Kapitel 25

 

Jag hör hur ytterdörren öppnas. Det måste vara mamma. Jag ligger på nedervåningen i vardagsrummet, i vår sköna soffa med en filt över mig och blodsprängda ögon av tårar.

”Honey?” Mammas oroliga röst ekar i hela huset. ”Lauren?”

Jag svarar inte. Hon hittar mig snart.

”There you are.” säger hon tillslut och går fram till mig i soffan och sätter sig ner på det lilla utrymmet som finns kvar. Hon lägger sin hans mot min kind och torkar bort några tårar.

”Did you and Alex get in a fight?” frågar hon.

“No.” säger jag och snörvlar.

”Then we did you leave all suddenly and then lie here all sad?” Jag vet att mamma bara vill veta vad som hände men hennes frågor gör mig bara irriterad. Jag förstår nu varför Harry alltid blir så irriterad när jag frågar mina frågor. Det har jag nog fått från mamma, det är ju rätt så tydligt nu.

”Do you want to talk about it?”

“No, mum.” säger jag strängt. Det är inte meningen att vara så hårt mot henne när jag vet att hon bara försöker hjälpa till, men jag känner mig inte på humör för att prata om det just nu.

”Okay, you know you can talk to me when you’re ready.” Mamma reser sig från soffan och går iväg. Jag borde verkligen börja ta emot den kärlek hon ger mig. Jag gör alltid såhär. Jag är rädd för att ta emot kärlek för jag vet aldrig när den kan sluta. Kanske det är anledningen till varför Alex gått bakom min rygg och hållit på med en annan tjej, för jag inte gav honom den kärlek jag behövde. Var det kanske därför han uppträtt så underligt på senaste tiden? För han är rädd att jag ska få reda på det, eller misstänka att något är fel, och därav uppkom alla gulliga smeknamn och löften att han litar på mig. Jag fattar inte hur han kunde få mig att tro på honom, den idioten. Killar är dumma i huvudet. Killar är idioter. Killar är skit.

Jag ligger kvar i soffan resten av kvällen, fram tills klockan är halv ett så jag känner att mina ögonlock börjar bli tunga. Jag går upp till övervåningen och byter om till min pyjamas, men jag går inte till min säng. Dörren till mammas sovrum är bara öppen så jag kan se in genom en liten springa. Hon ser ut att sova, men jag bryr mig inte nu, jag behöver min mamma. Jag smyger in och kryper ner i sängen bredvid henne. Jag får sedan ett tecken att hon inte alls sover när hon lägger hennes arm omkring mig och håller mig om mig.

”I love you, sweetie.” viskar hon och pussar mig på hjässan.

”I love you too, mum.” svarar jag, innan vi båda faller in i en djup sömn.

 

Nästa morgon så jag vaknar är mamma inte kvar i sängen, men jag kan höra någonting stekas på spisen från nedervåningen. Jag känner mig väldigt hungrig, trots all mat Pattie serverade igår, så jag går med trötta steg nedför trappan och finner mamma i köket, framför spisen stekandes plättar.

”Hi honey.” säger hon och går fram till mig och pussar mig på pannan. Jag sätter mig ner vid det redan uppdukade bordet och stirrar tomt mot ingenting egentligen.

”How are you feeling today? Any better than yesterday?” frågar mamma och tittar försiktigt men samtidigt medlidande på mig.

Jag rycker på axlarna men säger ingenting. Hon får ta min axelryckning som hon vill, men hon måste väl förstå att jag inte är helt hundra i alla fall. Hon vänder den sista plättan och sätter sig sedan mittemot mig och lägger upp en plätta på min tallrik. Jag tackar henne genom att klämma fram ett leende.

”Do you want to talk about it today?” Det var då ett jävla tjat, tanker jag, men påminner mig själv att hon bara bryr sig om mig.

”There’s nothing to talk about.” envisas jag.

”I’m sure there is something.”

Jag sucker, “He has been cheating on me while I was away.” Säger jag och tar en tugga av min frukost. Inte gråta. Inte gråta. Jag tar djupa andetag för att hålla tårarna borta.

Mamma tappar sin gaffel och den slår ner i tallriken så det klinkar högt.

”Alex did that?”

Jag nickar och tar en klunk av min juice.

”Alex? Your Alex?”

”He’s not my Alex anymore.” konstarerar jag.

”Do you know why he did it?”

Jag tänker efter. Kan det finnas en speciell anledning till varför, eller är det bara det som jag sa tidigare att jag inte gav honom den kärlek han behövde.

Jag rycker på axlarna, ”Maybe cause I didn’t gave him the love he needed. Or because I was studying with a friend and Alex called, and my friends though it would be fun to pretend that we have had sex.”

Mamma sätter nästan sin juice i halsen. ”But you didn’t have sex, right?”
”No, I wouldn’t do the same thing as Alex and cheat on him.”

Det ser nästan ut som om mamma pustar ut, ”I want you to be careful to hang out with boys, Lauren.”

“Mum, please.”

“I mean it.” Säger hon allvarligt. ”I want you to feel for yourself and not do something you don’t want to, you should wait for the right one and always, I repeat always, use protection.”
“Mum!” säger jag och täcker ansiktet med händerna.

“This is nothing to be embarrassed about, Lauren. It’s normal to everyone.”
“I know it is. But please, not now.”
Mamma sucker, “Fine, then. But, what did you say, your friend pretended that you’ve had sex and Alex heard him or?”
“Yes. At first he got mad at me but I told him to believe me when I said that nothing happened. He told me he believed me, but maybe he didn’t. I don’t know that.”
“I think you should talk to him.” Föreslår mamma men jag skakar direkt på huvudet för jag var så säker på svaret på den frågan.

”Never.”

”You can’t just forget about him. You’ve been friends since you were kids.”

“What he did to me was horrible and I don’t want to see him again.”
“Lauren.” varnar mamma.

“How would you react if dad ever cheated on you? Huh? You would be as destroyed as me. Or how would you react if you got to know today that every time he was out he slept with tons of women, because we both know that might as well happened.” Detta är nog första gången jag någonsin tagit upp pappa i en konversation med min mamma. Vi pratar aldrig om honom för jag vet att mamma inte tycker om det, inte jag heller för den delen, men nu kunde jag inte stå emot. Men vad jag sa var kanske lite för mycket.

Mamma ser ner i sin tallrik. ”Go to your room, please.”

Jag släpper mina bestick ner i tallriken och skjuter argsint bak min stol. Jag säger inget mer till mamma, utan går raka vägen in på mitt rum, smäller igen dörren som jag alltid gjorde när jag var liten och arg, och slänger mig ner på sängen och skriker i kudden. Hur kunde mitt liv gå från så bra till så dåligt? Jag förstår mamma när hon skickade upp mig hit, men hon måste också förstå att jag är förkrossad över det som har hänt mellan Alex och mig och att hon då börjar prata om sex och andra saker gör inte saken bättre. Mamma förtjänar dock en ursäkt för det jag sa om pappa och den ursäkten får hon snart, bara inte än, jag ska låta allt lugna ner sig lite. Jag packar min väska med de få saker jag hade med mig hem för veckan, tar fram papper och penna och sätter mig sedan vid skrivbordet och börjar skriva en nog bra förklaring varför jag tänker åka tillbaka till skolan redan, efter bara en natt hemma. När jag fått ihop text till ett helt A4 går jag ner med min väska och lappen i andra handen. Jag går in till vardagsrummet där mamma sitter, sätter mig bredvid henne i soffan och ger henne en stor kram. Jag känner en lättnad i bröstet när hon faktiskt kramar mig tillbaka. Jag överlämnar henne lappen, och går sedan iväg. På lappen står allt hon behöver veta: hur ledsen jag är, vad som har hänt den senaste tiden på skolan och än en gång hur ledsen jag är; dels för det jag sa om pappa och dels för att jag lämnar henne igen. Jag vet hur lite gärna hon vill vara ensam och jag vet att om hon fick välja hade hon velat ha mig kvar där hemma för resten av livet. Men ifall att jag skulle vara kvar här hemma hade jag mer eller mindre ruttnat bort. Jag behöver komma bort, eller rättare sagt hem, skolan är mitt nya hem. Jag går till hallen, tar på mig mina trogna Vans, men tjockaste jacka jag äger och hänger väskan över axeln – och sedan är jag borta. 





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: