Kapitel 27 - Teasing

Previous: "I understand that you miss him. Don't you want to visit him? I can come with you if you'd like?" 
"No, no, no." säger han bestämt men ändå mjukt. "I don't think that's a good idea."
"But what if it turns out great and you'll build up a new kind of father-son-thing?" Jag låter precis som Kate när hon försökte tilltala mig att jag skulle gå ut med Harry från första början. Och eftersom det slutade bra, så varför skulle det inte sluta bra för Harry och hans pappa?
"I don't need another father and son relationship. Robin is a great stepdad and he's like my new dad now."
"Just think about it, okay?" frågar jag lite försiktigt. Han lutar huvudet åt mitt håll och drar in ett djupt andetag i min nacke. 
"I will."
 
 
 
Harry's Point Of View

Jag vaknar upp med en ängel liknande flicka i famnen. Hennes kropp är helt avslappnad och hon ligger med huvudet på min arm och hennes hand vilar lätt på mitt bröst. Hennes andning skulle jag kunna lyssna på i timmar. Så lugn, mjuk, fridfull. Hennes mun är lite lätt öppen och läpparna plutar lite sött. Klockradion som står bredvid sängen visar 05.30, jag måste vara klar om en halvtimme, och planet lyfter klockan 7. Jag kysser min ängel på pannan och reser mig försiktigt från sängen utan att väcka henne. Hon gör en hög utandning men vaknar aldrig. Jag drar snabbt på mig samma kläder som jag hade på mig under gårdagen och går mot dörren. Jag stannar av innan jag går ut och skickar en sista blick på Annabelle. Hon är som en liten docka. Så perfekt. Och det gör ont i hjärtat att tänka vilken idiot jag hat varit mot henne, och fortfarande är. Jag smyger ut från hennes rum och går vidare till badrummet. Tandborsten ligger kvar på samma plats som den alltid har gjort och jag borstar snabbt igenom mina tänder och tvättar mitt ansikte. Även om klockan är lite och jag inte sovit många timmar så känner jag mig faktiskt väldigt pigg. Det knackar på badrumsdörren och jag hoppar till av det plötsliga ljudet som avbröt den extrema tystnaden.
"Who is it?"
"It's me." 
Jag ler när jag hör hennes trötta morgonröst och låser sedan upp dörren. Hennes hår står åt alla håll och hon kan knappt hålla ögonen öppna, det förvånar mig hur hon fortfarande kan lyckas se så vacker ut. Hon går direkt till medicinskåpet som hänger på väggen och tar ut en ask med några tabletter i. Jag lutar huvudet på sned och ser medlidande på henne. Om jag bara kunde ta ut värken från henne. Jag kommer nog aldrig förstå hur jobbigt det måste vara att vara tjej när man är fel tid i månaden så att säga. Hon gör fortfarande ingen beröring på mig utan går ut från badrummet och jag hör att hennes fotsteg leder till köket. Vattenkranen sätts på. Jag borstar färdigt mina tänder och går sedan ut till köket där jag finner henne ståendes med händerna på diskbänken och blicken ner mot marken. Jag går upp bakom henne och lägger händerna på hennes höfter och ansiktet i henne hår. Jag andas in hennes underbara doft av vanilj och mango. 
"Goodmorning beautiful." mumlar jag mot hennes hår. 
"Morning." kämpar hon fram och lägger armarna om magen. 
"Is it really that bad?" frågar jag oroligt när jag märker att hon knappt kan stå rakt, inte heller släppa taget om hennes onda mage. 
Hon får inte fram något ljud utan nickar bara och sluter igen ögonen. Det gör ont att se hennes lida. Jag lägger ena armen bakom hennes rygg och den andra under hennes knäveck och lyfter upp henne. Hon suckar, fortfarande med ögonen stängda, och lutar huvudet mot mitt bröst. Hon känns som en litet barn i min famn. Så liten och lätt. Jag går tillbaka till hennes rum och lägger ner henne försiktigt på sängen, drar täcket över hennes kropp och bäddar om henne som om hon vore min egen lilla flicka, vilket hon på ett sätt är. 
"Go back to sleep." säger jag åt henne innan jag börjar på mot dörren. 
"I want to follow you to the airport." säger hon plötsligt och när jag vänder mig om sitter hon redan upp i sängen. Jag suckar men kan inte låta bli att le. "Don't you think you should rest?"
"No." 
"You look tired."
"Well, I'm not." säger hon irriterat och lägger armarna buttert i kors över bröstet. 
Jag skrattar åt henne, "Fine. We're leaving in twenty minutes." 
Jag ler för mig själv när jag lämnar hennes rum. Det glädjer mig att hon verkligen vill följa med mig för att säga hejdå. Det får mig att känna mig... omtyckt. Jag har aldrig riktigt upplevt något sådant förut, att en tjej faktiskt tycker om mig. För mig har det bara varit att dom gett mig njutning över en kväll, men nu är det annorlunda. Nu ger hon mer en slags njutning hela tiden. Vi behöver inte ens hålla på med varandra och hon kan ändå få mig så lycklig. Hon är ju trots allt min flickvän nu. Min allra, första, riktiga flickvän. Jag vet att det kommer bli en utmaning för oss båda. Jag måste lära mig att inte behandla henne som hon vore min leksak och hon måste lära sig att släppa loss lite. Hon kan inte sitta kvar i samma, oskyldiga roll för alltid. Då kommer inte det här förhållandet att funka. Jag tar fram min väska som står på golvet i hallen och kollar så att jag har allt. Pass, mobil. Börs... Vart är min börs? 
"Hey Ana?" ropar jag inte så värst högs för att låta bli att väcka Kate som ligger och sover i rummet intill. 
"Ya?" svarar hon svagt och sött. 
"Have you seen my wallet?" 
"No." 
Jag svär för mig själv. Vart fan kan den vara då? Jag går till vardagsrummet och letar. Den ligger inte på bordet. Inte helle ri fåtöljen jag satt i kvällen innan. Jag svär igen. 
"Looking for something?" 
Jag hoppar till av Ana's röst. Jag vänder mig om och ser henne ståendes i dörröppningen med min börs i handen. Jag suckar ut av lättnad. Med ett leende på mina läppar går jag fram till henne för att ta min börs men hon rycker den bakåt innan jag fått tag på den. 
"Are you 8 or what?" frågar jag lite irriterat men klarar inte av att hålla tillbaka ett fånigt leende. 
"I see someone's prepared." Ana höjer ögonbrynen och i hennes andra hand håller hon i ett flertal förpackningar kondomer. Mitt ansikte blir en lätt färg av röd. Ana fortsätter bara att flina. 
"I just... they've been there for such a long time and i didn't bought-"
"A long time ago, you say?" Hon flinar. Det är som om vi har bytt roller. I vanliga fall är det jag som har mig kända flin på läpparna och det är Ana's kinder som ska vara rosenröda. I nästa ögonblick håller hon upp ett kvitto. Helvete. Kvittot till kondomerna. 
"Why are you lying to me, Harry?" frågar hon och kan knappt hålla sig för skratt. Hon låter inte ett dugg upprörd att jag faktiskt precis ljög för henne mitt upp i ansiktet. Hon ser detta som en lek. 
"Leave it, Ana." muttrar jag innan jag vänder ryggen om och går mot köket, inte för att jag vet vad jag ska göra där, men i denna stund vill jag bara slippa se på henne. Jag vet att det låter hemskt, men ni fattar grejen. Mina fötter hinner knappt nudda golvet inne i köket innan min hand fångas upp av en liten en. Jag vänder mig om och hinner knappt reagera innan hennes läppar är mot mina. Mina händer lägger jag lätt på hennes höfter och drar henne närmre mig. Hon avslutar kyssen nästan alldeles för snabbt och nu är det hon som rodnar, och jag flinar. Det känns faktiskt skönt att det är som det ska vara igen. 
"I think it's cute of you. You know... not wanting me to get pregnant." säger hon och borrar in sitt ansikte mot mitt bröst, något jag märkt hon ofta gör när hon är generad. Det är lite gulligt tycker jag. Jag skopar om hennes ansikte och håller det mitt emot mitt egna. Jag ser in i hennes ögon. De ser väldigt trötta ut, men trots det ser jag ändå lyckan. Lyckan som bara jag kan ge henne. Det gör mig själv alldeles lycklig också, att tänka att jag är en anledning till varför hon ler, och ens orkar leva. Jag lutar mig ner samtidigt som jag drar hennes ansikte mot mig så våra läppar återförenas i en mjuk och långsam kyss.
"You need to get ready, we're leaving in only a few minutes." Jag pussar henne snabbt på pannan innan hon försvinner in till sitt rum igen. Jag kommer på mig själv att stå och le som ett fån. Alldeles för mig själv. 
"Harry, have you seen my phone?"
Jag flinar när jag hör Ana's oroliga röst. Payback is a bitch.
"Here it is." säger jag och låtsas att jag just hittat den, när den egentligen låg i min jeansficka. Hennes tysta och små fotsteg närmar sig och jag räcker ut armen med mobilen i min hand, precis som hon gjorde med min börs för bara en liten stund sedan. Ana är just påväg att ta mobilen när jag håller upp den i luften. Ng så högt att hon inte klarar av att nå den. Hon är alldeles för kort.
"Very funny." säger hon och himlar med ögonen. "What are you, six?" 
"Cute background you've got there." flinar jag, innan jag tillslut ger henne mobilen när jag ändå fått sagt det jag ville få sagt. Hennes kinder blir röda igen. 
"Come on, he's been my celebrity crush since I was like 15." 
"And he still is?" Jaag höjer ögonbrynen. 
"Yeah, I mean... I'm not in love with him I just like him and-"
"But now you're mine so..." Jag går in på hennes bilder, byter bakgrundsbild från en bild på Justin Bieber till en annan. Jag låser hennes mobil och söker efter bakfickan på hennes jeans hon tagit på sig. Jag kan inte ljuga heller, jag låtsades att inte finna av fickan för att få mer möjlighet att omfamna hennes perfekta rumpa. Ana fnissar till när jag klämmer ena hennes skinka och slår löst bort min arm från hennes bakdel. 
"What did you do?" frågar hon fortfarande generat efter min beröring. Jag tar hennes lilla hand i min, kysser baksidan av den och släpper sedan taget.
"I changed your background to something better. Now, go and get ready, we're leaving in..." jag kollar på klockan, "Two minutes."
"2 minutes?" utbrister Ana och rusar till hennes rum. "Thank you for making me late. Really, thank you." ropar hon irriterat och jag bara skrattar. 
 
En bilresa på knappt tio minuter och sedan är vi framme vid flygplatsen. Jag följer efter den svarta Range Rovern framför mig där Paul vädleder mig till de avstängda delarna. På något underligt sätt har våra fans fått reda på att vi lämnar London idag och det har orsakat kaos på flygplatsen. Det är ju såklart kul att ha deras stöd, men personligen tycker jag inte att de ska släpa sig hit såhär tidigt på morgonen bara för att kanske ha en chans att se en skymt av oss. Paul kör in på ett avstängt område och jag följer efter. Det står inte några fans och skriker utanför, alla är väl där inne, så det är lungt för mig och Ana och kliva ur bilen utan att riskera att bli attackerade. Jag tar Ana's hand i min och vi småspringer in till flygplatsen, dock är vi fortfarande på en avstängd avdelning så vi får vara ensamma. Killarna är redan där. De kommer fram en efter en och kramar om Ana. Mig behöver dom inte krama eller nåot liknande, det räcker med ett enkelt 'hej'. Vi träffas ju ändå mer eller mindre varje dag i flera timmar. De sitter på stolar och det finns en ledig. Jag sätter mig ner och drar Ana ner i mitt knä. Hon lutar sig trött mot min axel och jag håller armen runt om henne. 
"Where's Kate?" frågar Niall. 
"Home, sleeping." svarar Ana och försöker på sig att fnissa och jag märker hur mycket hon måste kämpa för att ens få fram något ljud. Hon är verkligen inte pigg. Och det gör mig inte glad nu när jag måste lämna henne i detta skick. Jag skulle helst av allt bara villja vara med henne och få henne att måm bättre. Även om jag älskar mig jobb och att resa så kommer det stunder då jag vill skippa allt sådant. Nu är ett sådant tillfälle. 
"Why are you asking?" frågar jag och flinar åt Niall. Jag såg minsan igår hur han såg på Kate som om hon vore något utav det där illa extra. 
"I just thought she would come with you." säger han och försöker hålla ett straight face, men lyckas inte. 
"Yeah right." Jag har kvar samma flin på läpparna. 
"Are you okay, Ana? You look sick." säger Louis och rynkar på ögonbrynen.
"I'm fine. Just... tired." Jag förstår hur hon låter bli att nämna hennes 'mens-situation'. Jag kramar om henne låte hårdare och håller henne nära. 
"Did you get any sleep?" Jag visste väl det. Jag visste att Louis skulle kläcka ur sig en kommentar i den stilen. Jag suckar. 
"I did actually." svarar hon malligt vilket får mig att skratta. That's my girl. 
En utav våra livvakter Andy kommer in till rummet vi sitter och pratar i. Han säger att det är dags för oss att stiga på planet. Jaha. Killarna reser sig från sina stolar och Ana reser sig från mitt knä så även jag kan ställa mig på fötterna. Det tar inte långt tid innan hon är tillbaka i min famn igen. Jag håller henne tätt intill mig. Hennes armar är i ett fast grepp bakom min rygg och mina armar är i ett starkt grepp runt om hennes lilla kropp i jämförelse med min. Jag hör hur hon tar ett djupt andetag. 
"I'm gonna miss you." mumlar jag mot toppen av hennes huvud. Även om det bara blir två dagar så känne det ändå jobbigt att lämna henne. Så brukar det aldrig vara för mig. Men det är något speciellt med Ana. 
Hon släppar taget om kramen men behåller händerna lätt på min midja. Hon ser upp på mig och ler ett gulligt leende. "I thought I was the one who was going to say that first."
Jag rynkar ögonbrynen, "You didn't thought I was gonna miss you?"
"I just didn't thought you would say it." fnittrar hon. Jag ler ett snett leende och kramar om henne igen. Kramen räcker länge. Det är som om jag inte vill släppa taget om henne. 
"Harry, we have to go." Andy står i dörröppningen och väntar irriterat på mig. På något underligt sätt är det alltid mig de andra måsta vänta på... Jag skopar tag om Ana's ansikte och drar henne mot mig så våra läppar förenas. Jag anstränger mig verkligen för att känna på smaken av hennes underbara läppar innan jag avslutar kyssen. 
"Bye, love." säger jag och pussar henne snabbt på munnen en sista gång innan jag sakte börjar backa mot dörren. Hon håller min hand så länge som det går tills att armarna inte längre räcker. Hon står kvar på samma plats enda tills dörren stängs och jag inte ser henne längre. En konstig känsla får jag. Jag känner mig faktiskt lite ledsen. Ledsen för att lämna henne. 
Vi fem bandmedlemmar sitter tillsammans i flygplanet. Zayn har redan somnat och planet har inte ens lyft än. Men jag märkte att han var väldigt trött då jag först såg honom, och jag förstår det, klockan är ju tidigt på morgonen. 
"Cheer up buttercup." säger Louis och puttar mig på axeln. "You'll see her again on Saturday." 
Jag rycker på axlarna, "I know. I just feel bad for leaving her when she's not feeling alright."
"I'm sure Kate will take care of here while we're away." 
Louis får mig faktiskt att må lite bättre. Nu har jag en spelning i vackra Sverige som väntar på mig, och jag ser verkligen fram emot det. Vi ska även spela in till vår film när vi är i Sverige, så den här resan kommer nog inte bli så hemsk i alla fall. 
"So, it's getting pretty serious between you two now, am I right?" frågar Niall.
Jag rycker på axlarna, "I guess you can say that." svarar jag, och får det svårt att dölja mitt fåniga leende jag bara får när jag tänker på henne. Min Ana. 
Kommentera.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: