Kapitel 19

 

Jag anländer till mattelektionen en aning sent. Lektionen har redan börjat och jag ursäktar Mr. Parker ett flertal gånger innan jag slutligen hittar till min plats. Dylan ger mig ett leende när jag sätter mig ner och ser på honom.

”Did everything work out yesterday?” Jag förstår att han menar min och Harrys ”pluggar-kväll”.

”Yeah.”

”Was Harry a bad teacher?”

När man talar om trollen. Harry kommer andfådd in I klassrummet. Hans ögon är lika trötta som dom alltid har varit, jag undrar hur mycket sömn den där unge mannan får i sig under en natt.

”I wouldn’t say that.” svarar jag. Harry möter min blick när han passerar mig. Jag ger honom varken ett leende eller någon känsla alls, jag är fortfarande lite chockad över vad som egentligen ändå igår. Vi räknade först ut ett mattetal, då han uppträdde sig mycket bra och snällt och jag började faktiskt gilla honom. Sen började vi prata om kärlek, konstigt nog, och då gjorde han mig bara förvirrad. Sen ringde Alex, det var då jag tappade allt hopp jag hade byggt upp om att han skulle varit en snäll person. Sen kittlade han mig så mycket att jag trodde jag skulle dö, då tyckte jag att han var spralligt gullig. Sen stod vi med våra ansikten bara några decimeter ifrån varandra i säkert tjugo sekunder. Han log åt mig, det där leendet glömmer jag inte i första taget. Sedan föreslog han att vi skulle umgås mer, då kom dom tillbaka, tankarna om att han kanske inte är så farlig. Jag menar, han har helt klart sina stunder då han kan vara världens elakaste människa, men utöver det är han faktiskt väldigt gullig.

”Hello? Earth to Lauren?” Dylans röst får tankarna om Harry att försvinna och jag kommer tillbaka från min egen lilla värld.

”Hm, what?”

”Was he being nice?” viskar han nästan, ifall Harry som bara sitter någon meter bakom oss skulle höra. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag kan inte påstå att han var snäll hela tiden, men…

”Most of the time at least.” svarar jag tillslut.

“That’s great.” säger Dylan med ett leende. Ja, det är faktiskt bra, att jag och Harry i alla fall lyckas hålla oss ifrån att total hata på varandra, som har hänt alla de andra gånger vi träffats. Jag kan inte påstå att jag hatar honom helt och hållet, även om jag sa det åt honom, han gör mig bara så förvirrad, irriterad och arg – men lyckas även få mig glad på något underligt sätt. Jag må då säga det att han är en underlig filur.

Mr. Parker är snabbt framme vid min bänk när han bett alla att räkna de uppgifter han skrivit upp på tavlan.

”Hi, did you and Harry meet up yesterday?”

“Yes, we did.” svarar jag. Fullt medveten om att Harry lyssnar.

”Did you learn anything?”

Jag rycker på axlarna, ”I think so.”

”Wow, I’m impressed, Harry.” säger han och vänder sig om mot honom istället. ”Maybe I should hire you as a personal assistent.”

”I much are you willing to pay?” hör jag Harry säga.

“You’re actually interested?” säger Mr. Parker häpet.

“Why not? I’m in the need of money.”

Mr. Parker skrattar ett högt skratt, “Well then. 20 pounds for each lession.”

Jag måste till och med vända mig och för att se Harrys ansiktsuttryck. 20 pund för en lektion, har Harry ens en aning om hur mycket han kommer tjäna om han faktiskt får chansen att lära någon? Harry har ett flin på läpparna när han skakar hand med Mr. Parker. Inte trodde jag att Harry någonsin skulle gå med på det, och inte trodde jag att Mr. Parker skulle gå med på att ge honom 20 pund för varje lektion. Han måste vara rik, Mr. Parker.

 

Mattelektionen är slut och jag och Dylan går tillsammans till skolkafeterian för att äta lunch. Pizza står på menyn. Vi tar oss en bricka, jag lägger fint upp en pizza på min bricka, lite sallad och till sist ett äpple. Medan Dylan slevar upp kanske fem pizzor i en hög, toppar dom med någon slags sås och slickar sig om läpparna.

”Someone’s hungry I see.” skrattar jag.

”I’m a man, what did you expect?”

Skrattandes går vi till ett ledigt bord. Jag sätter mig på ena sidan och Dylan den andra.

”Did you hear Mr. Parker and Harry’s deal today?” frågar jag medan jag slevar I mig en stor bit pizza I munnen.

”Yeah. I can’t belive they actually made a deal. Harry out of all people is like the last person I’d think would do something like that.”

“I know right.” säger jag instämmande. ”But hey, 20 pounds for each lession isn’t bad, it isn’t bad at all. Harry will become rich after only like 5 lessions.”
“Did I hear someone saying my name?” säger plötsligt någon bakom mig och sedan sätter han sig ner bredvid mig och staller sin bricka bredvid min. Jag får ögonkontakt med honom och tittar lite snett på honom. Vad har flugit i honom?

”We were just talking about that deal you made with Mr. Parker. It’s sick man.” säger Dylan och tar ännu en tugga från pizzan.

Harry skrattar, ”I know. Imagine how many girls I’ll get to fuck.” Jag sätter nästan min pizza i halsen. Jag hostar till ett flertal gånger.

”Are you alright?” frågar Harry och fnissar lite sött.

”I’m alright.” säger jag och dricker lite fort för att lugna hostan. Det borde jag väl förstått. Han ser detta som ett tillfälle för sådant. Är jag ens förvånad?

”By the way, I was just joking. I’m saving for a new car and I would really need some money.” Åh. Jag vet dock inte om jag ska tro på honom eller inte. Men han kanske talar sanning, vad vet jag.

”You should have like 10 lessions with Lauren, because you guys already know eachother so that would be easy.” säger Dylan och jag sparker till honom på benet. Jag möter hans blick och spänner min åt honom.

“I don’t think that’s a good idea, not since what happened last time.” säger Harry, och jag stämplar då honom på foten. Måste han få allt att låta så sexuellt?

“What?” kvider han och ser förvirrat på mig. Jag spänner blicken även åt honom.

”So… any plans for Halloween?” frågar jag för att byta samtalsämne. Både Dylan och Harry skrattar.

”Honey, Halloween is like a month away.” skrattar Dylan.

“So? Don’t you like planning things?” frågar jag.

“No, I don’t. But I guess I’m staying here. I’m too lazy to go home when it’s only for a week.” säger Dylan, vilket förvånar mig, jag som trodde han ville hem och träffa sin familj. Var det inte han som lätt kunde känna hemlängtan?

”Besides…” fortsätter han, ”I’ve heard they’re planning the biggest party of all time here at campus. I don’t wanna miss that.”

“It’s going to be sick, man. I can’t wait.” säger Harry. Och där fick jag svar på vad Harry ska göra på Halloween.

”What are you going to do then?” frågar Dylan mig.

“I’m going home to spend some time with my boyfriend.” säger jag, och jag hör hur Harry skrattar för sig själv, vilket får mig att sparka till honom på benet en gång. Han lär nog aldrig glömma bort gårkvällen och mitt hemska samtal med Alex.

”You should take him here instead. I would love to meet him.” föreslår Dylan.

“Yeah Lauren, why don’t you take him here with you? I would love to meet him too.” instämmer Harry så ironisk att vem som helst skulle förstå att han skämtade.

”No, I’m going home.” säger jag. “I want to see my mum too.”  

“So you’re not coming to the Halloween party then?” frågar Dylan och plutar med underläppen.

“Probably not. I’ll probably spend the whole break at home.” säger jag, även om den där stora halloweenfesten kändes lite lockande.

 

Efter en rätt så jobbig skoldag med en massa tråkiga lektioner var jag tillbaka på rummet strax efter fyra. Christina hade gått iväg med några kompisar för ännu en middag ute på campus men jag kände att jag inte hade någon ork för att följa med så jag tackade nej när hon frågade mig. Nu är klockan halv tolv på kvällen och hon har fortfarande inte kommit tillbaka. Jag vet att jag inte borde sitta uppe och vänta på henne, men jag kan inte sova om jag inte vet att hon är okej. Så jag ligger hellre vaken och väntar. Jag känner en viss oro till att hon varit borta i över 7 timmar. Var kan hon och hennes vänner hålla hus? Är hon ens med henens vänner? Tänk om hon är ensam? Vilse? Död? Nej. Jag överreagerar bara. Hon kanske bara är i något sällskapsrum och tittar på film med hennes kompisar. Jag drar på mig en hoodie men orkar inte ta på mig några andra byxor så mina pyjamasshorts får räcka. Jag vet att hon kommer att komma tillbaka, men jag vill bara veta att hon är okej. Och om hon väl är här i byggnaden så får jag ju veta det, och kan jag sova. Jag tassar längst den tysta korridoren och hör inte ett ljud än så länge. Inte heller i sällskapsrummet, som är helt tomt. Jag går in på damernas och dricker ett glas vatten, det brukar oftast hjälpa mig att sova. Jag går på toaletten också så slipper jag göra det i natt. När jag sedan går ut från badrummet ser jag Harry, såklart, sitta på samma soffa som alltid i samma sällskapsrum som alltid. Han har inte märkt mig än.

”How come every time I walk down the halls at night I always meet you here?” säger jag och skrattar lite och slår mig ner bredvid honom. Han är bakåtlutad och har händerna bakom huvudet.

”Because I couldn’t sleep.”

”Are you always having troubles with sleeping?”  frågar jag och skrattar lite, eftersom det har varit den enda anledningen till att jag funnit honom här varje gång.

”I don’t like to talk about it actually.” mumlar han. Oh. Jag ångrar direkt att jag lät så mallig när jag frågade. Jag minns ju själv hur ledsen jag blev när han fråga mig om jag var van vid att ta hand om medvetslösa människor den kvällen jag hjälpte Christina.

”Was it a nightmare?” frågar jag lite försiktigt, och jag förväntar mig inte att få något svar för jag märker redan att han inte är i rätt humör för att prata.

Han rycker på axlarna men svarar inte. Jag tar det som ett ja. Då kommer jag att minnas den gången han frågade mig om mardrömmar. Han frågade mig om jag brukade ha sådana ofta, och hur jag reagerade åt dem. Jag förstår allt så klart nu. Alla gånger jag träffat honom här nere. Alla gånger han sagt att han inte kunnat sova. Alla gånger han kommit till skolan med trötta ögon. Alla hans sömnlösa nätter. Det är på grund av mardrömmar. 


Kapitel 18

 

Jag slår till Harry på benet och jag känner hur fort mitt hjärta dunkar. Detta var precis det som jag och Alex inte behövde just nu.

”It’s just my friend who’s being a jerk.” försvarar jag mig.

“You didn’t call me that a few minutes ago.” Vräker Harry ur sig och då brister det för mig. Jag slår till honom på benet igen och jag slänger mig tillslut över honom och håller för min hand över hans mun.

”Lauren? What the hell are you two doing?” Alex brukar inte höja rösten åt mig, men jag hör att han är arg.

”Nothing, we’re just studying.” säger jag och försöker låta så övertygande som möjligt. Jag förstår inte varför Alex inte skulle tro mig när jag ändå är värdelös på att ljuga och jag ljuger inte nu.

”I knew this wasn’t a good idea.”

“What do you mean? Alex, please don’t.”
“I knew it wasn’t a good idea to stay together when you moved away. I knew something like this would happen.”

“No, Alex.” Jag reser mig bort från Harry och går omkring I cirklar på golvet. ”I promise, he’s just joking. I promise. You have to believe me.”

”I believe you. But I don’t like it that you hang out with people like him. I can clearly hear that he’s not a good friend for you.” Alex går mig på nerverna precis som Harry också gör.

“We’re not even friends. He’s just helping me with math and I was literally just going to leave.” ljuger jag. Jag hade inte direkt tänkt lämna än. Jag hade just kommit, och jag ville inte verka oförskämd mot Harry som tagit sin tid. 

”Why would you even follow him to his dorm if you’re not friends?”

“Because he was offering me help and that was very sweet of him and I can’t fail my math course so this was my only choice. And all I want to hear from you right now is that you believe when I say that he’s just joking and that we were only studying, nothing else.”

Det blir tyst ett tag. Jag är tvungen att se på displayen så att han inte lade på. Nej, samtalet är fortfarande kvar.

Tillslut hör jag honom ta efter andan, ”I believe you.”

”Yes, thank you.”

”Please tell me you’re not seeing him anymore after this?” Kan jag lova Alex det? Det är svårt att hålla sig ifrån någon som går i samma matteklass som mig och som är typ bästis med min rumskompis.

”I promise.”
”Good.”

”But now, if you excuse me, I’m going to beat the hell out of Harry here. See you soon, Alex.” säger jag, egentligen vill jag inte avsluta samtalet för jag vet att han kommer oroa sig för mycket, men jag måste.

”Do that, and then leave. Okay?”

“Okay. Bye.”

“No ‘I love you’?” Alex later sårad. Shit, vad håller jag på med?

”Ofcourse, I totally forgot. I love you.”

“Love you too.”

Samtalet avslutas och jag stoppar ner mobilen i fickan. Jag vänder mig sedan ilsket om mot Harry som fortfarande ligger i sängen och han kan tillslut släppa ut skrattet han hållit inne så länge att hans ansikte hunnit bli illrött. Jo, väldigt kul.

”You’re an idiot.” utbrister jag, och jag känner mig så fruktansvärt men att se honom ligga där på sängen och vrida sig av skratt får mig nästan att börja skratta själv. Men nej, jag ska inte visa att jag är på hans sida. Det där var inte roligt och det där orsakade säkert att mitt och Alex förhållande fått ännu en bristning.

”It was fun, wasn’t it?” säger han efter ett flertal djupa andetag för att lugna skratten.

”No!” säger jag. ”It wasn’t even close to funny. Do you know how unhappy he is with me now?”
“No, you didn’t have the speaker on.” säger han, och än en gång brister han ut i skratt. Vilket jävla idiot.

”You’re sick.” säger jag argt och vänder mig om för att slippa se på honom.

”Oh, come on Lauren. It was only a joke.” säger han med skrattet i halsen. Jag står kvar med ryggen vänd mot honom och jag biter mig i läppen för att inte skrika på honom. Jag ska hålla mig lugn.

”Please laugh with me.” ber han och kan såklart inte hålla sig från att skratta nu heller.

”No way.” väser jag.

”If you say so…” mumlar han och jag hör hur han reser sig från sängen. I swear to God, om du kommer nära mig ska jag- Jag känner hans andetag mot min nacke. Jag får rysningar i hela kroppen. Det är fel, jag vet. Men det är något jag inte kan motstå. Vad håller jag på med? Varför gör jag inget motstånd?

”I guess I’ll have to tickle you to make you laugh with me.” Vänta va? Plötsligt känner jag två starka armar omkring min kropp och jag blir dragen bak mot sängen igen. Jag landar på rygg i den mjuka sängen och jag blir fast där när Harry sätter sig över mig.

”Please Harry, no, no, no.” säger jag, om han bara visste hur kittlig jag är… Men såklart lyssnar han inte på mig, utan för händerna på vardera sida om min midja och klämmer till. Jag skriker och börjar skaka och röra på mig.

”Wow you’re very ticklish.” skrattar han och bara fortsätter.

”HARRY!” skriker jag och försöker få bort honom men jag är fast i hans grepp och jag bara skriker och skrattar. ”STOP!”

”Finally you’re laughing.” fnissar han och kliver äntligen av mig och sätter sig på samma sätt som innan med ryggen lutad mot väggen. Jag ligger dock kvar på rygg, jag andas fort efter allt skrik och skratt.

”I hate you.” säger jag.

”I have heard that before.” Jag ser på honom och han flinar. På något sätt står jag inte ut med honom, men jag förstår ändå inte varför jag inte vill lämna honom än. Jag har faktiskt, på något sjukt vis, haft kul med honom. Visst, det är kanske inte kul att bli kittlad nästan till döds, men ni förstår. Han har inte varit en idiot annat än mot Alex.

”Alex hates me.” konstaterar jag. ”And it’s your fault.”
“Did he really think I was being serious?” frågar Harry häpet. “Didn’t you tell me you’ve been together for over a year?”

“Yeah, why?”

“I thought he would trust you by now.” säger han och rycker på axlarna.

“He does.” Det gör han va?

”Then why does he hate you?” Harry försöker bara få mig att erkänna att jag överreagerar och att jag inte borde vara arg på honom för det han kläckte ur sig när jag var i telefon med Alex.

”Because…”

”Beacuse…?”
”Okay,” säger jag, ”he doesn’t hate me, he hates you.”
Harry rycker på axlarna igen, “I can live with that.” säger han och flinar.

 

Inte långt därefter säger jag att jag ska gå tillbaka till mitt rum. Jag är klar här. Vi reser oss samtidigt från hans säng och jag tar mina matteböcker i famnen och går mot dörren. Jag känner Harrys fotsteg bakom mig och jag börjar undra vad han har tänkt göra. Jag öppnar dörren och vänder mig om, på väg att säga hejdå, men vad som stoppar mig är när min kropp slås ihop med hans. Jag tittar förskräckt upp, hans ansikte är bara någon decimeter ifrån mitt. Hans kropp mot min. Vad gör du Lauren? Backa bakåt. Backa säger jag! Backa! Mitt inre försöker bara ge mig råd men jag är dum nog och gör ingenting.

”Oops.” säger Harry tyst och fnissar, och tillslut är det han som måste backa undan. ”I thought I could follow you to your room.”

”There’s no need to. You’ve done enough for me tonight.” säger jag, och menar förstår med matten.

”Oh, okay.” säger han. ”We should hang out some more times.”

Jag fnyser, “Yeah right.” So mom han menade det där.

”I mean it.” Jag möter hans blick. Det är allvarlig. Seriös. Vänta, vill Harry umgås fler gånger? Jag frågar mig själv ännu en gång, vad är det han har i baktanken?

”Oh,” säger jag förvånat, ”okay. Yeah, maybe you can help me with math another time, too.”

Han skrattar, “Or maybe we can do something else than math. Maybe I can take you out for dinner?”

Jag ler tacksamt, “Remember I have a boyfriend, Harry.”

“Remember I don’t want a girlfriend.” han höjer på ögonbrynet. Wow. Han vill verkligen umgås. Utan några som helst tankar att det någonsin kommer bli något mellan oss. Vilket det inte kommer, så han gör ett smart drag.

”Yeah, sure.” svarar jag glatt. ”Thank you for the help, Harry, it means a lot.”

“Anytime.” ler han. Jag ger honom ett leende innan jag slutligen vänder mig om och går iväg längst korridoren. 


Kapitel 17

 

Med ett sårat hjärta går jag längst korridoren med min mattebok i handen mot sällskapsrummet för att möta upp Harry. Jag förstår fortfarande inte varför Alex bara lade på luren så där. Så brukar han aldrig göra och jag tycker det var oerhört oförskämt av honom. Jag blir bara arg av tanken. Och ännu argare blir jag när jag inte heller får något svar av honom när jag försöker ringa igen, och inget svar på mina sms för jag heller. Helvete Alex att du alltid ska vara så kontrollerande. Jag kommer fram till sällskapsrummet. Det sitter några i sofforna och några vid borden men ingen Harry i sikte. Jag tittar på klockan, jag är fem minuter tidig. Jag ångrar mig att jag gick för tidigt för jag slår vad om att Harry kommer vara minst tio minuter sen i alla fall. Jag sätter mig ner vid en bänk och försöker inte se allt för ensam ut. Det värsta jag vet är när man sitter ensam och omkring en sitter det folk i grupp som stirrar på en. Det får mig bara att vilja ställa mig upp och säga typ ”Jag har vänner också, dom är bara inte här just nu.” Jag tar fram min mobil i väntan på att Harry ska komma. Jag har fortfarande inte fått något svar från Alex och då ger jag upp. Vill inte han svara ska jag inte ödsla min tid på honom. Jag ska inte höra av mig till honom förrän han tar initiativet och ringer mig för att förklara sig själv. Efter fem minuter, precis då klockan slår sex, ser jag Harry dyka upp bakom hörnet. Jag reser mig upp och går fram till honom. I ögonvrån ser jag tjejerna i sofforna tittar på mig som om jag vore galen. Vad är det för rykte som går om Harry egentligen?

”Ready to get smart?” frågar han på ett otroligt gulligt sätt.

Jag fnissar, ”Ready if you are.”

Han visar vägen till hans rum, det ligger bara ett par korridorer bortanför mitt. Han öppnar dörren och låter mig gå in före. Jag häpnas när jag ser hur mycket bättre hans rum är. Det är för det första större, sängen är större, skrivbordet nyare, finare tapeter och allt ser så mycket nyare och fräschare ut.

”Did you pay any extra to get a new renovated room?” frågar jag, avundsjuk som jag är, och vänder mig om mot honom.

”Nope. I was just lucky I guess.” svarar han och går och sätter sig på sängen med hans mattebok i knät. Han tittar sedan upp på mig. ”Are you coming or what?” På sängen? Ska vi plugga tillsammans på hans säng? Jag som trodde vi skulle sitta vid skrivbordet, det hade känts tryggare. Men visst, säger han det så… Jag går försiktigt fram till sängen och sätter mig ner på den med ryggen lutandes mot väggen precis som han. Jag sitter på bredden av den och mina ben räcker inte ens till kanten, så bred säng fick han.

”Your bed is so much better than mine.” klagar jag och hoppar lite upp och ner. Den knakar inte ens. Vad är det här för orättvisa skolan har?

”I know. I’ve tried Christina’s bed and it’s not very comfy.”
“Wait, you’ve slept in Christinas bed?” frågar jag häpet.
“Only to take a little nap. I was waiting for her to get ready.” Oh, jag kom in på helt fel tankar där.

Det blir tyst ett tag. Jag öppnar min mattebok som ett tecken att vi kanske bör börja.

”Alright, let’s just work with these equations, okay?” Jag nicker som svar. “Okay. Here you have 25² + 30² = x². And we want to know what x really is. Alright?” Jag följer med när han förklarar men vet inte direkt om jag förstår rätt. ”So, what should we do first?” frågar han och tittar sedan upp från boken och på mig. Jag läser igenom talet en gång till. 25² + 30² = x². Hm…

”I’m guessing you add these two to get the answer of what x² is.” Man hör verkligen på min röst hur osäker jag är.

”Correct. What does this mean then?” frågar han och pekar på 25². Det kan jag. Det är samma sak som att skriva 25x25.

”That means you multiply 25 with 25.”

”Correct again.” säger han.

”So, first we have 25x25 equals 625, and then we have 30x30 equals 900. And 625 plus 900 equals 1525, so I guess x is worth 1525?” Jag förstår knappt själv vad jag säger, men jag hoppas det är rätt i alla fall.

”You’re very close but unfortunately that’s not the right answer.” säger han. Fan också. “You see, 1525 is the same as x², so that you’ve got to do is to take  and then you’ll get the answer of what x is.”

Jag rynkar pannan och tittar sedan förvirrat på honom. ”What?”

Harry brister ut i skratt. ”I know it’s hard. It took a while for me to learn all this too.”

“I give up.” muttrar jag och surar högt innan jag nästan slår ihop matteboken. Jag vet att jag måste försöka men matte får mig bara på dåligt humör och nu ångrar jag verkligen att jag valde matte som ett av mina ämnen. Vad tänkte jag med egentligen?

”Hey…” säger Harry och öppnar min bok igen. ”Let’s just finish this equation and then we can do something else.” Jag sväljer hart när han säger ‘something else’ men går med på det i alla fall.

”So,  equals 39,05, which means that…?” säger han och vill att jag ska fortsätta på meningen.

”X is 39,05, or 39,1.”

”Yes, correct.” säger han glatt och ler. Jag möter hans blick och känner hur jag börjar rodna, jag tittar fort ner i boken igen.

”You’re cute when you blush.” säger han med en låg ton och jag känner bara hur mitt hjärta börjar dunka fortare och fortare. Inget mer sånt där nu, snälla.

”Are you still together with your boyfriend?” frågar han plötsligt. Åh, han hade visst inte glömt det.

“Yes, I am. Even though I’m a bit mad at him for not answering my calls or texts.” Tyst Lauren. Jag borde inte prata om det med Harry.

”How long have you been together?”

“A year and a half, but we’ve known eachother our whole lives.” säger jag stolt.

 “Wow, that’s a long time.” säger han imponerat.

“Do you have a girlfriend?” frågar jag, i brist på annat att säga, inte för att jag är så intresserad att veta, men det kan väl vara kul att veta om det finns några fler på den här skolan som också är i ett förhållande.

”Me?” fnyser han. ”No. I’ve never had one either.”

“You haven’t?” nästan skriker jag ur mig. Jag trodde han var den typen som haft minst tjugo flickvänner.

Harry skakar på huvudet och sväljer, ”No, I- I don’t have girlfriends.”
”And you don’t want one either?”

”What, are you interested?” Han ser på mig och flinar.

”No, it was just a question.” muttrar jag.

Han skrattar, “I know, I’m only joking with you. And no, I don’t want a girlfriend.”
“So basically, you want to end up all alone. Don’t you want someone who you can fall asleep next to and being told you’re loved by her?” Jag ångrar mig så fort jag öppnar munnen, men jag vill så gärna veta hans tänk. Jag har aldrig mött någon som honom förut.

“No.”

“But why?”

“I don’t believe in love.”  

“Why?”

“God you ask a hell lot of questions.” utbrister han och skrattar. Han har rätt. Jag har redan sagt för mycket. Saker jag kanske borde hållit för mig själv, till exempel grejen om Alex att han ignorerat mig hela kvällen… Men Harry har förmodligen redan glömt bort det, han verkade ändå inte så intresserad. Plötsligt vibrerar det till i min mobil och jag tar snabbt upp den från fickan i hopp om att det är Alex. Direkt jag lägger ögonen på bilden på honom på displayen svarar jag så fort jag kan.

”Hi, I’m so glad you called.” säger jag.

“I’m sorry I just ignored you like that. I was just chocked, you’ve never talked to me that way and I had to think. And you’re right, I shouldn’t be worried when you hang out with other guys because I know you would never do anything with them. And you know I wouldn’t cheat on you, baby. I would never.”

Jag ler för mig själv. Jag och Alex bråkar nästan aldrig, vi har väl våra stunder vi kan bli lite smått irriterade på varandra men det har aldrig blivit några pauser mellan oss eller liknande. Och jag är glad att vi löste detta smidigt och enkelt med bara ett telefonsamtal. Jag ser att Harry kollar på mig och jag kollar på honom.

”Is it your boyfriend?” viskar han. Jag nickar.

“I know you wouldn’t do that to me. You just care about me, and I love you so much for that. I can’t wait until November so I can come home and-

“God, Lauren, that was the best sex I’ve ever had.”

Jag tittar förskräckt på Harry som flinar åt mig och lägger sig ner på rygg och håller händerna för ansiktet för att inte brista ut i skratt. Vad i helvete håller han på med?

”Lauren? What the hell was that?”

 


Kapitel 16

 

Mattelektionen är slut och jag reser mig från min stol och tar matteböckerna i famnen. Jag är fortfarande lite häpen över att Harry ens erbjöd sig att hjälpa mig, jag som trodde han hatade mig. Men han tror väl säkert samma om mig. Jag och Dylan går sida vid sida på väg ut från klassrummet.

”Hey Lauren.” hör jag Harry ropa bakom min rygg. Jag stannar upp och ser på Dylan.

”I’ll wait for you by the cafe, okay?” Jag nickar och ser Dylan gå iväg och jag väntar på Harry att komma ikapp mig.

”So, my room or your room?”
“What?” utbrister jag och tittar förskräckt på honom.

Han skrattar och slänger huvudet bakåt i samma rörelse. ”Where should we study?” Oh. Jag trodde vi kanske skulle vara någonstans mer… öppet, till exempel sällskapsrummet vi stött på varandra ett flertal gånger.

”Um, it doesn’t really matter. You decide.” svarar jag.

“My room? My roommate isn’t home so he won’t be able to disturb us.” Än en gång ser jag förskräckt på honom. Allt han kläckt ur sig de senaste gångerna har bara låtit fel i mina ögon. Han inser vad han just sa lät helt fel och skrattar. ”I mean-”
”I know what you mean. Your room will be fine.” svarar jag med ett leende. Även om han går mig på nerverna kan jag inte spela dryg mot honom. Det går bara inte.

”Is six a good time?” frågar han och biter sig i läppen. Åh gud, snälla sluta med det.

”Yeah.” säger jag. ”Aren’t you going to dinner with the rest of your friends?”  frågar jag sedan.

“I was, but now I’m helping you with math.”

Jag rynkar ögonbrynen och ser förvånat på honom, “You’re canceling a dinnerdate with your friends for me?”

Han nickar.

”Wow.” säger jag och spärrar upp ögonen. Värst vad han var… snäll idag.

”So, six o’clock, my room.”

”I don’t know where your room is.”

“Fine then, just meet me in the lounge we always meet.” skrattar han innan han går iväg. Kvar står jag med en förvirrad blick och förvirrad hjärna. Jag förstår inte hur det där kan vara samma pojke som mer eller mindre hatat mig enda sedan första gången vi sågs.

Jag går slutligen ut från klassrummet och möter upp Dylan utan caféet.

 

Strax efter klockan slagit fyra anländer jag hem till rummet igen efter skoldagen. Christina ligger på sin säng med en tidning i handen.

”Hi.” säger hon och ler.

”Hello.” säger jag glatt och packar upp mina skolböcker på skrivbordet. ”Sorry, but I’m not coming with you to the dinner tonight.” säger jag utan att möta hennes blick.

”Yeah, Harry told me.”

Jag stannar upp, han gjorde vad? Jag vänder mig mot Christina och ser häpet på honom.

”He did?”

”Mhm. He told me you were going to ”study””. säger hon och gör någon slags gest med fingrarna.

“What do you mean with that?” frågar jag och gör samma gest som henne.

”Like you two are going to study.” säger hon och himlar med ögonen.  

“Obviously?”

“Is Harry even good at math?” frågar hon och skrattar.

“I don’t know. But he’s going to help me anyways.”

“Mhm.” Christina flinar och jag ser ingen mening alls med att reta mig om detta.

”Remember I have a boyfriend, Christa. I wouldn’t do anything to hurt him.” Konstaterar jag eftersom Christina alltid tycks glömma bort om Alex.

“Oh, right, sorry.”

Jag skakar på huvudet, hon är ju knäpp, tänker jag och skrattar.

”When are you going to meet up with Harry?”

Jag tittar på klockan, “In two hours.”

”And what are you doing until then?”

Jag rycker på axlarna, “Nothing probably. I was thinking about going to grab some food in the school cafeteria but I don’t feel like going alone.”
“I can follow you?” föreslår Christina.

“What about the dinner?”

Hon reser sig från hennes säng och tar på sig sina skor som star just nedanför. ”We’re going in an hours, so I’ve got time. Let’s go.” Jag hinner knappt säga något innan hon mer eller mindre drar mig ut från rummet.

 

På väg tillbaka till rummet säger jag hejdå till Christina som ska gå för att möta upp Niall, Louis, Alice och Rebecca för deras middag. En timme kvar tills jag ska möta upp Harry i sällskapsrummet. Jag vet inte om jag känner mig nervös, orolig eller bara neutral. Jag borde inte vara nervös och jag har ingen anledning till att vara orolig men ändå kan jag inte sluta tänka på det Christina började egga upp sig på, något om att vi inte kommer plugga. Jag förstår såklart vad hon menar, men varför skulle Harry ens få tanken till att göra något sådant med mig, och ifall han börjar visa något tecken på det kommer jag stoppa honom direkt. Jag undrar om han fortfarande vet om att jag har pojkvän...  

Min mobil ringer. En gullig bild på Alex dyker upp på skärmen och det formas ett leende på mina läppar.

”Hi.” svarar jag glatt och leendet är kvar på mina läppar.

”Hi baby.” säger han. Jag börjar undra varför han har börjat kalla mig för alla dessa smeknamn på sistone, vi brukar aldrig kalla varandra babe, baby eller liknande. Han brukar säga sweetie eller sweetheart lite då och då men det har jag vant mig vid.

”Are you still sick?”

”I’m feeling better today. So I didn’t stay home.”

“That’s good. I just wanted to check on you. What are you doing tonight?” Jag börjar bli lite tveksam ifall jag bör saga vad jag ska göra eller om jag inte ska säga något alls. På senaste tiden verkar det som om Alex irriterat sig på allt jag gjort. Men jag hatar att behöva ljuga för honom, jag vill inte att han ska ljuga för mig så varför ska då jag behöva ljuga för honom?
”I’m going to study with a friend.” svarar jag kort och enkelt och hoppas på inga fler frågor om det.

”With who?” Jag visste väl det…

”A guy in my mathclass. Since I was sick the last two days and missed two math classes he’s helping me since I couldn’t understand anything.”
“Will you please tell me why you’re always hanging out with boys?” Jag hör ironin i hans röst men jag vet att han innerst inne inte menade att låta sarkastisk. Och nu är vi tillbaka till den här punkten jag grubblat mycket över – om Alex verkligen litar på mig.

”Because he offered me help.” svarar jag med en liten irritation i rösten.

”Is he okay?”

”He’s okay.” svarar jag, men vet inte om jag menar det eller inte. Jag känner inte Harry så hur ska jag kunna veta. Det är bara intrycket jag fått av honom att han är en… underlig person.

”Where are you going to be? I mean studying?”

“In his dorm.” mumlar jag. Fortsätter han att fråga frågor kommer han definitivt komma hit och hålla fast mig så jag inte går över till Harry.

”I trust you, Lauren, you know that right?” Det låter inte som det.

”I know.” svarar jag.

”Don’t stay there too long, alright?”

Jag stönar högt över hans plötsliga kontrollerande. ”Alex, you just told me you trusted me there for you don’t have to tell me what to do and how long I should stay at someone’s place. You shouldn’t even be worried, I wouldn’t cheat on you for anything in the whole world. People who cheat on their partner is just a sick person with no heart or feelings, and you know I’m not like that.” Jag andas ut och väntar nästan oroligt på hans svar. Men det kommer aldrig något svar. Han la på. 


Kapitel 15

 

På onsdagen är jag på benen igen. Äntligen. Jag börjar dagen med en avkopplande dusch rätt så tidigt på morgonen för att slippa kaoset som brukar förekomma där vid åttatiden. När jag kommer ut från duschen är omklädningsrummet fortfarande tomt. Klockan är sju när jag kommer tillbaka till rummet efter en dusch. Christina ligger kvar i sängen och sover men jag låter henne sova vidare tills hennes väckarklocka ringer, vilket den bör göra alldeles strax. Det gjädjer mig att hon börjat ta tag i sina morgonrutiner lite mer nu. Jag klär på mig mina tightaste svarta jeans och en vit blus. Alex brukade säga att min rumpa får en perfekt form i de jeansen, vilket jag brukar få höra rätt ofta förut att jag har en fit bum. Jag brukar tacka åt komplimanger jag får om mitt ansikte, hår eller liknande, men är det om en kroppsdel så som min rumpa brukar jag bara fnissa, rodna eller vilja sjunka under marken. Mitt hår får vara i det naturliga fallet och jag drar bara några drag med mascaraborsten så får sminket vara klart. Jag ser mig i spegeln, det här får väl duga. Till skillnad från minst 80% av tjejerna på skolan så försöker jag inte imponera på killarna på skolan genom att klä mig i korta kjolar och genomskinliga kläder. Varför ska jag behöva göra det när jag har Alex? Christinas väckarklocka börjar pipa ett högt ljud som skär in i mina öron, jag börjar nästan fundera ifall eleverna på andra sidan väggen också hör. Väggarna här är inte så täta så jag kan till och med höra när de två rumskamraterna på andra sidan väggen om min säng prata på kvällarna. Tur att tjejer och killar inte får vara i samma rum, jag kan inte tänka mig vad för slags ljud jag skulle höra då… Christina rullar runt i sängen ett par varv fram och tillbaka innan hon tillslut är på benen hon också.

”How are you feeling today?”

“Better.” svarar jag kort, jag kan dock inte påstå att jag är helt hundra. Men en till dag hemma skulle inte leda till något bra. Speciellt inte när det gäller matte.

”Good. Do you want to follow my friends and I for dinner tonight?”

Med tanke på att Christinas vänner inte är några jag bör umgås med så blir jag lite tveksam. ”Where?” frågar jag ändå.

”Just here on campus.”

Jag funderar. Om det bara är här på campus ska väl inte någon skada kunna ske? Jag nickar tillslut och ser Christina spricka upp i ett stort leende trots hennes trötthet.

”Great.” säger hon glatt.
”But only if I can bring Dylan.”
“Ofcourse. Bring whoever you want.”

 

Jag och Christina följer varandra till vår första lektion, trots att vi har olika lektioner är de i samma byggnad. På vägen dit köper vi en kopp kaffe att börja dagen med, frukost hinner vi tyvärr inte med. Men kaffe funkar lika bra, det gör mig pigg och det får mig att hålla mig vaken till lunch i alla fall. Vi skiljs åt och jag går till min mattelektion som just är på väg att börja. Mr. Parker välkomnar mig med hans charmiga leende med sina vita tänder när jag anländer.

”Feeling any better today, Miss Palmer?”

 Jag ger honom ett svagt leende, ”I little, thank you.” svarar jag innan jag går till min plats där jag lyckligtvis ser Dylan sitta. Jag trodde att han var sjuk. Harry sitter på platsen bakom som vanligt, det förvånar mig att han är i tid. Han ser trött ut, det ser inte ut som om han fått mycket sömn i natt.

”Where have you been all week?” frågar plötsligt Harry just innan jag hinner sätta mig. Jag ser förvånat på honom. Jag hade inte direkt trott han skulle lagt märke till om jag var här eller inte.

”I’ve been sick.” svarar jag kort och gott och sätter mig på min plats.

”I’ve missed you the past few days.” säger Dylan sött.

Jag fnissar, “You have, really? I suck at math.”

“Not only in mathclass, everywhere. On the breaks, lunch, you know. And you don’t suck at math, you’re just…”
“I’m just what?” frågar jag och flinar.

Dylan skrattar, “You’re just not the smartest.” Tack för det Dylan. Mr. Parker ber oss ta fram våra räkneböcker och göra de uppgifter han skriver upp på tavlan. Så fort jag öppnar boken och läser av talen inser jag hur körd jag är. Jag måste få en genomgång av detta annars kommer jag aldrig klara kursen.

”Shit.” svär jag i en utandning tyst för mig själv.

”Hm?” frågar Dylan.

”I’m screwed. I don’t understand any of this.” klagar jag.

“Oh, come on it’s not that hard. Just read this.” Dylan pekar på rutan högs upp på sidan där det ska stå någon slags förklaring hur man räknar. Men inte hjälper det, det gör mig bara ännu mer förvirrad.

Jag räcker upp min hand och fångar Mr. Parker’s uppmärksamhet. Han reser sig från sin stol och går fram till min bänk.

”Yes?”

”I have no idea what this is.” säger jag. Mr. Parker skrattar, som om det vore något kul med det. Han förklarar sedan väldigt snabbt hur man räknar ut pythagoras sats, något jag egentligen borde kunna men som jag helt ärligt har glömt bort. Men så är det med mig och matte, jag glömmer väldigt lätt uträkningar och formler man använder. Mr. Parker återvänder till sin arbetsbänk och jag försöker räkna ut första talet. 24,2² + x² = 82². Va? Jag suckar ett flertal gånger och anstränger mig verkligen, men jag lyckas inte räkna ut talet. Helvete. Varför var jag tvungen bli så dålig på matte?

”Is everything alright, Miss Palmer?” frågar Mr. Parker från sin arbetsbänk.

Jag skakar på huvudet.

Han reser sig ännu en gång och går fram till min bänk.

”I’m sorry, this is too hard for me right now. “

“I understand, you’ve been sick and it’s okay. I suggest you do these assignments due tomorrow.” säger han.

“I won’t be able to do them since I don’t understand.” Muttrar jag vilket får Mr. Parker att skratta.

”Maybe someone can help you? Dylan?”

Jag ser på Dylan, snälla säg ja, snälla, snälla.

”I would love to, but I’ve football practice.” Jag suckar högt och sjunker ner I min stol.

”Someone else who you think would help you?” frågar Mr. Parker. Jag kommer inte på någon. Christina ska ut på middag med hennes vänner och jag lär inte få henne att gå med på att stanna hemma och hjälpa mig med matten.

”I can help her.”

Jag spärrar upp mina ögon, de blir säkert stora som pingisbollar. Jag vänder mig om för att se ifall det verkligen är sant. Jo, det är det. Det var Harry som erbjöd sig att hjälpa mig. Jag möter hans blick, det är så allvarlig den någonsin har varit, och jag? Jag tittar skeptiskt på honom. Vad är det han har i baktanken?

”You would do that, Mr. Styles?” frågar Mr. Parker glatt.

“Sure.” svarar Harry och later som om han inte har något problem med det alls.

”Perfect. Is that okay with you, Miss Palmer?”

Jag tar ett djupt andetag, “Sure.” svarar jag tyst. Jag vet att Harry inte är någon jag ska umgås med och verkligen inte få hjälp med matten av, men jag måste klara kursen och eftersom han var snäll och erbjöd sig kan jag inte bara ignorera det. 


Kapitel 14

 

Jag vaknar upp söndagsmorgonen och jag känner mig inte helt hundra. Mitt huvud värker och allt gör ont. Jag lyckas ta mig till min handväska som stor vid skrivbordet och rotar fram en ipren. Jag känner mig svag i hela kroppen och det är som om benen inte orkar hålla mig uppe. Christina ligger fortfarande och sover, klockan är 9 så jag väcker henne inte, även om jag väldigt gärna skulle vilja ha en termometer så jag kan kolla om jag har feber eller inte. Men feberprovare finns bara hos skolsyster och jag vet att jag aldrig kommer orka gå dit, benen känns som spagetti och jag slår vad om att jag skulle stupa redan vid dörren.

 

Måndagmorgon vaknar jag likadant. Huvudet värker och allt gör ont. Dagen innan visade sig att jag hade feber och jag antar att den sitter kvar även idag. Jag suckar högt, jag vill verkligen inte missa skolan idag. Måndagar är den viktigaste dagen på hela veckan, vi har viktiga lektioner och jag vill helst inte komma efter i matten, det är det sista jag behöver just nu. Christinas väckarklocka ringer efter bara ett par minuter som jag varit vaken. Hon slår av den med ett slag uppe på den och hon suckar ett flertal gånger. Hon är inte direkt en morgonpigg människa, men jag är stolt över henne att hon faktiskt ställt sin egen väckarklocka så jag slipper väcka henne varenda morgon. Hon lyckas sätta sig upp på sängkanten, hon gnuggar sina ögon med båda händerna innan hon ser på mig.

”How are you feeling?”
”As bad as yesterday, I’m staying here today.”

“Ah, that sucks. Oh well, I’m gonna get ready.” säger hon, tar på sig hennes morgonrock, hänger badväskan över axeln och lämnar rummet. Det blir knäpptyst, vilket mitt huvud inte direkt klagar på. Fan också att jag ska bli sjuk under de första veckorna på min nya skola. Ja ja, det är ändå inget jag kan göra i nuläget annat än att knapra medicin och vila. Förhoppningsvis är jag tillbaka redan imorgon.

Hela min dag spenderar jag i sängen, med datorn framför mig och ett tiotals avsnitt av Teen Wolf spelandes med jämna mellanrum. Klockan fyra kommer Christina tillbaka från skolan. Hon lämnar bara sina böcker och ska sedan gå för att äta middag i matsalen. Jag som inte fått i mig någon mat det senaste dygnet borde absolut följa med henne. Jag byter om från min pyjamas och tar på mig några mjukiskläder jag har, jag bryr mig helt ärligt inte att jag ser ut som en zombie, folk förstår nog att jag är sjuk när de ser på mig. Mitt huvud gör inte alls lika ont som i morse men jag kan inte påstå att jag är frisk. Det är kämpigt att gå, men jag klarar mig ut från vår sovbyggnad och in till matsalen som bara ligger några minuter bort. Christina hjälper mig genom att hålla armkrok så att jag inte plötsligt ska falla ihop. Mina ben är fortfarande inte så stabila som de brukar.

”Are you sure this was a good idea?” frågar Christina och tittar skeptiskt på mig.

“Yeah, why?”
“You look so tired and exhausted.”

“Don’t worry, if I can just eat something maybe it’ll feel a little better.” Säger jag för att inte hon ska gå och oroa sig om mig.

”If you say so.” säger Christina och rycker på axlarna när vi anländer till matsalen. Det är högljutt, vilket får mitt huvud att dunka, men jag försöker att inte tänka på det. Vi går fram till disken, fyller mat på våra brickor och hittar ett ledigt bort i ett hörn, vilket ganska är lika bra för då kan inte lika många se mig. På min bricka ligger det några kycklignuggest och en liten hög med ris. Jag har ingen aptit men jag vet att jag måste äta någonting. Christinas bricka är dock fylld med allt möjligt, allt från pizza till köttbullar, och det får mig att må illa. Aptiten ligger ungefär på samma nivå som min ork; det vill säga – på botten.

”I think you should stay in our dorm tomorrow too.” Säger Christina och lägger huvudet på sned när hon ser på mig. Jag vet att jag borde det. Men jag vill inte missa skolan.

”I feel fine now.” ljuger jag och tar en liten tugga från en nugget.

”You’re a bad liar.” skrattar Christina. Jag vet, Chista, jag vet. Det har jag fått höra många gånger.

”But I hate missing schoolwork.”

”But have you seen yourself? You look terrible, and I didn’t thought that was possible for someone as beautiful as you. But yes Lauren, you look terrible. Maybe you should visit the school nurse again?”

“No way.” Säger jag och sätter armarna i kors. Den där tanten väljer jag helst att inte träffa. Hon skrämde mig då jag besökte henne första gången för att hämta kylpåsar. Den tanten är precis en sådan person som inte bör bara skolsköterska.

”Just promise me if you want me to get something for you, okay? And promise me to tell me if it gets worse?” Hon ger mig en allvarlig blick.

“I promise.” säger jag, och Christina ler tacksamt för det.

 

Även nästa dag mår jag pyton. Det glädjer mig inte när jag vaknar upp och mitt huvud känns fortfarande inte helt hundra, men det är i alla fall bättre än gårdagen så varför klaga? Christina lämnar för skolan klockan åtta och jag har då 8 timmar i ensamhet att se fram emot. Not really. Jag skulle hellre vilja ha någon här bredvid mig som kan ta hand om mig när jag mår dåligt. Vilket får mig att tänka på Alex. Alex såklart, varför tänkte jag inte på det tidigare? Jag vet att han inte kan komma hit över dagen, han går ju själv skola, men ett telefonsamtal kanske får mig att må lite bättre.

Jag slår in hans nummer och väntar ivrigt på att han ska svara.

”Hi babe, is everything alright?”

“Not really, I’m sick. What are you doing?”

“How sick? I’m at school, but I’m on lunchbreak so I have time to talk if you want to.”

“Great! I had a pretty high temperature yesterday but it slightly lower today. My head hurts though, and I hate the fact that I’m missing classes.”

“I don’t think that’s going to ruin your grades. You’re so smart in everything.”
“Not math.” påpekar jag och suckar.

“It’ll be alright. I miss you sweetie.”

“I miss you too, I’ll be home on the next break though which is only in a couple of weeks.”

“Weeks…” säger han butter och det skär i hjärtat. Jag visste redan innan att Alex skulle ta hela jag-flyttar-bort grejen mycket hårdare än mig.

”I’m already counting the days.” säger jag för att få honom på gladare tankar.

”Me too. And Lauren…?” säger han försiktigt.

”Yeah?”
“I love you.”

Jag känner hur mina ögon vattnas med tårar, gud vad jag saknar honom.

Jag tar ett djupt andetag för att hålla tårarna borta från att rinna, ”I love you too.” säger jag och sedan avslutas telefonsamtalet. Novemberlovet måste komma nu, jag klarar mig inte utan honom så mycket längre till. 


Kapitel 13

 

Promenaden tillbaka till rummet tar inte lång tid alls, efter knappt tio minuter går jag längst korridoren och ser Harry och Christina sitta på golvet just utanför vårt rum. Jag biter mig på insidan av läppen, jag vill helst inte prata med Harry men jag vet att det kommer jag måsta göra nu, om han så inte ignorerar mig, vilket jag nästan hoppas på.

”Hey Lauren.” nästan skriker Christina men Harry är snabb att hyscha henne. Hon är väl mest troligt inte medveten om att det faktiskt finns folk som sover i rummen bredvid vid denna tidpunkt. Klockan har närmat sig midnatt. Utan att säga ett ord och utan att se på Harry, låser jag upp dörren och drar upp Christina från marken, jag går in i rummet med henne och sätter ner henne på sin säng. Jag känner hur Harrys blick från dörröppningen bränner mig i ryggen. Jag hjälper Christina av med hennes skor och hennes strumpbyxor innan jag lyfter upp täcket och mer eller mindre beordrar henne att lägga sig i sängen. Det förvånar mig att hon faktiskt gör som jag säger. Jag räcker över min vattenflaska till henne. Jag rotar sedan fram en värktablett från min handväska och ger även den till henne. Hon tar emot alltihop men säger varken emot eller tackar mig. Hon sväljer tabletten och dricker några klunkar som förhoppningsvis kommer göra henne lite mer nykter om ett tag. Hon ställer ifrån sig vattenflaskan på bordet bredvid hennes säng och sluter ögonen. Bra, då kanske hon somnar snart. Det hade underlättat en hel del. Bara hon inte kräks, det kommer jag aldrig klara av…

”Have you done this before?” säger plötsligt Harry och jag vänder mig om mot honom, jag uppfattade först inte att han pratade med mig. Jag väljer att inte svara, och vänder mig hastigt om och sväljer ner en klump i min hals som bildats. Om han bara visste…

”You’ve done everything you had to. You can go back to the party now.” svarar jag surt med ryggen vänd mot honom. Barnsligt, jag vet, men jag vill inte att han ska se tårarna som bildats i mina ögon.

”Aren’t you going back there?”

”No.” svarar jag svagt.

Jag står tyst och väntar på att han ska gå. Jag hör inte ett ord från honom så jag antar att han har gått. Jag pustar ut, det sista jag vill är att-

”AH!” Jag skriker till när två starka armar snurrar mig runt. Helvete. Han hade inte gått.

”Hey,” säger han och tar tag i mina armar så att jag ska stå stilla. ”Why are you crying?” Jag ser in i hans ögon som stirrar rakt in i mina tårfyllda.

”It’s nothing really.” säger jag.

Han fortsätter att stirra in i mina ögon för ett ögonblick innan han ger upp.

”Sure, if you say so.” Han rycker på axlarna, vänder sig om och går ut från rummet. Jag hör hans fotsteg förvinna längre och längre bort och tillslut när jag inte längre kan höra dem, stupar jag ner på min säng, trycker kudden mot mitt ansikte och gråter. Gråter ut alla känslor. Gråter ut allt hat. Gråter ut all sorg. Bara gråter.

 

 

Jag vaknar med ett ryck. Min andning är hastig och pannan full av svett. Det tar ett tag för mig att inse att det bara var en mardröm. Jag sneglar på sängen på andra sidan rummet, där ligger Christina och andas tungt, hon sover. Klockan på mitt nattduksbord visar 03.15. Min hals är alldeles torr och det gör ont när jag sväljer. Min vattenflaska jag gett till Christina tidigare är dock tom. Jag suckar och reser mig från sängen. Jag måste ha vatten annars kommer jag aldrig somna om igen. Jag smyger fram till Christinas nattduksbord och tar vattenflaskan, hon visar inget tecken att hon kommer vakna. Jag lyckas även smyga ut från rummet utan att göra något ljud. Korridoren är knäpptyst som vanligt, jag antar att alla har återvänt till sina rum efter festen. Jag hoppas Dylan är okej bara. Mina bara fötter går med lätta steg längst den tråkiga korridoren målad i vitt med blå detaljer. Flicktoaletterna är bara några meter bort men jag stannar av när jag ser samma kille jag stött på i samma sällskapsrum två gånger tidigare, sitta i en utav sofforna. Han ser alldeles förstörd ut. Hans ansikte är blekt. Han kollar upp när han hör mig.

”What happend to you?” frågar han.

“I was just going to ask you the same.”

“I asked you first.” Envisas han.

Jag rycker på axlarna för att inte göra en så stor grej utav mitt svar. ”I had a nightmare.”

”Oh.” svarar han. Jag kan inte sluta fundera varför hans ansikte är så blekt. Jag tycker faktiskt synd om pojken, han ser alldeles förskräckt ut. Jag går fram till soffan han sitter i, sätter mig bredvid honom och stryker min hand upp och ner längst hans rygg för att lugna ner honom. Hans blick är fast på golvet och han andas fort.

”Do you have nightmares often?” frågar han plötsligt.

”Not really, no.”

“How do you react to nightmares?”

“I- I don’t know. I usually just drink some water and then I fall back to sleep.”

“Aren’t you afraid you will dream another one if you go back to sleep?” frågar han försiktigt.

“I’m not scared of dreams.” försäkrar jag honom.

Alla hans frågor får mig att bli förvirrad.

”Why were you crying earlier? Was it because of me?”

Jag tar ett djupt andetag. ”No. It wasn’t because of you.”

Det låter nästan som om han pustar ut.

”You know that bet you told me about a few days ago…”
“What about it?” mumlar han, det är tydligt att han inte vill att jag ska ha något med det att göra. Men jag är en nyfiken person, och jag har längre tänkt på vad det kan vara.

”What kind of bet is it? And you said that if you told me, it would ruin everything. But I can promise you that I won’t do anything to ruin your little bet or whatever you call it. I’m just… curious.”

“I can see that.” säger han.

“So, can you tell me?”
“No.”

“But why?” Jag känner hur jag börjar bli irriterad. Okej, stay calm Lauren, stay calm.

“Because it’s none of your business. And why are you sitting here comforting me when I’ve been a douche to you since day one?” Jag vet att jag sa att jag aldrig vill han något med honom att göra igen, men pojken ser alldeles förstörd ut och jag har något slags potential att hjälpa folk när de inte mår bra. Och jag kunde tydligt se på honom att han inte mår bra alls.

”Because I can see you’re not feeling very well right now.”

“Well, I don’t need your comfort.” Väser han plötsligt och flyttar ett steg bort i soffan. Jag suckar. Varför försöker jag ens? Jag reser mig från soffan och utan att säga något mer går jag till damernas, fyller min vattenflaska med iskallt vatten, går tillbaka, ser honom sitta kvar i soffan med händerna begravda i ansiktet men eftersom han tydligt visade att han inte behöver min tröst går jag bara förbi honom och tillbaka till mitt rum. Det som förvirrar mig mest är att jag på något sätt inte vill ignorera honom, eller inte ha något med honom att göra. På något sätt dras jag till honom trots att jag avskyr honom på samma gång som jag tycker om någon med honom. Det är något med honom, kanske kan det vara hans ögon, eller hans söta frågor han ställer när han inte visar sig vara en idiot, eller kanske hans fina leende… Jag skakar på huvudet som om tankarna på Harry ska försvinna och jag påminner mig om att jag har en pojkvän som jag älskar mest av allt. Herregud Lauren. 


Kapitel 12

 
 

Trots att vi kom fram till scenen lite senare än många andra lyckades Christina ändå trycka fram oss alla till nästan längst fram. Det förvånade mig att ingen reagerade på det och att inget bråk uppstod på grund av att vi trängde oss förbi en massa. Jag håller fortfarande i min flaska cider och tar lite klunkar då och då. Jag står fortfarande bredvid Dylan som är redan inne på sin andra öl han fått av Zayn som nu också hittat fram till scenen bredvid oss. Christina tar stora klunkar från sin cider mest hela tiden och skrattar för sig själv lite då och då, skriker och jublar åt ingenting, och kramas lite extra med Niall, Harry och Louis som står henne närmast. Niall ser ut att ha fått i sig minst lika mycket som Christina och kramas därför mer än gärna tillbaka, medan Louis och Harry ser bara irriterade ut när hon slänger armarna om deras axlar och släpper inte taget förrän de kramar henne tillbaka. Jag hoppas jag inte blir som Christina när jag är full… Jag ska inte ljuga, jag har lagt märke till att Harry inte druckit något under kvällen och han verkar inte ha gjort det heller, vilket får mig att undra varför han umgås med den sortens människor som tycks dricka varje kväll. Men det kanske bara är för ikväll, vad vet jag.

”What band is it?” frågar jag Christina som väntar spänt på att bandet ska dyka upp på scenen.

”Some girl group called Neon Jungle.” Aldrig hört talas om dem faktiskt.

Vi står och väntar i ytterligare 15 minuter innan fyra strålkastarna i alla olika färger på den häpnadsväckande stora scenen tänds. 4 strålkastare riktade ner mot scenen i fyra olika cirklar och skrik och jubel bryts ut när fyra tjejer klädda i färgglada kläder ställer sig i varsin strålkastare och ser ut över publiken. Christina blir helt till sig och tillsammans med många andra börjar hon såklart skrika som en galning, medan resten av oss står tysta. Man märker väldigt bra vem som druckit mest av oss här.

”Have you heard them before?” frågar Dylan som jag nu marker börjar snubbla lite på orden. Hoppas att han inte blir så full att han glömmer bort att det är mig han är här med, och inte någon annan. Jag vill som sagt inte bli lämnad ensam, jag tror inte Christina och hennes vänner vill ha med mig någon annan stans senare.

”Nope, have you?”

”No, they’re hot though.” flinar han. Jag skrattar och nickar instämmande. Tjejerna på scenen ser ut över folkmassan, alla ser stentuffa ut men cool stil på både kläder, hår och smink. Det är inte något jag skulle kunna ha på mig men tillsammans passar de otroligt bra i det. Musiken börjar spela, jag kommer direkt att tänka på Icona Pop, en billig version av dem. En utav tjejerna i bandet börjar sjunga, hon är helt fantastisk och har en cool röst. Jag hör att de är från England, vilket inte är så förvånande egentligen. Jag vet att skolan aldrig skulle ha råd att hyra något band från Amerika till exempel. Visst, min skola är stor och har säkert en hel del pengar men jag tror de kommer försöka spara pengar och lägga ut vissa mindre summor till andra saker än ett band. Alla elever börjar hoppa upp och ner till den dunkande basen som får hela kroppen att vibrera. Jag får något slags rus i kroppen av musiken, som får mig att börja hoppa med alla andra. Folk har händerna i lyften och slår i takt till musiken. Jag skrattar. Jag känner mig ung och fri. Jag dricker några fler klunkar från cidern som snart är slut. Redan? Jag känner mig inte ett dugg annorlunda på något sätt vilket jag är väldigt lättad över. Jag ska bara dricka färdigt min cider och sedan blir det ingen mer alkohol för mig ikväll. Jag har aldrig riktigt fått bra intryck av alkohol av flera olika anledningar.

”They’re super duper amazing.” skriker Christina för att överrösta musiken. Jag kan inte göra annat än att instämma och skratta med.Tjejerna är grymma och de har hela publiken på deras sida. Vissa tycks redan kunna texten. Jag försöker komma ihåg några meningar och sjunger med så gott jag kan, så att jag inte verkar helt efterbliven där längst fram vid scenen.

But I don’t look for trouble,

Yeah trouble looks for me.

Musiken får mig att känna mig alldeles glad inombords och den verkar ha samma påverkan på alla andra också. Det är kvällar som dessa jag har väntat på. Kvällar jag kan ha kul på, utan att ha Alex vid min sida. Jag brukar ha svårt för dessa kväller om Alex är med. Han skulle aldrig låtit mig uppföra mig som jag gör. Jag skulle aldrig fått ta emot den där cidern från Zayn. Jag skulle aldrig fått stå längst fram vid scenen. Jag skulle aldrig fått umgås med fulla människor. Jag skulle knappt få fara hit överhuvudtaget. Det är förstås skönt att veta att han bryr sig om mig, men jag är 18 och jag tycker att det är dags för Alex att inse att han inte kan bestämma vart jag ska gå eller inte. Jag bestämmer över mig själv, punkt slut.

 

Efter endast tre låtar lämnar de fyra tjejerna scenen efter ett flertal tack och bock. Skriken tystnar när de inte längre syns på scenen och ny musik börjar spela fast från en dator.

Christina kommer fram till mig och kramar om mig hårt igen, för säkert 10de gången ikväll.

”They were amazing, oh my god.” Svamlar hon.

”I know right.”

”God I am so drunk.” säger hon och skrattar sedan. Jag tar tag i hennes kropp när hon håller på att falla och tittar på Dylan som ser skeptiskt på henne.

”I think she’s got a bit too much alcohol.” Säger han och jag håller med honom. Hon måste ha fått i sitt rejält mycket för att vara i ett sådant dåligt tillstånd som nu.

”You should probably take her back to your dorm.” säger Louis som hört vår lilla konversation. Louis har rätt.

”I can take her.” säger plötsligt Harry av alla människor, innan jag ens hinner reagera. Han tar Christina i handen och säger hejdå till Louis och Niall, möter min blick snabbt innan han sitter buttert bort och försöker få med sig Christina som försöker med alla de krafter hon har kvar att stanna. Men Harry är starkare och lyfter henne över axeln och går iväg med henne lätt som en plätt. Jag skrattar nästan lite åt synen. Tills att Harry ryggtavla inte längre syns i havet av folk vänder jag mig mot Dylan som jag ser tar emot ännu en öl av Zayn.

”Going all in tonight I see.” Säger jag och höjer ögonbrynet mot honom. Jag som hade fått för mig att han inte skulle dricka något ikväll.

”You want one too?” frågar Zayn men jag skakar motvilligt på huvudet men ler ändå tacksamt.

”No thanks, I’ve had enough.”
”You’ve had one?” säger Zayn skrattretande men ändå på ett gulligt sätt, han menar ingen illa, det vet jag. Men han kanske inte är van att umgås med folk som faktiskt inte dricker.

”That’s enough for me.” skrattar jag. Plötsligt känner jag hur min mobil i fickan börjar vibrera. Jag tar upp mobilen och tittar på displayen, det är ett okänt nummer. Jag väljer att ignorera samtalet. Vad det än är kan det vänta tills imorgon. Nu vill jag fortsätta njuta av kvällen. Jag hinner knappt göra något annat innan det ringer igen. Jag suckar och svarar väl ändå, det kanske är något viktigt trots allt.

”Hello?”

”I need the keys to your dorm. Christina didn’t take hers.” Jag behöver inte fråga utan hör direkt att det är Harry. Jag undrar för det första hur han fick mitt nummer och sen undrar jag också hur Christina kunde varit så dum att glömma hennes nycklar. Kommer det bli såhär i framtiden att jag måste springa genom hela campus för att hjälpa henne in?

Jag suckar. ”Fine.” och lägger sedan på. Jag vänder mig mot Dylan, Niall, Louis, Zayn och Liam och förklarar vart jag ska. Dylan frågar om han ska följa med men jag säger att han får stanna om han vill och umgås och ha kul. Jag kramar alla killar hejdå och lämnar sedan stranden, den stora lägerelden och det trevliga sällskapet bara för att min rumskompis varit slarvig och glömt sina nycklar. 

 
 

Kapitel 11

 
 
"I'm leaving now." säger Christina som redan står i dörröppningen. Hon är klädd i en svart, tight klänning och svarta strumpbyxor. Hennes hår är plattat och sminket är lite svartare än vanligt. Hon ser ut som en sexig rockgirl. 
"Okay, have fun." säger jag, som själv försöker få en någorlunda bra linje med eyelinern som tyvärr aldrig vill bli bra vilket bara resulterat att jag ser ut som en panda. 
"I will, and you too, have fun with Dylan. Maybe we'll see eachother at the campfire later?" 
Jag nickar som svar och ser hennes försvinna ut genom dörren. Klockan är bara 5 än, men känner jag Christina rätt kommer hon och hennes kompisar förfesta tills klockan är 11 och sedan bege sig till lägerelden. Dylan är här om en timme, vi ska först hitta något ställe att äta på och sedan spendera resten av kvällen framför lägerelden och lyssna på alla band som uppträder, kanske skaffa nya vänner och bara umgås helt enkelt. Jag har aldrig varit bra att skaffa nya vänner, utan har alltid varit den som går längst bak och hoppas att mina vänner presenterar mig för de andra jag inte känner. Förhoppningsvid kan Dylan hjälpa till lite ikväll. 
När jag slutligen lyckats få till mitt smink drar jag på mig en enkel outfit - en grå tröja med volang från midjan och ett par svarta jeans. Jag flätar allt mitt hår på ena sidan så det blir en stor, slarvig fast ändå fin fläta. Jag skickar ett sms till Alex bara för att påminna honom att jag ska ut ikväll och kommer inte ha möjlighet att prata. Jag blir fortfarande lite småirriterad varför Alex ens var tvungen ta upp om Dylan och mig, jag som trodde han litade på mig till hundra procent att han inte ens behöver fråga om han behöver vara orolig om jag umgås med en annan kille. Jag vet redan om att Alex har många tjejkompisar men jag känner mig inte det minsta orolig över det. Jag vet att han aldrig skulle göra något med någon annan, det har han till och med sagt och lovat. Efter att ha varit tillsammans i över 1 och ett halvt år så är det väl självklart att man litar på varandra. Mitt förtroende för Alex är så starkt som det kan bli. 
Några lätta knackningar på dörren hörs och jag öppnar den med ett leende. Där står Dylan klädd i svarta jeans och en vit t-shirt. Det förvånar mig att han är singel... 
"Ready to go?" 
Jag nickar och greppar tag om min handväska som står på golvet just framför dörren. Vi lämnar mitt rum och tillsammans, sida vid sida, går vi ut från byggnaden och ut i den smått kyliga septemberkvällen. Jag var smart som tog med mig en jacka i handväskan i fall att jag skulle böja frysa så jag skakar. Dylan verkar dock inte ha med sig något varmare att ha på sig annat än hans t-shirt, men enligt mina teorier fryser killar inte lika lätt som tjejer. 
"Are you alright?" frågar Dylan efter att vi gått tysta ett väldigt bra tag.
Jag rycker på axlarna, "Just homesick." 
Jag hade knappt varit borta i en vecka och jag hade redan hemlängtan, det fick mig nästan att ångra att jag sa det, Dylan måste väl tro att jag är en liten fjant som inte klarar sig utan mamma.
Han lägger armen runt om mig och skrattar ett sött skratt, "It's okay, I get homesick easily too." Skönt, då är jag inte ensam. 
"And I miss my boyfriend, I'm not used to be away from him. Neither my mum, I've lived with her my entire life and she means the world for me. It's hard to be away from the people you love, you know."
Att lämna min mamma ensam för Universitet var inget lätt beslut. Inte efter de senaste åren som vi byggt upp vår relation till något starkt jag inte ens trodde det var möjligt. Sedan pappa försvann har det alltid varit jag och hon. 
Dylan suckar, "I know. My parents are my everything and being away from them is tough, but it's working." säger han. "But let's forget about home, only for tonight alright?"
Jag skrattar, "Alright." 
 
Nere vid stranden står den största lägerelden jag någonsin sett, ungefär som en majbrasa fast större. Det får mig att tappa hakan för jag har aldrig i hela mitt liv varit med om en sådan stor brasa förut. Det kryllar av ungdomar överallt. De flesta ser lite berusade ut. Glada. Energifulla. Exalterade. Fria. Jag och Dylan är bara en i mängden. Jag försöker se om Christina är här men hon syns inte till, men det är inte så lätt att känna igen någon här när det är proppat med folk. Jag håller mig tätt intill Dylan för att inte tappa bort honom, jag vill helst inte hamna ensam ikväll. Dylan föeslår att vi kan gå och prata med hans rumskompisar och några andra av hans vänner, jag nickar och vi armbågar oss genom folkmassan fram till två killar som båda står med var sin flaska i händerna som mest troligt är fylld med alkohol. 
"Hey man." säger en utav killarna och kramar om Dylan hårt. 
"Guys, this is Lauren." skriker Dylan för att överrösta allt skrik, jubel och dessutom musiken som spelas väldigt högt med en grym bas. 
"Nice to meet you Lauren." säger samma kille som just kramat om Dylan och han räcker fram handen åt mig som jag vändligt tar i. 
"I'm Zayn." Jag antar att Zayn och Dylan är rumskompisar. Zayn verkar vara en trevlig kile. Svart hår och bruna, djupa ögon. 
"And I'm Liam" säger då Liam och jag tar även i hand med honom. 
"Lauren." säger jag försiktigt, jag har som sagt aldrig varit den som hörs mest och jag brukar lätt bli osäker och hamna i bakgrunden om jag inte känner människorna jag umgås med. 
"Do you want something to drink?" frågar Zayn och tittar på både mig och Dylan. Jag ser på Dylan som ser på mig, han rycker på axlarna så som "Varför inte?" och nickar sedan åt Zayn. Zayn tar fram en slags kylbag som är fylld av dricka i alla möjliga sorter. Han lämnar över en öl åt Dylan och en cider till mig. Jag har aldrig riktigt supit mig full förut, knappt ens druckit något alls, bara smakat. Men nu går jag på University och jag är mer eller mindre vuxen snart. Dessutom kommer mamma aldrig få reda på något, så varför inte. Jag tackar Zayn med ett leende och tar en första klunk, det smakar gott, ungefär som den där isglassen Twister. 
"How do you guys know eachother?" frågar Zayn och förflyttar blicken mellan mig och Dylan. 
"We have classes together." svarar Dylan. 
"Are you in first year too? Zayn och tittar på mig. 
"Yes." svarar jag med en svag stämma. 
"Is everything alright?" Zayn skrattar. 
"I'm not really used to talk to new people, I'm sorry." säger jag och fnissar över hur töntig jag är. Jag ser ner i marken. 
"Hey, it's okay. I don't bite." Han ler ett charmigt leende åt mig och jag kan inte låta bli att le tillbaka. Plötsligt hör jag någon ropa mitt namn, det hörs vara långt bort och jag söker med blicken över alla hoppande och glada ungdomar. Till slut ser jag Christina kämpa sig igenom folkmassan och hon kommer närmre och nämre, och såklart; med hennes vänner bakom sig. Great. 
"Is that your roommate?" frågar Dylan. 
"Mhm..." mumlar jag. Jag ser redan på långt håll att hon är full. När hon slutligen är framme vid mig slänger hon sig runt mina axlar och kramar om mig hårt. 
"Are you having fun?" frågar jag och skrattar för att inte verka irriterad. 
"So fun." ropar hon och tar en klunk av hennes cider hon håller i hennes vingliga hand. Bakom henne står Niall, Rebecca, Alice, Louis och Harry. Hela klanen samlad. 
Jag möter Harrys blick men tittar genast bort, jag försöker påminna mig själv att jag ska hålla mig borta från Christinas vänner. 
Jag presenterar Christina för Dylan, som aldrig träffats förut, och hon börjar genast att bomba honom med frågor. Jag ser att Dylan håller sig för skratt, det är inte lätt att hålla minen när man knappt hör vad hon säger. Hon svammlar alldeles för mycket och snubblar på orden. 
"I think the band starts to play soon. Follow us to the stage?" frågar Christina och pekar bort mot en stor scen jag dumt nog missat. Jag ser på Dylan för att se vad han tycker. Han verkar inte ha något emot det så han nickar. 
"Sure." svarar jag på Christinas fråga och hon sker upp i ett leende. 
"Let's go then." säger hon och drar med mig, Dylan och alla hennes vänner bort mot scenen. 

Kapitel 10

 
 
"Oh my god I'm so-"
"Give me my phone back you little-" morrar Harry men stannar upp när han hör mig klampa in. Jag pustar nästan ut när jag märker att jag missuppfattade situationen helt och hållet. 
"Oh, hi Lauren. You've already met Harry." skrattar Christina. Harry, som fortfarande hukar sig över henne, gör ett nytt försök att få hans mobil ur hennes grepp. 
"Christa, let go of it." Hans käke är spänd och helt ärligt tror jag inte att han fejkar sin aggression. Om inte Christina lämnar tillbaka hans mobil snart så vet jag inte vad han kommer att göra. Tillslut släpper Christina taget om mobilen och Harry drar åt sig den innan han passerar mig utan att ens se på mig och lämnar rummet. 
"Wow." säger jag och skrattar lite osäkert medan jag hänger min tunga skolvecka full med böcker på skrivbordsstolen. "I seriously thought I interruped someting... sexual." fnissar jag. 
"What?" utbrister Christina och ser alldeles chockad ut. "No, no, no. Not with Harry."
"Why not? You guys would be cool together." säger jag och ler, även om jag inte har någon aning om hur han egentligen är, men eftersom de är bra vänner antar jag att de är rätt så lika varandra. 
"Uh uh. I mean, yeah we've been making out a lot before but I would never date him. I would never date anyone, like I said before. I'm not that kind of girl who wants a boyfriend, just like Harry doesn't want a girlfriend." säger Christina. Jag blir helt förvirrad; hur kan man inte vilja ha en pojkvän eller flickvän? Det är ju det bästa som finns. 
"Okay." säger jag och rycker på axlarna. Jag antar att jag inte ska ge henne några kärleksråd när hon ändå inte har någon nytta av dom. 
"What have you been doing all night? I waited for you to come home." säger Christina och försöker låta så ledsen som möjligt men hon är faktiskt inte så speciellt duktig på teater. Jag skrattar.
"I'm sorry, I was watching the cheerleading-team's practice."
 Christina skrattar, "Why?"
"Because it looked cool. I even talked to the team captain, she was sweet."
"Wait, Brittany?" frågar Christina och ser nästan lite äcklad ut. Jag nickar. "No, no Lauren. No. Don't go near that bitch. She will destroy you. She will... destroy your life. She's a nightmare. She's a... She's-"
"Hey, calm down." säger jag lugnande efter att jag märkt hur hon höjt rösten och börjat babbla på så jag knappt försod henne. "What has she ever done to you?"
"More like what has she done to everyone." säger hon buttert. Jag kan inte föreställa mig Brittany att vara elak mot någon, hon verkade i mina ögon som en trevlig person med inte något dumt ord till någon. Chrstina kanske tänker på fel Brittany. Men det har jag svårt att tro, hur många Brittany finns det på den här skolan som är kapten över hejarklackslaget? 
"Oh please, just because she's captain of the team doesn't mean she's horrible as you describe her." säger jag och försvarar Brittany trots att jag bara haft en tio minuters lång konversation hittills. 
"Trust me, you don't want to be friends with her."
"I'm not planning on that either but I still don't think she's a horrible person."
Christina rycker på axlarna, "Just trying to help you, but sure if you want to get to know her that's fine." Jag hör ironin i hennes röst och jag kan inte låta bli att skratta. Men om jag fortsätter att försvara Brittany kanske Christina snart hoppar på mig. Vad vet jag? Jag släpper det och byter samtalsämne. 
"Hey can I ask you a question?"
"Sure." säger hon och sätter sig med benen i kors på hennes säng. 
"Has Harry ever talk about me? He doesn't seem very happy with me and I would really like to know why he's ignoring me all the time."
"No." säger hon men tvekar lite på rösten. "He hasn't talked about you. He mentioned you were in his math class but nothing more." Trots att hon låter osäker väljer jag att tro på henne. Varför skulle hon ljuga?
"Okay." svarar jag svagt. 
"I'm sure he doesn't hate you though, he couldn't never hate you. No one can. Besides, he doesn't even know you." säger hon och ler ett varmt leende. Jag väljer att tro henne om den saken också.
 
Än en gång går jag till flickornas för att ta mig en dusch så jag slipper göra den på morgonen innan skolan imorgon. Jag packar min badväska och säger hejdå till Christa så länge innan jag går längst de fyra korridorerna innan jag är framme. Jag tar go tid på mig att duscha, det är ändå ingen kö. Vill man duscha utan att behöva stressa på grund av kö ska man gå vid den här tiden. Klockan är nästan elva på kvällen, fråga mig inte varför jag gick så sent när jag väl ska upp vid sju imorgon. Jag står kvar under det varma vattnet ett tag innan jag tillslut måste göra mig klar för sängen innan klockan blir ännu senare. Jag byter om till mina mjukiskläder, rufsar till mitt hår och ser mig i spegeln en gång. Mitt nakna ansikte ser alldeles blekt ut. Jag ser trött ut. Jag ser... vuxen ut. Trött -men vuxen. Jag har just börjat på university. Framtiden skrämmer mig lite och jag föredrar inte att prata om den. Jag vet inte vad jag vill göra när jag blir äldre. Jag vill arbeta med människor men med vad har jag ingen aning om. Jag skakar bort alla tankar kring framtiden, det finns gott om tid att tänka om det senare. Jag tar min badväska runt axeln och lämnar det tomma badrummet. 
Som vanligt är det tyst i korridorerna. Jag vet inte om jag tycker det är mysigt eller skrämmande. Med tanke på hur många elever som bor här är det konstigt att det inte hörs något ljud, klockan har blivit halv tolv men alla går väl inte och lägger sig tidigare än så? Det är bara mina lätta fotsteg som låter. Jag passerar sällskapsrum efter sällskapsrum, och får syn på samma kille jag funnit i samma sällskapsrum dagen innan. 
Han tittar upp från sitt knä och får syn på mig. Hans ögon säger mig inget, inte hans mun heller för den delen. Trots att jag stannade upp när jag såg honom så börjar jag om att gå, jag ska inte slösa bort min tid på någon som uppenbarligen inte vill slösa sin tid på mig heller. 
"Wait." hör jag honom ropa när jag gått några meter bort. Jag stannar av igen, vänder mig om och ser förvirrande på honom. 
"Huh?" Vad vill han möjligen vilja mig?
"Can you stay here for a while?" Hans röst låter osäker, så fruktansvärt osäker och det får mig nästan att bli osäker själv. Och varför vill han att jag av alla människor ska stanna? 
"Sure." säger jag förvirrat och går fram till soffgruppen och sätter mig i den mittemot honom. Han ser ner i hans knä när jag sätter mig och ser inte heller upp på mig trots att det går flera sekunder.
"So, any reason why you want me to stay here for a while?" frågar jag och lutar huvudet på sned när han ser upp på mig. 
Han skakar på huvudet och ser ner i hans knä igen men svarar inte på min fråga.
"You couldn't sleep?" frågar jag och höjer på ena ögonbrynet. Med tanke på att det var orsaken till förra gången han satt här i sällskapsrummet mitt i natten så är det inte konstigt om det är samma anledning ikväll.
Han rycker på axlarna, "Didn't even try to." 
"Why? Don't you like to sleep?"
"Why do you always ask so many questions?" Hans röst låter irriterad men när han ser upp på mig så flinar han. Jag sa ju det, att mina frågor bara irriterar folk. 
"Sorry." mumlar jag. "I love sleeping actually. I would sleep for a whole day if I could." Jag himlar med ögonen åt mig själv när jag kommer på mig själv att jag pratar alldeles för mycket. 
Harry skrattar tyst för sig själv, "You surely don't seem like a girl who sleep för long."
"Why not?" 
"To me, it feels like you go up a 5am, go out for your morning walk, come back, take a shower, do your hair and make-up and all that shit before you go to school."
Jaså, det är så han tror om mig. 
"If that's what you think about me - your wrong." säger jag irriterat. "You have to get to know me to know how I really am."
"What if I don't wanna get to know you?" Ursäkta?
Jag ger honom en blick, en blick som säkert kunde döda om nu det vore möjligt och reser mig från soffan och börjar gå min väg. 
"Hey, I'm sorry."
Min hand fångas in i hans och jag vänder mig ilsket om och rycker åt mig min hand. 
"You're what?" säger jag malligt för att få honom att upprepa de två orden som alltid brukar vara så svåra för pojkar att säga.
"I'm sorry. I just think we're too much unlike and why I'm acting like a douche is because my friends and I made some sort of bet and-
"A bet about me?"
"No, not only you. Basically all the girls on this school."
"What's the bet then?"
Han fnyser, "Like I'm telling you that. That would ruin everything."
"You can tell me, I won't tell anyone." säger jag. Han tar efter andan ett flertal gånger, säkert påväg att berätta om vadet han och hans vänner gjort, men han ångrar sig varje gång och skakar på huvudet. 
"I don't even know why I mentioned this to you. You're not even my friend." säger han och skakar irriterat på huvudet och ser ner i hans knä. 
"And you probably will never be either." morrar jag, innan jag argsint vänder mig om för sista gången och går iväg från den mystiska och otrevliga pojken jag inte längre vill ha något med att göra. Aldrig, aldrig nånsin igen. 
 
Jag stampar in i rummet. Christina ligger i hennes säng och redo för att sova, men hennes sänglampa är tänd så jag väckte henne inte i alla fall. Jag suckar högt och slänger mig ner på sängen utan att orka göra något i ordning inför imorgon. 
"Woah, what happened?" frågar Christina och sätter sig upp i hennes säng. 
"Your friend Harry is the biggest peice of shit I've ever met in my entire life."
"What's going on? What happened? Did he snuck into the girls room and..."
"What?" utbrister jag. "He would actually do that?"
Christina rycker på axlarna, "He's done that a couple of times." 
Tanken får mig att må illa. Det är verkligen över mig honom, inte för att något någonsin börjat, men jag ska försöka se till att jag aldrig kommer se honom igen. 
"But seriously, what did he say to you?"
Jag suckar igen, för säkert femte gången, "He didn't exactly do anything. He's just very unfriendly and mean." 
"I can't fight you on that one." säger Christina, som om hon också tycker att han är en otrevlig och taskig människa. Vilket förvånar mig, hon sa ju att dom var vänner, eller?
"But he's your friend?"
"Sometimes he is, yeah. But sometimes he can be cruel and... well, long story short - he has crazy mood swings."
Jag skrattar, "I can tell."
"Hey, I got an idea." säger Christina glatt. "You can come with us to the campfire. All of my friends are going together, you should join us."
"I've already made plans with Dylan and I'm going there with him." säger jag, och känner mig faktiskt lite lättad att Dylan hann fråga mig före. Det är nog bäst för mig att hålla mig undan från Christinas kompisar. 

Kapitel 9

 
 
"Hey Lauren." hör jag Dylan ropa när jag är på väg ut mot campusområdet för att sedan ta mig till mitt rum. Jag vänder mig om och väntar tills att han sprungit ikapp mig.
"Hi." svarar jag och fortsätter att gå. 
"Have you heard about the campfire?" frågar han lite försiktigt och ser ner på den lövtäckta marken vi går på. 
"I don't know. Should I?" 
Dylan fnissar, "It's a huge campfire for all the students on this school." När jag väl tänker efter kanske jag visst hört talas om den. Det måste nog vara det som står på alla anslagstavlor runt om hela campus. 
"Oh." säger jag intresserat. "So, what's so big about it?"
"I don't know really. I heard that some band are performing, and I don't know people are saying it's cool and yeah. Most of the students I've heard talking about it are planning to get drunk as hell." 
"On campus?" frågar jag häpet. 
"Yeah, crazy right?" skrattar han. 
"Are you planning om going?" frågar jag honom.
Han kliar sig i nacken, "Yeah... that's why I came to you. I was going to ask you if you wanted to go. With me." Hans röst låter nervös och osäker, vilket jag bara tycker är sött. 
"Yeah sure, I'll come." svarar jag och får se Dylan spricka upp i ett leende. "When is it?"
"On Friday."
"Well, I'm looking forward to Friday then." 
Vi går tillsammans genom campus tills vi är framme vid Dylans byggnad. Skolans sovsalar ärr uppdelade i tre olika byggnader. Dylan bor inte i min byggnad så jag kramar honom hejdå innan han småspringer in till hans byggnad. Klockan är bara fyra, jag har hela kvällen framför mig, så jag bestämmer mig för att gå en runda runt campus, man vet ju aldrig vad man kan stöta på.
Jag går igenom en park. Den är omgiven av små enar, i mitten finns en stor fontän och det finns åtminstone tjugo parkbänkar utspridda på området. Det ser mysigt ut. Jag kommer att tänka på mig och Alex, vi brukade alltid sitta på samma parkbänk vi satt på under vår första dejt och det minnet gör mig glädje. Min fina Alex... Just ja, Alex! Jag gräver i fickan efter min mobil och slår direkt in hans nummer, såklart kan jag det utan till efter ett x antal telefonsamtal till honom. Jag håller mobilen mot örat medan jag fortsätter min vandring runt campus.
"Hey." svarar han glatt på andra sidan luren. Bara av att höra hans röst, och att höra honom säga mitt namn gör mig genast mycket gladare än vad jag redan var. 
"Hi, I miss you." säger jag och putar med läppen trots att han inte kan se det. 
"I miss you too. How's your new school?"
"It is... big."
Jag hör honom skratta. "Anything more? Have you met any new friends? How's your roomate? Your teachers?"
"Hey, take it easy with the questions." skrattar jag. "Well firrst of all, my roommate is... she's special but I like her." 
"How is she like?" 
"She's like this punk, rok, emo kinda girl. She wears a lot of make-up and her clothes are mostly black, just like her make-up. She told me to say hi to you by the way."
"You told her about me?" Jag hör på hans röst hur han ler. 
"She saw a picture of us so I told her, I hope that was okay?"
"Yeah, why shouldn't it be? I'm glad you told her, I thought maybe you had forgotten about me." Han flinar, det är jag helt säker på. 
"Why would I? You're my boyfriend." skrattar jag. 
"I know, we just haven't met in a while and we haven't even talked since you left."
"I left two days ago." säger jag och himlar med ögonen. 
"I know, sweetie. I just miss you, that's all."
Att höra hans röst spricka så där, bara för att han saknar mig, skär i hjärtat. Jag saknar att inte kunna spendera lika mycket tid med honom, och inte kunna prata med honom lika mycket som förut. Skolan kommer ta upp nästan allt för mycket tid för mig för att jag ens ska hinna ringa honom varje dag. 
"What are you doing this weekend?" frågar han. Jag funderar om jag ska berätta om den 'stora lägerelden'. Berättar jag kommer jag känna mig tvungen att bjuda med honom, men jag som redan lovat Dylan. Men jag har lovat honom från dag ett att vara ärlig, så jag berättar precis som det är. 
"I'm going to a campfire with Dylan."
"Dylan?" Han låter förvånat. 
"He's a friend. We have classes together."
"Should I be worried?"
"What?" utbrister jag, nästan för högt för jag märker hur jag får ett par blickar på mig när jag passerar ett litet café. "Ofourse not. Why would you even ask such a stupid question?" Jag blir faktiskt lite upprörd att han ens frågade. Jag som trodde att han litade på mig. 
"I'm only joking with you. I know you would never do anything with somebody else." Åh, jag tänkte väl det. Men tanken släpper inte bara för det.
"Look, Alex, I have to go. We'll talk later, okay?"
"Try atleast to call me every night when you've got time, alright?"
"I will try." svarar jag. 
"Good. I love you."
"Love you too." säger jag tillsist innan jag lägger på. Det var skönt att höra han röst. Två dagar utan den och jag börjar redan sakna honom. Är jag galen? frågar jag mig själv. Förälskad, det är kanske det rätta ordvalet.
 
Jag passerar alla möjliga ställen man kan tänka sig. Det förvånar mig hur mycket som finns här på campus, jag skulle ju faktiskt kunna överleva här. Det finns ett café, en slags butik som liknar 7/11 och sedan finns det privatpersoner som säljer egna grejer. En tjej från min matteklass säljer sina egengjorda halsband till exempel. Jag passerar fotbollsplanen, där urläckra tonårskillar springer omkring och värmer upp innan deras träning. På planen bredvid står ett gäng cheerleaders och gör precis som fotbollskillarna, värmer upp. Jag önskar ibland att jag var insatt i en sport, då hade jag i alla fall något att göra efter skolan istället för att gå omkring på campus och fördriva tid. Jag bestämmer mig för att titta på då cheerleading-tjejerna tränar, jag har alltid tyckt att cheerleading är en cool sport, men det är ingenting för mig. Visst, jag är vig, men alldeles för osmidig att kunna göra volter och allt annat de håller på mig. Jag sätter mig på läktaren där det redan sitter ett par andra människor. Större delen är tjejer och de ser ut över planen, mest troligt för att heja på deras tjejkompisar. De få killar som sitter där är väl mest troligt där för deras flickvänner är där. Jag slår vad om att Alex skulle göra det för mig. 
De extremt talangfulla tjejerna bildar en slags pyramid och det får mig att bli alldeles häpen. Visst, jag har såklart sett på film men att se det i verkligheten gör allt så mycket coolare. 
"Pretty cool, huh?" säker en röst bakom mig och plötsligt sätter det sig någon ner just bredvid mig. Hennes blonda hår är uppsatt i en perfekt svans och hon har på sig en cheerleadinguniform. 
"Very. I can't believe their actually doing it." säger jag. Den blonda flickan skrattar ett bedårande skratt som visar hennes vita, perfekta tänder. 
"It takes practice." 
"Why aren't you down there joining them?" frågar jag, eftersom tanken slår mig att hon måste vara en i laget.
Tjejen suckar, "I hurt my ankle the other day." Hon pekar ner på sin fot som har ett sort bandage runt sig, och det är inte förrän nu jag upptäcker kryckorna som ligger på bänken bredvid henne. 
"Oh, I'm sorry." 
"It's okay. The doctor said I'll be able to walk again in a few weeks." säger hon och rycker på axlarna. 
"Do you want to join the team?" frågar hon plötsligt helt ut från ingenstans och jag skrattar till av hennes plötsliga fråga. 
"Me? No way. I'm not very good at these things." säger jag och pekar ner på planen då tjejerna springer och gör en handvolt, det ser hur enkelt ut som helst när dom gör det. 
"Oh come on, you can't be that bad." säger hon. 
"Trust me, I am that bad." konstaterar jag och skrattar. 
Tjejen suckar men skrattar ändå, "Oh well. Since I'm the leader of the team you can always come to me if you change your mind. I swear, if you try, you won't forget it. It's fun. And we need new members since the old students here left."
Jag kan knappt fatta att kaptenen för cheerleadinglaget faktiskt erbjuder mig en plats i laget. 
"I'll think about it." svarar jag, trots att jag nästan är säker på att det aldrig kommer att hända. 
"I'm Brittany by the way." Hon håller fram hennes hand och jag tar tag om.
"Lauren."
 
Det har börjat falla ett mörker över London och kylan kryper sakta in. Jag har alldeles för lite kläder på mig för att kunna sitta här och se på då hejarklackslaget tränar, så jag säger hejdå till Brittany och börjar min gång hem till mig igen. Det känns fel att kalla det mitt hem, trots att det faktiskt är mitt hem, mitt nya hem. Dörren är låst när jag rycker i handtaget så jag letar efter min lilla nyckel och finner den efter många nervösa tankar att jag tappat den. Jag måste se till tt fixa en nyckelring innan den försvinner på riktigt... Jag vrider om låset och öppnar dörren, men jag får en chock när jag finner Christina i hennes säng, med en kille med brunt, lockigt hår över sig. 

Kapitel 8

 
 
Min mattelektion börjar snart, jag springer sista biten för att inte komma försent. När jag anländer till klassrummet har nästan alla kommit, men jag är inte ensam att dyka upp lite senare än läraren. Dylan ler åt mig när jag märker honom lite längre bak i klassrummet och jag bestämmer mig för att sätta mig ner bredvid honom. 
"Hey." säger han och drar ut min stol. Jag ger honom ett leende som tack. Han är klädd i en svart sweatshirt och ljusa jeans, om det var något jag lade märke till då jag först såg honom var att han hade en väldigt bra smak på kläder för att vara kille. 
"Hi." 
"Are you ready for the 'real' first day of school?" Är jag?
"Yes, totally ready. You?" 
Dylan rycker på axlarna, "I don't know. Math isn't my strongest subject so that's why I'm here, to get better."
Det förvånar mig faktiskt, för jag valde matte av samma anledning. Matte har aldrig varit mitt starkaste ämne så jag såg detta som ett tillfälle att bli bättre.
"I'm sure we'll both do fine." säger jag med ett leende.
"Alright, class." ropar läraren och kämpar i säkert över en minut att då tyst på alla. Det är inte lätt när det är nästan 40 personer. "I'm going to hand out your books. Be careful, don't lose them. If you do you will have to pay for it." säger min nya mattelärare, en gammal man, säger 50 år, väldigt tråkig att lyssna på och klädd i avskyvärda byxor, en lila skjorta och en svart väst för att slutföra looken. Okej, han må vara gammal men ett litet sinne för styling bör han väl ändå ha? Jag kommer på mig själv att stirra på hans outfit när en bok kastas ner framför mig på bänken och jag hoppar till. Matteboken är tjock, flera hundra sidor, och så fort jag öppnar den möts jag av tal och tecken jag aldrig stött på tidigare. Jag sjunker ner i min stol, suckar, och frågar mig själv varför jag valde matte av alla kurser. 
Efter tio minuter av lektionens gång, och läraren har börjat prata om ekvationer, öppnas dörren helt plötsligt och en pojke med brunt krulligt hår kommer inrusande. Det tar inte lång tid för mig att identifiera personen. Det är Harry. Läraren skjuter en argsint blick på den försenade killen. 
"Sorry I'm late." mumlar Harry.
"Mr. Styles, how nice of you to join us. I was just talking about equations, but maybe I should teach you the clock instead?" Mr. Parker må vara gammal men lite sinne för humor verkar han ha i alla fall. "Please, have a seat." 
Harry muttrar något troligtvis ingen annan än han själv kan tyda och går mot den enda lediga platsen som finns kvar i klassrummet. Bakom mig. Jag tittar inte ens på honom när han går förbi min bänk. Vem vet, märker han att jag kollar på honom kanske han går till attack. Jag kanske överdriver. Men med tanke på vårt första möte, och sedan igår, verkar han inte tycka om mig så speciellt mycket. Men vad spelar det för roll, ändå?
Mr. Parker fortsätter sin genomgång om ekvationer och uttryck, just den delen av matten jag har som extra svårt för. Jag försöker hänga med och ta in allt han säger, jag skriver av hans anteckningar på tavlan men allt går så fort fram att trots att jag försöker så är det omöjligt att hinna med i hans takt. Jag får väl hoppas att Dylan förstår sig på det här mer än mig, han kanske kan hjälpa. Efter en halvtimmes genomgång ger han oss tid att arbeta med ett blad han lämnar ut till oss. Ett blad fullt av uttryck och ekvationer i olika svårighetsgrader. 
"Hand this in when you're finished and then you'll be free to go." säger Mr. Parker och sätter sig ner vid sitt skrivbord. Jag tittar på pappret, den första uppgiften är svår, men ändå är det den enklaste svårighetsgraden. Jag suckar igen, för säkert femte gången under bara den här lektionen. 
"Are you okay?" viskar Dylan.
"Do you understand any of this?" frågar jag.
Han lutar sig mot min bänk, och med pennan i handen försöker han förklara.
"Basically, you want to know what value has, right? So you just have to divide 24 with 6 to ind out the value of x." Han låter så insatt och smart när han förklarar och ritar i mitt block hur han tänker. "Do you get it?"
"Yeah, I get it now." säger jag, med faktiskt sanning i rösten. "Thanks." 
Jag tittar på andra talet, jag tänker på vad Dylan just förklarade och gör samma sak. Jag vet att 8x är 32, vill jag då veta vad x är så delar jag 8 med-
Mitt smarta tänk avbryts när en stol skjuts bak bakom mig och Harry passerar min bänk och går fram till Mr. Parker som tittar skeptiskt på Harry, som lägger fram sitt blad på katedern och lämnar klassrummet med allas blickar i ryggen. Är han klar? Redan? Jag som just blev klar med första talet av 10. Jag vet inte vad jag ska tro om honom, antingen är han väldigt smart eller så hoppade han över alla uppgifter. Jag skulle nog satsa på det andra alternativet. 
 
Lunchdags och jag står utanför matsalen och väntar på Christina som idag kommer i rätt tid. Medan vi fyller på mat på våra brickor berättar hon om hennes roliga morgon. 
"And then the teacher said that we only had two days to study the whole European map, I'm screwed." säger hon och fortsätter att komma upp med orsaker till varför hon hatar hennes ny geografilärare. "He even gave us homework, the first day. I mean, who does that?" 
"Him, obviously." skrattar jag.
"Oh hush up, let's go find a table." säger hon och vi tar våra brickor med mat och går mot det första lediga bord vi ser, det sitter redan några andra där vid, men bordet är stort och det finns gott om plats trots att vi sätter oss där. Eleverna bredvid oss verkar då inte ha något emot oss, de märker oss säkert inte ens, de är alldeles för upptagna med att diskutera om maten och om dess resa genom alla möjliga länder innan den hamnade just på denna skola, i denna matsal och på dennes bricka. 
"So, anything exciting that happened in your math class?" frågar Christina och slevar i sig en stor tugga fisk. 
"Not exactly. It's hard, I'm not that good at math." 
"You, Lauren Palmer, not good at math?" Christina verkar förånad. 
"Yeah, I've always been bad at math, even though how hard I try." säger jag och rycker på axlarna. Det är inte direkt så att jag skäms över att vara dålig i matte, alla kan väl inte vara bra på allt heller. 
"Wow, and I thought you had A's all the way."
"No." utbrister jag och skakar på huvudet. "Well, almost." fyller jag i, och båda skrattar. 
"I heard Harry is in your math class." 
Jag rynkar ögonbrynen, "Yeah, how do you know?"
"He told me." säger hon och rycker på axlarna.
"Why?"
"I asked him if I knew anyone going there. He mentioned your name and a dude called Dylan." 
Jag blir förvånad över att han ens kom ihåg mitt namn. Och Dylan, känner de varandra? Det skulle kanske varit lite konstigt, Christina skulle väl veta vem han var då, eller?
"Do you know anone named Dylan?" frågar jag.
"I have no idea who he is actually. Do you know him?"
Jag rycker på axlarna, "I wouldn't say I don't know him, but I woudn't say I know him either. I've met him three times in two days. I sit next to him in math." 
"Is he alright?" 
Jag rycker på axlarna igen, "He's alright. He seems like a cool guy, very friendly. I would love to get to know him better."
Jag märker hur Christina flinar åt mig och jag vet direkt vad hon tänker. 
"No, not like that." försäkrar jag henne om. "You know I already have a boyfriend."
"Oh, right. I totally forgot about him." säger hon till sitt försvar. Jag har inte hört av Alex sedan jag flyttade hit, det är ju i och för sig bara två dagar sedan vi sågs sist, och två dagar är minimum för oss två att inte träffas. Ibland kunde det gå en vecka innan vi sågs, just för att våra dagliga scheman är stressiga, men vi har alltid tagit vara på tiden vi kan spendera tillsammans, även om det verkar helt lönlöst nu då vi är tre timmar ifrån varandra. Han kan inte bara köra hit för kvällen och sedan åka, det skulle leda till 6 timmars bilresa för hans del och det vill jag inte utsätta honom för. 
"Have you talked to him lately?" Christinas fråga tar mig tillbaka till verkligheten och suddar bort alla tankar om Alex. Tanken att inte få träffa honom för mig väldigt nedstämd.
"No, I haven't."
"Don't ou think you should call him?" Hon märkte nog att jag blev nedstämd efter att vi nämnde honom. 
"I will call him tonight." säger jag och tar en klunk från mitt vattenglas. Skolans mat är förvånatvis god, bättre än min gamla skola som jag personligen tyckte om väldigt mycket. Jag skulle lätt kunna sätta 9/10 på denna mat. 
Efter nästan en timmes lunch måste vi börja röra oss mot vår nästa lektion som råkar vara psykologi som vi lyckligtvis får vara tillsammans på. Vi står utanför samma klassrum som igår och väntar på Mr. Philips att dyka upp. Jag står bara och väntar på- Just precis. Ljudet från hans nycklar som klinkar mot varandra då dom hänger i kanten av hans jeans. Han ser preis likadan ut idag som han gjord igår, bara skjortan är ny. Hans hår är sådär tillplattat och ligger fint uppe på hans huvud. Vänta nu Lauren. Det är min lärare jag pratar om. 

Kapitel 7

 
 
Efter middagen går jag och Christina tillbaka till vårt rum, jag stupar ner på sängen direkt men glömer bort att det inte är min mjuka säng som hemma och det slutar upp med att min rygg nästan går av. Jag skriker till, mean Christina faller ihop på golvet av skratt. 
"Oh my god. Lauren... are you... are you alright?" frågar hon mellan ett flertal djupa andetag för att lugna ner sitt skratt. Jag kan inte hålla mig för skratt heller. Jag rullar runt ett varv och lägger mig på rygg. 
"I'm alright." fnissar jag. "I really have to get used to this soon." 
"You will, soon." säger hon och skrattar igen. "I'm going to the lounge to meet up with some friends, do you want to come?" 
Jag tänker direkt att Harry kommer vara där vilket får mig att skaka på huvudet. "You go. I'll just stay here. I've just started this new book." ljuger jag. Jag har inte alls börjat på en ny bok, jag bara... Jag tror det är bäst om jag inte irriterar honom ännu mer, jag har irriterat honom nog mycket för att få honom att ogilla mig. 
"Oh, okay. We'll be around here somewhere if you change your mind." säger hon, och i nästa sekund är hon borta. Jag blir glad när jag tänker att hon faktiskt bjöd med mig, men hennes vänner är nog inte några för mig, jag vet inte ens om Christina är något för mig heller. Hon är alldeles för... och jag är alldeles för... Jag kommer inte ens på något ord för vad jag är, inte Christina heller för den delen. Vi är olika men ändå så lika, det är kanske det som får oss att passa? Det som Christina berättade när det gällde killar, hon vill ha hennes rena motsats för då blir det mer intressant. Jag och Christina är olika, det är kanske vad som kommer få vår vänskap att fungera.
Jag tittar på klockan. Den är sju. Vad ska jag då göra tills läggdags? Kanske jag ska gå och ta mig en dusch, eller kanske jag ska påbörja en ny bok i alla fall? Båda förslagen lockar mig, men jag bestämmer mig för att först ta mig en varm dusch och sen kan jag spendera resten av kvällen åt min bok. Vad finns det annars för förslag? Jag är alldeles för lat för att utforska campus, dessutom föredrar jag att gå med någon nu när det är mörkt ute, vem vet vad som sorts elever det kan finnas här. Jag packar min badväska, som jag tror kommer användas flitigt, och går iväg till duschrummen.  
 
Efter envarm och avkopplande dusch klär jag på mig de mysigaste kläder jag äger och traskar ut från badrummet. Duscharna var fulla när jag kom dit men efter sisådär 10 minuters väntekö fick jag tillslut en egen dusch, till skillnad från vissa andra som ställde sig i samma dusch som sin kompis. Jag skulle aldrig kunna göra något sånt, jag är alldels för privat gällande min kropp, jag menar... inte ens Alex har sett de mesta av delarna... Korridorerna är det tysta, som vanligt nästan. Alla hänger väl mest i deras egna rum, om man så inte vill träffa någon utav det andra könet, det är väl det sällskapsrum finns till för antar jag. Eller så gör man bara som Christina och smugglar in pojkar till sitt rum. Jag vet inte om jag skulle våga det. Jag vill inte riskera att bli relegerad, det var nog svårt att ta sig in på den här skolan hur som helst. Och vilken kille skulle jag ens tänka mig ta med mig in på mitt rum om inte Alex? Det blir ett senare problem, någon gång måste han ju få komma och hälsa på mig på min skola. Ett litet besök kan väl inte skada, dessutom så gömmer jag honom i garderoben om någon säkerhetsvakt skulle få för sig att titta förbi. Det går omkring säkerhetsvakter i korridorerna och ute på campus under alla kvällar. De ser till så att vi håller oss nyktra, inte röker inomhus, inte tar in det motsatta könet i sitt rum, inte bråkar, slåss och allt vad man kan tänka sig. Det är lite lustigt att de behöver säkerhetsvakter då alla elever här är i princip vuxna snart, alla är i alla fall över 18 och då måste man väl ändå veta hur man ska uppföra sig - och följa reglerna. Jag satt hemma en kväll och läste på reglerna för skolan, alla var så uppenbara att jag inte ens behövde lägga ner tid att plugga in om i hjärnan. Varför skulle jag till exempel få för mig att springa omkring naken på campus? Jag förstår inte varför en sådan regel ens finns med, vem är dum nog att springa omkring utan kläder när tusentals personer kan se en? Inte då jag i alla fall. 
Jag passerar ett sällskapsrum där jag ser Christina sitta i en utav sofforna med ett gäng kompisar på 6 stycken. 
"Hey Lauren." ropar hon och vinkar dit mig. Jag tvekar lite, egentligen känner jag inte för att bli presenterad inför alla hennes kompisar när jag just kom ut från duschen helt osminkat, vått hår och de sunkigaste kläderna man kan tyckas hitta. Men tillslut går jag fram, jag ställer mig på sidan av de två sofforna som alla är upptagna av ungdomar med blickarna på mig. 
"I want you to meet my friends." säger Christina och ler. "This is Niall, you've already seen him before," säger hon och ler och pekar på den blonda killen med de kristallblå ögonen. "And this is Harry, who you've also seen before," skrattar hon, "and this is Alice, Rebecca and that's Louis." säger hon tillslut och pekar på varje människa efter varje namn. De två tjejerna ser på mig som om jag var det äckligaste de någonsin sett, det tycker jag inte om och det gör mig nervös, kanske till och med lite rädd. Jag brukar inte jämföra mig med andra men till skillnad från dem så är jag ingenting. Deras pinnsmala kroppar, stora bröst och perfekta ansikten är väl precis vad killar vill ha nu för tiden. Och jag har inget av de sakerna. Det är väl därför de ger mig blickar, för jag ser inte ut som dom, jag undrar vad som skulle hänt om jag gav dem sådana blickar tillbaka. Hade dom reagerat på samma sätt som jag: ignorare det, eller hade dom... jag vet inte... anfallit mig? 
"And this is Lauren, my roommate." 
Jag ler lite smått åt Louis som tycks vara den enda som vill ge mig ett leende från första början. Harry tittar inte ens upp på mig, han ser ner på hans telefon som han suttit med under hela presentationen. Niall ser på mig men med ett uttryckslöst ansikte, och de två tjejerna ser på mig med spyfärdiga blickar.
"Wow, nice roommate you've got there." säger den ena tjejen, Alice, och skrattar. 
"Shut up, Alice." väser Christina innan hon ser på mig med ett mjukt leende, som om hon vill att jag inte ska ta illa upp över det hon sa. Jag vet att Alice var sarkastisk och menade väl säkert "fan, vilket usel rumskamrat du har", men jag försöker inte bry mig om det, jag vill inte få det att verka som att hon är starkare än mig. Jag har redan något emot Christinas kompisar och jag börjar undra om det är så smart att jag umgås med Christina över huvudtaget, hon kommer vilja ha med mig på ställen där hennes kompisar ska vara, som mest troligt inte vill ha mig där. Jag måste se till att få lite fler vänner snart, jag klarar mig inte bara med en. 
"Aw, don't worry sweetheart. I didn't mean to hurt your feelings or anything. I like your outfit by the way." Alice ger mig ett hemskt flin, ett flin som får mig att vilja skrika på henne. Men jag ska inte höja rösten inför alla nya människor. Jag himlar med ögonen och vänder mig om och går iväg. Jag vill inte ha något med Alice, eller någon utav dom andra att göra. Förutom Christina, hon är min rumskamrat och hon kan jag ju inte bara låta bli. Jag hör hur de skrattar när jag går iväg, mest Alice. 
"Is it fun having an innocent little angel as roommate?" hör jag Alice säga bakom min rygg. Jag vänder mig inte om. Jag ska inte slösa bort min tid på henne. Men jag börjar undra... är det folk får som första intryck av mig? Att jag är en oskyldig liten ängel som alltid gör vad mamma säger? Är jag det? 
 
Jag har suttit med min bok i snart två timmar och redan hunit läsa mer än hälften. När jag väl börjar läsa kan jag inte sluta. Christina klampar in genom dörren när klockan slår nio. 
"Hey, are you alright? Sorry about my friends, or Alice at least, she's..."
"She seems nice." säger jag med full sarkasm i blicken. 
"She is nice, when you get to know her." Det tvivlar jag på. 
Jag rycker på axlarna, "Sure, whatever." muttrar jag och återgår till min bok. 
"Hey..." hon sätter sig på min säng och kollar allvarligt på mig. "Don't listen to her. She's just jealous. You are cool, sweet and beautiful, and I don't want Alice out of all people to tell you any different." 
Jag får ett leende på läpparna av hennes snälla ord, "Thank you." 
Jag undrar om hon säger det bara för att vara snäll, eller om hon faktiskt menar det. Åh. Det är tjejer som Alice som får andra att tappa självkänsla. 
"The guys seems to like you atleast." säger Christina och flinar innan hon byter från min säng till hennes. 
"I doubt that." fnyser jag.
"Well, atleast Louis said that he thinks you're sweet." 
"Sweet. That's the only word people use to describe me and I don't know if I should be happy or sad about it." suckar jag. 
"Why would you be sad about people calling you sweet? I thought 'sweet' was a nice word to call someone?"
"Yeah but it sounds like I'm 12 years old."
"Oh come on, it's a nice word, you should be happy." säger Christina och kastar iväg en kudde på mig som träffar mig i huvudet. Hon skrattar till men täcker sedan munnen när hon ser min mördarblick. 
"I'm sorry." säger hon, men håller sig inte mycket längre utan brister ut i skratt igen. Tillslut kan jag inte heller hålla mig. 

Kapitel 6

 
Klockan 7 ringer väckaren. Huvudet värker och jag känner mig helt slut. Perfekt, första skoldagen och jag är helt slutkörd. Christina vrider och vänder sig i sin säng och mumlar något om att det är alldeles för tidigt. Jag ignorerar henne, skolan börjar om lite mer än en timme och jag gillar inte att stressa. Jag reser mig genast upp ur sängen och går fram till garderoben, jag står ett tag och funderar vad jag ska ha på mig. Det är första dagen på min nya skola, jag kommer möta mina nya klasskamrater, mina nya lärare, vad kommer dom få för intryck av mig om jag kommer klädd i några gamla trasor? Jag måste vara klädd fint, bestämmer jag mig för, även om mitt inre frågar mig återigen varför jag bryr mig så mycket om vad andra tycker om mig. Tillslut hittar jag ett par blå jeans och en vit, enkel tshirt som får mig att inte sticka ut, men jag ser inte allt för tråkig ut heller. Jeansen är tighta och det känns obekvämt, jag brukar vanligtvis inte bära tighta kläder, men det är ju första skoldagen trots allt... Jag borstar igenom mitt mörka, långa hår som blivit väldigt stort och fluffigt under natten, vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag gick och la mig i sängen då det fortfarande var blött efter min impulsiva dusch. Jag bestämmer mig för att fläta det idag också, jag trivs i flätat hår. Jag sätter mig framför spegeln jag ställt fram på mitt nya skrivbord med min sminkväska framför mig. En sminkväska som knappt innehåller något alls, jag har aldrig varit den typen som sminkat mig överdrivet mycket. Mamma tycker inte om att jag sminkar mig alls. Hon tycker att jag ska vänta tills jag blir äldre och faktiskt behöver det. Hon kanske har rätt på något sätt och vis, men använder jag inte smink kan jag orsaka blindhet på halva skolans befolkning, vilket jag inte vill riskera. Jag drar den svarta mascaraborsten på mina ögonfransar så att de i alla fall ska ge lite mer liv i mina morgontrötta ögon. Några drag med mascaraborsten och sedan är jag klar. Till min stora förvåning - ännu en dag utan en pormask eller finne i sikte. 
Klockan har hunnit bli kvart i åtta innan jag ens hunnit packa min väska med saker jag behöver för dagen. Christina ligger fortfarande i sängen, om 30 minuter börjar skolan och jag som hade hoppats på att hon ville följa med mig bort till damernas senare för att borsta tänderna möjligtvis. Jag kanske gör henne en tjänst om jag väcker henne, så hon slipper komma försent.
"Christina." säger jag med en mjuk röst, ungefär den röst mamma brukade använda på mig då jag var liten. "School starts in thirty minutes." 
Hennes ögon skjuts upp, hon sätter sig upp i sängen och tittar på klockan för att få någon slags bekräftelse. 
"Shit." säger hon mellan sammanpressande tänder och mer eller mindre flyger upp från sängen. Det roar mig att se henne springa runt i det lilla rummet vi delar på, kämpar att få på sig sina kläder, drar med fingrarna under hennes ögon för att få bort resterna från gårdagens smink. 
"Will you please stop laughing at me and help me out?" morrar hon, men jag hör på hennes röst att hon egentligen inte är arg på mig, mer på sig själv kanske. 
"What do you need help with?"
"Pack my bag, will you?"
Jag går fram till hennes skrivbord och samlar ihop hennes böcker och försöker på bästa möjliga sätt att få plats med dom i hennes väska som hänger på skrivbordsstolen. Jag går sedan och gör samma sak med min väska, fyller den till både bredden och höjden med alla mina böcker. Jag skulle inte kalla mig för en nörd, men jag har alltid varit en som tagit lektionerna på största allvar. 
"Thanks." säger hon med andan i halsen när jag lämnar över hennes väska. 
"Would you like to follow me to the bathroom?" frågar jag när hon verkar klar. 
"Sure." ler hon och vi går tillsammans längst korridorerna och vidare till badrummet. Till skillnad från inatt är det mycket mer folk, det står en tjej framför nästan varje spegel. De sminkar sig, stylar håret, borstar tänderna och gud vet vad tonårstjejer kan hålla på med nu för tiden. Vi lyckas finna ett ledigt handfat men vi måste dock dela på samma spegel vilket inte spelar mig någon roll när jag ändå bara ska borsta mina tänder. Jag tar god tid på mig, än så länge är klockan bara 5 i 8, enligt mina beräkningar kommer det ta fem minuter att gå till min första lektion vilket leder till att jag kommer vara där minst tio minuter tidigt. 
Jag sköljer munnen, tar mig en sista titt i spegeln innan jag och Christina lämnar det parfymluktande badrummet och går tillsammans mot vår första klass, som lyckligtvis kommer spendera tillsammans. 
 
Utanför klassrummet står det redan ett par människor. Alla ser ut som förstaårselever så jag tar mig en extra titt på alla, som från och med idag kommer bli mina nya klasskompisar i psykologi, en utav de 5 kurser jag valt. 
"I've heard the teacher is hot." viskar Christina med ett flin på läpparna. Jag fnissar till, och hör sedan fotsteg närma sig lite längre bort i korridoren. Jag vrider huvudet och ser en ung man komma gående i riktning mot oss. Det måste vara läraren. Nycklarna som hänger i skärpet klingar för varje steg han tar, han håller en kaffekopp i ena handen och en mapp i andra. 
"Sorry I'm late." ursäktar han sig innan han på något smidigt sätt försöker läsa upp dörren trots hans fulla händer. Jag kan inte påstå att han är det snyggaste jag sett, men Christina hade helt klart inte fel då hon sa att han var snygg. Jag skakar på huvudet och påminner mig om att jag redan har en pojkvän, och han att dessutom är min lärare. Vi finner oss en plats ganska långt bak i klassrummet, jag hade hoppats på lite längre fram, jag trivs som bäst där, men de platserna var redan upptagna utav två tjejer med pennorna i högsta hugg. Det tar ytterligare fem minuter innan han kan börja lektionen, för med jämna mellanrum kommer det in en och en annan elev. Tillslut ställer han sig framför sin arbetsbänk med händerna på sina höfter. Han spanar omkring i klassrummet, jag möter hans blick, men den är snabbt borta när han återgår till nästa elev och granskar henne.
"So this is what I'm working with this year." säger han med ett charmigt leende på läpparna. "I don't know how much you know about me, but my name is Mr. Philips and I will be your sociology teacher this semester. En tjej längst fram räcker upp handen. 
"What about next semester?"
"Then Marissa will be back, as I've heard. She's currently home taking care of her newborn baby but hopefully she'll be back before you know it."
"I don't mind having him for the next three years." viskar Christina i mitt öra och båda fnittrar.
"Ladies, anything you'd like to shara with us?" Hans blick är fast på mig och Christina. 
"No, we're good." säger Christina bossigt, meda jag sitter där, säkerligen röd som en tomat i ansiktet efter alla blickar som helt plötsligt vändes mot mig. 
"Alright, you're probably wondering what this course is all about. I'm going to show you a quick powerpoint. I promise it's short, so please pay attention the whole time." säger han medan han kämpar att få igång projektorn som hänger i taket. 
En kille lite längre bak i klassrummet ligger med pannan i bänken och med slutna ögon. 
Mr. Philips skriker till och killens huvud åker blixtsnabbt upp.
"No sleeping in my class, maybe next time you'll wake up with a bucket of cold water over you." skrattar han och hela klassen skrattar med. Jag är helt säker på att psykologi kommer bli en rolig kurs, och nej, inte bara på grund av läraren. 
 
Resten av dagen flyter på bra, mina andra kurser; matematik, religion, webbdesign och litteratur verkar också väldigt bra trots att jag måste klara mig utan Christina som inte har någon mer kurs som jag annat än psykologi. Jag lär inte känna någon ny under min första skoldag men det kanske inte är så konstigt, vi har inte fått tid till det. På matematiken och litteraturen satt jag bredvid samma kille, han heter Dylan och kommer gå i båda kurserna vilket glädjer mig, under den korta tid vi hann prata verkade han i alla fall trevlig. Jag är i alla fall glad att jag kanske kommer ha någon att sitta med nästa lektion. 
Middagsdags och jag står och väntar på Christina utanför den gigantiska matsalen som är målad i skolans färger, rött och vitt. Hon lovade mig att möta mig precis klockan fem men nu är klockan tio över och det blir istället hon som möter mig och inte tvärt om som planerat. Tre killar kommer gåendes mot mig, eller snarare mot matsalen. Det är Christinas kompisar, två utav dom i alla fall. Harry, den är blonda och en till kille me svart hår och en snygg badboy stil. Jag möter inte Harrys blick trots vårt lilla samtal tidigare i sällskapsrummet. Jag känner hur hans blick är fast på mig när de passerar mig men min blick håller jag kvar i marken tills de är borta. Jag pustar nästan ut, jag är glad att han inte sa något. Vad jag än skulle svarat hade gjort honom irriterad, det är jag helt säker på. Tillslut, efter en kvarts försening, kommer Christina nästan springandes mot mig. 
"I'm so terribly sorry, I had to talk to one of my teachers about- Nevermind. Let's go and get some food." säger hon innan hon mer eller mindre drar mig in till matsalen. 

Kapitel 5

 
 
Jag vaknar upp från min tupplur, Christina ligger kvar på sin säng. Den starka lampan ovanför hennes säng är tänd och ändå har hon lyckats somna. Otroligt. Jag reser mig upp från min säng, sträcker lite på mig funderar om jag kanske ska gå en runda runt campus så att jag hittar ännu lättare imorgon då mina kurser börjar. Jag måste hinna äta middag också... Åh gud, det här med planering har jag alltid varit bra på men nu har jag inte planerat in något vilket bara leder till stress och ångest för min egen del. Jag får väl hoppas att jag hittar någon slags fungerande rutin när skolan börjar och jag kanske börjat känna mig som hemma här.
Jag tittar på klockan. Bra, den är bara 3. Jag går mot dörren och- Jag stannar till. Jag tittar på min klocka igen. Mycket riktigt, den är 3. 3 på natten. Hur korkad kan man vara? Jag slår mig i huvudet. Min så kallade tupplur varade visst längre än jag trodde. Vad ska jag göra nu? Jag suckar högt, håller händerna mot mig ansikte igen och känner bara för att skrika, men jag vill inte väcka Christina. Inte en chans att jag kommer somna om igen. Jaja, tänker jag för mig själv, jag kan väl lika gärna gå och duscha nu, så slipper jag göra det imorgon, tja... idag på morgonen istället. Jag tar fram min badväska mamma gav mig innan jag skulle flytta hit. Jag lägger i en handduk, tvål, shampoo och balsam. Sedan smyger jag tyst och försiktigt ut från rummet, jag lyckas vara tyst nog för att inte väcka Christina och jag stänger tyst igen dörren. Som jag hör går i lås. Åh, det är en sån dörr. Jag känner i min jeansficka efter nyckeln, jag pustar ut då jag märker att jag kom ihåg den. Jag traskar sedan genom korridoren, jag följer skyltarna som hänger i taken efter badrummen. Jag passerar ett par rum med soffor, bord och stolar, en tv och en hylla med vad jag uppfattar är spel i alla olika former. Jag antar att det är något slags sällskapsrum för oss elever. Det sitter en tjej och en kille i ett utav sällskapsrummen, de sitter tätt intill varandra i en soffa och jag undrar för mig själv vad i hela friden gör de vakna vid den här tiden. Fast dom undrar väl säkert samma sak när de ser mig. Jag kommer slutligen fram till badrummen och går mot den dörr där märket för tjejer sitter på dörren. Dörren för killarnas, som är just bredvid, öppnas just när jag kommer fram till min dörr vilket resulterar att jag nästan får dörren på mig, vilket sedan leder till att jag hoppar till. 
"Oops, sorry." säger personen som nästan mosat mig me dörren och skrattar ett krasslig skratt. Jag tar inte hans ursäkt på allvar så jag svarar inte heller utan går direkt in till tjejernas. Great. Den där killen fick mig genast på dåligt humör, att folk inte kan visa lite respekt eller i alla fall medkänsla. 
Det är tomt i badrummet, vilket jag kanske inte borde förvåna mig över när klockan som sagt är mitt i natten. Jag ställer min badväska på en bänk och klär av mig mina kläder. Jag tar med min alla dusch saker och väljer den närmsta duschen. Duscharna är fräscha, de har draperier vilket jag är väldigt tacksam över och det är inte mögel i väggarna till skillnad från min gamla skola. Jag slår på kranen och låter vattnet värmas upp innan jag sköljer av mig. Jag tvättar noggrant igenom mitt hår och sköljer ut det lika noga. Jag står kvar ett tag under det varma vattnet, jag frågar mig flera gånger varför jag står här klockan 3 på natten och duschar, när min första dag på min nya skola börjar om bara sex timmar. Tillslut måste jag stänga av duschen, jag kan ju inte stanna kvar där hela natten, jag måste se till att få lite mer sömn också även om det kanske kommer vara omöjligt, det vet jag inte än. Jag tar min handduk och torkar min kropp innan jag virar den runt mitt hår och klär snabbt på mig dom kläderna jag tog med mig till duschen. Underkläder förstår, och ett par mjukisbyxor och ett vitt linne. Mitt hår kommer ändå inte hinna torka så jag rufsar bara till det ett tag med handduken innan jag packar ner alla mina saker i badväskan igen och går ut från duschrummet. Det är knäpptyst i hela byggnaden känns det som. Mina fotsteg är det enda som låter, och jag försöker gå någorlunda försiktigt för att inte väcka de sovande eleverna i varje rum. Jag passerar sällskapsrum efter sällskapsrum men alla är tomma. Men vad hade jag förväntat mig? Tjejen och killen som tidigare suttit här har gått iväg, mest troligt till deras rum för att sova. Skolan börjar ju för alla imorgon. Jag passerar ännu ett sällskapsrum, det närmast mitt rum, och min blick fastnar på en kille som sitter i en soffa helt ensam. Jag är dålig på ansikten men tycks känna igen honom. Om jag är inte är helt fel ute, så är det en av Christinas kompisar. Jag tänker snabbt efter ifall jag ska säga något eller bara passera. Jag gillar inte något utav förslagen men jag bestämmer mig för att säga något, det kanske bli mindre pinsamt än att känna hans brännande blick i ryggen när jag går iväg. Jag saknar in, går mot soffan men stannar ett par meter bort från den. Han ser upp på mig, hans ögon är trötta, trots det kämpar han ändå fram ett leende. 
"Do you mind me asking why you're sitting here all by yourself in the middle of the night?" 
Han rycker på axlarna, "Don't feel like sleeping. You on the other hand... You just came out from the shower and it's 3.30. Why?" 
Jag orkar inte ens berätta hur jag hamnade i denna situation. "I couldn't sleep."
"That makes to of us." mumlar han.
"So the reason you're sitting here is because you couldn't sleep?" frågar jag. Herregud, varför frågar jag alltid en massa frågor?
"Yeah..." mumlar han, som om det vore något att skämmas över. 
"Do you mind if I sit?" frågar jag och går lite närmre soffan. Han ser förvånat upp på mig och rynkar på ögonbrynen.
"Sure." säger han tillslut och hoppar lite åt sidan så att jag också far plats i soffan byggd för två. Jag har ingen aning om varför jag ens frågade, jag borde bara gå tillbaka till mitt rum och lägga mig, men jag kan se i den här killens ögon att något inte står rätt till. Och varför skulle jag då vilja lämna honom ensam, om han så inte vill det? Han är klädd i en tröja i en slags brun/grå färg och grå mjukisbyxor, på hans huvud har han en svart mössa som inte lyckas gömma hans vilda lockar. Han ser faktiskt väldigt, väldigt bra ut. Lauren, du har en pojkvän, säger mitt inre jag. 
"Hey, aren't you Christinas roommate?" frågar han med ett lätt leende på läpparna. 
"Yeah."
"I thought I recognized you. What was your name again?"
"Lauren." 
"That's a pretty name." säger han och ler ett varmt leende. 
"Thanks." säger jag och jag känner hur jag rodnar. "And you?"
"Huh?" säger han och skjuter upp blicken från sina knogar till mig. 
"What's your name?" 
"I'm Harry." säger han. Harry och Niall, så var det ja. Jag kan inte låta bli att se på hans knogar fulla av ärr. Ja, ärr. Jag börjar genast undra var de kom från men jag tror att jag har frågat nog med frågor.
Det är pinsamt tyst och jag börjar undra varför jag ens satt mig här från första början. Jag hade inget att säga till honom från första början. Han såg bara så... rädd ut. 
"Are you sure you're okay?" Lauren, vad var det jag sa, nog mer frågor.
"Yeah, why wouldn't I be?" Han tvingar sig på ett leende jag ser inte är äkta.
"You just seem..."
"What?" Hans buttra ton får mig att ångra att jag ens började på min mening. Jag märker att han har börja bli irriterad på mig vilket jag inte tycker om. Jag känner mig inte säker. Jag vet inte vem han är, hur han är, eller någonting om honom. 
"Nothing." andas jag tillslut ut efter att jag hållit inne mitt andetag. 
"Just tired I guess." Jag ser att han ljuger. Om han bara visste hur enkelt jag har att läsa av folk, då skulle han ångrat att han sagt det där. 
"That's why I think you should head back to your dorm and get some sleep." säger jag och reser mig från soffan eftersom jag har tänkt göra samma sak. 
"No, I'll just stay here for a while longer." mumlar han irriterat. Jag undrar vad det var jag gjorde som fick honom att verka så... arg på mig. 
"Oh well, goodnight then, Harry." säger jag vänligt och greppar tag om min badväska.
"Um yeah, goodnight." säger han, inte alls lika vänligt och utan att jag vänder mig om går jag längst den sista korridoren innan jag kommer fram till mitt rum igen. Jag låser försiktigt upp dörren, jag lyckas ta mig in utan något större ljud och Christina ligger fortfarande i sin säng sovandes, dock med alla kläder på och smink likaså, men jag vill inte väcka henne, gud vet vad som kommer hända då. 
Jag byter om till pyjamas lite snabbt ifall Christina skulle vakna och se mig stå där endast i underkläder, det är väl något jag måste välja mig vid antar jag. Tillslut kan jag krypa ner under täcket då klockan är 4. Jag pustar ut. En sådan dag. Jag har träffat min nya rumskompis jag var lite skeptisk om från första början, men som faktiskt överraskade mig att vara väldigt snäll och trevlig. Jag har lyckats ta en 9 timmars tupplur, tagit min första dusch och jag har redan irriterat upp en person jag inte alls tror gillar mig. Han verkade från början inte ha något emot mig, men efter alla mina frågor kanske det inte är så konstigt att han blev irriterad på mig. Vad var hans namn nu igen? Harry? Jo, så var det. Harry. 
 
Jag har legat vaken i nästan en timme. Klockan är 5 och min väckare ringer om två timmar. Jag har legat vaken och tänkt på hur min framtid här kommer se ut. Kommer jag få några kompisar? Kommer jag hitta överallt? Kommer lärarna vara snälla, stränga, ofattbara? Det är så många frågor jag grubblar över, mycket kommer jag få svar på imorgon men mycket har med mig själv att göra. Jag måste se till att inte vara så tillbakadragen om jag så vill få några vänner. Lyckligtvis har jag Christina, som jag hoppas i alla fall vill äta lunch med mig. Det är u inte säkert att vi har samma klasser. Det får vi veta imorgon. Jag sluter mina ögon, suckar och jag känner på min första skoldag kommer bli en lång dag. 

Kapitel 4

 
 
Jag och mamma går ut från huvudbyggnaden och går mot byggnaden mitt rum ska vara i, enligt mina teorier i alla fall. Vädret är i alla fall på min sida, det är början på höst men jag skulle säga att sommaren fortfarande är kvar till viss del. Det är inte lika varmt som en sommrdag i juli men jag klarar mig fint i en tunn kofta på mina armar utan att fyra ihjäl. Vi anländer till byggnaden, åker hitt upp till tredje våningen och går längst en lång korridor innan vi kommer fram till dörren med sifforna '123' på. 
"Should I knock?" viskar jag nästan. 
"It's your room honey." säger mamma vänligt. Jag trycker ner dörrhandtaget och det är öppet. Jag hinner knappt tänka innan jag är inne i det som ska bli mitt nya rum. Det finns två sängar med varsitt nattduksbord, två skrivbord och två små garderober. Varje set av möbler är på vardera sida av det väldigt lilla rummet. Ena sidan av rummet är redan tagen. Skrivbordet är fullt av böcker, sängen ser ut att varit använd redan och på golvet just nedanför sängen står en resväska öppen med kläder ihoptryckta. Väggarna är fulla av affisher på något slags band jag aldrig hört talas om, vilket kanske inte är så konstigt när killarna har svart hår, peircings och tattueringar. Rummet är dock tomt. Inte en människa i sikte. 
"So this is your new room." säger mamma och går in några steg. "It's nice."
"It's horrible." säger jag och som om jag kunde läsa mammas tankar för på hennes röst att döma tycker inte hon heller om det. 
"Oh come on, it's not that bad." 
"The bed is small, the walls are... I can't even find a word for it, and it looks like my roommate is an emo." 
"Don't be so jundgemental. Sure, the bed is small but it's only you who are going to sleep in it." Hon har rätt. "And sure, the walls might be a bid old-fashion but it's not like you're going to stay in your room all day?" Rätt igen. "And sure, your roommate-" Mamma hinner inte fortsätta sin mening då tre stycken människor kommer in till rummet. En tjej, med mörkt hår, svarta kläder men som ändå ser väldigt söt ut, och två killar. Vänta nu... killar?
"Oh hi, you must be my new roommate." säger tjejer som förvånatvis går fram till mig och ger mig en kram. Jag kramar hennes stelt tillbaka. 
"Hi, I'm Lauren." 
"Christina." Hon ger mig ett varmt leende och jag försöker mig på ett leende tillbaka. Mamma harklar till bakom mig, 
"I didn't knew boys were allowed in girls dorms." 
"Mum." varnar jag. Jag vill inte att hon ska skämma ut mig under det första mötet med mina nya rumskamrat, och speciellt inte inför dessa två väldigt snygga killar som står framför mig med händerna i fickorna. De ser inte ut som deras tjejkompis här, de har inga piercings eller ett svartmålat ansikte. De ser faktiskt ut som två helt normala killar. 
"I'm just saying Lauren, I don't want you kicked out."
"We should go." hör jag den ena killen viska till den andra, innan de ger sig iväg och sticker ut genom dörren och lämnar mig ensam med min redan upprörda mor och min nya rumskompis. 
"I'm sorry for my friends, I didn't thought you'd show up already. I wouldn't let them come inside if I knew you were here." försäkrar sig Christina om och även om hon menar mig bryter hon aldrig ögonkontakten med min mor. 
"It's okay. Maybe I'm just overreacting. So, Lauren you've got everything now?" Jag vänder mig om mot min mamma, som redan har tårar i ögonen. Jag visste att hon skulle bli känslomässig.
"Yes, mum." säger jag lite irriterat. Jag känner redan hur mycket hon skämmer ut mig inför min nya rumskompis och det sista jag vill är att framstå som någon morsgris. 
"My sweet, little, baby." snyftar hon och jag hinner inte ens reagera innan jag blir indragen i hennes famn. 
"Mum." säger jag och försöker lossa lite på hennes hårda grepp som orsakar att jag knappt får någon luft. 
"I'm going to miss you so much." 
Jag biter mig i läppen för att hindra tårarna att komma. "I'm going to miss you too." 
"Just, call me anytime you want and if anything happens." Hon tar mitt ansikte i hennes händer och pussar mig i pannan. 
"I promse." säger jag. Jag går med henne mot dörren, kramar om henne en sista gång innan jag ser hennes korta figur gå me snabba steg längst korridoren. Jag ser hur hon tar fram en näsduk från fickan på hennes jacka. Det gick faktiskt bättre än vad jag trodde, men jag måste medge att om Christina inte skulle varit i samma rum skulle jag slängt mig ner på sängen och gråtit. Truth be told. När jag inte längre ser mamma i korridoren stänger jag dörren, men vänder mig inte om. 
"Are you okay?" hör jag Christina försikigt fråga. Jag vänder mig om, ser henne liggandes på hennes säng med en tidning i handen. 
"I guess." svarar jag och rycker på axlana. "How did you feel after saying goodbye to your parents?" frågar jag, i hopp om att hon skulle känna likadant så jag får det bekräftat att detta är normalt. Jag är normalt att vilja gråta när man lämnar sin mamma, trots att man är 18 år. 
"I didn't feel anything. Normal, I guess." säger hon och rycker på axlarna. 
"You didn't even feel a bit sad?" Jag vill inte irritera henne med alla mina frågor men hon verkar inte som den typen som blir arg. 
"Nope. I don't have such a great bond with my parents anyway." 
"Oh..." säger jag och nickar förståeligt. Jag går fram till min säng, sätter mig ner på kanten och gungar lite upp och ner. 
"Wow, I won't get much beautysleep in this one." säger jag och Christina skrattar ett klingande skratt. 
"I feel you."
 
Jag packar upp mina kläder och hänger in dom i garderoben. Galgarna räcker precis vilket jag tackar Gud för. Jag lägger mina anteckningsblock och böcker på skrivbordet, fotot på mig och Alex ställer jag på nattduksbordet bredvid min väckarklocka. 
"Is that your boyfriend?" frågar Christina och sätter sig på min säng med fotot på oss i händerna. 
"Yeah." säger jag och jag känner hur rodnaden fyller upp mina kinder. Jag föredrar helst inte att prata om mig och Alex, inte för att jag skäms över honom, mer för att jag föredrar att hålla det mesta av mitt liv privat. 
"What's his name?"
"Alex."
Hon ler, "You look so cute together. How long have you two been going out?"
"A year and a half." 
"Are you serious? That's such a long time." 
Jag kan inte motså från att le. Ja, ja det är en lång tid. Och min kärlek för honom är fortfarande lika stark. 
"I know right?" säger jag och fnissar lite. "Do you have a boyfriend?"
"Hell no." säger hon nästan om om det vore skrattretande. "I don't even date."
"Why not?"
"It's not my thing, I guess. Ofcourse I sleep around with boys and stuff, but I would never get a boyfriend." Åh, så hon är en sådan som sleeps around. Att jag inte insåg det tidigare. Tanken att byta kille från dag till dag får mig att må illa, jag skulle aldrig kunna tänka mig göra något sådant. Jag och Alex har ju inte ens... Nevermind. 
"What about the guys who were here before my mum scared them away?" 
"No, they're just my friends." skrattar hon. "I would never date any of them."
"You know, Alex and I were best friends before we started dating." säger jag och höjer ögonbrynet. Jag förstår knappt själv varför jag sitter här, men en tjej jag knappt känner, och försöker på något sätt ge henne lite hopp inom kärlek. 
"I can't even imagine dating either Harry or Niall." Så det är vad dom heter. "We're too much alike."
"Isn't that a good thing?"
"Not if you ask me. I want my complete opposite becuase then I wouldn't get bored. I would be more interested." 
Hon kanske har rätt. Är man varandras motsatser blir allt mycket mer intressant. Nej. Så får jag inte tänka. Jag och Alex är så lika på alla sätt och vis, och det har ju funkat hittills, eller hur? 
"However, I'm happy with my life how it is." säger hon och reser sig från min sing och går tillbaka till hennes egen. 
"That's just how it should be." svarar jag och ger henne ett leende och jag får ett leende tillbaka från henne. "So, anything more I don't know about you?" frågar jag, lite osäker denna gång med tanke på alla frågor jag ställt den senaste halvtimmen.
"There are a lot of things you don't know about me." säger hon och flinar. "But sure, what do you want to know?"
Jag rycker på axlarna, "Anything. You interests, for example." 
"Well, I like styling. Like, both makeup and hair. I like to go out, get drunk you know. And I also like this band." säger hon och pekar på en utav affisherna som sitter på väggen. 
"Never heard of them actually." 
"They're so good, I have to show you a few of their songs later."
"I'd love that." svarar jag med ett leende. 
"So, what do you like to do?"
Jag tänker efter ett tag. "Um... well, I like reading." svarar jag. Christina nickar men möter inte min blick. Åh, ho måste tycka att jag är värsta tönten. Jag försöker komma på något mer jag gillar. "I also like to swim, and to like exercise."
"Cool." säger hon och nickar. "So you don't go out partying and stuff?"
"To be honest, I've never been drunk in my whole life." svarar jag och gömmer mitt ansikte med mina händer. 
"You have never been drunk and you are eighteen years old. Wow, Lauren, you have to follow my friends and I to a party sometime." Det är kanske inte det första jag sätter på listan över saker jag vill göra men jag nickar ändå och ler, hon är ju faktiskt den enda personen jag känner här hittills och jag vill inte att hon ska tycka att jag är tråkig och på något sätt lämna mig. Det sista jag vill bli är ensam. 
Christina återgår till hennes tidning och jag lägger mig på min nya, knakiga och hårda säng för att ta mig en liten tupplur. Mina kurser börjar inte förrän imorgon så jag har iprincip hela dagen på mig att utforska campus, jag har gott om tid på mig så en liten powernap skadar nog inte. 
"Hey Lauren...?" hör jag Christina säga när mina ögonlock är som tyngst. 
"Hm?" svarar jag. 
"I'm glad I got such a sweet roommate as you. I think we're gonna have a great time." 
Det formas ett leende på mina läppar innan jag slutligen somnar. 
 
 

Kapitel 3

 
 
Mammas skrik från nedervåningen påminner mig och gårdagen då det hände precis samma sak. Hon skriker vänligt att jag ska stiga upp - jag lyssnar inte. Hon skriker en gång till, lite hårdare denna gång - jag börjar vakna till. Och tillslut skriker hon en sista gång, med ren ilska i rösten - och inte förrän då börjar jag röra på mig i sängen. Jag klär på mig kläderna jag lade fram dagen innan, en smart sak som ingår i min kvällsrutin är att välja kläder kvällen innan. Då slipper man stressa över klädvalet på morgonen då man samtidigt måste stressa med allt annat på samma gång. Jag drar upp min maxi-kjol till midjan som får mig att se mycket längre ut än vad jag egentligen är, och ett linne med ett lejon på framsidan, som dock inte syns på grund av min höga kjol. Jag greppar tag i kjolen och håller upp den lite så att jag inte snubblar när jag går ner för trappen. Som vanligt finner jag mamma i köket där hon står vid spisen och lagar frukost som idag blir stekta ägg och bacon. Jag pussar mamma på kinden innan jag sätter mig ner vid matbordet. 
"So, how do you feel?" frågar mamma och vänder sig om mot mig. 
Jag rycker lite lätt på axlarna, "I'm fine, thank you." svarar jag. 
"Nervous?" 
"Not much." svarar jag och rycker på axlarna igen.
"Lauren..." Jag ser upp på henne och möter hennes flin. Hon vet att jag ljuger. 
"Okay, very nervous." erkänner jag och fnissar lite. Det är väl självklart att jag är nervös. Jag flyttar ju om bara någon timme. Jag lämnar allt detta bakom mig, allt från att höra mamma skrika på mig till att ha frukosten redo. Jag har knappt någon aning om hur det är på Universitet. Får man frukosten färdig i någon slags matsal? Eller fixar man all mat själv? Jag åker idag och jag känner mig inte det minsta förberedd. 
"It's okay to be nervous." säger hon och lägger upp ett stekt ägg och två baconstrimlor på min tallrik. Jag tackar henne och börjar äta direkt. Men att äta på nervös mage är inte lätt. Jag tuggar och tuggar men det går inte att svälja, och på en halvtimme har jag endast ätit upp en utav mina baconstrimlor och halva stekta ägget. 
Mamma titta snett på mig. 
"Done already?"
"Yeah, thanks for breakfast though." säger jag och skyndar mig iväg för att slippa få henne att oroa sig. Jag borstar mina tänder, kammar igenom mitt hår innan jag flätar det så jag slipper oroa mig över det senare. Mitt hår kan ibland vara det värsta som finns. Att behöva gå runt om kamma det minst två gånger i timmen kan vara lite jobbigt ibland. Därför har jag det hellre uppsatt, eller som nu; flätat. Mina anteckningsblock, pennor och min kalender ligger uppstaplade på nattduksbordet. Jag tar det i famnen och släcker lampan till mitt så välstädade rum, som från och med idag inte längre kommer vara mitt sovrum på ett bra tag. Innan jag går ut från mitt rum vänder jag mig om en sista gång och ser mig omkring. Sängen är bäddad och ser helt orörd ut. Skrivbordet är som vanligt välstädat trots att det knappt finns några saker där på. Ljusslingan runt mitt fönster lyser fortfarande, och det antar jag att den får göra också. Det måste ju i alla fall finnas lite ljus för de som går förbi utanför, de får ju inte tro att någon har dött. Bilderna på mig och Alex hänger rakt och fint på väggen jämnt med sängen. Jag kan inte ens tänka mig hur många timmar jag legat i min säng och tittat på de bilderna innan jag tillslut somnat. bilderna är från skolbalen. Både jag och Alex är fint uppklädda och min röda klänning passar helt utmärkt till Alex's röda slips. Bilderna på oss gör mig glad. Vi ser så lyckliga ut, båda två, trots att Alex föredrar att stå bakom kameran så lyckades även han på sig ett leende innan bilderna knäpptes. 
"We're leaving in ten minutes." Mammas glada men samtidigt oroliga stämma från nedervåningen avbryter mig från mina tankar på Alex och mig. Jag funderar om jag kanske ska ta med mig i alla fall ett foto på oss två, då har jag något jag kan titta på innan jag somnar, ifall jag skulle få sömnsvårigheter. I famnen tillsammans med mina böcker och liknande får en bild på mig och Alex också plats. Tillslut, efter ett par minuter stirrandes in i mitt rum, vänder jag på klacken och springer ner för trappan.
Mamma står redan klar att ge sig av, är det redan dags? 10 minuter gick fort. Jag tar på mig mina skor, mina trogna Vans som kanske inte passar så bra till min outfit men med tanke på att min kjol räcker nästan till marken bryr jag mig inte om det. Och sen när har jag brytt mig så mycket om hur jag ser ut? Jesus Ren, skärp dig nu. 
Jag och mamma kliver in i bilen och nu har vi en tre timmars bilresa att se framemot. Vi har laddat upp med godsaker, läsk, musik, så det kommer nog gå bra. 
"Bye house." säger jag dramatiskt när mamma kör ner för vår infart och huset försvinner bara längre och längre bort. Mamma lägger handen mot min kind och stryker den upp och ner, 
"It's going to be just fine, I promise." Hon måste sett på mitt ansiktsuttryck hur ledsen jag är. Jag måste nästan nypa mig själv i armen för att inse att jag faktiskt är påväg. Mot University. 
 
Under en bilresa på tre timmar sade jag inte många ord för innan jag visste ordet av var vi framme. Jag sträcker på mig lite lätt i sätet efter en liten tupplur. När jag öppnar mina ögon kan jag knappt förstå det själv att detta är min nya skola. Det är gigntiskt, mer eller mindre. Tänk er ett stort slott, och ett till, och ett till och ännu ett till, bredvid varandra på ett stort område. Ett område fullt av stora slottliknande byggnader, ett par parker, fontäner, fotbollsplaner, you name it. Man kan se mer eller mindre allt från parkeringen. 
"Let's go and find your room." säger mamma exhalterat och kliver snabbt ut ur bilen. Jag gör samma sak, dock inte lika glatt och snabbt som hon. 
Vi går sida vi sida längst en grusgång som tycks vara flera kilometer lång. Vi möter ett flertal vuxna på vägen, säkerligen föräldrar som ust sagt hejdå till deras barn. Vissa mammor går med röda ögon, mest troligt av tårar. Tanken av att se min mamma lämna mig med tårar i ögonen får mig att må illa. Jag vill inte lämna henne för något annat i världen. Hon är allt jag har, förutom Alex då. Tillslut når byggnaden jag helt säker på är huvudbyggnaden där receptionen är. Tack och lov kollade jag upp kartan över campus och lärde mig ett och annat, för att slippa virra runt om en yr höna när jag ska till min lektion. Mamma går fram till disken där en kvinna i säkert samma ålder som mamma sitter. Hon ser trevlig ut.
"Hi, I'm going to sign in for my daugher here, Lauren Palmer." säger mamma med hennes vänligaste röst. 
"Ofcourse. Hi and welcome to UOL, Lauren." säger hon när hon ser mig titta fram bakom mammas kropp. Kvinnan, som enligt hennes namnskylt heter Theresa, börjar bläddra med några papper. Hennes glasögon som tidigare suttit uppe på hennes huvud tar hon ner mot näsan och läser. 
"Your room is 123," säger hon och skrattar, "that'll be easy to remember." Mamma skrattar med men jag lyfter inte ens på mina mungipor, jag är alldeles för nervös för att ens röra mig. "Here's your room key." säger hon och håller fram en silvrig nyckel mot mig som jag tar emot och försöker mig på ett leende.

Kapitel 2

 

På kvällen vill mamma bjuda med mig ut på middag. Jag står på mitt rum och håller fram ett antal klänningar framför mig i spegeln och försöker bestämma vilken som passar bäst till mitt lockiga hår och nästan sminkfria ansikte. Varför jag väljer att ha klänning är bara för att jag vill vara lite extra fin när det ändå är min sista kväll här hemma. Min sista kvällen med min vackra mamma. Jag bestämmer mig för att gå för en blommig klänning med smala band, och eftersom jag vet att mamma inte lär låta mig gå ut i så lite kläder på min kropp, tar jag på mig en svart kofta också. Jag står ett tag och vrider mig från sida till sida i spegeln. Nå ja, bättre än så här blir det inte. Jag är inte den typen som sminkar mig, fixar mig eller ens orkar bry mig om vad andra tycker. Jag föröker aldrig imponera på killar, varför skulle jag? Jag var ju Alex. På sängen ligger min handväska som jag greppar tag i och trippar ner för de 28 trappstegen och in till det stora badrummet där mamma står och gör sig färdig för midagen. Hennes mörka, tjocka hår är i hennes naturliga fall och hon är klädd i en svart och simpel tröja och blå jeans som passar henne perfekt. Hon är vacker, min mor.
"Are you ready?" säger hon när hon samlar ihop allt hennes smink och lägger tillbaka det i hennes lilla sminkväska.
"I'm ready if you are." svarar jag med ett varmt leende på mina läppar. Mamma ler tillbaka och vi följs ut till hallen för att ta på mig mina skor. Jag tar på mig mina Vans, trots att jag bär klänning och Vans och klänning är kanske inte den bästa kombinationen. Mamma låser ytterdörren till vårt lilla men samtidigt betydelsefulla hem och vi går sida vid sida ut till vår gamla och lilla Ford som står parkerad på infarten till huset. Jag sätter mig i passagerarsätet, vilket känns lite konstigt när det faktiskt är jag som kör den här bilen oftare än mamma. Någon dag ska jag skaffa mig en egen bil.
Bilresan in till vårt lilla samhälle tar inte mer än tjugo minuter, och vi hittar en fin restaurang vi bestämmer oss för att äta på. Det börjar redan bli kyligt ute, jag håller armarna omkring min överkropp för att få lite värme. Dörren till restaurangen är gammal och den ger ett intryck att restaurangen inte är någon höjdare, men man ska väl inte döma en bok efter utsidan, är det inte så man brukar säga? För när vi väl kommer in chockas vi av stora ljuskronor i taket, mörkt trägolv och väggar i en lite mörkare färg än golvet. På en scen lite längre in sitter två unga män och spelar gitarr och sjunger i olika stämmor. Det låter vackert, och jag får nästan gåshud.
"Shall we go and find us a table?" frågar mamma.
"Don't you think this restaurans looks expensive?" Jag biter mig i läppen. Jag gillar inte när hon lägger en massa pengar bara på mig. Tro mig, jag skulle bli glad även om vi gick till McDonald's och åt en ostburgare, det skulle fortfarande vara lika speciellt. Huvudsaken att mamma är med mig.
"Don't worry." säger hon och kysser mig i pannan, "It's our last night together, remember?" Hon får det att låta som att vi aldrig mer ska träffas efter ikväll. Vi hittar ett bord för två, ganska långt in i restaurangen men vad gör det. Det är fortfarande lika fint och den enda större skillnaden är att man inte längre kan se de två unga männen som framträder covers på bra låtar. Men inte spelar det någon roll, man kan fortfarande höra dem lika bra. En ung kvinna klädd i vit skjorta, en svart väst över den och svarta jeans kommer fram till vårt bord och jag ser på hennes kläder och förstår att hon är en som arbetar där. Hon ger oss varsin meny. Jag börjar genast bläddra i sidorna i den tjocka menyboken.
"What are you gonna go with?" frågar jag mamma, egentligen bara för att få tips på vad jag själv kan beställa. För jag har ingen aning, det finns ju så mycket.
"I'm gonna go with the chicken pasta." säger mamma och stänger igen sitt häfte och lägger det rakt och fint framför sig på det fina träbordet med levande ljus uppe på den vita duken.
"Then I'll have that aswell."
Kyparen kommer tillbaka efter ett par minuter, vi säger vad vi vill ha, hon försvinner, och efter tjugo minuter drygt är hon tillbaka igen med två kyckligpasta-tallrikar. Vi tackar henne så vänligt, trots att jag hunnit bli irriterad under de tjugo minuterna i väntan på mat. Men mamma är van. Hon vet att jag måste få mat när jag behöver det, annars blir jag tjurig. Vi hugger in på vår mat samtidigt som vi försöker hinna med att prata mella tuggorna.
"I can't believe my only child is going to University." säger mamma och lägger handen på hjärtat, ett tecken på stolthet. "My baby is growing up."
"I wouldn't call myself a baby." säger jag och skrattar och mamma hänger på.
"I am so proud of you sweetheart. I hope you know that. You're so grown up now. You're a smart, lovely and beautiful girl who's more like a young woman now. I couldn't be more proud." Mammas fina ord får mig att le, och jag känner hur mina ögon vattnas, och jag märker att det gör även mammas.
"Mum, don't cry." säger jag och fnissar lite. "You can do that tomorrow when you're dropping me off. You're still following me, right?"
"Ofcourse I am. I'll follow you and I'll stay there until you tell me to leave."
Jag skrattar, "You can drive me there, help me to find my room and then you can leave. I can't stick with you forever you know." Jag menar inte att låta otrevlig, men ibland känns det som om mamma inte vill låta mig växa upp.
"I know, I know darling." säger mamma, som om hon förstår mitt syfte med det hela.

 

Jag kliver in genom ytterdörren då klockan nästan är elva. Det tog lite längre tid för oss att äta upp både varmrätten och efterrätten jag bad om att få. Lyckligvis fick jag som jag ville efter många om och men från mammas sida. Jag går in till vardasrummet och mer eller mindres länger mig ner i soffan. Jag ligger stilla i ett par minuter innan mamma kommer med en bricka smält choklad, jordgubbar och värmeljus på en bricka, som hon ställer på bordet framför soffan. Jag makar mig åt sidan så att hon också ska rymmas. Sedan slår jag igång filmen vi två sett tillsammans ett x-antal gånger; Titanic, vilket är en utav de få filmer jag faktiskt sett. Grejen med mig är att jag börjar se filmerna, men efter bara tio minuter blir jag less och hinner aldrig till slutet. Hur det då kommer sig att jag kan se Titanic, som är flera timmar lång, det är ju ett under. En kväll med mamma var nog precis vad jag behövde innan jag flyttar. Jag vet att jag klarar mig, jag är inte rädd för att vara ensam, dessutom kommer jag få en rumskamrat som förhoppningsvis inte går mig på nerverna. Men om mamma klarar sig, det är jag osäker på. Tänk er själva att leva helt ensam. Om bara pappa kunde varit här... Jag skakar bort alla tankar om min pappa och ser på mamma. Hon är helt inne i filmen och märker knappt att jag ser på henne. Jag lägger mig med huvudet i hennes knä, hon börjar leka med mitt hår, och just nu önskar jag att tiden bara kunde stanna av. 


Kapitel 1

 

"Lauren, wake up!" skriker mamma högt från nedervåningen. Hennes röst låter inte alls lika glad nu än vad den gjorde första gången hon ropade. Då var det mer ett sådant gulligt rop som alla mammor brukar använda för att väcka sina döttrar, liksom; "Lauren gumman, vakna nu annars kommer vi för sent. Kram, din mor som älskar dig över allt och annat." Nu var det mer som; "Lauren för i helvete vakna annars häller jag en hink med iskallt vatten över dig." Jag kisar när jag öppnar mina ögon. Ljuset från fönstret lyser starkt och rakt in i mina ögon. Samtidigt som jag gäspar ljudligt reser jag mig upp från min säng som jag inte kommer använda på ett tag. Det gör lite ont i hjärtat vid tanken. Min säng som varit med mig under alla dessa år, som jag spenderat många timmar i, inte bara sovandes utan även vakna timmar. Det skulle inte ens räcka med alla mina fingrar och tår att räkna ihop hur många kvällar jag legat i den sängen med datorn i famnen. Mina rosa tofflor ligger på golvet just nedanför sängen så jag stoppar in mina fötter i de mjuka tofflorna, först den högra och sen den vänstra, innan jag lämnar mitt rum och nästan springer ner för de 24 trappstegen. Tro mig, efter så många gånger jag gått upp och nedför dessa trappor är det inte så konstigt att jag lärt mig hur många trappstegen är. I köket står mamma vid spisen och vänder på en pannkaka. Vi säger godmorgon och jag slår mig ner vid köksbordet. Jag känner hur det börjar vattnas i munnen när jag ser en tallrik full med pannkakor rakt framför mig på bordet. Mamma vet gott och väl va jag önskar mig allra mest till frukost. Till pannkakorna har hon dukat fram bär i alla olika sorter, grädde, sylt, sirap och gud vet vad. Om det var jag som stod för matlagningen i detta hus skulle det inte alls vara lika organiserat och framför allt inte lika gott som mammas mat.
"Slept well?" frågar mamma och lägger ännu en pannkaka överst på hennes påbörjade torn av pannkakor.
"Very well, thank you." svarar jag och lägger den nygräddade pannkakan på tallriken nedanför mig. "It's sure one of the things I'll miss the most." säger jag och skrattar och mamma hänger på.
"I hope I'm the one you'll miss the most." säger hon. Att börja på University och tvingas lämna sitt hem och sin familj är inte precis det jag trodde att jag skulle behöva göra. Någonsin. Men hur kunde jag vara så korkad att tro att jag faktiskt hade en chans att få jobb direkt efter High School? För att jag ska kunna bli något jag verkligen vill är University den enda utvägen. Jag häller lite blåbär över min pannkaka och häller sedan lite sirap över den. Förhoppningsvis smakar den lika gott som den ser ut. Jag är just på väg att ta min första tugga när en knackning på ytterdörren avbryter mig.
"That must be Alex." säger mamma.
"Alex?" Förvirring tar över mig. Tro mig, det är ju självklart att jag blir glad att veta att min pojkvän kommer på besök, men att mamma bjöd hit honom nu när det är sista dagen tillsammans med henne på ett väldigt långt tag... jag bara... hade hoppats på att spendera dagen med min mamma, Alex kommer jag definitivt träffa mer än henne ändå.
Mamma svarar inte utan går ut från köket. Jag hör hennes fotsteg hur hon går mot hallen och låser upp dörren.
"Hi, Alex."
"Good morning Claire." Jag ler så fort jag hör Alex's röst. Deras fotsteg kommer närmre och tillslut ser jag min underbart vackra pojkvän komma gåendes mot mig. Jag reser mig lite snabbt från min stol för att krama om honom lika snabbt, innan jag är nere på min stol igen. Alex tar plats bredvid mig.
"Have you had breakfast, Alex?" frågar mamma och ler mot honom. Hennes kärlek för honom är nog nästan lika stor som min. Men jag är glad att de har en väldigt stark relation. Vilket inte är så konstigt att de har, jag och Alex har varit tillsammans i över ett och ett halvt år, så de har haft en hel del timmar tillsammans.
"No, I haven't."
"Then I'll give you a plate too."
Alex tackar mamma när hon lägger fram en tallrik åt honom. Han lägger direkt på en pannkaka på hans tallrik, häller på lite diverse saker och han hinner till och med ta första tuggan före mig. Men jag är helt förtrollad över hans vackra utseende. Även om jag ser honom väldigt ofta så känns det som om jag blir mer och mer kär i honom för varje dag. Hans blonda hår är lite sådär perfekt spretigt trots att han redan hunnit dra det mot pannan ett flertal gånger för att få det att hålla sig på plats. Han är klädd i grå träningsbyxor och hans träningströja, trots att klädvalet inte direkt är den lyxigare varianten lyckas han ändå se perfekt ut. Alex har den förmågan att se ut som en gud i allt.
"Do you have practice today?" frågar jag med munnen full med mat. En spänd blick från min mamma och ett skratt från Alex är vad jag får.
"Yes, it starts in an hour so we have to make it quick."
"Make what quick?" frågar mamma, såklart att hon ska lägga sig i. Typiskt mamma.
"To say goodbye." svarar Alex och jag sväljer hårt. Jag har knappt hunnit inse att vi har mindre än en timme kvar tillsammans på en väldigt lång tid. Att säga hejdå till Alex kommer bli tufft, trots att jag kommer träffa honom igen. Han har lovat att komma och hälsa på så ofta han kan, men med hans tighta schema med träningar och skola så kommer det bli tufft. Men vi gick båda med från första början, från den dagen jag fick brevet att jag var antagen till skolan, att vi skulle fortfarande stanna kvar tillsammans. Ett breakup skulle jag nog inte klara av just nu, inte när jag samtidigt måste fokusera på min nya skola och min nya utbildning.

 

Efter att vi ätit upp vår frukost och tackat mamma så hjärtligt, går vi upp till mitt rum. Jag lägger mig ner på min säng och ger honom en gest att göra detsamma. Han kryper upp i min säng bredvid mig och läggar armarna runt om mig. Sen ligger vi där tysta ett tag. Det är inte något vi brukar. Oftast är det jag som pratar nästan för mycket och Alex lyssnar. Men idag är det annorlunda, jag vill inte säga något. Vi behöver inte säga mycket, ibland kan det vara lika härligt att bara känna varandras närvaro. Men tillslut bryter jag tystnaden.
"I'm going to miss you so much." Efter att ha tidigare legat med ryggen vänd mot honom så vänder jag mig ett halvt varv och gosar in mitt ansikte i hans bröst. Jag kniper ihop mina ögon för att hålla tårarna borta. Jag vill inte gråta. Alex har sett mig gråta många gånger, så det är inte därför. Jag vill bara inte gråta får då får jag den känslan att University kanske inte var rätt beslut för någon med så mycket hemlängtan som jag brukar ha.
"I'm going to miss you too, sweetie." Jag känner hans läppar mot mitt hår. Jag andas in hans doft, försöker dra med mig så mycket doft som möjligt för den kommer jag sakna när jag flyttar.
Under den sista timmen tillsammans hinner vi prata om så mycket. Om våra roliga minnen vi haft tillsammans, i princip så har allt vi någonsin gjort tillsammans varit roligt men vi pratar om det som vi kommer ihåg bäst. Jag nämner vår första kyss, han nämner vår första dejt och under hela den timmen har jag fjärilar i magen, för Alex gör mig så lycklig. Men tiden går fort när man har roligt och tillslut slår klockan tolv och Alex måste åka. Med sorgsna steg går vi nedför trappan och jag står lutad mot väggen i hallen och ser på medan han tar på sig sina skor och sin jacka. Han går mot mig och håller ut sina armar, jag möter honom på vägen och går in i hans stora, varma och framför allt trygga famn. Tårarna bränner bakom ögonlocken men med några djupa andetag försvinner dom.
"Hey, don't cry." Han lägger händerna mot vardera kind så att jag ser rakt in i hans fina, klarblå och diamantliknande ögon. Han måste känt igen mina djupa andetag att jag var nära till tårar. "We'll see eachother as often as possible and I'll call you every day and you know you can call me whenever you want." Det är hans fina ord som får mig att vilja gråta. Aldrig att jag kunde fått en bättre pojkvän än Alex. Kramen måste vi tillslut avsluta. Han böjer sig ner och kysser mig snabbt några gånger på läpparna innan han går mot ytterdörren. Jag kan inte hjälpa att inte följa med honom ut på bron. Han går nedför trappstegen och mot sin bil som står parkerad på infarten till vårt lilla fast betydelsefulla hus. Han vinkar åt mig innan han backar ut från infarten och kör iväg längst gatan. Jag står kvar ett tag på bron tills det att jag inte längre ser hans bil längre, då går jag in till köket, till mamma där hon sitter för sig själv med morgontidningen i handen.
"Honey, are you alright?" frågar hon och reser sig upp från stolen. Hon måste se på mitt ansiktsuttryck att jag är allt annat från okej. Hon kramar om mig hårt.
"No." snyftar jag mot mammas bröst.

"It's okay to cry."

"I'm not going to."

"It's very unlike you not to show any emotion." påpekar mamma och lossar greppet från kramen. 

"I'm not even sad."

"Ofcourse not." Mamma höjer på ena ögonbrynet och flinar åt mig. Det verkar som att hon vill att jag ska vara ledsen, som om hon bara väntar på att första tåren ska falla. 

"Okay maybe I am sad." erkänner jag. "But I'm not going to show it." 


Kapitel 27 - Teasing

Previous: "I understand that you miss him. Don't you want to visit him? I can come with you if you'd like?" 
"No, no, no." säger han bestämt men ändå mjukt. "I don't think that's a good idea."
"But what if it turns out great and you'll build up a new kind of father-son-thing?" Jag låter precis som Kate när hon försökte tilltala mig att jag skulle gå ut med Harry från första början. Och eftersom det slutade bra, så varför skulle det inte sluta bra för Harry och hans pappa?
"I don't need another father and son relationship. Robin is a great stepdad and he's like my new dad now."
"Just think about it, okay?" frågar jag lite försiktigt. Han lutar huvudet åt mitt håll och drar in ett djupt andetag i min nacke. 
"I will."
 
 
 
Harry's Point Of View

Jag vaknar upp med en ängel liknande flicka i famnen. Hennes kropp är helt avslappnad och hon ligger med huvudet på min arm och hennes hand vilar lätt på mitt bröst. Hennes andning skulle jag kunna lyssna på i timmar. Så lugn, mjuk, fridfull. Hennes mun är lite lätt öppen och läpparna plutar lite sött. Klockradion som står bredvid sängen visar 05.30, jag måste vara klar om en halvtimme, och planet lyfter klockan 7. Jag kysser min ängel på pannan och reser mig försiktigt från sängen utan att väcka henne. Hon gör en hög utandning men vaknar aldrig. Jag drar snabbt på mig samma kläder som jag hade på mig under gårdagen och går mot dörren. Jag stannar av innan jag går ut och skickar en sista blick på Annabelle. Hon är som en liten docka. Så perfekt. Och det gör ont i hjärtat att tänka vilken idiot jag hat varit mot henne, och fortfarande är. Jag smyger ut från hennes rum och går vidare till badrummet. Tandborsten ligger kvar på samma plats som den alltid har gjort och jag borstar snabbt igenom mina tänder och tvättar mitt ansikte. Även om klockan är lite och jag inte sovit många timmar så känner jag mig faktiskt väldigt pigg. Det knackar på badrumsdörren och jag hoppar till av det plötsliga ljudet som avbröt den extrema tystnaden.
"Who is it?"
"It's me." 
Jag ler när jag hör hennes trötta morgonröst och låser sedan upp dörren. Hennes hår står åt alla håll och hon kan knappt hålla ögonen öppna, det förvånar mig hur hon fortfarande kan lyckas se så vacker ut. Hon går direkt till medicinskåpet som hänger på väggen och tar ut en ask med några tabletter i. Jag lutar huvudet på sned och ser medlidande på henne. Om jag bara kunde ta ut värken från henne. Jag kommer nog aldrig förstå hur jobbigt det måste vara att vara tjej när man är fel tid i månaden så att säga. Hon gör fortfarande ingen beröring på mig utan går ut från badrummet och jag hör att hennes fotsteg leder till köket. Vattenkranen sätts på. Jag borstar färdigt mina tänder och går sedan ut till köket där jag finner henne ståendes med händerna på diskbänken och blicken ner mot marken. Jag går upp bakom henne och lägger händerna på hennes höfter och ansiktet i henne hår. Jag andas in hennes underbara doft av vanilj och mango. 
"Goodmorning beautiful." mumlar jag mot hennes hår. 
"Morning." kämpar hon fram och lägger armarna om magen. 
"Is it really that bad?" frågar jag oroligt när jag märker att hon knappt kan stå rakt, inte heller släppa taget om hennes onda mage. 
Hon får inte fram något ljud utan nickar bara och sluter igen ögonen. Det gör ont att se hennes lida. Jag lägger ena armen bakom hennes rygg och den andra under hennes knäveck och lyfter upp henne. Hon suckar, fortfarande med ögonen stängda, och lutar huvudet mot mitt bröst. Hon känns som en litet barn i min famn. Så liten och lätt. Jag går tillbaka till hennes rum och lägger ner henne försiktigt på sängen, drar täcket över hennes kropp och bäddar om henne som om hon vore min egen lilla flicka, vilket hon på ett sätt är. 
"Go back to sleep." säger jag åt henne innan jag börjar på mot dörren. 
"I want to follow you to the airport." säger hon plötsligt och när jag vänder mig om sitter hon redan upp i sängen. Jag suckar men kan inte låta bli att le. "Don't you think you should rest?"
"No." 
"You look tired."
"Well, I'm not." säger hon irriterat och lägger armarna buttert i kors över bröstet. 
Jag skrattar åt henne, "Fine. We're leaving in twenty minutes." 
Jag ler för mig själv när jag lämnar hennes rum. Det glädjer mig att hon verkligen vill följa med mig för att säga hejdå. Det får mig att känna mig... omtyckt. Jag har aldrig riktigt upplevt något sådant förut, att en tjej faktiskt tycker om mig. För mig har det bara varit att dom gett mig njutning över en kväll, men nu är det annorlunda. Nu ger hon mer en slags njutning hela tiden. Vi behöver inte ens hålla på med varandra och hon kan ändå få mig så lycklig. Hon är ju trots allt min flickvän nu. Min allra, första, riktiga flickvän. Jag vet att det kommer bli en utmaning för oss båda. Jag måste lära mig att inte behandla henne som hon vore min leksak och hon måste lära sig att släppa loss lite. Hon kan inte sitta kvar i samma, oskyldiga roll för alltid. Då kommer inte det här förhållandet att funka. Jag tar fram min väska som står på golvet i hallen och kollar så att jag har allt. Pass, mobil. Börs... Vart är min börs? 
"Hey Ana?" ropar jag inte så värst högs för att låta bli att väcka Kate som ligger och sover i rummet intill. 
"Ya?" svarar hon svagt och sött. 
"Have you seen my wallet?" 
"No." 
Jag svär för mig själv. Vart fan kan den vara då? Jag går till vardagsrummet och letar. Den ligger inte på bordet. Inte helle ri fåtöljen jag satt i kvällen innan. Jag svär igen. 
"Looking for something?" 
Jag hoppar till av Ana's röst. Jag vänder mig om och ser henne ståendes i dörröppningen med min börs i handen. Jag suckar ut av lättnad. Med ett leende på mina läppar går jag fram till henne för att ta min börs men hon rycker den bakåt innan jag fått tag på den. 
"Are you 8 or what?" frågar jag lite irriterat men klarar inte av att hålla tillbaka ett fånigt leende. 
"I see someone's prepared." Ana höjer ögonbrynen och i hennes andra hand håller hon i ett flertal förpackningar kondomer. Mitt ansikte blir en lätt färg av röd. Ana fortsätter bara att flina. 
"I just... they've been there for such a long time and i didn't bought-"
"A long time ago, you say?" Hon flinar. Det är som om vi har bytt roller. I vanliga fall är det jag som har mig kända flin på läpparna och det är Ana's kinder som ska vara rosenröda. I nästa ögonblick håller hon upp ett kvitto. Helvete. Kvittot till kondomerna. 
"Why are you lying to me, Harry?" frågar hon och kan knappt hålla sig för skratt. Hon låter inte ett dugg upprörd att jag faktiskt precis ljög för henne mitt upp i ansiktet. Hon ser detta som en lek. 
"Leave it, Ana." muttrar jag innan jag vänder ryggen om och går mot köket, inte för att jag vet vad jag ska göra där, men i denna stund vill jag bara slippa se på henne. Jag vet att det låter hemskt, men ni fattar grejen. Mina fötter hinner knappt nudda golvet inne i köket innan min hand fångas upp av en liten en. Jag vänder mig om och hinner knappt reagera innan hennes läppar är mot mina. Mina händer lägger jag lätt på hennes höfter och drar henne närmre mig. Hon avslutar kyssen nästan alldeles för snabbt och nu är det hon som rodnar, och jag flinar. Det känns faktiskt skönt att det är som det ska vara igen. 
"I think it's cute of you. You know... not wanting me to get pregnant." säger hon och borrar in sitt ansikte mot mitt bröst, något jag märkt hon ofta gör när hon är generad. Det är lite gulligt tycker jag. Jag skopar om hennes ansikte och håller det mitt emot mitt egna. Jag ser in i hennes ögon. De ser väldigt trötta ut, men trots det ser jag ändå lyckan. Lyckan som bara jag kan ge henne. Det gör mig själv alldeles lycklig också, att tänka att jag är en anledning till varför hon ler, och ens orkar leva. Jag lutar mig ner samtidigt som jag drar hennes ansikte mot mig så våra läppar återförenas i en mjuk och långsam kyss.
"You need to get ready, we're leaving in only a few minutes." Jag pussar henne snabbt på pannan innan hon försvinner in till sitt rum igen. Jag kommer på mig själv att stå och le som ett fån. Alldeles för mig själv. 
"Harry, have you seen my phone?"
Jag flinar när jag hör Ana's oroliga röst. Payback is a bitch.
"Here it is." säger jag och låtsas att jag just hittat den, när den egentligen låg i min jeansficka. Hennes tysta och små fotsteg närmar sig och jag räcker ut armen med mobilen i min hand, precis som hon gjorde med min börs för bara en liten stund sedan. Ana är just påväg att ta mobilen när jag håller upp den i luften. Ng så högt att hon inte klarar av att nå den. Hon är alldeles för kort.
"Very funny." säger hon och himlar med ögonen. "What are you, six?" 
"Cute background you've got there." flinar jag, innan jag tillslut ger henne mobilen när jag ändå fått sagt det jag ville få sagt. Hennes kinder blir röda igen. 
"Come on, he's been my celebrity crush since I was like 15." 
"And he still is?" Jaag höjer ögonbrynen. 
"Yeah, I mean... I'm not in love with him I just like him and-"
"But now you're mine so..." Jag går in på hennes bilder, byter bakgrundsbild från en bild på Justin Bieber till en annan. Jag låser hennes mobil och söker efter bakfickan på hennes jeans hon tagit på sig. Jag kan inte ljuga heller, jag låtsades att inte finna av fickan för att få mer möjlighet att omfamna hennes perfekta rumpa. Ana fnissar till när jag klämmer ena hennes skinka och slår löst bort min arm från hennes bakdel. 
"What did you do?" frågar hon fortfarande generat efter min beröring. Jag tar hennes lilla hand i min, kysser baksidan av den och släpper sedan taget.
"I changed your background to something better. Now, go and get ready, we're leaving in..." jag kollar på klockan, "Two minutes."
"2 minutes?" utbrister Ana och rusar till hennes rum. "Thank you for making me late. Really, thank you." ropar hon irriterat och jag bara skrattar. 
 
En bilresa på knappt tio minuter och sedan är vi framme vid flygplatsen. Jag följer efter den svarta Range Rovern framför mig där Paul vädleder mig till de avstängda delarna. På något underligt sätt har våra fans fått reda på att vi lämnar London idag och det har orsakat kaos på flygplatsen. Det är ju såklart kul att ha deras stöd, men personligen tycker jag inte att de ska släpa sig hit såhär tidigt på morgonen bara för att kanske ha en chans att se en skymt av oss. Paul kör in på ett avstängt område och jag följer efter. Det står inte några fans och skriker utanför, alla är väl där inne, så det är lungt för mig och Ana och kliva ur bilen utan att riskera att bli attackerade. Jag tar Ana's hand i min och vi småspringer in till flygplatsen, dock är vi fortfarande på en avstängd avdelning så vi får vara ensamma. Killarna är redan där. De kommer fram en efter en och kramar om Ana. Mig behöver dom inte krama eller nåot liknande, det räcker med ett enkelt 'hej'. Vi träffas ju ändå mer eller mindre varje dag i flera timmar. De sitter på stolar och det finns en ledig. Jag sätter mig ner och drar Ana ner i mitt knä. Hon lutar sig trött mot min axel och jag håller armen runt om henne. 
"Where's Kate?" frågar Niall. 
"Home, sleeping." svarar Ana och försöker på sig att fnissa och jag märker hur mycket hon måste kämpa för att ens få fram något ljud. Hon är verkligen inte pigg. Och det gör mig inte glad nu när jag måste lämna henne i detta skick. Jag skulle helst av allt bara villja vara med henne och få henne att måm bättre. Även om jag älskar mig jobb och att resa så kommer det stunder då jag vill skippa allt sådant. Nu är ett sådant tillfälle. 
"Why are you asking?" frågar jag och flinar åt Niall. Jag såg minsan igår hur han såg på Kate som om hon vore något utav det där illa extra. 
"I just thought she would come with you." säger han och försöker hålla ett straight face, men lyckas inte. 
"Yeah right." Jag har kvar samma flin på läpparna. 
"Are you okay, Ana? You look sick." säger Louis och rynkar på ögonbrynen.
"I'm fine. Just... tired." Jag förstår hur hon låter bli att nämna hennes 'mens-situation'. Jag kramar om henne låte hårdare och håller henne nära. 
"Did you get any sleep?" Jag visste väl det. Jag visste att Louis skulle kläcka ur sig en kommentar i den stilen. Jag suckar. 
"I did actually." svarar hon malligt vilket får mig att skratta. That's my girl. 
En utav våra livvakter Andy kommer in till rummet vi sitter och pratar i. Han säger att det är dags för oss att stiga på planet. Jaha. Killarna reser sig från sina stolar och Ana reser sig från mitt knä så även jag kan ställa mig på fötterna. Det tar inte långt tid innan hon är tillbaka i min famn igen. Jag håller henne tätt intill mig. Hennes armar är i ett fast grepp bakom min rygg och mina armar är i ett starkt grepp runt om hennes lilla kropp i jämförelse med min. Jag hör hur hon tar ett djupt andetag. 
"I'm gonna miss you." mumlar jag mot toppen av hennes huvud. Även om det bara blir två dagar så känne det ändå jobbigt att lämna henne. Så brukar det aldrig vara för mig. Men det är något speciellt med Ana. 
Hon släppar taget om kramen men behåller händerna lätt på min midja. Hon ser upp på mig och ler ett gulligt leende. "I thought I was the one who was going to say that first."
Jag rynkar ögonbrynen, "You didn't thought I was gonna miss you?"
"I just didn't thought you would say it." fnittrar hon. Jag ler ett snett leende och kramar om henne igen. Kramen räcker länge. Det är som om jag inte vill släppa taget om henne. 
"Harry, we have to go." Andy står i dörröppningen och väntar irriterat på mig. På något underligt sätt är det alltid mig de andra måsta vänta på... Jag skopar tag om Ana's ansikte och drar henne mot mig så våra läppar förenas. Jag anstränger mig verkligen för att känna på smaken av hennes underbara läppar innan jag avslutar kyssen. 
"Bye, love." säger jag och pussar henne snabbt på munnen en sista gång innan jag sakte börjar backa mot dörren. Hon håller min hand så länge som det går tills att armarna inte längre räcker. Hon står kvar på samma plats enda tills dörren stängs och jag inte ser henne längre. En konstig känsla får jag. Jag känner mig faktiskt lite ledsen. Ledsen för att lämna henne. 
Vi fem bandmedlemmar sitter tillsammans i flygplanet. Zayn har redan somnat och planet har inte ens lyft än. Men jag märkte att han var väldigt trött då jag först såg honom, och jag förstår det, klockan är ju tidigt på morgonen. 
"Cheer up buttercup." säger Louis och puttar mig på axeln. "You'll see her again on Saturday." 
Jag rycker på axlarna, "I know. I just feel bad for leaving her when she's not feeling alright."
"I'm sure Kate will take care of here while we're away." 
Louis får mig faktiskt att må lite bättre. Nu har jag en spelning i vackra Sverige som väntar på mig, och jag ser verkligen fram emot det. Vi ska även spela in till vår film när vi är i Sverige, så den här resan kommer nog inte bli så hemsk i alla fall. 
"So, it's getting pretty serious between you two now, am I right?" frågar Niall.
Jag rycker på axlarna, "I guess you can say that." svarar jag, och får det svårt att dölja mitt fåniga leende jag bara får när jag tänker på henne. Min Ana. 
Kommentera.

Tidigare inlägg Nyare inlägg