Kapitel 17

 

Med ett sårat hjärta går jag längst korridoren med min mattebok i handen mot sällskapsrummet för att möta upp Harry. Jag förstår fortfarande inte varför Alex bara lade på luren så där. Så brukar han aldrig göra och jag tycker det var oerhört oförskämt av honom. Jag blir bara arg av tanken. Och ännu argare blir jag när jag inte heller får något svar av honom när jag försöker ringa igen, och inget svar på mina sms för jag heller. Helvete Alex att du alltid ska vara så kontrollerande. Jag kommer fram till sällskapsrummet. Det sitter några i sofforna och några vid borden men ingen Harry i sikte. Jag tittar på klockan, jag är fem minuter tidig. Jag ångrar mig att jag gick för tidigt för jag slår vad om att Harry kommer vara minst tio minuter sen i alla fall. Jag sätter mig ner vid en bänk och försöker inte se allt för ensam ut. Det värsta jag vet är när man sitter ensam och omkring en sitter det folk i grupp som stirrar på en. Det får mig bara att vilja ställa mig upp och säga typ ”Jag har vänner också, dom är bara inte här just nu.” Jag tar fram min mobil i väntan på att Harry ska komma. Jag har fortfarande inte fått något svar från Alex och då ger jag upp. Vill inte han svara ska jag inte ödsla min tid på honom. Jag ska inte höra av mig till honom förrän han tar initiativet och ringer mig för att förklara sig själv. Efter fem minuter, precis då klockan slår sex, ser jag Harry dyka upp bakom hörnet. Jag reser mig upp och går fram till honom. I ögonvrån ser jag tjejerna i sofforna tittar på mig som om jag vore galen. Vad är det för rykte som går om Harry egentligen?

”Ready to get smart?” frågar han på ett otroligt gulligt sätt.

Jag fnissar, ”Ready if you are.”

Han visar vägen till hans rum, det ligger bara ett par korridorer bortanför mitt. Han öppnar dörren och låter mig gå in före. Jag häpnas när jag ser hur mycket bättre hans rum är. Det är för det första större, sängen är större, skrivbordet nyare, finare tapeter och allt ser så mycket nyare och fräschare ut.

”Did you pay any extra to get a new renovated room?” frågar jag, avundsjuk som jag är, och vänder mig om mot honom.

”Nope. I was just lucky I guess.” svarar han och går och sätter sig på sängen med hans mattebok i knät. Han tittar sedan upp på mig. ”Are you coming or what?” På sängen? Ska vi plugga tillsammans på hans säng? Jag som trodde vi skulle sitta vid skrivbordet, det hade känts tryggare. Men visst, säger han det så… Jag går försiktigt fram till sängen och sätter mig ner på den med ryggen lutandes mot väggen precis som han. Jag sitter på bredden av den och mina ben räcker inte ens till kanten, så bred säng fick han.

”Your bed is so much better than mine.” klagar jag och hoppar lite upp och ner. Den knakar inte ens. Vad är det här för orättvisa skolan har?

”I know. I’ve tried Christina’s bed and it’s not very comfy.”
“Wait, you’ve slept in Christinas bed?” frågar jag häpet.
“Only to take a little nap. I was waiting for her to get ready.” Oh, jag kom in på helt fel tankar där.

Det blir tyst ett tag. Jag öppnar min mattebok som ett tecken att vi kanske bör börja.

”Alright, let’s just work with these equations, okay?” Jag nicker som svar. “Okay. Here you have 25² + 30² = x². And we want to know what x really is. Alright?” Jag följer med när han förklarar men vet inte direkt om jag förstår rätt. ”So, what should we do first?” frågar han och tittar sedan upp från boken och på mig. Jag läser igenom talet en gång till. 25² + 30² = x². Hm…

”I’m guessing you add these two to get the answer of what x² is.” Man hör verkligen på min röst hur osäker jag är.

”Correct. What does this mean then?” frågar han och pekar på 25². Det kan jag. Det är samma sak som att skriva 25x25.

”That means you multiply 25 with 25.”

”Correct again.” säger han.

”So, first we have 25x25 equals 625, and then we have 30x30 equals 900. And 625 plus 900 equals 1525, so I guess x is worth 1525?” Jag förstår knappt själv vad jag säger, men jag hoppas det är rätt i alla fall.

”You’re very close but unfortunately that’s not the right answer.” säger han. Fan också. “You see, 1525 is the same as x², so that you’ve got to do is to take  and then you’ll get the answer of what x is.”

Jag rynkar pannan och tittar sedan förvirrat på honom. ”What?”

Harry brister ut i skratt. ”I know it’s hard. It took a while for me to learn all this too.”

“I give up.” muttrar jag och surar högt innan jag nästan slår ihop matteboken. Jag vet att jag måste försöka men matte får mig bara på dåligt humör och nu ångrar jag verkligen att jag valde matte som ett av mina ämnen. Vad tänkte jag med egentligen?

”Hey…” säger Harry och öppnar min bok igen. ”Let’s just finish this equation and then we can do something else.” Jag sväljer hart när han säger ‘something else’ men går med på det i alla fall.

”So,  equals 39,05, which means that…?” säger han och vill att jag ska fortsätta på meningen.

”X is 39,05, or 39,1.”

”Yes, correct.” säger han glatt och ler. Jag möter hans blick och känner hur jag börjar rodna, jag tittar fort ner i boken igen.

”You’re cute when you blush.” säger han med en låg ton och jag känner bara hur mitt hjärta börjar dunka fortare och fortare. Inget mer sånt där nu, snälla.

”Are you still together with your boyfriend?” frågar han plötsligt. Åh, han hade visst inte glömt det.

“Yes, I am. Even though I’m a bit mad at him for not answering my calls or texts.” Tyst Lauren. Jag borde inte prata om det med Harry.

”How long have you been together?”

“A year and a half, but we’ve known eachother our whole lives.” säger jag stolt.

 “Wow, that’s a long time.” säger han imponerat.

“Do you have a girlfriend?” frågar jag, i brist på annat att säga, inte för att jag är så intresserad att veta, men det kan väl vara kul att veta om det finns några fler på den här skolan som också är i ett förhållande.

”Me?” fnyser han. ”No. I’ve never had one either.”

“You haven’t?” nästan skriker jag ur mig. Jag trodde han var den typen som haft minst tjugo flickvänner.

Harry skakar på huvudet och sväljer, ”No, I- I don’t have girlfriends.”
”And you don’t want one either?”

”What, are you interested?” Han ser på mig och flinar.

”No, it was just a question.” muttrar jag.

Han skrattar, “I know, I’m only joking with you. And no, I don’t want a girlfriend.”
“So basically, you want to end up all alone. Don’t you want someone who you can fall asleep next to and being told you’re loved by her?” Jag ångrar mig så fort jag öppnar munnen, men jag vill så gärna veta hans tänk. Jag har aldrig mött någon som honom förut.

“No.”

“But why?”

“I don’t believe in love.”  

“Why?”

“God you ask a hell lot of questions.” utbrister han och skrattar. Han har rätt. Jag har redan sagt för mycket. Saker jag kanske borde hållit för mig själv, till exempel grejen om Alex att han ignorerat mig hela kvällen… Men Harry har förmodligen redan glömt bort det, han verkade ändå inte så intresserad. Plötsligt vibrerar det till i min mobil och jag tar snabbt upp den från fickan i hopp om att det är Alex. Direkt jag lägger ögonen på bilden på honom på displayen svarar jag så fort jag kan.

”Hi, I’m so glad you called.” säger jag.

“I’m sorry I just ignored you like that. I was just chocked, you’ve never talked to me that way and I had to think. And you’re right, I shouldn’t be worried when you hang out with other guys because I know you would never do anything with them. And you know I wouldn’t cheat on you, baby. I would never.”

Jag ler för mig själv. Jag och Alex bråkar nästan aldrig, vi har väl våra stunder vi kan bli lite smått irriterade på varandra men det har aldrig blivit några pauser mellan oss eller liknande. Och jag är glad att vi löste detta smidigt och enkelt med bara ett telefonsamtal. Jag ser att Harry kollar på mig och jag kollar på honom.

”Is it your boyfriend?” viskar han. Jag nickar.

“I know you wouldn’t do that to me. You just care about me, and I love you so much for that. I can’t wait until November so I can come home and-

“God, Lauren, that was the best sex I’ve ever had.”

Jag tittar förskräckt på Harry som flinar åt mig och lägger sig ner på rygg och håller händerna för ansiktet för att inte brista ut i skratt. Vad i helvete håller han på med?

”Lauren? What the hell was that?”

 





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: