Previous: "I don't want to leave you now."

Han rycker till, "You're not leaving. You can stay here over the night if you want to."

"It's not that. I don't want to leave you tomorrow and knowing you'll bring home a new girl." suckar jag igen. 

Harry ser sårat på mig och rynkar ögonbrynen. "I can't believe you actually think I'd do that to you."
"Well, would you?"
"Ofcourse not." säger han som om det inte vore uppenbart. "I like you too much to let you go."

Jag ler mitt lyckligaste leende och skjuter fram mitt ansikte och kysser honom på läpparna lite snabbt. Även han ler. Ett leende av lycka. Och det som glädjer mig mest är att jag är helt säker på att det är jag som är anledningen till leendet. 

---

 

 

När jag vaknar upp nästa morgon är min säng tom. Fan också. Jag som verkligen hade hoppats på att vakna upp med Ana i min famn. Då skulle jag kunna andas in hennes ljuvliga doft i nacken på henne, kyssa hennes mjuka hud och bara berätta för henne hur mycket hon faktiskt betyder för mig. Om det bara vore så enkelt för mig att få fram mina känslor i ord. Då skulle hon kanske inte vara lika rädd för mig som jag är helt säker på att hon är ibland. Jag blir faktiskt lite orolig att hon har lämnat mig. Kanske insåg hon att gårdagen inte kändes rätt och nu har hon lämnat mig för alltid. Inte för att jag tror Ana skulle göra något sådant. Jag lyfter bort täcket och kliver ut min stora säng. Jag är fortfarande helt naken eftersom jag aldrig riktigt fik tid att byta om eller duscha igårkväll. Jag tar fram ett par kalsonger från min byrålåda och tar på mig dom innan jag går ut i köket där jag lyckligtvis hittar min fina Ana bredvid spisen. Jag går fram bakom henne, lägger mina händer på hennes höfter och kysser henne i nacken. 

"Goodmorning beautiful." mumlar jag mot hennes hut och hon vänder sig snabbt om. Hon håller i en stekspade i ena handen men med sin fria hand drar hon fingrarna genom min säkert katastrofala lugg. 

"Goodmorning. I'm making breakfast. Do you want some?" frågar hon och fnissar lite. Jag slår vad om att minnen från gårdagen ploppar upp i hennes huvud så fort hon ser mig. 

"Sure, thanks." Jag sätter mig vid bordet och lutar mig tillbaka medan jag ser på den vackra, oskyldiga flickan som vänder på äggen och kokar kaffet. Jag ser att hon tagit på sig sina bikinitrosor som ger hennes rumpa en perfekt glimt och form. Hon har tagit på sig en utav mina tröjor, en vit v-ringad tshirt som är alldeles för stor för hennes lilla kropp. Jag får ett flin på mina läppar. 

"You look good in my clothes." mumlar jag. Ana vänder sig generat om och ser på mig. Hennes ögon glittrar och hennes kinder är rosigt röda som alltid, lite mer nu dock då hon är så generad av sig. 

"I hope you don't bother I borrowed it." säger hon samtidigt som hon lägger det sista färdigstekta äggen på en tallrik och ställer den sedan på det redan dukade matbordet. 

"You really didn't have to doo all this." säger jag men kan inte motstå från att le hur sött hon har gjort allt i ordning. På bordet står det bacon, två stekta ägg, ett juiceglas till oss var, färska bär och sist men inte minst två nybakade bröd. 

"Have you been out buying all these things?" frågar jag nästan lite argt, jag vill helst inte att hon ska gå ut själv. Nu då folk mest troligt vet vem hon är så är det inte säkert för henne. Det vet jag att det inte är, men jag väljer att inte säga det till henne, det sista jag vill är att hon ska lämna mig för att hon är rädd. 

"Yeah, there's a store like a hundred meters from here." säger hon. 

"You could've woken me." muttrar jag och suckar.

Hon fnissar. Det där underbara och gulliga skrattet hon har som jag så gärna vill hör dag ut och dag in. "Just eat your breakfast, please." säger hon och lastar upp lite mat på min tallrik. Jag sätter genast igång att äta. Jag tar några tuggor från vardera sak som ligger på min tallrik och om det är något Ana är bra på som jag inte visste är att laga mat. Det smakar gudomligt. Det glädjer mig också att hon också äter. Hon är inte en utav de tjejerna som oroar sig att gå upp i vikt. Visst, Ana är liten men så är hennes kroppsbyggnad. Men jag skulle inte kalla henne pinnsmal, vilket jag är glad för att inte kunna, jag gillar inte när tjejer ser ut som ett levande skelett. 

"You're an amazing cook." säger jag.

"Thanks, it's my mum who has taught me." mumlar hon fram med mat fulla munnen. Jag skrattar åt henne. Min söta Ana. Jag som trodde hon skulle ha bättre bordsskick än detta.

Jag skakar på huvudet och skrattar, "And you're supposed to come from a rich family." 

"And what do you mean with that?" Hon rynkar ögonbrynen. 

"You're eating like a...-" 

"Don't say it." varnar hon. 
"Pig." 

Hon tappar hakan. Förvånad att jag kunde säga något sådant till henne. Men vadå, det var ju sant? Hon pratar med mat i munnen och armbågarna på bordet har hon också. 

"Well you should be happy." säger hon malligt. "I only eat like this infront of people I feel comfortable with." 

"Do you feel comfortable with me?" säger jag och lyckan i min röst är inte svår att missa. Det är nästan det enda jag önskar just nu. Att hon ska känna sig trygg och säker när hon är med mig. Och veta att hon är perfekt i alla lägen.

"Mhm." svarar hon kort och snabbt, och fortsätter trycka in tuggor med mat i hennes mun. 
"This is actually the first time I'm eating breakfast like this with a girl." säger jag. Hon tittar försiktigt upp på mig. "I like it." fyller jag sedan i och ser henne spricka upp i ett leende. Jag undrar om det är såhär det är att vara tillsammans. Man vaknar upp, och sitter sedan och äter frukost med sin käraste. Jag har aldrig riktigt varit i ett riktigt förhållande när jag inte gillar dom. Jag tycker att förhållanden är överskattade, jag har än så länge klarat mig utan flickvänner och fått det jag kräver efter - sex. Men nu, nu känns det annorlunda. Det är som om jag vill att mina morgnar ska vara såhär. Då jag kan sitta och äta frukost med Annabelle och samtala om allt möjligt. Om våra dagar, och våra planer och om vår framtid. Det känns konstigt att jag har sådana visioner framför mig ibland, jag tänker på hur min framtid skulle se ut om jag har Ana i mitt liv från och med nu. Det skulle vara en ljus framtid tror jag. 

"How do you feel today? Since yesterday?" frågar jag och dricker en klunk av juicen. Ana slutar äta och tittar generat upp på mig, och sedan ner i sin tallrik igen. Det är hennes oskyldiga spel som gör henne så otroligt söt. 

"Okay."
"Does it still hurts?" 

"A little bit."
Jag biter i mig läppen. Bilder från gårkvällen ploppar upp i mitt huvud. Hur jag kunde höra hennes vackra, tunga andetag mot mitt öra, hur hennes mjuka hud kändes så perfekt mot min och hur jag kände hur hon somnade in i mina armar efter att jag för första gången haft sex så sakta förut. Jag är inte van det, men det var faktiskt underbart ändå. 

"I'm sorry I hurt you." säger jag medlidande. Jag önskar att jag på något sätt kunde ta bort smärtan från henne, att byta ut smärtan med mina kyssar, men det är omöjligt. 

"It's okay. I liked it after all." säger hon och fnissar lite. Hennes kinder är så rödflammiga av rodnaden. Jag märker att hon tycker det är obekvämt att prata om det så jag väljer att byta samtalsämne. 

"What's your plans for today?"

"I'm working late tonight." säger hon.
"Do you want me to drive you and pick you up?"

"I don't know. What have you planned?" frågar hon glatt eftersom hon förstår att jag har något i baktanke. Såklart att jag har. Jag vill ta med henne hem igen och göra en repris av gårdagen. Men jag förstår att hon är alldeles för öm fortfarande, så det får jag nog lov att acceptera. 

"I thought we could do something tonight. Maybe watch a movie or something?"

Hon ser upp på mig och ler, "I would love to." säger hon. "But don't you have any plans for today?"

"Yeah. We have a radio interview in a few hours and a photoshoot right after. Tomorrow we're recording for our movie and then on Thursday we're flying to Sweden to perform at X-Factor." säger jag. Tanken att jag måste lämna henne för att åka till ett annat land gör mig upprörd. Jag som alltid vill ha henne nära. Jag har knappt insett det att jag faktiskt måste klara mig utan henne på alla turnéer.

"Wow, and I thought my life was stressful." säger hon och höjer ögonbrynen. 

"That's why I want to spend my free hours with you." 

"That's very sweet of you, Harry. But don't you have a family to spend time with too?" frågar hon. 

"Ofourse I have a family. But they live in Cheshire."
Ana suckar och lägger handen under hakan. "Theres so much I don't know about you."

"And theres so much I don't know about you." säger jag och suckar också. 

"What do you want to know about me?" 

Jag flinar, "Everything."

"Ask me something."

"What's your favourite colour?"

Hon skrattar ett klingande skratt, "Blue. What's yours?"
"Same here." skrattar jag. "What kind of music are you into?"
Hon rycker på axlarna, "I listen to alot of music. I love Maroon 5 and Coldplay."

"This is so funny." säger jag och skrattar. 

"What?" frågar hon förvirrat.

"I love Coldplay too." säger jag. "And Elvis, and The Rolling Stones, Beatles, you name it."

"When's your birthday? frågar hon plötsligt. 

"February 1st. What, are you planning something?"
"Nope, just wondering." säger hon och skrattar. Inte för att hon borde planera något än, det är ju så länge kvar. "When is your birthday, then?"
"July 17."
"That's only in a few weeks." säger jag glatt. "How old are you turning?"

"19."

"So we're the same age then? Cool." säger jag. 

Ana skrattar och skakar på huvudet, "What are we doing, Harry? This isn't exactly 'get to know'-facts. It's just information.

"Yeah, you're probably right." skrattar jag. 

Hon tittar på klockan som hänger på väggen. "I should probably get going. My work start in two hours and I have to shower and everything." säger hon och börjar plocka bort från bordet, men jag reser mig upp och tar ifrån henne tallriken hon precis plockat upp. 

"Let me do this. You can take my shower."
Jag ser hur en liten rodnad fyller upp hennes kinder.

"O-okay." stammar hon fram och går försiktigt iväg och jag hör hur dörren till badrummet stängs igen. Jag fnissar bara av tanken hur försiktig hon är och hur gullig hon blir då hon är så osäker. Om hon inte vore så oskyldig skulle jag gått in och ställt mig i duschen med henne. 

 

Hon kommer ut från duschen, ren och fräsch, och hon har tagit på sig samma gulliga klänning som hon hade på sig igår. Jag undrar bara om hon fortfarande har på sig bikinin eller om hon går helt naken under det där tunna tyget på klänningen. Tanken gör att jag biter mig i läppen när hon går fram till mig. Hennes hår är fuktigt och ansiktet så naturligt vackert. Hon ser ut som en ängel. Jag ler när det för en gångs skull är hon som kommer fram till mig och kramar om mig. Hennes små händer håller ett stadigt grepp och hon måste stå på tå för att kunna nosa in sig i min nacke. Jag lägger mina enorma händer i jämförelse med hennes runt hennes höfter och håller henne i ett stadigt grepp mot mig. Jag andas henne i nacken, drar in den sköna doften av vanilj. Den doft hon haft varje gång vi träffats.

"I love vanilla." mumlar jag med munnen ytterst nära hennes öra. "I smells good on you."

Hon lutar sig bak för att se på mig. "I have to say, if a guy smells good he's a lot more attractive. And you smell like heaven to me." fnissar hon. 

"Is that good?"
"That is very good." rätter hon sig själv. Jag ler, och lutar mig försiktigt ner och kysser henne mjukt på läpparna. Jag känner hur både hon och jag ler genom hela kyssen och när jag börjar avsluta den så tar hon tag bakom min nacke och trycker mig närmare. Det är det här jag gillar med henne hur hon i ena stunden kan vara så blyg och oskuldsfull och i andra sekunden visa att hon på något sätt vill ha mer av mig. Jag gillar båda sidorna av henne, synd bara att hon verkar bara gilla en sida av mig... 

"Aren't you late for work?" mumlar jag fram mellan våra läppar som fortfarande är pressade samman. 

"Shit." utbrister hon och rusar till hallen. Jag skrattar och springer efter henne,

"Do you want me to drive you?" 

"No thanks, it's not far away from here. But thank you." säger hon och tar snabbt på sig sina skor. Jag står lutad mot väggen och ser på henne medan hon snabbt försöker knyta hennes låga converse. Hon är stressad och det tycker jag är väldigt gulligt. 

"There we go." säger hon och ställer sig upp igen. Hon små springer fram till mig, kysser mig snabbt på munnen så jag knappt hinner känna smaken av hennes läppar innan hon rusar mot dörren igen. 

"See you tonight." ropar hon, innan dörren smälls igen och det blir alldeles tyst. 

 

 

Jag sitter i bilen påväg till intervjun. I passagerarsätet bredvid mig sitter Louis och i baksätet sitter Liam, Zayn och Niall. Detta är nog första gången på ett väldigt långt tag som vi alla sitter samlade i en och samma bil. På sista tiden har jag nästan alltid tagit min egna bil till alla jobb. Det tycker jag passar bättre för då kan jag lämna när jag vill och sedan åka vart jag vill utav att behöva vänta på de andra och anpassa mig för dom. 

"So Harry, this girl you've been hanging out with alot. Isn't it time for us to meet her?" frågar Louis. Direkt jag får Ana i tankarna så börjar jag le. Ett sånt där fånigt leende som nog bara hon kan få mig till att göra. 

Jag rycker på axlarna, "You've already met her once. You all have." 

"We have?" säger Niall förvånat och rynkar på ögonbrynen, och jag ser sedan hur han tittar upp i taket och försöker lista ut vem den här tjejen kan vara. 

"Man, I'm telling you, she must be really special if you still keep seeing her." säger Louis.

"She is special." Killarna vet om att jag alltid varit i ett stort behov av det andra könet och de vet om att jag tar hem tjejer ofta. Hela grejen med Ana måste kännas konstigt för dom också. 

"I bet she is. We barely never see eachother at night anymore." säger Zayn och klappar mig på axeln. Jag rycker på axlarna igen. 

"I just really like her." säger jag och har svårt att hålla det fåniga leendet borta. 

"I can see that." flinar Louis och jag skakar bara på huvudet åt hans kommentar. "Who is she?" Jag tar några djupa andetag. Killarna förtjänar att veta. Dom är ju mina bästa vänner. Jag menar, Ana har mest troligt berättat en hel del för hennes vän Kate redan, så varför ska inte jag få berätta om 'oss' för killarna?
"Her name is Ana. Annabelle Benson. She's the girl who interviewed us at the hotel a couple of weeks ago." säger jag och det där leendet är kvar fortfarande. Jag ser hur killarna byter blickar med varandra, fullt allvarliga, vilket skrämmer mig lite. Hallå? Är det inte tid för att säga något tillbaka nu?
Plötsligt brister alla ut i glädjetjut och de klappar till mig på axeln. 

"Damn Harry, I really didn't thought you and her would end up together." säger Louis glatt. 

"We're not together though." fyller jag snabbt i. För det är vi inte va? 

"But you like her, don't you?" Louis flinar och han väntar bara på att jag ska erkänna. 

"Yes, I like her. Very much, actually."

---

Ett kapitel ur Harrys synvinkel! Hoppas ni gillade det :)
Kommentera.