Efter en kyss som varit i flera, flera sekunder, dras våra ansikten längre och längre ifrån varandra. Hans händer är runt om mina käkben, han stirrar mig rakt in i ögonen och jag i hans. Ett busigt leende gömmer sig bakom den seriösa blicken han har. Jag drar fingrarna genom hans lugg, så att han slipper göra det själv. Jag ler åt honom.

”You are so beautiful.” viskar han sedan innan han drar in mig i en hård och varm kram. Jag kramar om hans midja och andas in hans doft. Ska jag vara helt ärlig så är Zayns famn ingenting i jämförelse med Harrys. Jag känner mig trygg i hans famn. Jag vet inte vad det är jag och Harry har, man jag gillar det. Jag gillar att veta att Harry bryr sig om mig. Jag gillar att veta att Harry alltid kommer finnas där för mig. Jag gillar Harry.

“And, I have something else to tell you…” säger han och lossar från kramen. Jag lägger huvudet på sned, ivrig att höra vad det är han har att säga till mig. Vad det än kan vara tror jag inte det är så lätt för honom att säga. Han biter sig i läppen och vågar inte möta min blick. Han ser faktiskt… nervös ut.

”I-” börjar han men avbryter innan han ens hunnit börja.

”Come on, Harry. It’s just me.” säger jag, som om det ska göra saken lättare. Jag vill att han ska lära sig att vad han än säger till mig stannar mellan oss två och att han inte ska behöva skämmas för att prata med mig om något. Jag ska finnas där för honom.

”I might have stolen your key from your bag yesterday…” Han vågar inte möta mina ögon. Han tittar osäkert ner i marken och jag tittar på honom; med ögon stora som pingisbollar.

”You what?” utbrister jag, kanske inte på ett argt sätt, mer förvånat.

”I took it. At the party. I was too afraid to ask you to spend another night with me so I thought that if I took your key you might as well just come to my room.” Han tittar försiktigt upp, jag ser på hans blick hur han skäms men hur han samtidigt inte kan hålla det generade leendet borta.

Jag stirrar på honom, med öppen mun och stora ögon – innan jag brister ut i skratt.

”Oh Harry.” skrattar jag och slänger armarna runt hans axlar. Helt ärligt, hur söt är han inte? Ta min nyckel i hopp om att jag ska gå till honom för att sova? Jag dör. Jag behåller armarna kring hans axlar men lutar huvudet bakåt så att jag kan se på honom i ögonen.

”You know you could’ve just asked me. You shouldn’t be embarrassed to ask me things like that. You know I want to help you with your nightmares and I will most likely sleep with you until they’re gone.” säger jag.

“It wasn’t because I was afraid of the nightmares.” mumlar han osäkert och jag tror faktiskt att jag skymtar en rodnad på hans kinder.

”What was it then?”

Han rycker på axlarna och sliter bort blicken från mig igen, han verkar ha svårt för ögonkontakt, även med mig. ”I just wanted to sleep with you, that’s all.”

Jag kramar om honom igen, och känner ena hans hand högt upp på min rygg medan den andra vilar lätt runt min midja.

”You’re so adorable.” säger jag. Jag vet inte vad jag har för känslor för den här pojken. Vad jag vet, är att om han fortsätter bomba mig med alla dessa söta ord och meningar, är det inte länge kvar tills jag tar initiativet och kysser honom. Det är svårt att hålla fingrarna i styr när det gäller den där unge mannen.

 

Efter kanske den lataste dagen någonsin samlar vi oss i sällskapsrummet för att titta på film. Skräckfilm, såklart. Tre soffor på sju personer, det är trångt med på något sätt ryms vi. Zayn, Liam och Niall trängs i en soffa. Louis och Dylan i den andra och såklart, jag och Harry får den tredje och sista. Jag vet dock inte om jag ska klaga. Den sidan som Harry visat upp för mig den senaste tiden är den Harry jag vill vara med. Att dela soffa men den bättre Harry kommer bara bli bra, och mysigt. Jag är glad att Alice och Rebecca inte är här, jag tål dem inte. De är alldeles för… bitchiga. Christina hade dock gärna fått vara här, men jag har inte hört ett ord från henne på hela lovet. Nu är det lördag och jag ber och bönar att hon kommer på skolan på måndag, jag klarar inte av att vara här utan henne.

Dylan sätter igång filmen, det är inte någon jag känner igen och inte heller någon jag vill se. Det hela börjar med en grupp tjejer som är i någon slags stuga ute i skogen. Något mer orkar jag inte lägga mig i. Sällskapsrummet är alldeles tyst, nästan för tyst för att vara oss. Alla verkar vara inne i filmen men jag sitter med mobilen. Jag klickar upp ett sms från Alex jag glömt läsa. Jag förstår inte riktigt varför jag fortfarande får ett stort leende på läpparna varje gång hans namn dyker upp på displayen. Jag trodde jag var över honom. Det är jag. Visst?

 

From: Alex

When are you coming home again?

 

To: Alex

Probably Christmas break. Why?

 

From: Alex

I want to talk to you.

 

Vid det här laget vet jag inte vad som oroar mig mest, att våra sms är så torra och kalla eller att han vill träffas. Tro mig, jag vill träffa honom också, men är jag redo? Tänk om jag gör ett misstag och tar tillbaka honom? Nej. Jag måste skaffa en distraktion, något som kan hindra mig från att tänka dessa tankar om Alex. Jag tittar åt sidan, på pojken bredvid mig i soffan, och ler när jag kommer på att han kan vara den bästa distraktionen någonsin.  

”Who are you texting?” frågar Harry samtidigt som han smidigt och utan att göra så stora rörelser, lägger armen på soffans ryggrad och bakom mitt huvud. Jag kan inte påstå att vi sitter nära varandra, men närmre kommer det mest troligt bli.

”Alex.” mumlar jag, med tanke på att jag vet att Harry inte tycker om att jag fortfarande är i kontakt med honom.

Hans mun pressas ihop till ett streck, han nickar och tittar sedan tillbaka på filmen. Jag visste väl att jag skulle få en reaktion något i den stilen. Jag har varit så borta i filmen så när jag kollar nästa gång är tjejerna fast i en grotta i ett berg. Inget läskigt har hänt hittills i alla fall. Men jag måste medge, bara av att se dem instängda gör så att jag får en hemsk känsla i magen.

”Is this even supposed to be a scary mo-” Jag skriker till och gömmer mitt ansikte med händerna. När jag som minst anade det dök det upp ett Alien liknande monster på skärmen. Mina vänner skrattar åt mig men jag skrattar varken tillbaka eller tar fram mitt ansikte från mina handflator. Aldrig i livet. Det är just därför jag inte ser skräckfilmer, jag blir alldeles för rädd.

”That wasn’t even scary, Ren. It doesn’t even look real.” skrattar Dylan
“Yes it does.” envisas jag tillbaka. “How do you know these kind of things live in the mountains?”

Dylan fortsätter att skratta åt mig, “Because I know monsters don’t exist.”

”Well maybe they do.”

”Yeah, yeah, whatever. But what I know is that this is just a movie and that those monsters on the tv screen aren’t real.”

“Yeah I know but it’s still scary.”

De slutar upp med att de skrattar åt mig ännu lite till innan de återvänder blickarna till filmen, något jag inte gör däremot. Jag tar upp min mobil igen, inte längre intresserad av en film när unga tjejer blir uppätna av äckliga monster utan syn, som bara följer dem med deras hörsel och luktsinne.

Jag tar upp min mobil igen, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den när jag ändå inte brukar vara en sådan effektiv smsare. Det är klart att jag får en hel del sms av mina gamla vänner, men jag har aldrig varit duktig på att svara. Det är kanske något jag borda ändra på, jag förstår att det kanske sårar vissa om jag bara låter bli att svara på flera dagar. Jag kan inte heller komma med någon ursäkt till varför jag inte svarat dem, ’jag glömde helt bort att svara’ funkar väl kanske en gång, men upprepar jag den meningen kommer folk sluta tro på mig. Jag vet inte hur länge jag sitter med instagram appen öppen och scrollar ner flera sidor med bilder jag redan sett. Tillslut blir jag less och lägger ifrån mig mobilen. Mina ögonlock känns tunga men klockan är bara elva och jag vill inte sova riktigt än. Harry sitter fortfarande bredvid mig men har inte gjort något annat än att kanske stryka mig på axeln med den arm som vilar bakom mig på soffan. Jag lägger mig därför ner med huvudet i hans knä. Han blir lite chockad över mina rörelser men slappnar sedan av och börjar genast leka med mitt hår. Jag älskar när någon håller på med mitt hår så här skulle jag kunna ligga hela kvällen. Jag sluter ögonen, bara för ett litet tag, men det slutar upp med att John Blund tar med mig till drömmarnas land.