Kapitel 24 - Girly day

Previous: Vad tror han? Att jag ska nobba honom och inte vilja att han ska sova med med. I sådana fall tror han fel. 
"Yes, I will be home tomorrow night. You can come when you're done with work. Goodnight x." Jag hinner knappt blinka innan jag får svar tillbaka av honom. 
"I will! Sleep tight, sweetheart. x"
Jag lägger ifrån min mobilen, ett löjligt men lyckligt leende är placerat på mina läppar och jag somnar ganska så direkt som jag sluter ögonen.
 
 
Att vakna upp bredvid en snarkande Kate kanske inte är lika bra som att vakna upp i famnen på Harry, men jag klagar inte. Jag puttar lätt till Kate innan jag stiger upp från sängen. Klockan är ett och om hon vill hinna fixa sig innan vi drar in till stan så är det dax att stiga upp. 
"Oh, Katherine." säger jag med min tillgjorda mamma röst och stryker henne över håret när hon efter min puttning ändå inte ville resa sig. Hon mumlar något till svar som är svårt att tyda när hennes huvud är nerpressat i kudden. "It's time to wake up." fortsätter jag innan jag lämnar en trött Kate och går in till mitt rum för att klä på mig. Eftersom vi planerat att gå på stan, och vädret är soligt och varmt, tar jag på mig en vit tshirt och en orange, somrig, midjekjol. Den perfekta sommaroutfiten enligt mig. Mitt hår är åt det naturliga fallet, men så får det lov att vara när jag inte har någon ork att fixa mig så mycket. Jag hör Kate stänga in sig på toan och sedan startas duschen. Det är lite lustigt hur jag och Kate kan funka så bra ihop när vi är så olika. Kate skulle aldrig klara av att gå in till stan utan att duscha någon timma tidigare. Jag å andra sidan är inte så brydd om mitt utseende och skulle kunna gå helt ofixad om jag så ville. Men hur som helst så drar jag några drag med mascaraborsten på mina redan mörka ögonfransar och kammar igen mitt hår och sen är jag klar. Klockan har blivit tio över vilket betyder att jag tog bara tio minuter på mig att göra mig klar. Men eftersom jag delar lägenhet med ett utseendefixerad människa så lär jag not bli kvar här hemma någon timme till. Jag sätter mig därför vid mitt skrivbord i mitt rum där min MacBook står nästan helt oanvänd, med tanke på att jag använder nästan bara min mobil nu för tiden, eller datorn på jobbet. Jag ler som ett fån när bakgrundsbilden visas. Ännu en gammal bild på mig och Kate, en bild med dålig kvalitet som mest troligt är tagen med webbkameran för jag vet inte hur många år sedan. Jag glädjer mig att, genom alla dessa år, har jag och Kate alltid varit samt. Visst, vi har väl varit lite irriterade på varandra, men vi lyckas aldrig ta det seriöst. Det slutar alltid med att någon försöker argumentera men slutar upp med att skratta. Det är nog det bästa med vår vänskap - vi är alltid sams. Trots att jag redan har en liten aning om vad jag kommer få se, så går jag tillslut in på Twitter efter en månad utan det. Jag ser direkt att mina följare har ökat från knappt 500 stycken till över 20 tusen. Hur är det möjligt att folk hittar min Twitter utan att Harry eller någon annan har tweetat om mig? Jag går in på mina mentions och får läsa en hel del olika kommentarer och bland annat att jag och Harry dejtar, att jag är en ful hora, att jag borde låta Harry vara, men trots alla dumma hatkommentarer lyckas jag i alla fall se några snälla kommentarer. Även om det är inte är många. Det får mig att le. Några har i alla fall respekt för människor. Visst, jag förstår att människor kan vara svartsjuka och i detta fall på mig för att jag på något sätt 'tar' deras idol ifrån dom och gör deras chanser små, men att sitta och skicka hat till mig om att jag är ful och borde skjutas? Det är vara brutalt och så uppför man sig inte. Jag skriver en tweet, folk jag känner men som jag inte träffar kanske vill få klart för sig att jag lever, förut använde jag Twitter varje dag men nu när jag inte använd det på en månad så blir kanske folk oroliga. Va vet jag...
@AnnabelleBenson Going out shopping with my bestie. Time to spend some money! 
Jag skickar iväg tweeten och redan efter ett par sekunder har ett femtiotal favoritmarkerat den, några har retweetat den och några har redan börjat ställa frågor om Harry. Jag förstår att dom är nyfikna och vill veta hur det står till mellan oss. Men jag håller gärna vårt nya förhållande lite hemligt, i alla fall ett tag till. 
 
 
Efter en dötrist bussresa kommer vi tillslut in till centrum. Eftersom både jag och Kate älskar att shoppa så går vi in till alla affärer man kan tänka sig att hitta i London. Vi stannar inne på varje affär i minst en halvtimme. Vi provar tiotals olika kläder och larvar oss i omklädningsrummet. 
"You should totally try this one." säger Kate och håller upp en svart, kort, ytterst kort, klänning. Jag lutar på huvudet och granskar klänningen från botten till toppen. 
"Maybe I should wear this on my date with Harry. I'm planning on taking him out tonight, before he leaves for Sweden." säger jag och rycker på axlarna samtidigt som jag tar emot klänningen från hennes grepp. Jag går tillbaka till omklädningsrummet och Kate kommer efter mig. Jag drar av mig mina kläder så jag bara står i underkläder, och tar sedan på mig den svarta och väldigt tighta klänningen. Jag drar ner den så långt det går, trots det räcker den bara till just nedanför min rumpa. Den är tight så jag känner på mig att efter en hel kväll klädd i denna kommer jag känna mig väldigt uppsvälld om jag tar av mig den. Men när jag ser mig i spegeln ser jag hur förvånatvis snygg jag faktiskt är i den. Och Kate verkar instämma. Hennes ögon är stora och hon tappar hakan. 
"You look so hot." säger hon och visar med fingret att jag ska snurra runt. Jag snurrar ett varv, det är nästan nära att jag trillar. Mina ben kan inte ta så värst stora steg för då kommer kanten på klänningen åka upp över rumpan. 
"I sweat to god, wear this tonight and Harry won't be able to take his eyes of you." säger Kate. "Even if he has hard for that already." fyller hon på och fnissar. Jag väljer att följa Kate's råd och jag köper klänningen. Vi kommer ut från den affären och går ner en gata. Jag ser hur vissa, för det mesta unga tjejer, ger mig konstiga blickar. En del har till och med svårt att släppa mig med blicken. Jag väljer att ignorera, när jag förstår att det mest troligt är Harry's fans som fått höra om mig och kanske till och med sett mig.
"Next stop - Starbucks." säger Kate med ett leende och mer eller mindre drar mig in till närmaste Starbucks. Jag dricker inte kaffe, men går jag till Starbucks köper jag alltid någon av deras smoothies, te eller något liknande.
"Go and chose a table and I'll order the drinks, okay?" säger jag till Kate som nickar och går sedan iväg för att välja ett bord. Det är väldigt lugnt på stan idag så att hitta ett ledigt bord inne på Starbucks lär inte bli något större problem. Jag går fram till kassan där en rätt så ung tjej står för att ta emot min beställning. 
"Welcome to Starbucks, what would you like to order?" frågar hon men en entonig stämma, jag antar att den mening tråkar ut henne när hon måste fråga den flera gånger mer dag. 
"A Skinny Flavored Latte and a Shaken Iced Passion Tea, please." säger jag, med en aning vänligare stämma än henne. 
"Alright. What's your name?"
"Ana." svarar jag. Jag får en lätt nickning av henne och hon hänvisar mig att gå tillbaka till mitt bord tills mitt namn ropas ut. Jag går till det bordet Kate valt och sätter mig ner mittemot henne. 
"What did you order?" frågar Kate.
"Your favourite."
"Like I didn't figure that out." skrattar hon och lägger upp armbågarna på bordet och lutar sig fram, så att det hon ska säga bara hörs utav mig. "There are two girls completely staring right at our table." mumlar hon. Jag ser mig lite diskret omkring. Mina ögon fastnar vid ett bord där två blonda tjejer sitter, med bitckblickar fastklistrade på deras ansikten och blickarna rakt mot mig. Deras blickar är helt inget jag föredrar att få mot mig. Om blickar kunde döda, skulle jag varit död nu. 
"I'm sure they're just One Direction fans." mumlar jag tillbaka, innan jag beslutar mig för att ge de två tjejerna ett varmt leende. Leendet orsakar att de tittar på varandra och flinar. Som om de är ute efter mig. Ska det behöva vara såhär nu, varje gång jag visas ute? Ska jag verkligen stå ut med att få bitchblickar här och där från en och annan tjej? 
"Do people even know you're together now?"
Jag rycker på axlarna, "I don't know actually. I mean, Harry hasn't said anything to the press but if people would know, it's just because they've seen us together." 
"Maybe they just think you're dating. Or friends." säger Kate lugnt som om jag inte borde oroa mig. Men vad tror hon? Att jag kan gå omkring och vara lugnt just efter jag läst mordhot riktat mot mig? Då tror hon fel. 
Mitt namn ropas ut i hela affären och de två tjejerna spärrar upp ögonen och tittar först på varandra, sedan på mig igen när jag går mot brickan där min och Kate's beställning står. Jag känner hur deras blickar bränner i ryggen när jag går tillbaka till mitt bord. Jag ger Kate hennes latte och behåller mitt is-te i handen. Jag tar en liten klunk från det. Det smakar gudomligt gott, som alltid. 
"We haven't had a day like this in forever." säger Kate och tar också en klunk från hennes Starbucks. 
"I know. We're always busy nowadays."
"I know." instämmer hon och suckar. "We should do something together. I mean, not something like this like we always do. We should, I don't know, go on a trip somewhere. Just you and me." Bara tanken av att åka någonstans med Kate får mig att le. Det är nog precis vad jag behöver. 
"That's a very good idea, Katherine."
"Ugh." vrålar Kate men kan inte hålla tillbaka sitt leende. "I won't go if you keep calling me Katherine." säger hon buttert och lägger armarna i kors över bröstet och försöker så sur ut, men hon misslyckas totalt. 
"Fine. I won't call you Katherine. But where did you plan on going? LIke somewhere far away or...?" frågar jag och tar ännu en klunk från mitt te. 
Kate rycker på axlarna, "I was thinking about somewhere warm. Like Hawaii or something." 
Jag sätter mitt te i halsen och hostar till som någon som rökt konstant redan födseln. Jag blir alldeles röd i ansiktet när jag märker alla människor som kollar på mig. 
"Hawaii?" säger jag sedan till Kate. 
"Yeah, or is that too far away?" frågar hon skeptiskt. 
"No, no." börjar jag och hostar till en sista gång. "I just thought we were going to stay here, around London." 
"Whaaat?" säger Kate som om jag vore tokig. "I want to go somewhere ware where we can like bath, sunbathing, party, talk with alot of cute boys and so on." När jag väl tänker efter så kanske det inte är en dålig idé. Det låter faktiskt väldigt, väldigt lockande efter sol och bad. Jag var från början lite skeptisk när hon föreslog Hawaii, men min syn ändrades när jag tänkte på vad kul vi skulle kunna ha det där. 
"You know what?" säger jag glatt. "Hawaii it is." 
 
Efter en lång tid inne på stan tar vi tillslut bussen hem. Båda är väldigt trötta efter en hel dag med shopping och skratt så båda dunstar ner i soffan direkt vi kommer hem. Kate slår på tvn och slår på kanalen där How I Met Your Mother visas. Ett program som både jag och Kate har sett ett x-antal gånger med varandra. Det sägs en massa skäms, båda fnissar till men ingen orkar skratta ut högt som vi nästan alltid brukar göra. Båda är för trötta för att ens röra på sig. Mina ben värker dessutom. Och fötterna. Min mage gör ont. Det är säkert mensvärken. Min mens kom ju imorse så det är nog det. Min date med Harry som jag hade tänkt överraska honom med blir nog inställd eftersom jag inte mår bra. Jag tackar då i alla fall alla gudar som finns att jag började må dåligt när jag kom hem, och inte på stan. Jag tar mig för magen och andas häftigt.
"Ana, are you alright?" frågar Kate oroligt och sätter sig upp och tittar på mig. 
"Cramps." suckar jag och reser mig från soffan i riktning mot badrummet. Jag öppnar medicinskåpet och tar några tabletter som lyckligtvis faktiskt brukar minska mensvärken lite i alla fall. Sedan går jag till köket och tar med mig en klase bananer tillbaka till vardagsrummet. Jag landar i soffan igen och lindar in min kropp i en filt, innan jag skalar första bananen av fem. Bananer har på något sätt alltid varit min livräddning när det gäller sådana här tillfällen. Jag vet inte ens varför. Vissa säger att jag är helt från vettet som äter fem bananer om dagen när det är fel tid i månaden, men jag ser inte alls några konstigheter med det. Bara jag blir av med smärtan så är jag okej med vad som helst. Jag känner på mig att kvällen kommer mest troligt spenderas på samma plats, i soffan, varesig Harry kommer vilja det eller inte. Han får lov att stå ut med att jag faktiskt är en tjej som har sina behov, på samma sätt som jag får lov att stå ut med att han är känd som också måste leva upp till andra förväntningar.
Jag vet att det har dröjt länge och då jag väl är tillbaka så kommer jag bara med ett tråkigt mellankapitel. 
 
Men en sak jag faktiskt blir liite irriterad på är då ni klagar på min uppdatering. Det är på riktigt en utav de sakerna som jag faktiskt hatar med att äga en novell. Ni har inte en jäkla aning om vad som pågår i mitt liv och varför jag inte kan skriva. Så sitt snälla inte och klaga för att det har gått, vad är det nu.. 8 dagar? 8 dagar är ingenting om ni jämför med andra novellbloggar. Ni ska vara nog glada att jag ens är tillbaka nu efter allt som har hänt. Tack och hej.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: