questions? And when I do you never answer them. And it makes me so irritated when you don’t even consider us as friends. If we are not friends then what are we, Harry?” Jag tar ett djupt andetag efter min långa mening och ser honom i ögonen. Han står som stum, stilla, med ögon fulla av skam. Det är tyst ett tag innan han tillslut tar efter andan.

”I’m sorry. I don’t know what to do.”

“You can start off with talking to me. I don’t want to be the one who tells you all about me when I get nothing in respond.” Wow, vart har den här tuffa Lauren gömt sig hela livet. Nu svarar han inte. Jag suckar högt, högt så att han ska höra, innan jag vänder mig om och går in till rummet.
”Goodnight, Harry.” mumlar jag, bara för att jag vet hur han hatar det, och stänger igen dörren lite extra hårt. 





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: