Kapitel 14 - How I wish that was me

Previous: "Hi Ana. Would you like to dance?" Han håller ut handen åt mig. 
Jag ler mot Andrew och tittar sedan på Harry för att se om det är okej att jag går iväg och dansar med honom. Harry nickar lite svagt men säger inget. Jag antar då att det är okej för honom att jag lämnar honom ensam ett tag, så jag tar tag i Andrews hand och han leder mig ut på dansgolvet. 
 
 
Jag lägger ena handen på Andrews axel och den andra är i ett hårt grepp i hans hand. Vi börjar röra oss till musiken. Jag har aldrig varit en riktig höjdare på att dansa vals men det är oftast enklare om killen är bra på det, vilket Andrew är så detta är inget problem för mig. Det svåra är dock att inte snubbla på min klänning som nästan tar i golvet. 
"So, I see you're here with Harry Styles." säger han och ser på mig med ett leende. "How come you guys know eachother?" Jag antar att Andrew vet om att Harry är känd, till skillnad från mamma som inte hade någon aning, och det var därför jag var tvungen att dra en lögn för henne, annars skulle hon nog svimmat. 
"I interviewed him." svarar jag. "But please, don't tell anyone that he's famous. I'd like to keep that as a sectret."
"What, that you're dating a celebrity?" flinar han. 
"We're not dating, Andrew." svarar jag försiktigt och försöker hålla ett normalt ansiktsuttryck när jag ser honom i ögonen. Jag vet inte varför jag alltid blir så nervös varje gång någon frågar mig om Harry, eller om oss två...
"Oh, I thought you we're going out." 
"Why did you think that?" Jag lägger huvudet på sned och ser förvånat på honom. 
"By the way he looks at you."
Jag rycker till, "And how's that?"
Andrew rycker på axlarna, "It's hard to explain. But it's like he can't take his eyes of you, and he always smiles when he looks at you and when you're looking at him."
Jag rynkar på ögonbrynen och ser diskret åt Harrys håll. Han sitter kvar på samma ställe och ser ut över dansgolvet, jag möter hans blick men jag tittar därför snabbt på Andrew igen. Jag vill inte att Harry ska få veta att det är honom vi pratar om. 
"So you've been looking at us?" flinar jag för att byta samtalsämne från Harry till honom. 
Han skrattar och drar mig lite närmre så min mage är tätt intill hans. "Oh, you know... I can't help but look at you. You're beautiful tonight, Ana." Hans ansikte är ytterst nära mitt, men jag vet att han inte kommer göra något, vi är alldeles för bra vänner för det. Eller...?
"Thank you, Andrew." viskar jag fram. "So, do you have a girlfriend?" Andrew backar undan lite och ökar avståndet igen. 
"No."
"Is there someone you like, then?" 
Han rycker på axlarna, "There is one girl..." börjar han och ser lite generat ner på våra fötter. "that I've always liked but I'm afraid if I tell her how I feel it might ruin everything." 
Jag stelnar till, och jag tror att han märker det också. Jag får den känslan, även om det verkar galet, att det faktiskt är... mig han menar. 
"Ruin what, exactly?" säger jag och sväljer sedan ner den nervösa klumpen som bildats i min hals.
"Our friendship." säger han. "And that's what it might ruin... our friendship. You and me." Han ser mig rakt in i ögonen. Hans blick är allvarlig, och jag står bara tyst och stirrar förvirrat på honom. Har han alltid gillat mig? Under alla dessa år vi känt varandra? 
"I'm sorry, I just have to do this." säger han snabbt och i nästa ögonblick är hans läppar placerade över mina och vi slutar att dansa till musiken och står istället helt stilla. Jag har vidöppna ögon under hela kyssen men jag ser att hans är slutna och njuter. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Våra föräldrar har alltid försökt få ihop oss men jag har aldrig riktigt velat, det är svårt att bli kär i sin bästa vän. När våra läppar säras öppnar han ögonen och har ett tomt uttryck i ansiktet. Och jag... jag ser bara förvirrat på honom. Förvirrad över vad som just sades och förvirrad över vad som just hände. Sången är över. Folket applåderar. Men vi står kvar tysta. 
"Andrew, I-"
"Ana?" En röst bakom mig säger mitt namn. Jag vänder mig snabbt om och blir faktiskt lättad när jag ser Harry stå där. Men när jag sedan ser hans arga blick känner jag mig inte lika lättad längre. "Can I talk to you?" frågar han med spänd käke. Jag vänder mig om mot Andrew som står tyst och ser ner i marken. Jag tar hans hand min min och klämmer åt den lite. 
"Thanks for the dance." försöker jag säga så vänligt som möjligt, och Andrew hinner knappt reagera innan jag blir bortdragen av Harry med min hand i hans. Han går med bestämda steg mot utgången av det stora tältet. Han håller i min hand i ett hårt grepp och hur mycket jag än försöker sakna ner så är det omöjligt. Han är alldeles för stark. Jag ser det på hans ansikte och på hans gång att han är förbannat. Han såg nog mest troligt min och Andrews kyss. Varför skulle han annars vara så arg?
 
Vi kommer ut från tältet och Harry fortsätter gå lika argsint och fort som tidigare trots att inte ens enda människa kan se oss längre. 
"Harry." ropar jag strängt åt honom men ändå stannar han inte. Jag rycker i handen men ändå stannar han inte. Jag försöker streta emot men ändå stannar han inte. Vad ska jag göra för att han ska stanna? Vi närmar oss husväggen, han går rak mot den och när han knappt är en meter ifrån den så snurrar han runt mig, jag slår hårt i min rygg mot väggen och innan jag ens hinner tänka på smärtan så pressar Harry sina läppar mot mina. Hårt och aggressivt. Jag börjar ju bli van att han kysser mig så det kommer inte direkt som en chock när jag känner hans mjuka läppar mot mina egna. Vad som dock chockerar mig är varför han är så arg. Jag har inte gjort något fel. Jag lägger mina händer mot hans bröst och puttar bort honom från mig. Men han kommer närmre, med hans ansikte knappt någon centimeter ifrån mitt.
"Do you think this is some kind of game to you?" väser han åt mig.
"Why are you mad at me?"
Han skrattar tillgjort men ser sedan direkt lika argt på mig. "Kissing him to make me jealous."
"I wasn't trying to make you jealous, and he kissed me Harry. I didn't exactly ask him to." säger jag med lugn röst i hopp om att det kanske ska lugna ner honom lite. 
"You're mine. You're lips belongs to me."
Trots att han är arg, och det kanske skrämmer mig lite, så tycker jag att det på samma sätt är väldigt gulligt hur han liksom blir så sur över en sådan liten grej. Hur han har gjort det klart för både honom och mig att jag tillhör honom. Inte för att det är sant, men jag tycker om tanken att veta att han vill ha mig. 
"I don't even know what to say Harry. I can't say I'm sorry because I haven't done anything wrong. It's you who have to stop overreact every single time a boy comes near me. You have to understand that we're not dating." 
Han slår hårt med handen i väggen just bredvid mitt huvud. Jag stelnar till och känner hur rädslan byggs upp inom mig.
"Stop saying that." ryter han till och spänner käken mer och mer. 
"Why?" Jag lägger huvudet på sned som jag samtidigt försiker lugna ner mig genom att ta ett djupt andetag. 
"Because I want you to want me and I want to date you. This is the first time ever that I've not had sex with a girl and still want to be with her. You're driving me craxy, Ana, but I still can't let you go." skriker han åt mig. Jag står som förstelnad. Jag inser nu att han verkligen gillar mig. Harry Styles gillar mig faktiskt. 
"Sex is literally all you're thinking about. You're just wainting for me to have sex with you and after that you'll forget about me."
Han vrålar och pressar läpparna mot mina igen. "I will never forget about you. I will never let you go." mumlar han mot mina läppar innan hans tunga försiktigt nuddar min underläpp. Hela min mage pirrar till. 
"Harry, the others are just around the corner." säger jag och lutar ansiktet åt sedan så hans läppar nuddar min kind istället. Han kysser mig ner mot halsen, suger lite försiktigt på huden just nedanför mitt öra, just precis där min svaga punkt är så jag stönar tyst. Han trycker sig mot mig, jag känner hans kön mot min mage och mina ögon spärras upp. 
"This is what you're doing to me, Ana..." mumlar han och kysser mig en sista gång på munnen innan han ser djupt in i mina ögon. 
"Harry, I-" jag avbryter mig själv innan jag ens hunnit börja. Jag vet inte vad jag ska säga för att göra honom glad för jag känner på mig att vad jag än säger kommer göra honom argare. 
"Don't say anything. Just answer me this; do you want to be with me, or not?" 
Jag ser förvirrat på honom. Vad menar han med det? Såklart att jag vill vara med honom. Det har jag ju till och med tänkt på själv, att jag mer än gärna vill spendera tid med honom. Men hans vision av att 'vara med mig' kanske inte är likadan som min. 
"Well?" säger han när det har tagit ett tag och jag har fortfarande inte svarat. 
Jag tar efter andan men-
"There you are." 
Harry tar snabbt ett steg åt sidan när vi hör min mors röst bakom oss. 
"Hi, mum." säger jag lite försiktigt. Jag vet inte hur mycket hon såg, eller hörde...
"I was wondering where you went." säger hon och kommer lite närmre oss. 
"We just needed some air." svarar jag. Det är förskräckligt vad mycket jag har ljugit för min mamma ikväll. Jag som aldrig brukar ljuga, eftersom jag är så fruktansvärt dålig på det. Men att jag ljuger för min egna mamma, det trodde jag aldrig att jag skulle behöva göra.
"Aren't you going to dance?" frågar mamma. 
Jag nickar. "We are. Come Harry." Jag tar hans hand och sliter iväg honom mot tältet igen, på samma sätt som han gjorde på mig bara för en liten stund sedan. 
Vi kommer in till tältet och jag drar med Harry enda ut på dansgolvet, jag placerar hans hand högt upp på min midja och jag lägger sedan min hand på hans axel. Min andra hand är redan i ett fast grepp i hans. 
"You have to get one thing clear, Ana." mumlar han mot mitt öra. "I'm the one in charge, alright?"
"You can't demand me for that." säger jag och himlar med ögonen. 
"Stop rolling your eyes." fräser han och spänner ansiktet. Vår konversation passar inte in till den lugna musiken och den lugna stämningen bland alla människor. Harry är sur. Så barnsligt sur så jag måste hålla mig från att skratta. Det är gulligt av honom att han är så bestämd, och att han fortfarande inte har lärt sig att jag tänker inte gå med på alla hans krav. Men jag inser att jag kan inte hålla på att reta honom, för det sista jag vill just nu är att vi ska bli ovänner. 
"Harry. Relax." säger jag och med handen som tidigare varit på hans axel för jag mot hans nacke och drar fingrarna genom hans mjuka hår. Hans ansikte mjuknar en aning och när jag sedan ler åt honom ser jag att inte han heller kan motstå från att le. 
"I'm sorry, Ana." säger han men bryter aldrig ögonkontakten mellan oss. "I don't know why I get so mad sometimes. That's just how I am and I don't know how to stop it. You're the only one who can stop me from doing something bad." viskar han. 
"You have to learn to take it easy and not get so mad. Because I can't always be there and stop you when you get mad."
"I want you to always be there." suckar han. Jag lägger mitt huvud mot hans bröst och suckar jag också. Det är lustigt egentligen, hur han så gärna vill vara med mig men att han då fortsätter att hålla på så som han gör. 
"I will be there for you Harry, just maybe not there with you. You can always call me, you know." säger jag. 
"But I want you to be there with me. Because I always want to have you near me." säger han. 
"Why?"
Han suckar, "I don't know. You make me feel... special. Even though you might hate me sometimes I still want to have you near me because I- I just-"
"You just what, Harry?" Jag ser upp på honom. Han rynkar pannan och skakar på huvudet, som om han ångrar att han ens började prata. 
"I like you, Ana." Han ser in i mina ögon. Mina ögon spärras upp och jag tappar nästan hakan. Såklart visste jag att han gillade mig, men inte på det sättet.
Han böjer sig försiktigt ner, han stannar in när hans läppar bara är ett bar centimeter ifrån mina, som om han är rädd att jag inte vill. Men därför bestämmer jag mig för att ta sista steget, för ja, jag vill känna hans läppar mot mina. Med handen bakom hans nacke trycker jag mig mot honom och våra läppar kolliderar. Jag känner hur han ler när jag för försöka gången någonsin rör på mina läppar och faktiskt kysser honom tillbaka. Det är som om människorna runt om inte finns längre. Jag tänker inte på att pappa, mamma eller någon annan kan se oss kyssas, för just nu bryr jag mig inte om någon annan än Harry. Dessutom blir det svårt för någon att se oss när vi är rätt så långt bort från mina föräldrar eller ens någon jag känner.
Min mage är full av vilda fjärilar som kämpar efter att hitta vägen ut. Så är det varje gång han rör mig och det är det som förvirrar mig så mycket. Jag vet varken om jag gillar honom som en vän eller om mina känslor faktiskt är starkare än så. Allt är så förvirrande och jag vet inte om jag någonsin kommer få redo på svaret om jag inte själv försöker. Men vågar jag försöka? Vågar jag riskera så mycket på en kille som stormade in i mitt liv och mer eller mindre tvingade mig till att gilla honom? Det som skrämmer mig mest är nog hur jag har gått från att totalt hata honom till att faktiskt vilja spendera tid med honom. Jag sa från första början att jag aldrig kommer falla för honom, men jag börjar nu tro att jag har kanske inte riktigt fallit för honom, men att jag i alla fall har snubblat lite...
Kommentera nu!!!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: