Kapitel 22

 

Efter middagen går vi tillsammans genom campus, tätt intill varandra. Efter ikväll har jag verkligen har jag fått veta mycket mer om honom och hur han är. Han är underbar, det är han verkligen, och jag hoppas han vet det. Vi anländer till vår byggnad strax efter midnatt. Jag är nästan lite ledsen att kvällen måste vara över redan, jag hade gärna velat stanna ute på campus längre med honom men vi bor praktiskt sätt grannar, det kommer fler tillfällen att umgås. Det är mitt rum vi först kommer till. Vi saknar ner lite och stannar tillslut. Jag vänder mig om mot honom och ler.

”Tonight was fun.” säger jag.

”It was.” instämmer han. ”And again, I’m sorry about your dad. I’m amazed you’re still standing today.”

“It’s okay.” säger jag och ler. ”Well, I should probably go to sleep, I’m getting tired.”

“Yeah, I’m gonna do the same.” säger han, men jag undrar hur mycket han egentligen kommer sova…

”Well, goodnight then.”

”Goodnight.” säger han. Vi båda tvekar, så mycket att det nästan blir pinsamt. Men tillslut tar han initiativet och drar in mig i hans famn. För att vara första gången vi ens rör varandra på detta sett känns det faktiskt skönt. Jag tror båda två förtjänar en kram efter kvällen, med tanke på hur duktiga vi varit på att öppna upp oss lite mer om oss själva. Harry doftar gott. Nästan lika gott som Alex, kanske till och med godare. Jag känner igenom doften men kan inte riktigt komma på vilken parfym det är. Jag har alltid haft någon kärlek för killparfymer och står nog mest framför hyllan med parfym för killar än för tjejer på affärerna. Tillslut måste vi avsluta kramen innan den blir för lång.

”Goodnight Lauren.” säger han, och jag går in till mitt rum och ger honom ett sista leende innan jag stänger dörren. Jag står kvar och ser in i den mörka trädörren och påkommer mig själv med ett löjligt leende på läpparna. Jag vänder mig om och går mot sängen men hoppar bakåt när jag ser Christina sitta upp i hennes säng och flina åt mig.

”God, I didn’t see you there.” säger jag och tar mig om hjärtat för att visa att hon verkligen skrämde mig.

”What’s up with that smile of yours?” säger Christina och flinar fortfarande.

“Nothing?” säger jag och försöker spela cool. Jag vet knappt själv varför det där fåniga leendet är kvar på mina läppar och har varit det så länge.

”Have you been out with Harry?”

“Maybe…” svarar jag lite lurigt och börjar byta om till min pyjamas.

”You have!” säger Christina glatt.

“We went out for dinner, so?” En middag är ingen big deal för vänner, alla vänner kan väl äta middag tillsammans utan att få det att verka som något annat, visst?

”You are aware that you have Alex?” säger Christina. Ja, såklart att jag är medveten om honom. Han är min pojkvän sedan ett och ett halvt år tillbaka, och bara för att jag åt middag med Harry betyder inte det att jag kommer dumpa Alex och slänga mig på Harry, jag skulle aldrig göra något sådant.

”I know!” säger jag som om det inte vore uppenbart.

 

 

Vi ligger tysta i sängen ett väldigt bra tag, det går säkert en timme man jag har inte somnat än. Jag vet att Christina andas tyngre när hon sover och den andningen har inte kommit än, så jag vet att även hon är vaken.

”Lauren?” säger Christina med en låg ton, jag hör på hennes röst att hon är väldigt trött.

”Hm?”

“Why did you have that ’I’m-in-love-smile’ when you’ve just been out with Harry?” Så det är vad de kallar leendet? Men nej, jag är inte kär i Harry och jag trodde i alla fall att Christina skulle förstå det, efter allt bra jag sagt och Alex och hur lycklig jag är med honom.

”That’s not what I would call that smile.” börjar jag. “I was just happy, because he really talked to me this time.” förklarar jag.

“Did he talk about-?”

Jag förstår direkt att hon menar drömmarna.

”Yes.”

Christina spärrar upp ögonen, ”He did?” utbrister hon. ”I never thought he would talk to anyone about them.” säger hon imponerat.

“Why not? He told you?”
“That was because he was drunk, he say a hell lot of things when he’s drunk.” Jag som hade hoppats att han inte brukade dricka. Jag har alldeles för många hemska minnen sedan min alkoholberoende far fortfarande levde, och föredrar att ha vänner som inte är några partyanimals direkt. Det är såklart okej att fara på en fest lite då och då, men inte hela tiden så som jag har fått för mig Christina och henens vänner gör.

”Is he drunk often?” frågar jag.

”Not anymore. He used to go out with us every weekend and get drunk as hell as we usually do, but he stopped with that a couple of years ago. I think it’s because of the nightmares, or his mum.” säger hon. Jag förstår inte riktigt hur mardrömmarna försvinner om han lägger av med alkoholen. Jag som trodde att alkohol gjorde att man sov lättare? Och hans mamma?

”Have he told you why he have nightmares?” frågar jag.

“I think it’s because of his mum. She had some sort of alcohol problems and past away when he was about 14.”

“She what?!” utbrister jag högt och sätter mig upp i sängen. Mitt hjärta dunkar fort i bröstet och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag reser mig från sängen och tar på mig en kofta innan jag går mot dörren.

”Where are you going?” hör jag Christina fråga bakom mig.

”Bathroom.” hinner jag säga precis innan dörren stängs igen. Jag nästan springer genom korridoren, jag är inte alls på väg till toaletten, jag ska till Harry. Jag förstår nu allt så tydligt, tydligare än när jag insåg det där om drömmarna. Orsaken till dem är hans mor. Han har vuxit upp med samma sorts problem som jag. Jag fattar bara inte varför han inte sa något, efter att jag berättat så mycket om min far. Hans mamma hade ju mer eller mindre samma problem som pappa. Korridoren är tyst som vanligt, mina lätta löparsteg är det enda som hörs. Jag springer förbi sällskapsrummet och hinner inte uppfatta att det sitter någon där förrän jag sprungit förbi det. Jag stannar upp och backar. Harry! Han tittar upp på mig och ser förvirrad ut, inte lika rädd som han vanligtvis brukar när jag finner honom här om nätterna.

”Lauren?” säger han förvånat och rynkar ögonbrynen. ”What are you doing?”
”Did you have another mightmare?” frågar jag, och bryr mor inte om frågan han just gav mig. Uppenbarligen var det en mardröm men jag vill höra det från honom. Jag vill att han ska erkänna det. Han stirrar tomt på mig ett tag innan han tillslut suckar.

”Yes.” mumlar han.

Jag säger inget. Jag går bara fram till honom där han sitter på soffan. Puttar bak honom så han hamnar på rygg och jag tränger mig ner på soffan tätt intill honom, med halva min kropp på honom. Han säger inget heller, han är nog förvånad över vad jag håller på med, men jag har en plan. Jag känner hans ena arm runt om min kropp, han håller den där för att jag inte ska trilla av soffan med tanke på att den är way too small för två personer. Men vi ryms efter några omständigheter. Jag stödjer min arm på hans bröst och mitt huvud ligger lätt mot hans axel.

”Lauren, what are you doing?” frågar han efter en stunds tystnad.

”I’m going to sleep here with you.”

Han fnyser, ”I am not going to sleep. Not here. Not with you. Not until tomorrow night.”

Jag suckar, “At least try?”
“No, why do you want me to do that?” Irritationen i hans röst blir allt tydligare.

“Because maybe it works?”
“What do you mean?” frågar han. Jag påkommer mig själv att jag ligger och ritar cirklar på hans bröst, men jag slutar inte. Jag vill bara behålla honom lugn och få honom att gå med på min plan.

”Maybe you won’t have any more nightmares and you’ll at least get some more sleep.”

Harry bara suckar men säger inget. Jag ligger kvar och säger inget heller. Jag fortsätter att föra mina fingrar omkring på hans bröst och jag hör hur hans andning bara blir lugnare och lugnare. Jag ser på honom. Jag vet inte för hur länge, men ett bra tag i alla fall. Han stirrar tomt upp i taket men sluter ögonen efter ett några minuter. Jag vet att han inte har somnat, men huvudsaken att han försöker. Även jag sluter ögonen men försöker ändå hålla mig vaken. Jag ska se till att Harry somnar här om det så är det sista jag gör. Jag ligger tyst ett tag, öppnar ögonen lite då och då för att se till att Harrys fortfarande är slutna.

”Harry?” viskar jag, så tyst att ifall han skulle varit vaken skulle han reagerat, men ifall han redan sover skulle han inte höra mig. Jag får inget svar, vilket kan bara betyda en sak. Han har somnat. 





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: