På onsdagen är jag på benen igen. Äntligen. Jag börjar dagen med en avkopplande dusch rätt så tidigt på morgonen för att slippa kaoset som brukar förekomma där vid åttatiden. När jag kommer ut från duschen är omklädningsrummet fortfarande tomt. Klockan är sju när jag kommer tillbaka till rummet efter en dusch. Christina ligger kvar i sängen och sover men jag låter henne sova vidare tills hennes väckarklocka ringer, vilket den bör göra alldeles strax. Det gjädjer mig att hon börjat ta tag i sina morgonrutiner lite mer nu. Jag klär på mig mina tightaste svarta jeans och en vit blus. Alex brukade säga att min rumpa får en perfekt form i de jeansen, vilket jag brukar få höra rätt ofta förut att jag har en fit bum. Jag brukar tacka åt komplimanger jag får om mitt ansikte, hår eller liknande, men är det om en kroppsdel så som min rumpa brukar jag bara fnissa, rodna eller vilja sjunka under marken. Mitt hår får vara i det naturliga fallet och jag drar bara några drag med mascaraborsten så får sminket vara klart. Jag ser mig i spegeln, det här får väl duga. Till skillnad från minst 80% av tjejerna på skolan så försöker jag inte imponera på killarna på skolan genom att klä mig i korta kjolar och genomskinliga kläder. Varför ska jag behöva göra det när jag har Alex? Christinas väckarklocka börjar pipa ett högt ljud som skär in i mina öron, jag börjar nästan fundera ifall eleverna på andra sidan väggen också hör. Väggarna här är inte så täta så jag kan till och med höra när de två rumskamraterna på andra sidan väggen om min säng prata på kvällarna. Tur att tjejer och killar inte får vara i samma rum, jag kan inte tänka mig vad för slags ljud jag skulle höra då… Christina rullar runt i sängen ett par varv fram och tillbaka innan hon tillslut är på benen hon också.

”How are you feeling today?”

“Better.” svarar jag kort, jag kan dock inte påstå att jag är helt hundra. Men en till dag hemma skulle inte leda till något bra. Speciellt inte när det gäller matte.

”Good. Do you want to follow my friends and I for dinner tonight?”

Med tanke på att Christinas vänner inte är några jag bör umgås med så blir jag lite tveksam. ”Where?” frågar jag ändå.

”Just here on campus.”

Jag funderar. Om det bara är här på campus ska väl inte någon skada kunna ske? Jag nickar tillslut och ser Christina spricka upp i ett stort leende trots hennes trötthet.

”Great.” säger hon glatt.
”But only if I can bring Dylan.”
“Ofcourse. Bring whoever you want.”

 

Jag och Christina följer varandra till vår första lektion, trots att vi har olika lektioner är de i samma byggnad. På vägen dit köper vi en kopp kaffe att börja dagen med, frukost hinner vi tyvärr inte med. Men kaffe funkar lika bra, det gör mig pigg och det får mig att hålla mig vaken till lunch i alla fall. Vi skiljs åt och jag går till min mattelektion som just är på väg att börja. Mr. Parker välkomnar mig med hans charmiga leende med sina vita tänder när jag anländer.

”Feeling any better today, Miss Palmer?”

 Jag ger honom ett svagt leende, ”I little, thank you.” svarar jag innan jag går till min plats där jag lyckligtvis ser Dylan sitta. Jag trodde att han var sjuk. Harry sitter på platsen bakom som vanligt, det förvånar mig att han är i tid. Han ser trött ut, det ser inte ut som om han fått mycket sömn i natt.

”Where have you been all week?” frågar plötsligt Harry just innan jag hinner sätta mig. Jag ser förvånat på honom. Jag hade inte direkt trott han skulle lagt märke till om jag var här eller inte.

”I’ve been sick.” svarar jag kort och gott och sätter mig på min plats.

”I’ve missed you the past few days.” säger Dylan sött.

Jag fnissar, “You have, really? I suck at math.”

“Not only in mathclass, everywhere. On the breaks, lunch, you know. And you don’t suck at math, you’re just…”
“I’m just what?” frågar jag och flinar.

Dylan skrattar, “You’re just not the smartest.” Tack för det Dylan. Mr. Parker ber oss ta fram våra räkneböcker och göra de uppgifter han skriver upp på tavlan. Så fort jag öppnar boken och läser av talen inser jag hur körd jag är. Jag måste få en genomgång av detta annars kommer jag aldrig klara kursen.

”Shit.” svär jag i en utandning tyst för mig själv.

”Hm?” frågar Dylan.

”I’m screwed. I don’t understand any of this.” klagar jag.

“Oh, come on it’s not that hard. Just read this.” Dylan pekar på rutan högs upp på sidan där det ska stå någon slags förklaring hur man räknar. Men inte hjälper det, det gör mig bara ännu mer förvirrad.

Jag räcker upp min hand och fångar Mr. Parker’s uppmärksamhet. Han reser sig från sin stol och går fram till min bänk.

”Yes?”

”I have no idea what this is.” säger jag. Mr. Parker skrattar, som om det vore något kul med det. Han förklarar sedan väldigt snabbt hur man räknar ut pythagoras sats, något jag egentligen borde kunna men som jag helt ärligt har glömt bort. Men så är det med mig och matte, jag glömmer väldigt lätt uträkningar och formler man använder. Mr. Parker återvänder till sin arbetsbänk och jag försöker räkna ut första talet. 24,2² + x² = 82². Va? Jag suckar ett flertal gånger och anstränger mig verkligen, men jag lyckas inte räkna ut talet. Helvete. Varför var jag tvungen bli så dålig på matte?

”Is everything alright, Miss Palmer?” frågar Mr. Parker från sin arbetsbänk.

Jag skakar på huvudet.

Han reser sig ännu en gång och går fram till min bänk.

”I’m sorry, this is too hard for me right now. “

“I understand, you’ve been sick and it’s okay. I suggest you do these assignments due tomorrow.” säger han.

“I won’t be able to do them since I don’t understand.” Muttrar jag vilket får Mr. Parker att skratta.

”Maybe someone can help you? Dylan?”

Jag ser på Dylan, snälla säg ja, snälla, snälla.

”I would love to, but I’ve football practice.” Jag suckar högt och sjunker ner I min stol.

”Someone else who you think would help you?” frågar Mr. Parker. Jag kommer inte på någon. Christina ska ut på middag med hennes vänner och jag lär inte få henne att gå med på att stanna hemma och hjälpa mig med matten.

”I can help her.”

Jag spärrar upp mina ögon, de blir säkert stora som pingisbollar. Jag vänder mig om för att se ifall det verkligen är sant. Jo, det är det. Det var Harry som erbjöd sig att hjälpa mig. Jag möter hans blick, det är så allvarlig den någonsin har varit, och jag? Jag tittar skeptiskt på honom. Vad är det han har i baktanken?

”You would do that, Mr. Styles?” frågar Mr. Parker glatt.

“Sure.” svarar Harry och later som om han inte har något problem med det alls.

”Perfect. Is that okay with you, Miss Palmer?”

Jag tar ett djupt andetag, “Sure.” svarar jag tyst. Jag vet att Harry inte är någon jag ska umgås med och verkligen inte få hjälp med matten av, men jag måste klara kursen och eftersom han var snäll och erbjöd sig kan jag inte bara ignorera det.