Jag vet inte om jag ska följa efter honom eller stanna kvar. På något sätt känns det som om han vill och vet att jag ska följa efter. Men gör jag det kanske han bara blir ännu argare på mig. För han verkade redan väldigt arg på mig. Snällt, jag som bara försökte hjälpa honom… Jag tar på mig en kofta över min pyjamas och ett par tofflor innan. Jag tänker se vart han gick. Men jag tror jag redan vet vart… Jag öppnar dörren, han syns inte längst korridoren men jag antar att han antingen gått väldigt fort eller sprungit. Jag går längst korridoren i riktning mot sällskapsrummet som jag nästan är säker på att han sitter i. Jag saktar in när jag närmar mig sällskapsrummet, jag vill inte verka desperat. Och det var som jag trodde. Där sitter han på samma plats, i samma soffa som jag alltid hittar honom i. Han ser inte upp men jag är helt säker på att han har märkt mig. Han skäms väl. Inte för att han behöver skämmas för mig. Jag förstår honom helt och hållet varför han har mardrömmar och jag förstår också varför han gick iväg. Jag säger ingenting, och har inte planerat att göra det heller. Om jag säger något kommer det säkert bara komma ut fel och han kommer bli sur på mig. Jag går fram till soffan, sätter mig i knä hans och lägger armarna runt om hans hals. Jag kramar om honom hårt, jag vill att han ska veta att jag bryr mig om honom. Han kramar mig inte tillbaka, han bara sitter där tyst. Jag ser inte heller hans ansikte men jag bryr mig inte. Jag vet att han behöver den här kramen. Jag gräver in mitt ansikte i hans nacke och då känner jag hans armar runt min kropp. Tack gode Gud.

”I’m sorry.” säger han med ansiktet mot min hals, och hans röst skär sig. Jag förstår att han är känslomässig just nu.

”Don’t say you’re sorry.” säger jag, och hans grepp runt om mig hårdnar.

”I shouldn’t have forced you to do it. It was wrong and I’m sorry.”
“No, no. I wanted to.”

Jag flyttar ansiktet från hans nacke så att jag kan se på honom. ”Really?” frågar jag med en skeptisk ton, för jag vet att han inte menade det, eller?
”Really.” säger han, och låter faktiskt allvarlig.

”You know what, if you want to try again – just ask me. But I’m going back to bed now.” säger jag och kliver bort från hans famn.

”Um, Lauren?” hör jag honom säga lite försiktigt. Snälla, snälla, snäll säg- ”Can I spend the rest of the night with you?” YES! Jag försöker inte spela allt för glad, även om jag verkligen blev det. Så jag nickar och ler, räcker ut handen åt honom som han mer än gärna tar emot och jag drar upp honom från soffan.

Vi är tillbaka till mitt rum igen, vi lägger oss i sängen så samma platser som förut och vi säger ingenting. Han gör inte det heller när han återigen lägger armen omkring min kropp och gosar in sitt ansikte i mitt hår.

”Goodnight Ren.” viskar han. Mina ögonlock är tunga och jag är redan på väg att somna. Men jag känner hur jag ler, och hur det leendet är kvar enda tills jag somnar.

När jag vaknar upp nästan morgon är det otroligt varm. Jag ligger på rygg men med Harrys överkropp gosandes med min. Han håller i mig som om jag vore en stor nallebjörn. Jag försöker lossa på hans väldigt hårda grepp. Han suckar några gånger men vaknar inte, och tillslut lyckas jag få honom att rulla av min kropp efter några drag och puttningar. Jag flyttar täcket från min kropp och ställer mig på golvet. Hela min kropp är varm förutom fötterna. Jag kikar mellan persiennerna och får se sol för en gångs skull. London är känt för sitt oändliga regn så en solig dag kan göra en på ett väldigt glatt humör. Jag går fram till min byrålåda och dra ut lådan med byxor i. Jag drar på mig ett par ljusa jeans och tar sedan på mig en vit blus som passar perfekt till den blå färgen på jeansen. Jag drar ut flätan jag gjorde i mitt hår kvällen innan jag kammar ut det med fingrarna. Håret är alldeles vågigt eftersom flätar gjordes när håret fortfarande var blött. Men jag gillar vågigt hår, det är fint tycker jag. Jag sneglar över på min säng. Harry har lagt sig på mage med armarna under kudden. Täcket täcker bara just ovanför hans svank så hela hans muskulösa rygg är synlig. Hans andning är lugn och stillsam, och jag ler när jag inser att han faktiskt sover, och att han inte satt uppe igår kväll för han var rädd att somna om. Jag önskar att jag kunde göra mig bekant med denna syn… Vänta nu. Nej.

Jag sminkar mig bara med lite mascara för att inte se lika död ut i ansiktet som jag i annars brukar göra. Harry börjar röra på sig, han snurrar runt på rygg och öppnar ögonen efter några suckar.

”Goodmorning.” säger jag och ler, och går fram till sängen och sätter mig på kanten.

”Morning.” säger han med en otroligt sexig morgonröst.

”Any more nightmares?” frågar jag och höjer ögonbrynet, men jag tror redan jag vet svaret. Hade han fått en till mardröm hade jag nog vaknat.

”Nope.” säger han och gör ett plopp på p:et. Jag ler åt honom och ser honom le tillbaka glatt. Rätt som det är tar han tag om min kropp och drar mig ner på sängen mot honom. Mitt huvud hamnar på hans axel och hans arm bakom min kropp ser till att jag håller mig nära honom.

”You’re amazing, you know that right?” säger han.

“I wouldn’t say that. How am I amazing?” frågar jag, och försöker dölja rodnaden på mina kinder.

”You just are.”

Åh, det svaret får väl duga. Han tycker att jag är amazing, hur som helst.

”And you’re very brave.”

”How am I brave?” frågar han med likadant tonfall som på min mening när jag frågade honom ungefär samma sak.

”Because you decided to try, and even though you did had a nightmare you tried again.”
“I wouldn’t have done it if you were there.” säger han och ser upp i taket.

“I guess I am amazing, than.” säger jag och skrattar, innan jag lossar från hans grepp och staller mig på golvet igen.

”Where are you going?” frågar han. Han måste tänkt lite extra på varför jag fixat mig så fort.

”I was thinking about going to town, maybe I can find a costume for that stupid party too.” säger jag och himlar med ögonen. Jag vet inte om jag vill dit eller inte, men Dylan verkade så gärna vilja ha mig där, så varför inte vara snäll mot honom och faktiskt fara. Jag behöver ju inte vara där så länge i alla fall.

”Can I come?”

Ska jag vara ärlig blir jag förvånad över att han frågar. Jag trodde från början att han inte riktigt ville umgås med mig på fritiden, kanske här på skolan lite då och då men aldrig trodde jag han skulle vilja följa med mig till stan för en shopping tur.

”Yeah, sure.” säger jag och låter förvånad på rösten.

”I don’t have to come if you don’t want me to.” säger Harry, inte på ett surt sätt utan mer vänligt.

”No, no, I want you to.” säger jag och försöker låta så övertygad som möjligt.

”Then why do you sound so unsure?”

Jag skakar på huvudet, “No, it’s not because of that. I just got surprised that you asked.”

“Why?” frågar han och skrattar lite sött.

Jag rycker på axlarna, ”Just thought you didn’t want to hang out with me outside campus.”

Han skrattar igen, “Why wouldn’t I? We’re friends, right?”

Vänner, ja.

”Do you trust me?” frågar plötsligt Harry.

”I- I don’t know.” svarar jag lite oroligt, rädd för hur han ska reagera om jag svarar ja respektive nej.

”It’s okay if you don’t.”

”I guess I trust you that you will never tell anyone else if it’s something personal, like about my dad…” förklarar jag. “Because I can trust you about that, right?”

“Ofcourse.” säger han so mom det inte vore uppenbart.

“But I don’t know if I trust you about other things, you know. But you don’t have to take it so hard, I don’t trust many people. The only person I really trust is my mum.” säger jag.

“I don’t trust anyone.” säger han då.

Jag trodde väl nästan det. ”Well, maybe that’s a good thing, because maybe one day, you’ll meet someone. And that someone might be the one and you will feel like you trust her, or him.”

Han fnyser, “Trust is such a big word but people play with it like it didn’t mean anything.”

Han har rätt. Helt rätt.

”So you don’t trust me when I say I won’t tell anyone about your mum?”

Harry vrider på sig, uppenbart att han är obekväm så fort jag nämner hans mamma. Och jag vet att han bad mig att inte ens ta upp det, men frågan var inte angående henne direkt, så han borde inte bli arg på mig nu.

”Everyone’s just fake.” säger han, utan att riktigt svara på min fråga jag så gärna ville ha svar på. Jag vill ju så klart att han ska lite på mig, jag vill mer eller mindre att alla ska lita på mig, för jag vet att dom kan göra det. Jag är inte den som avslöjar saker eller liknande.
”I’m not.”

Harry fnyser och skakar på huvudet, och skrattar sedan till. ”I repeat myself; everyone’s fake.”
”How can you even say that?” frågar jag nästan lite argt.

“Because everyone is trying so hard being someone they’re not.”

Jag blir nästan lite irriterad övar hans ord. Och vad menar han med alla? I så fall är han likadan.
“I’m not like that.”

“Maybe not you, but everyone else.” muttrar han.

Jag skrattar, “So everyone’s but me is faking?”

“You know what I mean…” säger han irriterat och jag skrattar.

“I don’t actually. You need to explain better.” säger jag retsamt och Harry suckar men jag hinner se hans lilla leende på läpparna innan han vänder ryggen mot mig. Det gjädler mig att han faktiskt tycker det är roligt att hålla på så här, det är sådana vänskaper jag tycker är roligast, då man liksom kan retas och irritera sig på varandra men ändå vara vänner. Inte för att jag kan påstå att jag och Harry är så nära vänner, men vi kan väl kanske bli?

”Harry?” frågar jag lite försiktigt.

”Mm.” mumlar han.

”Before you started this school, where did you live?” Jag later så försiktig att jag nästan skäms. Jag borde inte skämmas för att fråga, jag är bara nyfiken. Nyfiken om honom och hans liv.

”London.” svarar han entonigt.

”Oh, so you live close to this school?”

“Mm.” mumlar han igen.

“Did you live alone?”

Harry gör en hög utandning. ”Go to sleep.”

”I really hope you’ll tell me about yourself one day.” säger jag lågt.

“Go to sleep, Ren.”

Jag spärrar upp ögonen. ”What did you call me?”

Harry vänder sig om, lägger sig på rygg igen men ser på mig. ”Oh, I thought people called you Ren too.”

”No, they don’t actually.” säger jag. Ingen kallar mig för något. Inte ens Alex gjorde det, förutom typ älskling, sötnos och allt sådant.

”Oh, sorry then.”

”No, I-” börjar jag och stannar till, ”I actually like it.” svarar jag och ler löjligt för mig själv. Ren. Lau-Ren. Det är gulligt. Och det förvånar mig att det var just Harry som kom på det.

”I need a nickname for you too.” säger jag sedan. “Har. Harris. Harold. Haz. Harriet?”

Harry birster ut i skratt, ”Lamest names I’ve ever heard.”
“Well then try to come up with any better.” säger jag butter och vänder mig med ryggen mot honom, försöker låtsas att jag tog illa upp men egentligen håller jag på att skratta ihjäl mig.

”Oh, come on Lauren. I was joking.” säger han och skrattar igen.

”I know.” fnissar jag. Det är nästan omöjligt att kunna bli arg på honom. Visst, han kan göra mig irriterad men arg vet jag inte riktigt om jag kan bli. Men det kan jag ju i och för sig inte riktigt bli på någon. Blir jag arg visar jag det inte i alla fall. Jag ser ingen mening med att vara arga på varandra i en längre tid, jag föredrar hellre att lösa problemen direkt och återgå till normalt. Visst, jag är arg på Alex och jag vet att jag sa att jag aldrig vill träffa honom igen, men helt ärligt kommer jag inte klara av det. Jag behöver prata med honom om vad som hände mellan oss. Dessutom är det svårt att glömma den person som varit ens bästa vem sedan förskolan.

Jag tittar på klockan på nattduksbordet, den är nästan ett.

”I’m going to sleep now.” säger jag och vänder mig åt hans håll igen.

”Do that.” svarar han.

”And you’re going to sleep too.” varnar jag, jag har inte tänkt låta honom vara vaken.

”Soon.” säger han. Och jag låter han väl få som han vill. Men hur länge är ’snart’? Nå väl, jag sluter ögonen och kryper ännu längre ner under täcket. Harry ligger dock högre upp än mig så täcket räcker bara till just ovanför hans navel, men han verkar då inte göra något motstånd. Jag blundar ett litet tag, men öppnar ögon då och då för att titta om Harry blundar eller inte. Jag borde väl ha vetat att han fortfarande skulle ligga och titta upp i taket. Jag ligger och ser på honom ett tag.

”Stop staring at me and go to sleep.” säger han plötsligt efter säkert fem minuters tystnad.

”I’m not going to until you at least try to sleep.” envisas jag. Harry suckar igen, men tillslut, efter några minuter, slutar han ögonen. Jag ler och vänder mig om igen med ryggen mot honom. Jag är säker på att han säkert kommer öppna ögonen igen och ligga vaken i ytterligare några timmar, men jag klarar inte av att vara vaken så mycket längre till. Det blir knäpptyst i mitt rum. Ju längre tiden går blir mina ögonlock tyngre och tyngre, men jag är fortfarande vaken. Det har säkert gått tio minuter. Min andning är tung. Plötsligt börjar sängen röra på sig. Nej, gå inte här ifrån, tänker jag, försök somna, Harry, snälla. Men han lämnar inte. Han gör något annat. Hans högra arm förflyttar sig sakta från min höft till runt om min midja. Åh gud. Han tror säkert att jag redan somnar. Jag känner hans andning i min nacke.

”Goodnigh Lauren.” viskar han så tyst, han är väl rädd att jag ska ’vakna’. Jag ler för mig själv, tur att han inte kan se mig. Och efter bara några sekunder somnar jag.

Jag vaknar upp av att jag känner hur det rycker till i sängen. Jag öppnar ögonen och ser på klockan. Den är 3. Jag ligger tyst och stilla och lyssnar, men ingenting hörs. Kanske det bara var Harry som vred på sig eller något. Jag sluter ögonen igen, men nästan direkt efter det rycker det till igen. Det är Harry. Nej. Snälla. Jag vänder mig om och tittar på honom, han ligger på rygg, hans ansikte ser inte lika mjukt ut som det brukar göra när någon sover och han andas fort. Han rycker till igen. Och igen. Det är en mardröm. Helvete. Jag petar honom på axeln.

”Harry.” säger jag tyst. Han vaknar inte, och rycker till igen. Denna gång petar jag leta hårdare, trycker med hela handflatan mot hans axel.

”Harry!” säger jag, denna gång lite högre. ”Harry, wake up.” Han andas till och rycker till en sista gång och sätter sig upp i sängen. Tack och lov, han är vaken. Hans aning är ännu snabbare än tidigare och han skakar. Det är mörkt i rummet men jag kan ändå se hur pannan är full av svett och hans ögon är fyllda av oro.

Jag sätter mig också upp i sängen och försöker ta tag i hans hand men han drar bort den så fort jag kommer nära.

”It was just a dream.” säger jag med en tyst och lugn röst i hopp om att hans andning ska lugna ner sig lite, men det gör den inte. Jag gör ett nytt försök att lugna ner honom genom att stryka honom på ryggen men han rycker aggressivt bort sin kropp.

”Don’t.” varnar han och reser sig från sängen utan att säga något mer. Han öppnar dörren och är snabbt ute från rummet, och dörren smäller han hårt igen.

Tillsammans går vi till badrummen för att borsta tänderna. Vi skiljs åt när jag går in i tjejernas och han i killarnas, även om han försökte följa med mig in till tjejernas för han sa att det ändå inte skulle vara någon där inne. Men där hade han fel, några tjejer står vid handfaten och borstar tänderna. Alla tre ger mig ett leende, även om vi inte känner varandra. Det gör mig glad. Jag borstar mina tänder, flätar mitt hår och passar på att gå på toaletten när jag lika är här. Jag ser mig i spegeln en sista gång före jag går ut, jag ser alldeles naken ut i ansiktet. Trött och sliten. Det kanske beror på alla tårar från igår. När jag går ut från badrummet står Harry där ute och väntar på mig.

”What did you do in there?” frågar han medan vi börjar gå mot mitt rum igen.

”Brushed my teeth and braided my hair.”

“It took like fifteen minutes?” Han later fortfarande lika förvånad.

Jag skrattar, ”Those things take time.” förklarar jag. Han skrattar och skakar på huvudet som om jag vore knäpp, men skulle han varit tjej hade han förstått att man inte bara kan borsta igenom tänderna snabbt och sedan är man klar för natten. Vi möter några personer i korridorerna, tjejer som nästan stirrar på oss och jag känner även deras blickar i ryggen när i passerat dem. Vad är deras problem?

”How did you even know I was here?” frågar jag efter en stunds tystnad.

”Dylan told me. I met him in the lounge.”

Jag tar upp min mobil och tittar på klockan, den är bara elva, och jag känner mig inte så trött.

”Can’t we go to the lounge for a while? Dylan, Zayn and Liam are there.” frågar jag.

“I would love to.” svarar han, jag förstår att det är för han vill gå och lägga sig så sent som möjligt så det bara blir mindre timmars sömn. Han är nog lite nervös för den kommande natten. Stackarn.

I sällskapsrummet sitter Dylan, Zayn och Liam utspridda i de två sofforna och på tvn visas någon skräckfilm. Jag väljer att inte titta, jag har aldrig riktigt tyckt om dem.

”Hey.” säger Dylan och sätter sig upp i soffan så att jag och Harry också får plats där. Soffan är liten så det slutar upp med att jag nästan sitter på Harry för att alla tre ska rymmas.

”What are you guys up to?” frågar Zayn och ler mot mig.

“We were just going to bed.” svarar jag. Jag stelnar därefter till när jag inser att meningen kanske inte blev som jag tänkt mig. ”I mean… we were both going to sleep soon so- so we followed each other to brush our teeth and stuff.” säger jag och snubblar på orden, det gör jag alltid när jag bortförklarar mig.

Zayn skrattar, ”I get it.”, och sedan ger han mig en blink med ögat. Harry sätter till sig och jag märker hur han känner sig lite obekväm,

”What are you watching?” frågar han sedan.

“Mama. It’s sick man!” säger Dylan.

”I don’t like scary movies to be honest.” säger jag.

“Too bad we’re gonna watch scary movies the whole week, it’s Halloween for god sake.” säger Dylan och skrattar. Typiskt, jag får väl lov att sitta här i sällskapsrummet med dem i alla fall. Jag vill inte sitta inne på rummet och ruttna bort medan alla andra umgås.

Jag suckar, ”But maybe I can sit here with my eyes closed.”

“What’s the fun with that? Don’t you like it when there’s like a pop-up scene and you get scared and your heart starts to beat really fast and it’s like an adrenalin kick?”

Jag ser förvånat på Dylan. Menar han allvar? Vad är det roliga med att i princip få en hjärtinfarkt där för några sekunder?

”Definitely not.” svarar jag.  

Vi sitter kvar och ser filmen med dem ett ganska bra tag. Jag tycker att hela filmen är bara sjuk och overklig men jag blir ändå rädd. Jag hoppar till ett flertal gånger vilket killarna verkar tycka är väldigt roligt. Jag förstår dock inte det roliga med att se på någon som är rädd… Men dom är ju pojkar, vad mer kan jag säga? Jag begraver mitt ansikte med mina händer också, då jag känner på mig att något läskigt kommer hända. Jag sitter nästan klämd mellan Dylan och Harry, mina knän är uppe vid hakan för jag vågar inte ha dom på golvet. Och jag som ska vara 20 år… Lyckligtvis slutar filmen efter kanske en halvtimme och alla bestämmer sig för att sova.

”Hey Harry, where’s Niall?” frågar Dylan medan han reser sig upp från soffan och sträcker på sig längre.

”He went home, he’ll be back before the party though.” svarar han.

“And Louis?”
“He will also be back before the party.”

“Nice. I seriously can’t wait.” säger Dylan glatt och jag ser verkligen på honom att den där festen är något han väntat länge efter.

”Lauren, you have to come to the party too! We’re going to dress up and everything.” ber Dylan. “Please, I’ll be fun.”
“Says the one who’s going to get wasted.” säger jag och flinar.

“Are you are not?”

Jag skakar på huvudet, “Alcohol isn’t anything for me.” Jag önskar att jag berättat om min pappa för Dylan också, han förtjänar att veta också, Dylan är ju mer eller mindre min närmsta vän jag har här näst efter Christina, och kanske till och med Harry.

”Why? You’re afraid to get drunk?” frågar plötsligt Zayn och fnyser, varför är han tvungen att komma in i konversationen också?
”No, I’m not afraid.” säger jag, men vet inte riktigt om det är sanningen. Jag vet inte om jag är mer rädd att bli full själv och uppträda konstigt, eller om jag är rädd för andra som blir fulla. Jag har för många hemska minnen om det och det gör mig bara olycklig.

”The party will be shit if you’re sober.” klarar Zayn.

Jag känner hur Harry ställer sig lite närmre mig och lägger handen försiktigt mot min rygg och stryker den upp och ner. Han märkte väl att jag spände min näve så som käke. Jag börjar redan bli irriterad på Zayn, låt mig vara nykter om jag vill.

”I can have fun without alcohol.” påpekar jag. Zayn rycker på axlarna och väljer tillslut att släppa det. Jag ser på Harry och visar att jag vill gå, han nickar, och vi lämnar sällskapsrummet och går till mitt rum.

Väl när dörren stängs nästan vrålar jag nästan.

”It’s okay, he’s an idiot anyways.” säger Harry. Det förvånar mig att han ens förstod att det var Zayn jag var irriterad på.

”I’m sorry, I just don’t like to talk about alcohol and shit.”

“I know, I don’t either.”

Jag kommer då ihåg det jag fick reda på av Christina, det om Harrys mamma. Jag hann aldrig riktigt ta upp det, och jag kanske inte borde ta upp det heller, men jag vill bara att han ska prata ut med mig. Om han inte pratar med någon så bygger han bara på massa tankar i huvudet och det kan leda till en massa problem så som okoncentration, sömnproblem eller kanske i Harrys fall – mardrömmar. 

”Why not?” frågar jag, med tanken att konversationen kommer leda till att han berättar för mig.

Harry rycker på axlarna, ”Just reasons.”

”What kind of reasons?” frågar jag och lägger mig ner på sängen. Harry står kvar i mitten av golvet och kliar sig i nacken, hade jag inte vetat det om hans mamma skulle jag lätt märka att han döljer något.

”I just don’t like it, okay?” mumlar han, och går mot sängen, jag hoppas nästan att han kommer lägga sig ner bredvid mig, klockan är ju faktiskt mycket och jag vill så gärna att han ska sova. Men istället för att lägga sig ner så sätter han sig upp och lutar ryggen mot väggen. Det är ju en början i alla fall.

”I understand that, but what is the reason you don’t like it?”

“Because I can’t see the fun with it, okay?” säger han butter innan han lyfter täcket från min kropp, kastar upp det i luften så att det sedan hamnar över båda oss och kryper sedan ner en bit och lägger sig tillslut ner med huvudet på kudden.

”If you say so.” säger jag tyst och ser på honom. Jag ligger på sidan vänd mot honom och han ligger på rygg med blicken upp i taket. Det blir tyst ett tag. Jag tycker det är underhållande att se honom bara ligga där. Hans ögonlock har börjat bli tunga, vilket inte förvånar mig med tanke på den lilla sömnen hans kropp utsätts för.

”I know Christina has told you about my mum.” säger han plötsligt. Jag stelnar till. Åh, nej.

“Harry, I-“
“I don’t want you to ever tell anyone, and don’t you ever try to talk with me about it.” Han later nästan lite arg, inte för att det är jag som gjort något fel. ”I was seriously considering killing her for telling you.”
”You wouldn’t do that.” försvarar jag Christina.

”She promised me not to tell anyone. And I trusted her.” Jag hör på hans röst att han är besviken på henne. Men det förstår jag, om man lovar något ska man hålla det.

”Well that’s the thing about trust,” börjar jag och flyttar lite närmre honom så att jag kan lägga huvudet på hans axel. ”The only people you can really trust is the people you really love.” Jag förstår att Harry inte älskade Christina, inte ens som vän, han verkar inte som den sortens kille som ’älskar’ någon överhuvudtaget, kanske inte heller hans familj.

”You trusted Alex but he did a mistake too.” påpekar han.

“It’s not the same thing.” förklarar jag. “I know that he will never tell anything about the secrets I told him.”
Harry rycker på axlarna, “True.”

Det är grejen med att lita på folk, jag litade på Alex och visste att han aldrig skulle berätta mina hemligheter för någon. Och jag litar fortfarande på honom angående det. Men jag gjorde ett misstag att lita på honom när han sa att han aldrig skulle vara otrogen, det är svårare att hålla något man lovat när det handlar om något fysiskt än psykiskt. 

Efter en lång bussresa är jag framme vid skolan igen efter bara ett par timmars åkande. Klockan är nästan nio på kvällen så det ska bli skönt att få ta en varm dusch och sedan gå och lägga mig. Jag undrar om Christina är kvar eller om hon har åkt bort över lovet. Dum som jag är hann jag aldrig frågat henne. Om det var tyst på campus förut så är det dött nu. Jag antar att alla har åkt hem över lovet, de flesta i alla fall. Jag är då glad att Dylan är kvar, då har jag i alla fall någon att vara med hela veckan. Harry kommer jag väl inte heller slippa, men jag vet inte om jag ska vara glad eller arg över det.

När jag anländer till rummet står det tomt. Christinas saker är borta. Jaha, då blir det väl bara jag och detta rum den kommande veckan antar jag. Om jag ska vara ärlig kommer jag sakna hennes snarkningar, hennes hemska väckarklocka och bara hennes härliga prat om kvällarna. Jag packar upp mina saker igen och lägger ner de få kläder jag tagit med mig hemifrån i byrålådan som börjar bli full. Jag måste dock ha nya kläder för vintern, kanske jag borde åka in till centrum för att shoppa någon dag under lovet. Jag packar min badväska med handduk, shampoo, balsam, tvål och rena kläder. En dusch är precis vad jag behöver just nu. Jag lämnar rummet och går som vanligt genom den nu mera döda korridoren. Lite längre bort möts jag av tre killar, tre väl igenkända killar.

”Lauren? What are you doing here?” Dylans förvånade men samtidigt glada röst får mig redan på bra humor. Jag går lite fortare fram och möter honom, Zayn och Liam. Jag kramar om Dylan hårt, på senaste tiden har jag börjat inse vilka mina äkta vänner är och jag ska verkligen inte snåla med att visa hur mycket dom betyder för mig. Jag ska inte göra samma misstag som jag gjorde med Alex.

”Woah, is everything alright?” frågar Dylan mig, kanske lite förvånad över kramen.

”Yeah, I’m just… glad to see you.”

“We met yesterday before you left.” skrattar han och får sina vänner att skratta med honom. Zayn och Liam har jag inte haft riktigt tid att lära känna än, vi har pratat några gånger då Dylan varit med men jag har aldrig riktigt haft en lång konversation med någon av dem. Men de ser båda väldigt trevliga ut och från den korta tid jag träffat dom verkar dom trevliga också.

”I’m gonna ask you again – why are you here?”

“Problems at home.” svarar jag och rycker på axlarna.

”Are you okay?”

”I’m getting there.”

”So you’re staying here the whole break?” frågar han glatt.

“That was my plan, yes.”

“Yay!” utbrister han och kramar om mig igen, jag skrattar. “Then you can come to the Halloween party on Friday!”

“We’ll see.” svarar jag kort. Jag är inte på festhumör direkt, men jag ska tänka på saken.

 ”Do you wanna join us to the lounge? We’re gonna watch a movie.”

”I would love to, but I’m going to take a shower and then head to sleep. I’m exhausted.” förklarar jag. Vi kramas hejdå och våra vägar skiljs åt.

Duscharna är tomma. Inte en människa befinner sig i omklädningsrummen och inte vid toaletterna heller. Flickornas badrum är uppdelat i tre olika rum, ett där det finns duschar inklusive omklädningsrum, ett till där det finns toaletter inklusive handfat och ett tredje rum endast bestående av tvättfat och speglar. Men alla rum är tomma. Tystnaden skrämmer mig faktiskt om jag ska vara ärlig, jag hade hellre velat ha en radio spelandes i bakgrunden. Jag hänger min badväska på en krog och klär av mig mina kläder. Mina bara fötter ställs på det kalla golvet. Jag går ini ett duschstall och slår igång kranen. Det varma vattnet träffar min hud och jag får rysningar genom hela kroppen. Det bästa jag vet är att duscha i ett kokhett vatten när man i vanliga fall alltid brukar vara stenfrusen. Jag sköljer genom mitt hår med både shampoo och balsam, och tvålar in min kropp med en tvål som luktar vanilj – min favorit. Eftersom jag duschar gratis här, till skillnad från hemma, kan jag lite gärna passa på att stå kvar lite längre, det är ju ändå så skönt. Jag skulle kunna duscha i timmar om jag hade chansen.

Duns.

Jag vrider snabbt av kranen. Vad var det där? Jag står blixtstilla och försöker lyssna efter fler ljud men vattnet som droppar från både mitt hår och kropp gör det svårt att höra. Jag tar ner handduken från jag hängt över ena väggen av duschstallet och virar den runt min kropp. Jag visste att jag inte skulle gått hit och duscha under loven, vem vet vilka som kan vara här inne då, vilken kille som helst kan smyga sig in hit utan att bli upptäckt. Jag går med försiktiga steg ut till omklädningsrummet och ser mig omkring, och pustar ut när jag ser en blond tjej just på väg att klä av sig för en dusch. Tur, då är jag inte ensam i alla fall. Jag har inte sett tjejen förut, hon ser ut att vara en förstaårselev precis som jag, så jag ger henne ett litet hej innan hon försvinner in till en utav duscharna. Jag klär på mig mina mjukisbyxor och ett vitt linne som går ner otroligt mycket längst sidan av kroppen, men vad gör det när jag ändå har bh på mig. Till sist tar jag på mig ett par tjocksockar som förhoppningsvis kommer hålla mina fötter varma. Jag har alltid haft en väldigt dålig blodcirkulation vilket leder till att fryser mest hela tiden och mina fingrar och fötter brukar bli helt lila.

Ut från duschrummet går jag längst korridoren och vidare till mitt rum. Jag vrider om nyckeln i låset men när jag rycker i handtaget är det låst. Glömde jag verkligen att låsa dörren innan jag for? Jag vrider om nyckeln åt andra hållet och får så en trevlig överraskning när jag ser någon ligga i min säng.

”Harry? What are you doing here?”

“I was just going to ask you the same.” säger han och sätter sig upp med ryggen mot väggen. ”I thought you were going home over the break.”

“I was.” förklarar jag medan jag packar upp min väska och sätter mig på sängen bredvid honom.
”Then why are you here?”

Jag ser bilden på mig och Alex som står på nattduksbordet som det gjort enda sedan jag kom hit. Jag suckar, tar tag i fotot och lägger det i den understa lådan.

”Oh…” säger Harry och jag antar att han förstod av min gest. ”Is it my fault?”

Jag lutar mig tillbaka igen mot väggen och suckar. ”I honestly don’t know. But I don’t think so. You’re not the reason why he cheated on me. I guess it’s kind of my fault, I didn’t gave him the-“
“Wait, wait, wait. Hold up.” avbryter han mig. “He cheated on you?”

“Mhm.”

“What a dickhead.” säger Harry alldeles äcklad i rösten.

”That’s what I said to him when I found out.”

“How did you find out?” frågar han försiktigt.

Jag skrattar av tanken faktiskt, “I found a pair of panties in his drawer that wasn’t mine.”

“Why are you laughing?” frågar han förvirrat men kan nästan inte hålla sig heller.

”Because I was so stupid for believing him all the time. He’s a dickhead and I can’t believe I wasted one and a half year on him. I bet he had sex with that girl and that just disgusts me because we both said we would wait for each other until we were ready and I can’t believe I ever loved him. I shouldn’t known he was a jerk.”

“Wait…” säger Harry och avbryter mig igen. “You had been together for one and a half year and you didn’t have sex?”

Jag blir lite nervös av hans fråga, jag föredrar att hålla mitt privatliv privat. Och jag vet att han kommer döma mig för detta, att jag inte haft sex med pojken jag spenderat tillsammans med i ett och ett halvt år.

”Um… I just didn’t think I was ready. Not with him.”
“Why?” frågar han förvirrat.

“Because it didn’t felt right. Every touch just made me… I don’t know… uncomfortable.”

“And you didn’t break up with him?”
“No, I loved him too much for that.” säger jag. Men jag börjar nu i efterhand inse att jag kanske inte älskade Alex på det sättet. Han var mer som en bror för mig, och på det sättet älskade jag honom.

”You’re very confusing.” säger han tyst och lägger sig ner på sängen istället, med hans ben över mina. Kanske att jag förvirrar honom lika mycket som han förvirrar mig.

”Remember when we slept on the couch?” frågar han. Var han möjligtvis tvungen att ta upp det? Det var ju den händelsen som orsakade mig många timmars tänkande och ångest för.

”Yes.”

”I didn’t have a nightmare.” ler han.

Jag ser på honom och ler tillbaka, ”I told you it would work.”

”But that’s because I had one earlier that night, and maybe you can’t have two nightmares in a row…” säger han.

Jag rycker på axlarna, “I don’t know. At least you got some sleep that night.”

“I was nice actually.” säger han försiktigt. “It was the first time I slept next to someone else.”

“Well I’m honored.”  säger jag och han skrattar med mig. ”Do you want to try again?”
“What?” han ser förvirrat på mig.

”Sleep together? Maybe you won’t have any nightmares at all?”

“I- I don’t know.”
“And I promise you, if you have a nightmare, I won’t laugh at you and you don’t have to feel pathetic. I know how it is.”

“Lauren… I don’t know.”
“We can always try? Since I’ll be sleeping in here alone anyways we can try tonight?” Vad håller jag på mig? Min pojkvän har just varit otrogen och nu pushar jag mer eller mindre en annan kille att sova med mig. Men jag gör det bara för hans skull, och inte för min egen.

”You want to sleep here, in this tiny bed, with me?” Han rynkar ögonbrynen och skrattar. ”We wouldn’t fit in it.”

”Yes we would.” säger jag och lägger mig ner bredvid honom, det finns gott om plats. ”See.”

Soffan vi lyckades rymmas på är säkert hälften så smal som min säng.

”You won’t give up, won’t you?”

“Probably not.” skrattar jag.

Han suckar och blir tyst ett tag, han ser ut att tänka. Men tar tillslut efter andan,

”Fine then.”

Jag hör hur ytterdörren öppnas. Det måste vara mamma. Jag ligger på nedervåningen i vardagsrummet, i vår sköna soffa med en filt över mig och blodsprängda ögon av tårar.

”Honey?” Mammas oroliga röst ekar i hela huset. ”Lauren?”

Jag svarar inte. Hon hittar mig snart.

”There you are.” säger hon tillslut och går fram till mig i soffan och sätter sig ner på det lilla utrymmet som finns kvar. Hon lägger sin hans mot min kind och torkar bort några tårar.

”Did you and Alex get in a fight?” frågar hon.

“No.” säger jag och snörvlar.

”Then we did you leave all suddenly and then lie here all sad?” Jag vet att mamma bara vill veta vad som hände men hennes frågor gör mig bara irriterad. Jag förstår nu varför Harry alltid blir så irriterad när jag frågar mina frågor. Det har jag nog fått från mamma, det är ju rätt så tydligt nu.

”Do you want to talk about it?”

“No, mum.” säger jag strängt. Det är inte meningen att vara så hårt mot henne när jag vet att hon bara försöker hjälpa till, men jag känner mig inte på humör för att prata om det just nu.

”Okay, you know you can talk to me when you’re ready.” Mamma reser sig från soffan och går iväg. Jag borde verkligen börja ta emot den kärlek hon ger mig. Jag gör alltid såhär. Jag är rädd för att ta emot kärlek för jag vet aldrig när den kan sluta. Kanske det är anledningen till varför Alex gått bakom min rygg och hållit på med en annan tjej, för jag inte gav honom den kärlek jag behövde. Var det kanske därför han uppträtt så underligt på senaste tiden? För han är rädd att jag ska få reda på det, eller misstänka att något är fel, och därav uppkom alla gulliga smeknamn och löften att han litar på mig. Jag fattar inte hur han kunde få mig att tro på honom, den idioten. Killar är dumma i huvudet. Killar är idioter. Killar är skit.

Jag ligger kvar i soffan resten av kvällen, fram tills klockan är halv ett så jag känner att mina ögonlock börjar bli tunga. Jag går upp till övervåningen och byter om till min pyjamas, men jag går inte till min säng. Dörren till mammas sovrum är bara öppen så jag kan se in genom en liten springa. Hon ser ut att sova, men jag bryr mig inte nu, jag behöver min mamma. Jag smyger in och kryper ner i sängen bredvid henne. Jag får sedan ett tecken att hon inte alls sover när hon lägger hennes arm omkring mig och håller mig om mig.

”I love you, sweetie.” viskar hon och pussar mig på hjässan.

”I love you too, mum.” svarar jag, innan vi båda faller in i en djup sömn.

Nästa morgon så jag vaknar är mamma inte kvar i sängen, men jag kan höra någonting stekas på spisen från nedervåningen. Jag känner mig väldigt hungrig, trots all mat Pattie serverade igår, så jag går med trötta steg nedför trappan och finner mamma i köket, framför spisen stekandes plättar.

”Hi honey.” säger hon och går fram till mig och pussar mig på pannan. Jag sätter mig ner vid det redan uppdukade bordet och stirrar tomt mot ingenting egentligen.

”How are you feeling today? Any better than yesterday?” frågar mamma och tittar försiktigt men samtidigt medlidande på mig.

Jag rycker på axlarna men säger ingenting. Hon får ta min axelryckning som hon vill, men hon måste väl förstå att jag inte är helt hundra i alla fall. Hon vänder den sista plättan och sätter sig sedan mittemot mig och lägger upp en plätta på min tallrik. Jag tackar henne genom att klämma fram ett leende.

”Do you want to talk about it today?” Det var då ett jävla tjat, tanker jag, men påminner mig själv att hon bara bryr sig om mig.

”There’s nothing to talk about.” envisas jag.

”I’m sure there is something.”

Jag sucker, “He has been cheating on me while I was away.” Säger jag och tar en tugga av min frukost. Inte gråta. Inte gråta. Jag tar djupa andetag för att hålla tårarna borta.

Mamma tappar sin gaffel och den slår ner i tallriken så det klinkar högt.

”Alex did that?”

Jag nickar och tar en klunk av min juice.

”Alex? Your Alex?”

”He’s not my Alex anymore.” konstarerar jag.

”Do you know why he did it?”

Jag tänker efter. Kan det finnas en speciell anledning till varför, eller är det bara det som jag sa tidigare att jag inte gav honom den kärlek han behövde.

Jag rycker på axlarna, ”Maybe cause I didn’t gave him the love he needed. Or because I was studying with a friend and Alex called, and my friends though it would be fun to pretend that we have had sex.”

Mamma sätter nästan sin juice i halsen. ”But you didn’t have sex, right?”
”No, I wouldn’t do the same thing as Alex and cheat on him.”

Det ser nästan ut som om mamma pustar ut, ”I want you to be careful to hang out with boys, Lauren.”

“Mum, please.”

“I mean it.” Säger hon allvarligt. ”I want you to feel for yourself and not do something you don’t want to, you should wait for the right one and always, I repeat always, use protection.”
“Mum!” säger jag och täcker ansiktet med händerna.

“This is nothing to be embarrassed about, Lauren. It’s normal to everyone.”
“I know it is. But please, not now.”
Mamma sucker, “Fine, then. But, what did you say, your friend pretended that you’ve had sex and Alex heard him or?”
“Yes. At first he got mad at me but I told him to believe me when I said that nothing happened. He told me he believed me, but maybe he didn’t. I don’t know that.”
“I think you should talk to him.” Föreslår mamma men jag skakar direkt på huvudet för jag var så säker på svaret på den frågan.

”Never.”

”You can’t just forget about him. You’ve been friends since you were kids.”

“What he did to me was horrible and I don’t want to see him again.”
“Lauren.” varnar mamma.

“How would you react if dad ever cheated on you? Huh? You would be as destroyed as me. Or how would you react if you got to know today that every time he was out he slept with tons of women, because we both know that might as well happened.” Detta är nog första gången jag någonsin tagit upp pappa i en konversation med min mamma. Vi pratar aldrig om honom för jag vet att mamma inte tycker om det, inte jag heller för den delen, men nu kunde jag inte stå emot. Men vad jag sa var kanske lite för mycket.

Mamma ser ner i sin tallrik. ”Go to your room, please.”

Jag släpper mina bestick ner i tallriken och skjuter argsint bak min stol. Jag säger inget mer till mamma, utan går raka vägen in på mitt rum, smäller igen dörren som jag alltid gjorde när jag var liten och arg, och slänger mig ner på sängen och skriker i kudden. Hur kunde mitt liv gå från så bra till så dåligt? Jag förstår mamma när hon skickade upp mig hit, men hon måste också förstå att jag är förkrossad över det som har hänt mellan Alex och mig och att hon då börjar prata om sex och andra saker gör inte saken bättre. Mamma förtjänar dock en ursäkt för det jag sa om pappa och den ursäkten får hon snart, bara inte än, jag ska låta allt lugna ner sig lite. Jag packar min väska med de få saker jag hade med mig hem för veckan, tar fram papper och penna och sätter mig sedan vid skrivbordet och börjar skriva en nog bra förklaring varför jag tänker åka tillbaka till skolan redan, efter bara en natt hemma. När jag fått ihop text till ett helt A4 går jag ner med min väska och lappen i andra handen. Jag går in till vardagsrummet där mamma sitter, sätter mig bredvid henne i soffan och ger henne en stor kram. Jag känner en lättnad i bröstet när hon faktiskt kramar mig tillbaka. Jag överlämnar henne lappen, och går sedan iväg. På lappen står allt hon behöver veta: hur ledsen jag är, vad som har hänt den senaste tiden på skolan och än en gång hur ledsen jag är; dels för det jag sa om pappa och dels för att jag lämnar henne igen. Jag vet hur lite gärna hon vill vara ensam och jag vet att om hon fick välja hade hon velat ha mig kvar där hemma för resten av livet. Men ifall att jag skulle vara kvar här hemma hade jag mer eller mindre ruttnat bort. Jag behöver komma bort, eller rättare sagt hem, skolan är mitt nya hem. Jag går till hallen, tar på mig mina trogna Vans, men tjockaste jacka jag äger och hänger väskan över axeln – och sedan är jag borta. 

Jag kliver av bussen, äntligen hemma i min hemby där jag vuxit upp. Jag går ivriga ben till parkeringen och söker efter mammas bil. Hon lovade mig att hämta mig här. Tillslut ser jag hennes tråkiga Ford, och hennes stora leende visas så fort hon får syn på mig. Hon kliver ut från bilen och jag springer fram till henne den sista biten. Åh, vad jag har saknat henne. Jag springer in i hennes famn och hon håller hennes armar i ett hårt grepp runt om mig. Jag känner mig fortfarande som mammas lilla flicka i hennes famn. Jag kommer nog alltid vara mammas lilla flicka, hur gammal jag än blir.

”I’ve missed you so much sweetie.” säger hon med gråten i halsen och pussar mig ett flertal gånger på huvudet.

”I missed you too, mum.” säger jag och andas in hennes goda doft jag så väl känner igen.

”Come on, let’s go home and celebrate that you’re here.” säger hon och vi sätter oss genast i bilen. Efter allt som hänt på skolan på senaste tiden förtjänar jag en veckas ledighet. Jag ska spendera Halloween hemma med mina nära och kära och det kommer bli så skönt. Jag har aldrig någonsin längtat så mycket efter ett lov som detta. Och nu är det äntligen här!

”We’re going to eat dinner with Alex and his parents tonight.” säger mamma när hon kör ut från parkeringen och ut på motorvägen.

”Great.”

”You must really miss him.” säger hon och ler. Jag ler svagt tillbaka och nickar. Det är ju klart att jag har saknat honom. Men det har samtidigt varit skönt att vara ifrån honom ett tag. Men Harry gjorde det inte enklare, så att träffa Alex kanske får mig att… jag vet inte… förnya min kärlek och kanske förstå att det lilla jag gjorde med Harry var fel och att det aldrig kommer hända igen.

Bilresan hem tar knappt tjugo minuter och direkt jag anländer hem springer jag upp till mitt gamla rum och slänger mig ner på sängen. Det är definitivt något jag har saknat. Mamma ställer sig i dörröppningen och skrattar åt mig.

”You need to get ready, we’re leaving in 30 minutes.” Shit. Jag skyndar mig in i duschen, jag brukar vara väldigt snabb på att göra mig klar så jag tänkte att en dusch kommer jag också hinna med. Efter inte ens fem minuter har jag duschat färdigt och jag torkar snabbt av min kropp innan jag drar på mig kläder. Svarta jeans, ett vitt linne och en svart och mysig kofta. Jag sätter mig framför mitt gamla skrivbord och tar fram smink från min necessär. Jag försöker mig på att göra en någorlunda bra eyeliner först på ena ögat och försöker mig sedan på att få andra ögat att se likadant ut. Jag avslutar med mascara och sedan är jag klar med sminket. Mina ögonbryn har jag aldrig lagt ner mycket tid på. De är rätt stora och fylliga så jag har aldrig varit i nöd för att fylla i dem.  Jag tar fram hårtorken och blåser snabbt igenom mitt hår, jag hinner dock inte torka det helt och hållet men vad gör det, det är ju bara Alex jag fixar mig för.  Vilket får mig att fråga varför jag ens fixar mig, Alex har sätt mig helt ofixad förut. Efter en halvtimme är jag klar, precis enligt schemat, och springer ner för trappan och finner min mor i hallen väntandes på mig.

”Ready to go?”

”Yeah.” säger jag och ler, och tar på mig mina Vans.

Vi anländer hos Alex och jag känner mig alldeles ivrig, men samtidigt nervös. Jag spänner hastigt loss säkerhetsbältet och kliver fort ut ur bilen. Mamma skrattar åt mig. Tillsammans går vi mot dörren och ringer på. I vanliga fall brukar jag bara gå in, jag vet att Alex’s föräldrar inte har något emot det, men nu är vi bjudna på middag och det blir inte riktigt samma sak då dessutom mamma är med. Efter bara några sekunder öppnar Alex’s mamma Pattie dörren, hon har ett oerhört stort leende på läpparna och välkomnar både jag och mamma med varsin kram.

”It’s so good to see you again.” säger hon och låtar mig stiga in.

“Yeah, it’s been a while.” säger jag och tar av mig skorna och hänger av mig jackan i hallen. Jag sneglar in i vardagsrummet men Alex är inte där. Han måste vara på sitt rum. Jag springer upp för trappen, jag hör våra föräldrar säga något om hur mycket vi saknar varandra och hur länge vi varit ifrån varandra nu. Det är nästan som om mamma är mer kär i Alex och att Pattie och Matt är mer här i mig, även om det nästan är omöjligt, Alex älskar mig så mycket och jag älskar han så mycket också. Jag knackar försiktigt på hans sovrumsdörr men väntar inte på svår utan går direkt in. Och där står han. Framför sin helkroppsspegel, och rätar till flugan han har runt halsen. Värst vad han var stilig då. Jag möter hans blick i spegeln. Hela hans ansikte bara lyser upp när han ser mig. Jag går fram till honom, ställer mig framför honom och bara ser in i hans bruna, djupa ögon.

”Hi.” säger han och pussar mig sött på näsan. Hi? Är det allt han har att säga till mig efter nästan tre månader?
”Hi?” säger jag nästan förvånat.

”I’ve missed you so bloody much.” säger han då, och tar tag runt min kropp och kramar om mig hårt. Nu snackar vi hårt. Det verkar som om han inte är rädd att jag faktiskt kan gå sönder. Men jag antar att det blir så, om man har saknar någon väldigt mycket.

”I’ve missed you too.” säger jag och kniper igen ögonen för att hindra tårarna. Men min röst skär sig och Alex reagerar på det.

”Baby, don’t cry…” säger han och skopar tag runt mitt ansikte och ser mig i ögonen. ”Why are you crying?”
”I’ve just missed you so much.” förklarar jag, men det är inte sanningen. Sanningen är den att jag mår så dåligt över det jag gjort mot honom, sovit tätt intill Harry och varit så nära att kyssa honom utan att göra motstånd från början, och därför känner jag mig som en idiot mot Alex som suttit här hemma och längtat efter mig medan jag hållit på med andra saker. Han förtjänar det inte. Han kramar om mig igen, ännu lite hårdare, och kysser mig mjukt och romantiskt på läpparna.

Vi springer ner för trappan för att äta middag med våra föräldrar. Pattie är en utmärkt kock så maten smakar såklart ljuvligt. Till förrätt får vi bröd och en god sallad. Till varmrätt serveras det potatisgratäng och filé, som kan vara något av det godaste jag någonsin ätit. Och till efterrätt bjuder hon på chokladtårta och glass. Allt smakade fruktansvärt gott och när vi sitter runt bordet och pratar måste jag nästan ta mig om magen för jag är så mätt.

”How’s your school, Lauren?” frågar Pattie och ler mot mig med hennes vita leende.

”The school is great.” svarar jag.

“And what about your roommate?”

“She’s great too. A bit out of my league but we’ve gotten very close to eachother.” 

“I have to say, I was a bit skeptical when we first arrived,” börjar mamma, “there were two boys in their room and according to the rules boys are not allowed to be in girls room just like girls are not allowed to be in boys rooms.” Jag sväljer. Undrar om Alex överhuvudtaget kommer ihåg telefonsamtalet vi hade då jag satt i Harrys rum… Alex glömmer inte saker lätt, så jag slår vad o matt han kommer ihåg det.

”Breaking the rules I see.” säger Alex och flinar. Jag sväljer hart igen. Mammas blick känner jag i ögonvrån stirrandes på mig.

”Lauren?” Mammas röst låter inte glad.

”Don’t worry. I was just studying with a friend.”

“You told me you weren’t friends.” säger Alex förvånat. Fan också. Jag biter mig i läppen.

”We’re friends now.” försvarar jag mig. Jag känner dåliga vibbar mellan båda mig och Alex men även mig och mamma. Det var just det här jag var rädd för. Harry påverkar bara problem för mig.

”You know what,” börjar Pattie, ”Let’s make a toast,” hon höjer hennes glas och vi andra för lika dant, ”for love, friendship and for us all being here tonight. And for Lauren and Alex.” Jag känner hur jag börjar rodna. Glasen klingar mot varandra.

Jag och Alex går tillbaka till hans rum när föräldrarna öppnat ännu en vinflaska. Han slänger sig ner på sin säng och jag lägger mig ner bredvid honom. Jag ligger mot hans axel och ritar cirklar på hans bröst. Hela vår ’ställning’ påminner mig om hur jag och Harry låg den där kvällen… Jag förstår dock inte varför tankar om Harry ändå lyckas hitta till mitt huvud även då  jag är med Alex.

”Your feet are cold.” viskar Alex och fnittrar. Våra ben är sammanflätade och kylan från mina fötter kan inte vara njutande för honom. Jag reser mig från hans säng och går till hans byrålåda för att låna ett par sockar av honom.

”Hold on Lauren, let me do that.” säger han oroligt och reser sig snabbt upp från sängen men jag har redan hunnit öppna lådan och funnit det som han mest troligt skulle gömt för mig. Jag tar i den rosa stringtrosan och håller upp den för honom.

”These aren’t mine.” säger jag entonigt. Hans blick är alldeles stum, så som hans läppar. Han förflyttar blicken från underkläderna jag håller i min hand till mitt ansikte.

”Are you sure they aren’t yours?”

“Positive.” säger jag bitchigt och spänner blicken på honom. Jag släpper trosan på golvet framför honom och går till hans badrum. Jag hör hans fotsteg bakom mig. Jag och håller upp en tandborste och sminkborttagning som står tillsammans i en mugg bredvid den där hans egna saker står. Definitivt inte mina saker.

Jag tar några djupa andetag och ser in i hans ögon fulla av oro. ”Who is she?” frågar jag med en låg stämma. Han ska inte få se mig gråta.

Han svarar mig inte, så jag måste fråga honom igen. ”Who is she?” denna gång med lite högre röst.

”Emily. Emily Spark.”

”That girl in my old Spanish class?” Mina ögon börjar tåras men jag föröker allt för att inte börja gråta.

”I can explain-” börjar han men tystnar när jag slänger ner sakerna på golvet.

”You’re a dickhead.” säger jag innan jag passerar honom i dörröppningen och nästan springer ner för trappen, tar snabbt på mig mina skor och min jacka och springer ut från huset. 

”Lauren! Lauren, wake up!” Jag vaknar upp med två starka armar omkring mig, min rygg är mot hans framsida och jag kan inte se honom. Men det var inte han som sa något. Det var Dylan. Jag öppnar ögonen sakta och ser Dylan stå där på huk framför soffan jag ligger i tillsammans med Harry. Harry?

”What the hell are you two doing?” väser Dylan och det orsakar att Harry börjar röra på sig. Nu vaknar väl han säkert också, tänker jag. Och jo, det gör han. Hans armar är snabbt borta från min kropp och han sätter sig hastigt upp, så hastigt att jag nästan trillar av soffan.

”Are you guys crazy? The dorm security would be here any minute.” säger Dylan argt, jag vet att han inte menar att låta arg men han vill bara oss sitt bästa. Hade han inte väckt oss och dörrvakten hittat oss hade vi blivit utslängda med en gång. Jag ser på Harry. Han ser alldeles förvirrad ut men samtidigt lättad. Kan det berott på inga mardrömmar kanske?

”What are you even doing here?” frågar Dylan förvirrat.

“I-“ börjar jag, men vet inte riktigt hur jag ska säga det.

”We came home from dinner and fell asleep.” svarar plötsligt Harry innan jag hinner fortsätta på min mening.

”Lauren, you have a boyfriend, you’re aware of that?” säger Dylan försiktigt, men då rasar det för mig.

”Yes! I am fucking aware of that. Can everyone just stop reminding me about it?” nästan skriker jag och reser mig upp från soffan och med snabba och arga steg går jag där ifrån. Jag svär inte ofta högt, mest bara inombords, men nu klarade jag inte av att hålla det inom mig längre. Vad är det för fel på alla? Såklart att jag vet att jag har en pojkvän och bara för att jag ville vara snäll med en vän och bara för det behöver folk inte anklaga mig och få allt att se ut som om jag är otrogen. Jag börjar nästan springa längst korridoren och hör Dylan ropa bakom mig. Jag är inte arg på honom, inte direkt arg på någon alls faktiskt. Mest bara förvirrad. Dylan och Christina kanske har en poäng att påminna mig om Alex, de är väl rädda att Harry kommer förföra mig och jag kommer göra något jag lär ångra en lång tid framåt.

Jag springer in till mitt rum som lyckligtvis är öppet sedan gårkvällen då jag bara lämnade Christina ensam sådär. Jag stormar in, men Christina vaknar inte. Jag tar snabbt på mig mina skor och tar ner min jacka från krokarna och lämnar rummet lika fort som jag var inne. Christina hann inte ens vakna innan jag var borta igen. I korridoren ser jag varken Harry eller Dylan, inte någon annan heller för den delen. Jag går med snabba steg just för att ingen ska behöva stöta på mig, jag vill vara ensam, jag vill tänka, och då behöver jag inte en massa andra människor omkring mig.

Jag kommer fram till dörren och rusar nästan nerför stentrappan. Klockan har jag inte ens tittat på men den kan inte vara mer än tolv på dagen. Det är kallt ute och jag är glad att jag tog jackan med mig idag. Det blåser och det känns verkligen att vintern är på väg i liften jag andas in. Men än så länge är det bara höst, det är snart början på november och det ligger löv över fulla marken. Hösten är vacker, i alla fall här i London. Om det bara inte vore för allt detta regn som är så känt här. Jag går längst det lugna campusområdet för att få vara för mig själv ett tag. Vad som snurrar i mina tankar kan jag inte riktigt uppfatta, det är för mycket. Hur Harry öppnade sig för mig, hur jag plötsligt började öppna upp mig själv om min pappa, hur jag fick reda på mer om Harrys mamma, hur jag gick till honom och spenderade natten tätt intill honom på en trång soffa, och hur Dylan och Christina tror att jag kommer begå ett misstag som kommer såra Alex. Jag finner en parkbänk i utkanten av campus. Det går knappt hit någon alls, stället är väldigt avstängd och tyst – vilket jag inte har något emot just nu. Jag sitter bredvid en liten park jag aldrig riktigt stött på tidigare här på campus. Det verkar inte som om många går hit med tanke på hur välskött och fin den är. De flesta andra parker har fullt med skräp, gräsmattorna är nedtrampade och man kan helt enkelt bara se att folk brukar hänga där. Men här, här ligger det inte ett enda skräp på marken, inget klotter, gräsmattan är fin och jämn och som pricken över i:et står den stora eken perfekt i mitten av parken. Den är stor och ståtlig, vacker och perfekt. Jag förstår inte riktigt hur jag kan bli så imponerad över ett träd.

Jag vet inte riktigt hur länge jag har suttit här nu. Dum som jag är tog jag inte min mobil med mig. Jag sitter kvar på parkbänken i samma ställning som då jag kom hit, med benen uppdragna och knäna mot hakan. Jag håller om min kropp för att behålla värme, men det är svårt när luften är kall och fuktig. Mitt hår måste vara hur krulligt som helst vid denna punkt, det vill alltid locka sig och bli stort när det är fuktigt och blött ute. Men just nu bryr jag mig inte. Det är ändå ingen som kan se mig.

Plötsligt hör jag fotsteg i gruset bakom mig. Första ljudet jag hör på ett väldigt bra tag, säkert över en timme. Jag sitter kvar vid samma fläck och försöker låtsas som ingenting. Personens fotsteg kommer dock bara närmre och närmre och det är inte förrän fotstegen stannar av som jag förstår att det är någon som har letat efter mig.

”There you are.”

Harry. Kanske den personen jag minst hade hoppats på skulle komma. Men ändå blir jag glad, att han faktiskt tog sig tid att leta efter mig. Jag säger inget. Han sätter sig på bänken bredvid mig, ganska nära, kanske till och med för nära… Jag känner hur han tittar på mig men jag stirrar bara med tom blick rakt fram.

”Are you okay?”
”Yes.” svarar jag entonigt.

”Then why are you sitting out here in the cold all by yourself?” Han lägger armen runt om mig och nästan tvingar mig att luta mig mot honom. Men helt, jag bryr mig inte. Han försöker bara att få mig på bättre humör. Så som då jag försökte att ge honom komfort efter hans mardröm – han gör bara samma sak nu mot mig.

”Because I like to be alone to think.” svarar jag med huvudet lutat mot hans axel.

“What are you thinking about?” frågar han och stryker min axel med hans tumme. Han gör verkligen skillnad.

”Stuff.”

”What kind of stuff?”

”My dad. My mum. My boyfriend. You.” Jag ångrar mig nästan över det sistnämnda.

“What about all that?”
“ It’s making me confused.” suckar jag.
“Why do I confuse you?” frågar han. Jag visste väl att han skulle lägga lite extra märke på det. Men varför förvirrar han mig så mycket? Det vet jag inte ens själv.

”I don’t know to be honest.”

“I don’t want to make you confused.” mumlar han med sin mörka och krassliga röst. Jag känner att vi sitter alldeles för nära och hans ord gör mig obekväm men ändå vill jag gärna sitta kvar såhär. Men det är just det som gör mig förvirrad. Jag vill vara i hans närhet. Hans mun känner jag hur den börjar närma sig min tinning. Hans läppar nuddar lite lätt men det är aldrig så att dom rör helt och hållet. Hjärtat dunkar hårt. Vad håller han på med? Och vad håller jag på med? Den frågan kanske är viktigare. Varför sitter jag kvar här och inte gör något motstånd?  Hans läppar är snart mot min hud, jag känner hans varma andetag mot min kalla hud. Min mun är lite lätt öppen, säkerligen av förvirring, och mitt bröst åker fort upp och ner. Hans tumme stryker fortfarande min axel. Hans läppar är fortfarande millimeter från min tinning. Jag vrider mitt ansikte – inte bort mot honom – men mot honom, och ser på honom med en aning förvirring i blicken. Våra ögon möts. Han ser djupt in i mina och mitt hjärta dunkar bara ännu fortare, även om jag trodde det var omöjligt. Hans blick förflyttas från mina ögon och på mina läppar, och sedan in i mina ögon igen, och tillbaka på läpparna. Gud nej. Nej. Nej. Nej. Hans läppar särar på sig, mina har redan varit särade på ett väldigt bra tag men inte på grund av… ni vet… Han lutar sig långsamt fram, så fruktansvärt långsam och jag inser att jag bara har någon sekund på mig att göra skillnad. Hans läppar nuddar lätt vid mina, och inte förrän då inser jag vad jag håller på med är fel. Jag spärrar fort upp ögonen och lutar mig lika fort bakåt.

”I can’t do this.” säger jag oroligt. ”This isn’t good.” Jag reser mig upp från bänken. ”This isn’t good at all. I knew this would happen. I’m a terrible person. Fuck. Shit. Harry, we can’t do this.” Jag virrar omkring på stället och drar mig i håret, biter mig i läppen och börjar andas häftigt.

”Hey, hey, hey…” säger Harry, reser sig från bänken och försöker stilla mig man så fort hans armar går mot min riktning rycker jag mig undan och backar några steg. Hans ansiktsuttryck blir oroligt och nästan lite sårat.

”I’m sorry, Lauren. This is all my fault. I shouldn’t have done that, I’m sorry.” Jag möter hans blick igen. Min andning är fortfarande inte helt normal och jag känner mig mer förvirrad än någonsin.

”I- I have to go.” säger jag, innan jag vänder ryggen till och lämnar honom stående i det trista och kalla oktobervädret – och säkert minst lika förvirrad som jag… 

Efter middagen går vi tillsammans genom campus, tätt intill varandra. Efter ikväll har jag verkligen har jag fått veta mycket mer om honom och hur han är. Han är underbar, det är han verkligen, och jag hoppas han vet det. Vi anländer till vår byggnad strax efter midnatt. Jag är nästan lite ledsen att kvällen måste vara över redan, jag hade gärna velat stanna ute på campus längre med honom men vi bor praktiskt sätt grannar, det kommer fler tillfällen att umgås. Det är mitt rum vi först kommer till. Vi saknar ner lite och stannar tillslut. Jag vänder mig om mot honom och ler.

”Tonight was fun.” säger jag.

”It was.” instämmer han. ”And again, I’m sorry about your dad. I’m amazed you’re still standing today.”

“It’s okay.” säger jag och ler. ”Well, I should probably go to sleep, I’m getting tired.”

“Yeah, I’m gonna do the same.” säger han, men jag undrar hur mycket han egentligen kommer sova…

”Well, goodnight then.”

”Goodnight.” säger han. Vi båda tvekar, så mycket att det nästan blir pinsamt. Men tillslut tar han initiativet och drar in mig i hans famn. För att vara första gången vi ens rör varandra på detta sett känns det faktiskt skönt. Jag tror båda två förtjänar en kram efter kvällen, med tanke på hur duktiga vi varit på att öppna upp oss lite mer om oss själva. Harry doftar gott. Nästan lika gott som Alex, kanske till och med godare. Jag känner igenom doften men kan inte riktigt komma på vilken parfym det är. Jag har alltid haft någon kärlek för killparfymer och står nog mest framför hyllan med parfym för killar än för tjejer på affärerna. Tillslut måste vi avsluta kramen innan den blir för lång.

”Goodnight Lauren.” säger han, och jag går in till mitt rum och ger honom ett sista leende innan jag stänger dörren. Jag står kvar och ser in i den mörka trädörren och påkommer mig själv med ett löjligt leende på läpparna. Jag vänder mig om och går mot sängen men hoppar bakåt när jag ser Christina sitta upp i hennes säng och flina åt mig.

”God, I didn’t see you there.” säger jag och tar mig om hjärtat för att visa att hon verkligen skrämde mig.

”What’s up with that smile of yours?” säger Christina och flinar fortfarande.

“Nothing?” säger jag och försöker spela cool. Jag vet knappt själv varför det där fåniga leendet är kvar på mina läppar och har varit det så länge.

”Have you been out with Harry?”

“Maybe…” svarar jag lite lurigt och börjar byta om till min pyjamas.

”You have!” säger Christina glatt.

“We went out for dinner, so?” En middag är ingen big deal för vänner, alla vänner kan väl äta middag tillsammans utan att få det att verka som något annat, visst?

”You are aware that you have Alex?” säger Christina. Ja, såklart att jag är medveten om honom. Han är min pojkvän sedan ett och ett halvt år tillbaka, och bara för att jag åt middag med Harry betyder inte det att jag kommer dumpa Alex och slänga mig på Harry, jag skulle aldrig göra något sådant.

”I know!” säger jag som om det inte vore uppenbart.

Vi ligger tysta i sängen ett väldigt bra tag, det går säkert en timme man jag har inte somnat än. Jag vet att Christina andas tyngre när hon sover och den andningen har inte kommit än, så jag vet att även hon är vaken.

”Lauren?” säger Christina med en låg ton, jag hör på hennes röst att hon är väldigt trött.

”Hm?”

“Why did you have that ’I’m-in-love-smile’ when you’ve just been out with Harry?” Så det är vad de kallar leendet? Men nej, jag är inte kär i Harry och jag trodde i alla fall att Christina skulle förstå det, efter allt bra jag sagt och Alex och hur lycklig jag är med honom.

”That’s not what I would call that smile.” börjar jag. “I was just happy, because he really talked to me this time.” förklarar jag.

“Did he talk about-?”

Jag förstår direkt att hon menar drömmarna.

”Yes.”

Christina spärrar upp ögonen, ”He did?” utbrister hon. ”I never thought he would talk to anyone about them.” säger hon imponerat.

“Why not? He told you?”
“That was because he was drunk, he say a hell lot of things when he’s drunk.” Jag som hade hoppats att han inte brukade dricka. Jag har alldeles för många hemska minnen sedan min alkoholberoende far fortfarande levde, och föredrar att ha vänner som inte är några partyanimals direkt. Det är såklart okej att fara på en fest lite då och då, men inte hela tiden så som jag har fått för mig Christina och henens vänner gör.

”Is he drunk often?” frågar jag.

”Not anymore. He used to go out with us every weekend and get drunk as hell as we usually do, but he stopped with that a couple of years ago. I think it’s because of the nightmares, or his mum.” säger hon. Jag förstår inte riktigt hur mardrömmarna försvinner om han lägger av med alkoholen. Jag som trodde att alkohol gjorde att man sov lättare? Och hans mamma?

”Have he told you why he have nightmares?” frågar jag.

“I think it’s because of his mum. She had some sort of alcohol problems and past away when he was about 14.”

“She what?!” utbrister jag högt och sätter mig upp i sängen. Mitt hjärta dunkar fort i bröstet och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag reser mig från sängen och tar på mig en kofta innan jag går mot dörren.

”Where are you going?” hör jag Christina fråga bakom mig.

”Bathroom.” hinner jag säga precis innan dörren stängs igen. Jag nästan springer genom korridoren, jag är inte alls på väg till toaletten, jag ska till Harry. Jag förstår nu allt så tydligt, tydligare än när jag insåg det där om drömmarna. Orsaken till dem är hans mor. Han har vuxit upp med samma sorts problem som jag. Jag fattar bara inte varför han inte sa något, efter att jag berättat så mycket om min far. Hans mamma hade ju mer eller mindre samma problem som pappa. Korridoren är tyst som vanligt, mina lätta löparsteg är det enda som hörs. Jag springer förbi sällskapsrummet och hinner inte uppfatta att det sitter någon där förrän jag sprungit förbi det. Jag stannar upp och backar. Harry! Han tittar upp på mig och ser förvirrad ut, inte lika rädd som han vanligtvis brukar när jag finner honom här om nätterna.

”Lauren?” säger han förvånat och rynkar ögonbrynen. ”What are you doing?”
”Did you have another mightmare?” frågar jag, och bryr mor inte om frågan han just gav mig. Uppenbarligen var det en mardröm men jag vill höra det från honom. Jag vill att han ska erkänna det. Han stirrar tomt på mig ett tag innan han tillslut suckar.

”Yes.” mumlar han.

Jag säger inget. Jag går bara fram till honom där han sitter på soffan. Puttar bak honom så han hamnar på rygg och jag tränger mig ner på soffan tätt intill honom, med halva min kropp på honom. Han säger inget heller, han är nog förvånad över vad jag håller på med, men jag har en plan. Jag känner hans ena arm runt om min kropp, han håller den där för att jag inte ska trilla av soffan med tanke på att den är way too small för två personer. Men vi ryms efter några omständigheter. Jag stödjer min arm på hans bröst och mitt huvud ligger lätt mot hans axel.

”Lauren, what are you doing?” frågar han efter en stunds tystnad.

”I’m going to sleep here with you.”

Han fnyser, ”I am not going to sleep. Not here. Not with you. Not until tomorrow night.”

Jag suckar, “At least try?”
“No, why do you want me to do that?” Irritationen i hans röst blir allt tydligare.

“Because maybe it works?”
“What do you mean?” frågar han. Jag påkommer mig själv att jag ligger och ritar cirklar på hans bröst, men jag slutar inte. Jag vill bara behålla honom lugn och få honom att gå med på min plan.

”Maybe you won’t have any more nightmares and you’ll at least get some more sleep.”

Harry bara suckar men säger inget. Jag ligger kvar och säger inget heller. Jag fortsätter att föra mina fingrar omkring på hans bröst och jag hör hur hans andning bara blir lugnare och lugnare. Jag ser på honom. Jag vet inte för hur länge, men ett bra tag i alla fall. Han stirrar tomt upp i taket men sluter ögonen efter ett några minuter. Jag vet att han inte har somnat, men huvudsaken att han försöker. Även jag sluter ögonen men försöker ändå hålla mig vaken. Jag ska se till att Harry somnar här om det så är det sista jag gör. Jag ligger tyst ett tag, öppnar ögonen lite då och då för att se till att Harrys fortfarande är slutna.

”Harry?” viskar jag, så tyst att ifall han skulle varit vaken skulle han reagerat, men ifall han redan sover skulle han inte höra mig. Jag får inget svar, vilket kan bara betyda en sak. Han har somnat. 

”Well, have you talked with someone about your nightmares?”
”No, why would I have?”
Jag rycker på axlarna, “Maybe so you can sleep for more than one or two hours.”

“Well I don’t like talking about it.”

“We’re talking about it right now.”

“Well that’s because you’re my friend.” Jag blir glad när han kallar mig för hans vän men jag är ändå orolig over hans tillstånd och hans drömmar. Det kan inte vara bra för kroppen att drömma mardrömmar varje natt som han gör.

”So you’re saying you have nightmares every, and with every you mean every, single night?”

“Usually.” mumlar han.

“How long have it been like this?” Jag later nästan som on kurator med alla dessa frågor men jag försöker bara hjälpa honom att komma på en lösning.

”A couple of years.”

”When did it start?”

“I don’t want to talk about it.” Jag accepterar det. Om jag inte vill prata om min pappa ska jag inte tvinga honom till att berätta något han inte vill. 

”What happens when you’ve had one?”

“I wake up in the middle of the night. I go away from my bed, I usually try to find a couch to sit on until morning.” säger han.

“So you only sleep until you have a nightmare, you never try to fall back to sleep?”

“Never.”

“Why?”

“Because I don’t want another one.”

Jag kan inte låta bli att tycka att det faktiskt är lite gulligt, och hemskt också för den delen. Jag tycker såklart synd om honom som har stått ut med det här ett bra tag.

”Do you think it’ll be better if you sleep with someone?”
“No, no way.” svarar han bestämt direkt. ”I’ve never slept next to a girl in my entire life.”
“Because of your nightmares?”

“Yes.” Säger han i en utandning. Det här går ju bra. Jag får ut mer av honom än vad jag trodde.

”What do you think will happen if you sleep with a girl?”
“I’ll just feel pathetic when I wake up after a nightmare.”
“Don’t feel pathetic about it. It’s nothing to feel pathetic about.” konstaterar jag. ”It’s normal to have nightmares and since it all started because of an incident it’s nothing wrong about it. I used to have nightmares too, nightmares about my father who I usually don’t like to talk about. I had them for over a year but now I never dream them.” säger jag och frågar mig själv direkt efter varför jag tar upp om min pappa igen. Men det finns liksom inget stopp, när jag väl börjar prata går det inte att sluta. Och eftersom Harry öppnar upp sig så mycket just nu spelar det nog ingen roll om jag säger några personliga saker heller.

”Why are we even talking about this?” frågar han irriterat.

“I just want to help you.”

“Well, sitting here taking about my nightmares won’t make them go away.”

Kanske han har rätt, men nu har jag fått reda på lite mer om honom, och jag vill verkligen hjälpa honom med hans drömmar. Jag ska minsann se till att dessa mardrömmar försvinner, hur jag ska göra för att få bort lär dock bli en utmaning.  

”I just… want to get to know more about you.”

“By only asking me about my nightmares?” Jag möter hans blick. Den är irriterad.

” I know you’re irritated with me right now but-”
“I’m not.”
“You are.” envisas jag, för jag vet att det är sant. Det kan jag höra på hans ton och även se på hans ansiktsuttryck. Han känner sig inte bekväm i denna sits och inte jag heller, jag vill inte gå ut från middagen som ovänner.

”I thought I made it clear I don’t like to talk about my ’problems’ as you would call them but you just keep on asking me question about it.”

“And you just keep on answering them.” säger jag i samma tonfall som han och flinar.

”I don’t want to be rude.” muttrar han, men hans motargument räcker inte för att få honom att vinna. Jag vet att jag har rätt. Ibland kan det vara skönt att prata om det man hållit inom sig väldigt länge, och innerst inne vet jag att Harry mer än gärna vill prata med detta, han känner sig bara obekväm för han har aldrig pratat om det förut.

”Look, if you want to talk about them sometime, you know you can talk with me.” säger jag sedan, kanske för att komma bort från ämnet. Det känns inte fel att säga att Harry kan prata med mig, som jag sa har vi faktiskt gått from ovänner till vänner på bara ett par veckor och vänner är väl till för att vara är för varandra.

”Fine. Let’s talk about your dad then.” säger han, och jag ser på hans blick – han vet att det är min svaga punkt.

”Let’s not.” mumlar jag med stängda tänder.

”I’ve literally talked about my own problem now with you and now I deserve to know what disturbs you.” säger han, inte som ett hot, mer som en uppenbarelse.

“I know…” mumlar jag igen.

“Then tell me. What is it about your dad that has caused you so much pain?” Jag möter hans blick. Den är inte lika irriterad längre, utan nu ser han mig djupt I ögonen med ett svagt och vänligt leende på läpparna.

Jag tar ett djupt andetag. ”Remember when you asked me if I’m used to take care of drunk people?” säger jag.

“That one time you started to cry? Ofcourse I remember.” säger han. Jag anade väl det att han inte kommer glömma den händelsen i första taget.

”Well, the thing is that I am used to take care of drunk people, since my father…” Jag tar några fler djupa andetag, “…was an alcoholic.”

Jag möter Harrys blick efter att ha sett ner i mitt knä ett tag. Den är alldeles chockad.

”Lauren…” säger han i en utandning, ”I’m so sorry.”

Precis som Harry, är inte jag heller van att prata om vissa saker, som om min pappa i detta fall. Jag har hållit det för mig själv, inom familjen, enda sedan det väl började.

Jag rycker på axlarna, ”Anything more you’d like to know about it?”

“Is it okay if I ask?”

“I owe you that.” säger jag.

“Where is he know?”
“Uhm…” säger jag och harklar mig, “He past away two years ago.”

Harry sluter ögonen och suckar, “I’m sorry.”

”No, it’s okay.” säger jag och sväljer ner klumpen i halsen.

”How long did his alcohol problem last?”

“It all started when I was 13,” börjar jag, “And he died when I was 18. So 5 years.” 

Harry verkar alldeles chockad. “So you had to go through your teenage years with an alcoholic as a father?”

“Basically.”

“How was it for you?”
“It was hard ofcourse. A girl going through teenage years isn’t the easiest, I mean… a lot changes in teenage years, you find yourself and you meet new people. So it was hard. I never took home friends, because I was afraid my dad would come home.”
“And what did you do when he came home?” frågar han.
“I usually stayed in my room, crying, screaming, and let my mum take care of him. But years went by and my mum started to act the same way like I did. She locked herself inside the bathroom and didn’t come out.”

“So you had to take care of him?”
“Someone had to, and I knew my mum wouldn’t do it.” Att prata om detta är verkligen skönt, även om det är jobbigt, men alla behöver lätta på hjärtat ibland. Harry är en bra lyssnare, så det gör hela saken lättare.

”You’re very strong.” säger Harry. ”Very strong.” Jag vet det. Jag vet att jag är stark som klarat mig genom allt och fortfarande står på benen än idag. Men jag tror att det är det förflutna som påverkar hur människorna är idag. Hade det inte varit för min pappa, hade jag aldrig varit den starka personen jag är idag. Pappa orsakade mycket lidande för mig som jag fortfarande tänker på ibland, men jag kan fortfarande tacka honom för de stunder vi fick tillsammans då han inte var full. Även om han hade sina problem med alkoholen så älskade jag honom, han var ju min pappa trots allt, och han hade dagar han inte var full alls. Det är dagarna som dem jag försöker komma ihåg om honom.  

Det är fredag och jag ser verkligen framemot helg. Inte för att jag har några planer men bara för att slippa skolan och lektioner. Jag är på väg ut från byggnaden jag just haft litteratur i. Klockan är fyra och jag har tänkt gå till matsalen direkt för att äta lite middag. Gången mellan byggnaden jag just befann mig i och matsalen tar ungefär fem minuter att gå. Jag ångrar att jag lämnade jackan hemma idag, jag tänkte aldrig på att det blir kallare om kvällarna nu i oktober.

”Hey Lauren!” hör jag Harrys röst ropa bakom mig. Under de senaste veckorna har vi börjat prata mer och mer. Vi har inte umgåtts så mycket, bara ätit lunch med varandra ett par gånger, och hängt i samhällsrummet tillsammans med våra gemensamma vänner och jag har även lyckats få Harry och Dylan till rätt så bra vänner. Det glädjer mig. Jag väntar in Harry och låter honom springa ikapp mig innan jag börjar gå igen.

”Hello handsome.” säger jag och skrattar. Han var väldigt uppklädd till skillnad från andra dagar.

”Where are you going?”

”I was going to grab some dinner in a cafeteria. You want to join me?”

“I was thinking maybe you and I could go out for that dinner you promised me?”

Jag stannar nästan av på grund av hans fråga. Jag som trodde han för det första inte var seriös angående den, och sen trodde jag även att han hade glömt bort det.

Men hans erbjudande gör mig glad, och eftersom vi faktiskt blivit vänner nu på senaste tiden så skulle det faktiskt vara kul. Jag är inte rädd att vara ensam med honom direkt.

”Yeah, that’d be fun.” säger jag.

”Yes!” säger han glatt och ger mig ett stort leende. ”Are you ready to go now?”

”Now?”
”Yes, now.” skrattar han.

“O-okay.” säger jag lite skeptiskt. Här kommer han, uppklädd och stilig, och så kommer jag där med trasiga jeans och en vanlig, grå och stickad jumper. Men visst, om han säger det så.

Vi går tillsammans genom nästan hela campus för att komma till den restaurang som nästan ligger på andra änden av campus än vart vi befann oss först. Promenaden tar ungefär tjugo minuter i vår långsamma takt, en normalsgående person skulle väl säkert klara det på tio minuter.

Harry leder mig till ett bord, ett som står i ett hörn ganska långt bort från allt annat folk. Jag vet inte om det är för att han inte vill att folk ska se att vi är ute på middag tillsammans, det finns ju faktiskt elever som går hit och äter också och inte bara de människorna som bor bara några kvarter bort. Jag vill inte att Harry ska skämmas över att vara min vän, jag vet att jag kanske inte lever upp till alla hans förhoppningar hur en tjej ska vara men även om han berättade hur han vill att jag ska vara kommer jag inte ändra mig själv för hans skull.

En servitris lämnar över en meny till mig och en meny till Harry. Jag bläddrar genast till sidan med pasta. Jag älskar pasta. Jag kan äta hur mycket som helst.

”What are you going for?” frågar Harry med blicken kvar i menyhäftet.

”I’m gonna go for the chicken pasta.” svarar jag och jag känner hur det börjar vattnas i munnen bara av att säga ordet.

Samma servitris kommer tillbaka efter ett tag, jag beställer kycklingpastan som sagt och Harry beställer något slags kött med klyftpotatis. Det hinner bara gå ytterligare tio minuter innan maten står framför oss. Jag drar in doften från pastan och mumlar.

”This smells so good I bet it tastes even better.” säger jag.

Harry skrattar, “Let’s try it.”

Vi hugger in på vår mat direkt, jag hade verkligen rätt när jag slog vad om att min mat skulle smaka bättre än hur den luktade. Men jag gillar allt sorters pasta så det var inte direkt förvånande för mig. Restaurangen är fin, mysig och på något sätt romantisk. Golvet är ett mörkt trägolv och väggarna är av trä i en lite ljusare färg än golvet. På väggarna händer det vackra tavlor, i taket hänger det stora ljuskronor med jämna mellanrum och på borden står det värmeljus och lite blomblad utspridda över hela bordskivan.

”Have you had any math lessions yet?” frågar jag och fnissar. Jag gillar hur jag kallar det för mattelektioner, det får honom att låta som någon slags lärare. Men vad vet jag, han kanske kommer sluta upp som mattelärare när han blir äldre.

”Only a few. People don’t seem so happy about having me as their teacher.”

“Why is that?” frågar jag.

Harry rycker på axlarna, “Most people are afraid of me. Girls at least.”
“I’m gonna ask you the same question again – why is that?”

“You and your god damn questions.” skrattar han. “But to answer your god damn question – it’s just because if that stupid bet.” Det där vadet, ja. Det som han fortfarande aldrig berättat för mig vad det går ut på. Jag ser dock detta som ett perfekt tillfälle att få honom att kläcka ur sig det, han har inte visat något tecken alls på irritation så det är ju alltid värt att försöka.

”What is the bet all about?”

Han flinar, “You’re still dying to know what it is, right?”

“Yes.” erkänner jag och fnissar. ”But why do you call the bet stupid? You’re playing along with it, right?”

“Yes I am, but it’s not fun when it’s not working.”

“Okay, now you’ve already said too much so now you can just tell me what the stupid bet is all about because I really want to know. I won’t tell anyone.”
“I know you won’t. But I’m afraid of telling you.”
“Why? I won’t judge you.” säger jag. Han skakar på huvudet och ser ner i sin mat. Han har verkligen rätt när han säger att jag verkligen, verkligen vill veta vad det där vadet handlar om. Kanske jag ska fråga Niall eller Louis, dom är säkert med på det med tanke på att det var Harry och hans kompisar som är med på det. Jag tror heller inte att Harry har några andra nära kompisar här på skolan.

”To be honest, I think you would.” svarar han. “Just- try to forget about it. It’s not a big deal anymore.” Jag bestämmer mig att göra som han säger och släppa det.

Han ser även idag väldigt trött ut. Hans ögon är röda och de har svårt att hålla sig helt och håller uppe. Jag har inte frågat honom om mardrömmarna, jag litar alldeles för mycket på mig själv att jag har rätt angående dem, det är ganska uppenbart att han inte gillar att prata om sömn överhuvudtaget. Men som jag sa tidigare, han har inte verkar irriterad på något än så varför inte?

”Have you even slept anything tonight?” frågar jag. Harry ser upp från sin tallrik och på mig. Hans blick är tom och jag ångrar redan att jag frågade honom. Han spänner käken och ser ner i tallriken igen.

”An hour or two.” mumlar han.

“That’s way too short.” säger jag försiktigt. ”Did you know that people are recomended to sleep for atleast 8 hours per night?”

“Yes, I’m not retardet, Lauren.” väser han.

”Then why are you only sleeping for a few hours?” Jag nämner inget om mardrömmar utan försöker hellre få honom att ta upp om dem själv.

”Because Niall is snoring and it’s keeping me awake.” förklarar han. Det kan i och för sig vara sant det också, men jag håller fast vid mitt ord när jag säger att det är mardrömmar som håller Harry vaken om nätterna.

”Then why don’t you sleep with music in your ears? That always used to help me when my dad would come home and-“ Jag avslutar min mening innan jag ens hunnit avslutat den. Det var inte tänkt att ta upp min pappa i konsersationen.

”Your dad?” frågar Harry och möter min blick för första gången på ett bra tag.

”Did I say my dad? I meant my dog.” ljuger jag.

Harry skakar på huvudet, “You’re a terrible liar.”
”I’ve been told that before.” muttrar jag.

“So, what about your dad?” fortsätter han.

“None of your business.” envisas jag. Jag förstår inte ens varför jag tog upp honom överhuvudtaget. Jag har inte nämnt honom på flera år och föredrar inte heller att prata om honom. Helvete.

”Woah, there’s no need to sound so rude.”

“Maybe I don’t want to talk about it. Just like you don’t wanna talk about that stupid bet or your nightmares.” säger jag med en väldigt tydlig höjning på min röst. Nej Lauren. Jag får ångest över vad jag just sagt, och när jag möter Harrys blick ser han inte alls glad ut.

”Who told you?” Hans röst är arg och hans käke är spänd. ”Was is Christina? Damn it, I knew I couldn’t trust her.”

”Told me what? That you have nightmares?”

“Stop saying that!” skriker han plötsligt som orsakar att det äldre paret bredvid oss bredvid blickarna mot oss.

”Everyone have nightmares.” säger jag tyst och försiktigt, inte för att verka taskig, utan mer få honom att inse att det inte är något fel med det eftersom det tydligen är något Harry skäms över.

”Maybe sometimes. But not every fucking night.” Varje natt? Oj.

“Have you talked with someone about your problem?”
“Don’t call it a problem.” Väser han åt mig, tyst denna gång för att slippa riskera att bli utslängda. Nu har jag i alla fall fått vad jag ville höra från honom, han har mardrömmar och det är anledningen till varför han inte kan sova. Han är rädd, that’s all.  

Jag slår till Harry på benet och jag känner hur fort mitt hjärta dunkar. Detta var precis det som jag och Alex inte behövde just nu.

”It’s just my friend who’s being a jerk.” försvarar jag mig.

“You didn’t call me that a few minutes ago.” Vräker Harry ur sig och då brister det för mig. Jag slår till honom på benet igen och jag slänger mig tillslut över honom och håller för min hand över hans mun.

”Lauren? What the hell are you two doing?” Alex brukar inte höja rösten åt mig, men jag hör att han är arg.

”Nothing, we’re just studying.” säger jag och försöker låta så övertygande som möjligt. Jag förstår inte varför Alex inte skulle tro mig när jag ändå är värdelös på att ljuga och jag ljuger inte nu.

”I knew this wasn’t a good idea.”

“What do you mean? Alex, please don’t.”
“I knew it wasn’t a good idea to stay together when you moved away. I knew something like this would happen.”

“No, Alex.” Jag reser mig bort från Harry och går omkring I cirklar på golvet. ”I promise, he’s just joking. I promise. You have to believe me.”

”I believe you. But I don’t like it that you hang out with people like him. I can clearly hear that he’s not a good friend for you.” Alex går mig på nerverna precis som Harry också gör.

“We’re not even friends. He’s just helping me with math and I was literally just going to leave.” ljuger jag. Jag hade inte direkt tänkt lämna än. Jag hade just kommit, och jag ville inte verka oförskämd mot Harry som tagit sin tid. 

”Why would you even follow him to his dorm if you’re not friends?”

“Because he was offering me help and that was very sweet of him and I can’t fail my math course so this was my only choice. And all I want to hear from you right now is that you believe when I say that he’s just joking and that we were only studying, nothing else.”

Det blir tyst ett tag. Jag är tvungen att se på displayen så att han inte lade på. Nej, samtalet är fortfarande kvar.

Tillslut hör jag honom ta efter andan, ”I believe you.”

”Yes, thank you.”

”Please tell me you’re not seeing him anymore after this?” Kan jag lova Alex det? Det är svårt att hålla sig ifrån någon som går i samma matteklass som mig och som är typ bästis med min rumskompis.

”I promise.”
”Good.”

”But now, if you excuse me, I’m going to beat the hell out of Harry here. See you soon, Alex.” säger jag, egentligen vill jag inte avsluta samtalet för jag vet att han kommer oroa sig för mycket, men jag måste.

”Do that, and then leave. Okay?”

“Okay. Bye.”

“No ‘I love you’?” Alex later sårad. Shit, vad håller jag på med?

”Ofcourse, I totally forgot. I love you.”

“Love you too.”

Samtalet avslutas och jag stoppar ner mobilen i fickan. Jag vänder mig sedan ilsket om mot Harry som fortfarande ligger i sängen och han kan tillslut släppa ut skrattet han hållit inne så länge att hans ansikte hunnit bli illrött. Jo, väldigt kul.

”You’re an idiot.” utbrister jag, och jag känner mig så fruktansvärt men att se honom ligga där på sängen och vrida sig av skratt får mig nästan att börja skratta själv. Men nej, jag ska inte visa att jag är på hans sida. Det där var inte roligt och det där orsakade säkert att mitt och Alex förhållande fått ännu en bristning.

”It was fun, wasn’t it?” säger han efter ett flertal djupa andetag för att lugna skratten.

”No!” säger jag. ”It wasn’t even close to funny. Do you know how unhappy he is with me now?”
“No, you didn’t have the speaker on.” säger han, och än en gång brister han ut i skratt. Vilket jävla idiot.

”You’re sick.” säger jag argt och vänder mig om för att slippa se på honom.

”Oh, come on Lauren. It was only a joke.” säger han med skrattet i halsen. Jag står kvar med ryggen vänd mot honom och jag biter mig i läppen för att inte skrika på honom. Jag ska hålla mig lugn.

”Please laugh with me.” ber han och kan såklart inte hålla sig från att skratta nu heller.

”No way.” väser jag.

”If you say so…” mumlar han och jag hör hur han reser sig från sängen. I swear to God, om du kommer nära mig ska jag- Jag känner hans andetag mot min nacke. Jag får rysningar i hela kroppen. Det är fel, jag vet. Men det är något jag inte kan motstå. Vad håller jag på med? Varför gör jag inget motstånd?

”I guess I’ll have to tickle you to make you laugh with me.” Vänta va? Plötsligt känner jag två starka armar omkring min kropp och jag blir dragen bak mot sängen igen. Jag landar på rygg i den mjuka sängen och jag blir fast där när Harry sätter sig över mig.

”Please Harry, no, no, no.” säger jag, om han bara visste hur kittlig jag är… Men såklart lyssnar han inte på mig, utan för händerna på vardera sida om min midja och klämmer till. Jag skriker och börjar skaka och röra på mig.

”Wow you’re very ticklish.” skrattar han och bara fortsätter.

”HARRY!” skriker jag och försöker få bort honom men jag är fast i hans grepp och jag bara skriker och skrattar. ”STOP!”

”Finally you’re laughing.” fnissar han och kliver äntligen av mig och sätter sig på samma sätt som innan med ryggen lutad mot väggen. Jag ligger dock kvar på rygg, jag andas fort efter allt skrik och skratt.

”I hate you.” säger jag.

”I have heard that before.” Jag ser på honom och han flinar. På något sätt står jag inte ut med honom, men jag förstår ändå inte varför jag inte vill lämna honom än. Jag har faktiskt, på något sjukt vis, haft kul med honom. Visst, det är kanske inte kul att bli kittlad nästan till döds, men ni förstår. Han har inte varit en idiot annat än mot Alex.

”Alex hates me.” konstaterar jag. ”And it’s your fault.”
“Did he really think I was being serious?” frågar Harry häpet. “Didn’t you tell me you’ve been together for over a year?”

“Yeah, why?”

“I thought he would trust you by now.” säger han och rycker på axlarna.

“He does.” Det gör han va?

”Then why does he hate you?” Harry försöker bara få mig att erkänna att jag överreagerar och att jag inte borde vara arg på honom för det han kläckte ur sig när jag var i telefon med Alex.

”Because…”

”Beacuse…?”
”Okay,” säger jag, ”he doesn’t hate me, he hates you.”
Harry rycker på axlarna igen, “I can live with that.” säger han och flinar.

Inte långt därefter säger jag att jag ska gå tillbaka till mitt rum. Jag är klar här. Vi reser oss samtidigt från hans säng och jag tar mina matteböcker i famnen och går mot dörren. Jag känner Harrys fotsteg bakom mig och jag börjar undra vad han har tänkt göra. Jag öppnar dörren och vänder mig om, på väg att säga hejdå, men vad som stoppar mig är när min kropp slås ihop med hans. Jag tittar förskräckt upp, hans ansikte är bara någon decimeter ifrån mitt. Hans kropp mot min. Vad gör du Lauren? Backa bakåt. Backa säger jag! Backa! Mitt inre försöker bara ge mig råd men jag är dum nog och gör ingenting.

”Oops.” säger Harry tyst och fnissar, och tillslut är det han som måste backa undan. ”I thought I could follow you to your room.”

”There’s no need to. You’ve done enough for me tonight.” säger jag, och menar förstår med matten.

”Oh, okay.” säger han. ”We should hang out some more times.”

Jag fnyser, “Yeah right.” So mom han menade det där.

”I mean it.” Jag möter hans blick. Det är allvarlig. Seriös. Vänta, vill Harry umgås fler gånger? Jag frågar mig själv ännu en gång, vad är det han har i baktanken?

”Oh,” säger jag förvånat, ”okay. Yeah, maybe you can help me with math another time, too.”

Han skrattar, “Or maybe we can do something else than math. Maybe I can take you out for dinner?”

Jag ler tacksamt, “Remember I have a boyfriend, Harry.”

“Remember I don’t want a girlfriend.” han höjer på ögonbrynet. Wow. Han vill verkligen umgås. Utan några som helst tankar att det någonsin kommer bli något mellan oss. Vilket det inte kommer, så han gör ett smart drag.

”Yeah, sure.” svarar jag glatt. ”Thank you for the help, Harry, it means a lot.”

“Anytime.” ler han. Jag ger honom ett leende innan jag slutligen vänder mig om och går iväg längst korridoren. 

Med ett sårat hjärta går jag längst korridoren med min mattebok i handen mot sällskapsrummet för att möta upp Harry. Jag förstår fortfarande inte varför Alex bara lade på luren så där. Så brukar han aldrig göra och jag tycker det var oerhört oförskämt av honom. Jag blir bara arg av tanken. Och ännu argare blir jag när jag inte heller får något svar av honom när jag försöker ringa igen, och inget svar på mina sms för jag heller. Helvete Alex att du alltid ska vara så kontrollerande. Jag kommer fram till sällskapsrummet. Det sitter några i sofforna och några vid borden men ingen Harry i sikte. Jag tittar på klockan, jag är fem minuter tidig. Jag ångrar mig att jag gick för tidigt för jag slår vad om att Harry kommer vara minst tio minuter sen i alla fall. Jag sätter mig ner vid en bänk och försöker inte se allt för ensam ut. Det värsta jag vet är när man sitter ensam och omkring en sitter det folk i grupp som stirrar på en. Det får mig bara att vilja ställa mig upp och säga typ ”Jag har vänner också, dom är bara inte här just nu.” Jag tar fram min mobil i väntan på att Harry ska komma. Jag har fortfarande inte fått något svar från Alex och då ger jag upp. Vill inte han svara ska jag inte ödsla min tid på honom. Jag ska inte höra av mig till honom förrän han tar initiativet och ringer mig för att förklara sig själv. Efter fem minuter, precis då klockan slår sex, ser jag Harry dyka upp bakom hörnet. Jag reser mig upp och går fram till honom. I ögonvrån ser jag tjejerna i sofforna tittar på mig som om jag vore galen. Vad är det för rykte som går om Harry egentligen?

”Ready to get smart?” frågar han på ett otroligt gulligt sätt.

Jag fnissar, ”Ready if you are.”

Han visar vägen till hans rum, det ligger bara ett par korridorer bortanför mitt. Han öppnar dörren och låter mig gå in före. Jag häpnas när jag ser hur mycket bättre hans rum är. Det är för det första större, sängen är större, skrivbordet nyare, finare tapeter och allt ser så mycket nyare och fräschare ut.

”Did you pay any extra to get a new renovated room?” frågar jag, avundsjuk som jag är, och vänder mig om mot honom.

”Nope. I was just lucky I guess.” svarar han och går och sätter sig på sängen med hans mattebok i knät. Han tittar sedan upp på mig. ”Are you coming or what?” På sängen? Ska vi plugga tillsammans på hans säng? Jag som trodde vi skulle sitta vid skrivbordet, det hade känts tryggare. Men visst, säger han det så… Jag går försiktigt fram till sängen och sätter mig ner på den med ryggen lutandes mot väggen precis som han. Jag sitter på bredden av den och mina ben räcker inte ens till kanten, så bred säng fick han.

”Your bed is so much better than mine.” klagar jag och hoppar lite upp och ner. Den knakar inte ens. Vad är det här för orättvisa skolan har?

”I know. I’ve tried Christina’s bed and it’s not very comfy.”
“Wait, you’ve slept in Christinas bed?” frågar jag häpet.
“Only to take a little nap. I was waiting for her to get ready.” Oh, jag kom in på helt fel tankar där.

Det blir tyst ett tag. Jag öppnar min mattebok som ett tecken att vi kanske bör börja.

”Alright, let’s just work with these equations, okay?” Jag nicker som svar. “Okay. Here you have 25² + 30² = x². And we want to know what x really is. Alright?” Jag följer med när han förklarar men vet inte direkt om jag förstår rätt. ”So, what should we do first?” frågar han och tittar sedan upp från boken och på mig. Jag läser igenom talet en gång till. 25² + 30² = x². Hm…

”I’m guessing you add these two to get the answer of what x² is.” Man hör verkligen på min röst hur osäker jag är.

”Correct. What does this mean then?” frågar han och pekar på 25². Det kan jag. Det är samma sak som att skriva 25x25.

”That means you multiply 25 with 25.”

”Correct again.” säger han.

”So, first we have 25x25 equals 625, and then we have 30x30 equals 900. And 625 plus 900 equals 1525, so I guess x is worth 1525?” Jag förstår knappt själv vad jag säger, men jag hoppas det är rätt i alla fall.

”You’re very close but unfortunately that’s not the right answer.” säger han. Fan också. “You see, 1525 is the same as x², so that you’ve got to do is to take  and then you’ll get the answer of what x is.”

Jag rynkar pannan och tittar sedan förvirrat på honom. ”What?”

Harry brister ut i skratt. ”I know it’s hard. It took a while for me to learn all this too.”

“I give up.” muttrar jag och surar högt innan jag nästan slår ihop matteboken. Jag vet att jag måste försöka men matte får mig bara på dåligt humör och nu ångrar jag verkligen att jag valde matte som ett av mina ämnen. Vad tänkte jag med egentligen?

”Hey…” säger Harry och öppnar min bok igen. ”Let’s just finish this equation and then we can do something else.” Jag sväljer hart när han säger ‘something else’ men går med på det i alla fall.

”So,  equals 39,05, which means that…?” säger han och vill att jag ska fortsätta på meningen.

”X is 39,05, or 39,1.”

”Yes, correct.” säger han glatt och ler. Jag möter hans blick och känner hur jag börjar rodna, jag tittar fort ner i boken igen.

”You’re cute when you blush.” säger han med en låg ton och jag känner bara hur mitt hjärta börjar dunka fortare och fortare. Inget mer sånt där nu, snälla.

”Are you still together with your boyfriend?” frågar han plötsligt. Åh, han hade visst inte glömt det.

“Yes, I am. Even though I’m a bit mad at him for not answering my calls or texts.” Tyst Lauren. Jag borde inte prata om det med Harry.

”How long have you been together?”

“A year and a half, but we’ve known eachother our whole lives.” säger jag stolt.

 “Wow, that’s a long time.” säger han imponerat.

“Do you have a girlfriend?” frågar jag, i brist på annat att säga, inte för att jag är så intresserad att veta, men det kan väl vara kul att veta om det finns några fler på den här skolan som också är i ett förhållande.

”Me?” fnyser han. ”No. I’ve never had one either.”

“You haven’t?” nästan skriker jag ur mig. Jag trodde han var den typen som haft minst tjugo flickvänner.

Harry skakar på huvudet och sväljer, ”No, I- I don’t have girlfriends.”
”And you don’t want one either?”

”What, are you interested?” Han ser på mig och flinar.

”No, it was just a question.” muttrar jag.

Han skrattar, “I know, I’m only joking with you. And no, I don’t want a girlfriend.”
“So basically, you want to end up all alone. Don’t you want someone who you can fall asleep next to and being told you’re loved by her?” Jag ångrar mig så fort jag öppnar munnen, men jag vill så gärna veta hans tänk. Jag har aldrig mött någon som honom förut.

“No.”

“But why?”

“I don’t believe in love.”  

“Why?”

“God you ask a hell lot of questions.” utbrister han och skrattar. Han har rätt. Jag har redan sagt för mycket. Saker jag kanske borde hållit för mig själv, till exempel grejen om Alex att han ignorerat mig hela kvällen… Men Harry har förmodligen redan glömt bort det, han verkade ändå inte så intresserad. Plötsligt vibrerar det till i min mobil och jag tar snabbt upp den från fickan i hopp om att det är Alex. Direkt jag lägger ögonen på bilden på honom på displayen svarar jag så fort jag kan.

”Hi, I’m so glad you called.” säger jag.

“I’m sorry I just ignored you like that. I was just chocked, you’ve never talked to me that way and I had to think. And you’re right, I shouldn’t be worried when you hang out with other guys because I know you would never do anything with them. And you know I wouldn’t cheat on you, baby. I would never.”

Jag ler för mig själv. Jag och Alex bråkar nästan aldrig, vi har väl våra stunder vi kan bli lite smått irriterade på varandra men det har aldrig blivit några pauser mellan oss eller liknande. Och jag är glad att vi löste detta smidigt och enkelt med bara ett telefonsamtal. Jag ser att Harry kollar på mig och jag kollar på honom.

”Is it your boyfriend?” viskar han. Jag nickar.

“I know you wouldn’t do that to me. You just care about me, and I love you so much for that. I can’t wait until November so I can come home and-

“God, Lauren, that was the best sex I’ve ever had.”

Jag tittar förskräckt på Harry som flinar åt mig och lägger sig ner på rygg och håller händerna för ansiktet för att inte brista ut i skratt. Vad i helvete håller han på med?

”Lauren? What the hell was that?”

På onsdagen är jag på benen igen. Äntligen. Jag börjar dagen med en avkopplande dusch rätt så tidigt på morgonen för att slippa kaoset som brukar förekomma där vid åttatiden. När jag kommer ut från duschen är omklädningsrummet fortfarande tomt. Klockan är sju när jag kommer tillbaka till rummet efter en dusch. Christina ligger kvar i sängen och sover men jag låter henne sova vidare tills hennes väckarklocka ringer, vilket den bör göra alldeles strax. Det gjädjer mig att hon börjat ta tag i sina morgonrutiner lite mer nu. Jag klär på mig mina tightaste svarta jeans och en vit blus. Alex brukade säga att min rumpa får en perfekt form i de jeansen, vilket jag brukar få höra rätt ofta förut att jag har en fit bum. Jag brukar tacka åt komplimanger jag får om mitt ansikte, hår eller liknande, men är det om en kroppsdel så som min rumpa brukar jag bara fnissa, rodna eller vilja sjunka under marken. Mitt hår får vara i det naturliga fallet och jag drar bara några drag med mascaraborsten så får sminket vara klart. Jag ser mig i spegeln, det här får väl duga. Till skillnad från minst 80% av tjejerna på skolan så försöker jag inte imponera på killarna på skolan genom att klä mig i korta kjolar och genomskinliga kläder. Varför ska jag behöva göra det när jag har Alex? Christinas väckarklocka börjar pipa ett högt ljud som skär in i mina öron, jag börjar nästan fundera ifall eleverna på andra sidan väggen också hör. Väggarna här är inte så täta så jag kan till och med höra när de två rumskamraterna på andra sidan väggen om min säng prata på kvällarna. Tur att tjejer och killar inte får vara i samma rum, jag kan inte tänka mig vad för slags ljud jag skulle höra då… Christina rullar runt i sängen ett par varv fram och tillbaka innan hon tillslut är på benen hon också.

”How are you feeling today?”

“Better.” svarar jag kort, jag kan dock inte påstå att jag är helt hundra. Men en till dag hemma skulle inte leda till något bra. Speciellt inte när det gäller matte.

”Good. Do you want to follow my friends and I for dinner tonight?”

Med tanke på att Christinas vänner inte är några jag bör umgås med så blir jag lite tveksam. ”Where?” frågar jag ändå.

”Just here on campus.”

Jag funderar. Om det bara är här på campus ska väl inte någon skada kunna ske? Jag nickar tillslut och ser Christina spricka upp i ett stort leende trots hennes trötthet.

”Great.” säger hon glatt.
”But only if I can bring Dylan.”
“Ofcourse. Bring whoever you want.”

Jag och Christina följer varandra till vår första lektion, trots att vi har olika lektioner är de i samma byggnad. På vägen dit köper vi en kopp kaffe att börja dagen med, frukost hinner vi tyvärr inte med. Men kaffe funkar lika bra, det gör mig pigg och det får mig att hålla mig vaken till lunch i alla fall. Vi skiljs åt och jag går till min mattelektion som just är på väg att börja. Mr. Parker välkomnar mig med hans charmiga leende med sina vita tänder när jag anländer.

”Feeling any better today, Miss Palmer?”

 Jag ger honom ett svagt leende, ”I little, thank you.” svarar jag innan jag går till min plats där jag lyckligtvis ser Dylan sitta. Jag trodde att han var sjuk. Harry sitter på platsen bakom som vanligt, det förvånar mig att han är i tid. Han ser trött ut, det ser inte ut som om han fått mycket sömn i natt.

”Where have you been all week?” frågar plötsligt Harry just innan jag hinner sätta mig. Jag ser förvånat på honom. Jag hade inte direkt trott han skulle lagt märke till om jag var här eller inte.

”I’ve been sick.” svarar jag kort och gott och sätter mig på min plats.

”I’ve missed you the past few days.” säger Dylan sött.

Jag fnissar, “You have, really? I suck at math.”

“Not only in mathclass, everywhere. On the breaks, lunch, you know. And you don’t suck at math, you’re just…”
“I’m just what?” frågar jag och flinar.

Dylan skrattar, “You’re just not the smartest.” Tack för det Dylan. Mr. Parker ber oss ta fram våra räkneböcker och göra de uppgifter han skriver upp på tavlan. Så fort jag öppnar boken och läser av talen inser jag hur körd jag är. Jag måste få en genomgång av detta annars kommer jag aldrig klara kursen.

”Shit.” svär jag i en utandning tyst för mig själv.

”Hm?” frågar Dylan.

”I’m screwed. I don’t understand any of this.” klagar jag.

“Oh, come on it’s not that hard. Just read this.” Dylan pekar på rutan högs upp på sidan där det ska stå någon slags förklaring hur man räknar. Men inte hjälper det, det gör mig bara ännu mer förvirrad.

Jag räcker upp min hand och fångar Mr. Parker’s uppmärksamhet. Han reser sig från sin stol och går fram till min bänk.

”Yes?”

”I have no idea what this is.” säger jag. Mr. Parker skrattar, som om det vore något kul med det. Han förklarar sedan väldigt snabbt hur man räknar ut pythagoras sats, något jag egentligen borde kunna men som jag helt ärligt har glömt bort. Men så är det med mig och matte, jag glömmer väldigt lätt uträkningar och formler man använder. Mr. Parker återvänder till sin arbetsbänk och jag försöker räkna ut första talet. 24,2² + x² = 82². Va? Jag suckar ett flertal gånger och anstränger mig verkligen, men jag lyckas inte räkna ut talet. Helvete. Varför var jag tvungen bli så dålig på matte?

”Is everything alright, Miss Palmer?” frågar Mr. Parker från sin arbetsbänk.

Jag skakar på huvudet.

Han reser sig ännu en gång och går fram till min bänk.

”I’m sorry, this is too hard for me right now. “

“I understand, you’ve been sick and it’s okay. I suggest you do these assignments due tomorrow.” säger han.

“I won’t be able to do them since I don’t understand.” Muttrar jag vilket får Mr. Parker att skratta.

”Maybe someone can help you? Dylan?”

Jag ser på Dylan, snälla säg ja, snälla, snälla.

”I would love to, but I’ve football practice.” Jag suckar högt och sjunker ner I min stol.

”Someone else who you think would help you?” frågar Mr. Parker. Jag kommer inte på någon. Christina ska ut på middag med hennes vänner och jag lär inte få henne att gå med på att stanna hemma och hjälpa mig med matten.

”I can help her.”

Jag spärrar upp mina ögon, de blir säkert stora som pingisbollar. Jag vänder mig om för att se ifall det verkligen är sant. Jo, det är det. Det var Harry som erbjöd sig att hjälpa mig. Jag möter hans blick, det är så allvarlig den någonsin har varit, och jag? Jag tittar skeptiskt på honom. Vad är det han har i baktanken?

”You would do that, Mr. Styles?” frågar Mr. Parker glatt.

“Sure.” svarar Harry och later som om han inte har något problem med det alls.

”Perfect. Is that okay with you, Miss Palmer?”

Jag tar ett djupt andetag, “Sure.” svarar jag tyst. Jag vet att Harry inte är någon jag ska umgås med och verkligen inte få hjälp med matten av, men jag måste klara kursen och eftersom han var snäll och erbjöd sig kan jag inte bara ignorera det.