"Oh my god I'm so-"
"Give me my phone back you little-" morrar Harry men stannar upp när han hör mig klampa in. Jag pustar nästan ut när jag märker att jag missuppfattade situationen helt och hållet. 

"Oh, hi Lauren. You've already met Harry." skrattar Christina. Harry, som fortfarande hukar sig över henne, gör ett nytt försök att få hans mobil ur hennes grepp. 

"Christa, let go of it." Hans käke är spänd och helt ärligt tror jag inte att han fejkar sin aggression. Om inte Christina lämnar tillbaka hans mobil snart så vet jag inte vad han kommer att göra. Tillslut släpper Christina taget om mobilen och Harry drar åt sig den innan han passerar mig utan att ens se på mig och lämnar rummet. 

"Wow." säger jag och skrattar lite osäkert medan jag hänger min tunga skolvecka full med böcker på skrivbordsstolen. "I seriously thought I interruped someting... sexual." fnissar jag. 

"What?" utbrister Christina och ser alldeles chockad ut. "No, no, no. Not with Harry."

"Why not? You guys would be cool together." säger jag och ler, även om jag inte har någon aning om hur han egentligen är, men eftersom de är bra vänner antar jag att de är rätt så lika varandra. 

"Uh uh. I mean, yeah we've been making out a lot before but I would never date him. I would never date anyone, like I said before. I'm not that kind of girl who wants a boyfriend, just like Harry doesn't want a girlfriend." säger Christina. Jag blir helt förvirrad; hur kan man inte vilja ha en pojkvän eller flickvän? Det är ju det bästa som finns. 

"Okay." säger jag och rycker på axlarna. Jag antar att jag inte ska ge henne några kärleksråd när hon ändå inte har någon nytta av dom. 

"What have you been doing all night? I waited for you to come home." säger Christina och försöker låta så ledsen som möjligt men hon är faktiskt inte så speciellt duktig på teater. Jag skrattar.

"I'm sorry, I was watching the cheerleading-team's practice."

 Christina skrattar, "Why?"

"Because it looked cool. I even talked to the team captain, she was sweet."

"Wait, Brittany?" frågar Christina och ser nästan lite äcklad ut. Jag nickar. "No, no Lauren. No. Don't go near that bitch. She will destroy you. She will... destroy your life. She's a nightmare. She's a... She's-"
"Hey, calm down." säger jag lugnande efter att jag märkt hur hon höjt rösten och börjat babbla på så jag knappt försod henne. "What has she ever done to you?"

"More like what has she done to everyone." säger hon buttert. Jag kan inte föreställa mig Brittany att vara elak mot någon, hon verkade i mina ögon som en trevlig person med inte något dumt ord till någon. Chrstina kanske tänker på fel Brittany. Men det har jag svårt att tro, hur många Brittany finns det på den här skolan som är kapten över hejarklackslaget? 

"Oh please, just because she's captain of the team doesn't mean she's horrible as you describe her." säger jag och försvarar Brittany trots att jag bara haft en tio minuters lång konversation hittills. 

"Trust me, you don't want to be friends with her."

"I'm not planning on that either but I still don't think she's a horrible person."

Christina rycker på axlarna, "Just trying to help you, but sure if you want to get to know her that's fine." Jag hör ironin i hennes röst och jag kan inte låta bli att skratta. Men om jag fortsätter att försvara Brittany kanske Christina snart hoppar på mig. Vad vet jag? Jag släpper det och byter samtalsämne. 

"Hey can I ask you a question?"

"Sure." säger hon och sätter sig med benen i kors på hennes säng. 

"Has Harry ever talk about me? He doesn't seem very happy with me and I would really like to know why he's ignoring me all the time."

"No." säger hon men tvekar lite på rösten. "He hasn't talked about you. He mentioned you were in his math class but nothing more." Trots att hon låter osäker väljer jag att tro på henne. Varför skulle hon ljuga?

"Okay." svarar jag svagt. 

"I'm sure he doesn't hate you though, he couldn't never hate you. No one can. Besides, he doesn't even know you." säger hon och ler ett varmt leende. Jag väljer att tro henne om den saken också.

 

Än en gång går jag till flickornas för att ta mig en dusch så jag slipper göra den på morgonen innan skolan imorgon. Jag packar min badväska och säger hejdå till Christa så länge innan jag går längst de fyra korridorerna innan jag är framme. Jag tar go tid på mig att duscha, det är ändå ingen kö. Vill man duscha utan att behöva stressa på grund av kö ska man gå vid den här tiden. Klockan är nästan elva på kvällen, fråga mig inte varför jag gick så sent när jag väl ska upp vid sju imorgon. Jag står kvar under det varma vattnet ett tag innan jag tillslut måste göra mig klar för sängen innan klockan blir ännu senare. Jag byter om till mina mjukiskläder, rufsar till mitt hår och ser mig i spegeln en gång. Mitt nakna ansikte ser alldeles blekt ut. Jag ser trött ut. Jag ser... vuxen ut. Trött -men vuxen. Jag har just börjat på university. Framtiden skrämmer mig lite och jag föredrar inte att prata om den. Jag vet inte vad jag vill göra när jag blir äldre. Jag vill arbeta med människor men med vad har jag ingen aning om. Jag skakar bort alla tankar kring framtiden, det finns gott om tid att tänka om det senare. Jag tar min badväska runt axeln och lämnar det tomma badrummet. 

Som vanligt är det tyst i korridorerna. Jag vet inte om jag tycker det är mysigt eller skrämmande. Med tanke på hur många elever som bor här är det konstigt att det inte hörs något ljud, klockan har blivit halv tolv men alla går väl inte och lägger sig tidigare än så? Det är bara mina lätta fotsteg som låter. Jag passerar sällskapsrum efter sällskapsrum, och får syn på samma kille jag funnit i samma sällskapsrum dagen innan. 

Han tittar upp från sitt knä och får syn på mig. Hans ögon säger mig inget, inte hans mun heller för den delen. Trots att jag stannade upp när jag såg honom så börjar jag om att gå, jag ska inte slösa bort min tid på någon som uppenbarligen inte vill slösa sin tid på mig heller. 

"Wait." hör jag honom ropa när jag gått några meter bort. Jag stannar av igen, vänder mig om och ser förvirrande på honom. 

"Huh?" Vad vill han möjligen vilja mig?

"Can you stay here for a while?" Hans röst låter osäker, så fruktansvärt osäker och det får mig nästan att bli osäker själv. Och varför vill han att jag av alla människor ska stanna? 

"Sure." säger jag förvirrat och går fram till soffgruppen och sätter mig i den mittemot honom. Han ser ner i hans knä när jag sätter mig och ser inte heller upp på mig trots att det går flera sekunder.

"So, any reason why you want me to stay here for a while?" frågar jag och lutar huvudet på sned när han ser upp på mig. 

Han skakar på huvudet och ser ner i hans knä igen men svarar inte på min fråga.

"You couldn't sleep?" frågar jag och höjer på ena ögonbrynet. Med tanke på att det var orsaken till förra gången han satt här i sällskapsrummet mitt i natten så är det inte konstigt om det är samma anledning ikväll.

Han rycker på axlarna, "Didn't even try to." 

"Why? Don't you like to sleep?"

"Why do you always ask so many questions?" Hans röst låter irriterad men när han ser upp på mig så flinar han. Jag sa ju det, att mina frågor bara irriterar folk. 

"Sorry." mumlar jag. "I love sleeping actually. I would sleep for a whole day if I could." Jag himlar med ögonen åt mig själv när jag kommer på mig själv att jag pratar alldeles för mycket. 

Harry skrattar tyst för sig själv, "You surely don't seem like a girl who sleep för long."
"Why not?" 

"To me, it feels like you go up a 5am, go out for your morning walk, come back, take a shower, do your hair and make-up and all that shit before you go to school."

Jaså, det är så han tror om mig. 

"If that's what you think about me - your wrong." säger jag irriterat. "You have to get to know me to know how I really am."
"What if I don't wanna get to know you?" Ursäkta?
Jag ger honom en blick, en blick som säkert kunde döda om nu det vore möjligt och reser mig från soffan och börjar gå min väg. 

"Hey, I'm sorry."
Min hand fångas in i hans och jag vänder mig ilsket om och rycker åt mig min hand. 

"You're what?" säger jag malligt för att få honom att upprepa de två orden som alltid brukar vara så svåra för pojkar att säga.

"I'm sorry. I just think we're too much unlike and why I'm acting like a douche is because my friends and I made some sort of bet and-

"A bet about me?"

"No, not only you. Basically all the girls on this school."
"What's the bet then?"

Han fnyser, "Like I'm telling you that. That would ruin everything."
"You can tell me, I won't tell anyone." säger jag. Han tar efter andan ett flertal gånger, säkert påväg att berätta om vadet han och hans vänner gjort, men han ångrar sig varje gång och skakar på huvudet. 

"I don't even know why I mentioned this to you. You're not even my friend." säger han och skakar irriterat på huvudet och ser ner i hans knä. 

"And you probably will never be either." morrar jag, innan jag argsint vänder mig om för sista gången och går iväg från den mystiska och otrevliga pojken jag inte längre vill ha något med att göra. Aldrig, aldrig nånsin igen. 

 

Jag stampar in i rummet. Christina ligger i hennes säng och redo för att sova, men hennes sänglampa är tänd så jag väckte henne inte i alla fall. Jag suckar högt och slänger mig ner på sängen utan att orka göra något i ordning inför imorgon. 

"Woah, what happened?" frågar Christina och sätter sig upp i hennes säng. 

"Your friend Harry is the biggest peice of shit I've ever met in my entire life."

"What's going on? What happened? Did he snuck into the girls room and..."
"What?" utbrister jag. "He would actually do that?"
Christina rycker på axlarna, "He's done that a couple of times." 

Tanken får mig att må illa. Det är verkligen över mig honom, inte för att något någonsin börjat, men jag ska försöka se till att jag aldrig kommer se honom igen. 

"But seriously, what did he say to you?"
Jag suckar igen, för säkert femte gången, "He didn't exactly do anything. He's just very unfriendly and mean." 

"I can't fight you on that one." säger Christina, som om hon också tycker att han är en otrevlig och taskig människa. Vilket förvånar mig, hon sa ju att dom var vänner, eller?

"But he's your friend?"

"Sometimes he is, yeah. But sometimes he can be cruel and... well, long story short - he has crazy mood swings."

Jag skrattar, "I can tell."

"Hey, I got an idea." säger Christina glatt. "You can come with us to the campfire. All of my friends are going together, you should join us."

"I've already made plans with Dylan and I'm going there with him." säger jag, och känner mig faktiskt lite lättad att Dylan hann fråga mig före. Det är nog bäst för mig att hålla mig undan från Christinas kompisar. 

 

"Hey Lauren." hör jag Dylan ropa när jag är på väg ut mot campusområdet för att sedan ta mig till mitt rum. Jag vänder mig om och väntar tills att han sprungit ikapp mig.

"Hi." svarar jag och fortsätter att gå. 

"Have you heard about the campfire?" frågar han lite försiktigt och ser ner på den lövtäckta marken vi går på. 

"I don't know. Should I?" 

Dylan fnissar, "It's a huge campfire for all the students on this school." När jag väl tänker efter kanske jag visst hört talas om den. Det måste nog vara det som står på alla anslagstavlor runt om hela campus. 

"Oh." säger jag intresserat. "So, what's so big about it?"

"I don't know really. I heard that some band are performing, and I don't know people are saying it's cool and yeah. Most of the students I've heard talking about it are planning to get drunk as hell." 

"On campus?" frågar jag häpet. 

"Yeah, crazy right?" skrattar han. 

"Are you planning om going?" frågar jag honom.

Han kliar sig i nacken, "Yeah... that's why I came to you. I was going to ask you if you wanted to go. With me." Hans röst låter nervös och osäker, vilket jag bara tycker är sött. 

"Yeah sure, I'll come." svarar jag och får se Dylan spricka upp i ett leende. "When is it?"

"On Friday."

"Well, I'm looking forward to Friday then." 

Vi går tillsammans genom campus tills vi är framme vid Dylans byggnad. Skolans sovsalar ärr uppdelade i tre olika byggnader. Dylan bor inte i min byggnad så jag kramar honom hejdå innan han småspringer in till hans byggnad. Klockan är bara fyra, jag har hela kvällen framför mig, så jag bestämmer mig för att gå en runda runt campus, man vet ju aldrig vad man kan stöta på.

Jag går igenom en park. Den är omgiven av små enar, i mitten finns en stor fontän och det finns åtminstone tjugo parkbänkar utspridda på området. Det ser mysigt ut. Jag kommer att tänka på mig och Alex, vi brukade alltid sitta på samma parkbänk vi satt på under vår första dejt och det minnet gör mig glädje. Min fina Alex... Just ja, Alex! Jag gräver i fickan efter min mobil och slår direkt in hans nummer, såklart kan jag det utan till efter ett x antal telefonsamtal till honom. Jag håller mobilen mot örat medan jag fortsätter min vandring runt campus.

"Hey." svarar han glatt på andra sidan luren. Bara av att höra hans röst, och att höra honom säga mitt namn gör mig genast mycket gladare än vad jag redan var. 

"Hi, I miss you." säger jag och putar med läppen trots att han inte kan se det. 

"I miss you too. How's your new school?"
"It is... big."

Jag hör honom skratta. "Anything more? Have you met any new friends? How's your roomate? Your teachers?"

"Hey, take it easy with the questions." skrattar jag. "Well firrst of all, my roommate is... she's special but I like her." 

"She's like this punk, rok, emo kinda girl. She wears a lot of make-up and her clothes are mostly black, just like her make-up. She told me to say hi to you by the way."

"You told her about me?" Jag hör på hans röst hur han ler. 

"She saw a picture of us so I told her, I hope that was okay?"

"Yeah, why shouldn't it be? I'm glad you told her, I thought maybe you had forgotten about me." Han flinar, det är jag helt säker på. 

"Why would I? You're my boyfriend." skrattar jag. 

"I left two days ago." säger jag och himlar med ögonen. 

Att höra hans röst spricka så där, bara för att han saknar mig, skär i hjärtat. Jag saknar att inte kunna spendera lika mycket tid med honom, och inte kunna prata med honom lika mycket som förut. Skolan kommer ta upp nästan allt för mycket tid för mig för att jag ens ska hinna ringa honom varje dag. 

"What are you doing this weekend?" frågar han. Jag funderar om jag ska berätta om den 'stora lägerelden'. Berättar jag kommer jag känna mig tvungen att bjuda med honom, men jag som redan lovat Dylan. Men jag har lovat honom från dag ett att vara ärlig, så jag berättar precis som det är. 

"I'm going to a campfire with Dylan."

"Dylan?" Han låter förvånat. 

"He's a friend. We have classes together."

"What?" utbrister jag, nästan för högt för jag märker hur jag får ett par blickar på mig när jag passerar ett litet café. "Ofourse not. Why would you even ask such a stupid question?" Jag blir faktiskt lite upprörd att han ens frågade. Jag som trodde att han litade på mig. 

"I'm only joking with you. I know you would never do anything with somebody else." Åh, jag tänkte väl det. Men tanken släpper inte bara för det.

"Look, Alex, I have to go. We'll talk later, okay?"

"I will try." svarar jag. 

"Love you too." säger jag tillsist innan jag lägger på. Det var skönt att höra han röst. Två dagar utan den och jag börjar redan sakna honom. Är jag galen? frågar jag mig själv. Förälskad, det är kanske det rätta ordvalet.

 

Jag passerar alla möjliga ställen man kan tänka sig. Det förvånar mig hur mycket som finns här på campus, jag skulle ju faktiskt kunna överleva här. Det finns ett café, en slags butik som liknar 7/11 och sedan finns det privatpersoner som säljer egna grejer. En tjej från min matteklass säljer sina egengjorda halsband till exempel. Jag passerar fotbollsplanen, där urläckra tonårskillar springer omkring och värmer upp innan deras träning. På planen bredvid står ett gäng cheerleaders och gör precis som fotbollskillarna, värmer upp. Jag önskar ibland att jag var insatt i en sport, då hade jag i alla fall något att göra efter skolan istället för att gå omkring på campus och fördriva tid. Jag bestämmer mig för att titta på då cheerleading-tjejerna tränar, jag har alltid tyckt att cheerleading är en cool sport, men det är ingenting för mig. Visst, jag är vig, men alldeles för osmidig att kunna göra volter och allt annat de håller på mig. Jag sätter mig på läktaren där det redan sitter ett par andra människor. Större delen är tjejer och de ser ut över planen, mest troligt för att heja på deras tjejkompisar. De få killar som sitter där är väl mest troligt där för deras flickvänner är där. Jag slår vad om att Alex skulle göra det för mig. 

De extremt talangfulla tjejerna bildar en slags pyramid och det får mig att bli alldeles häpen. Visst, jag har såklart sett på film men att se det i verkligheten gör allt så mycket coolare. 

"Pretty cool, huh?" säker en röst bakom mig och plötsligt sätter det sig någon ner just bredvid mig. Hennes blonda hår är uppsatt i en perfekt svans och hon har på sig en cheerleadinguniform. 

"Very. I can't believe their actually doing it." säger jag. Den blonda flickan skrattar ett bedårande skratt som visar hennes vita, perfekta tänder. 

"It takes practice." 

"Why aren't you down there joining them?" frågar jag, eftersom tanken slår mig att hon måste vara en i laget.

Tjejen suckar, "I hurt my ankle the other day." Hon pekar ner på sin fot som har ett sort bandage runt sig, och det är inte förrän nu jag upptäcker kryckorna som ligger på bänken bredvid henne. 

"Oh, I'm sorry." 

"It's okay. The doctor said I'll be able to walk again in a few weeks." säger hon och rycker på axlarna. 

"Do you want to join the team?" frågar hon plötsligt helt ut från ingenstans och jag skrattar till av hennes plötsliga fråga. 

"Me? No way. I'm not very good at these things." säger jag och pekar ner på planen då tjejerna springer och gör en handvolt, det ser hur enkelt ut som helst när dom gör det. 

"Oh come on, you can't be that bad." säger hon. 

"Trust me, I am that bad." konstaterar jag och skrattar. 

Tjejen suckar men skrattar ändå, "Oh well. Since I'm the leader of the team you can always come to me if you change your mind. I swear, if you try, you won't forget it. It's fun. And we need new members since the old students here left."

Jag kan knappt fatta att kaptenen för cheerleadinglaget faktiskt erbjuder mig en plats i laget. 

"I'll think about it." svarar jag, trots att jag nästan är säker på att det aldrig kommer att hända. 

"I'm Brittany by the way." Hon håller fram hennes hand och jag tar tag om.

"Lauren."

 

Det har börjat falla ett mörker över London och kylan kryper sakta in. Jag har alldeles för lite kläder på mig för att kunna sitta här och se på då hejarklackslaget tränar, så jag säger hejdå till Brittany och börjar min gång hem till mig igen. Det känns fel att kalla det mitt hem, trots att det faktiskt är mitt hem, mitt nya hem. Dörren är låst när jag rycker i handtaget så jag letar efter min lilla nyckel och finner den efter många nervösa tankar att jag tappat den. Jag måste se till tt fixa en nyckelring innan den försvinner på riktigt... Jag vrider om låset och öppnar dörren, men jag får en chock när jag finner Christina i hennes säng, med en kille med brunt, lockigt hår över sig. 

 

Min mattelektion börjar snart, jag springer sista biten för att inte komma försent. När jag anländer till klassrummet har nästan alla kommit, men jag är inte ensam att dyka upp lite senare än läraren. Dylan ler åt mig när jag märker honom lite längre bak i klassrummet och jag bestämmer mig för att sätta mig ner bredvid honom. 

"Hey." säger han och drar ut min stol. Jag ger honom ett leende som tack. Han är klädd i en svart sweatshirt och ljusa jeans, om det var något jag lade märke till då jag först såg honom var att han hade en väldigt bra smak på kläder för att vara kille. 

"Hi." 

"Are you ready for the 'real' first day of school?" Är jag?

"Yes, totally ready. You?" 

Dylan rycker på axlarna, "I don't know. Math isn't my strongest subject so that's why I'm here, to get better."

Det förvånar mig faktiskt, för jag valde matte av samma anledning. Matte har aldrig varit mitt starkaste ämne så jag såg detta som ett tillfälle att bli bättre.

"I'm sure we'll both do fine." säger jag med ett leende.

"Alright, class." ropar läraren och kämpar i säkert över en minut att då tyst på alla. Det är inte lätt när det är nästan 40 personer. "I'm going to hand out your books. Be careful, don't lose them. If you do you will have to pay for it." säger min nya mattelärare, en gammal man, säger 50 år, väldigt tråkig att lyssna på och klädd i avskyvärda byxor, en lila skjorta och en svart väst för att slutföra looken. Okej, han må vara gammal men ett litet sinne för styling bör han väl ändå ha? Jag kommer på mig själv att stirra på hans outfit när en bok kastas ner framför mig på bänken och jag hoppar till. Matteboken är tjock, flera hundra sidor, och så fort jag öppnar den möts jag av tal och tecken jag aldrig stött på tidigare. Jag sjunker ner i min stol, suckar, och frågar mig själv varför jag valde matte av alla kurser. 

Efter tio minuter av lektionens gång, och läraren har börjat prata om ekvationer, öppnas dörren helt plötsligt och en pojke med brunt krulligt hår kommer inrusande. Det tar inte lång tid för mig att identifiera personen. Det är Harry. Läraren skjuter en argsint blick på den försenade killen. 

"Sorry I'm late." mumlar Harry.

"Mr. Styles, how nice of you to join us. I was just talking about equations, but maybe I should teach you the clock instead?" Mr. Parker må vara gammal men lite sinne för humor verkar han ha i alla fall. "Please, have a seat." 

Harry muttrar något troligtvis ingen annan än han själv kan tyda och går mot den enda lediga platsen som finns kvar i klassrummet. Bakom mig. Jag tittar inte ens på honom när han går förbi min bänk. Vem vet, märker han att jag kollar på honom kanske han går till attack. Jag kanske överdriver. Men med tanke på vårt första möte, och sedan igår, verkar han inte tycka om mig så speciellt mycket. Men vad spelar det för roll, ändå?

Mr. Parker fortsätter sin genomgång om ekvationer och uttryck, just den delen av matten jag har som extra svårt för. Jag försöker hänga med och ta in allt han säger, jag skriver av hans anteckningar på tavlan men allt går så fort fram att trots att jag försöker så är det omöjligt att hinna med i hans takt. Jag får väl hoppas att Dylan förstår sig på det här mer än mig, han kanske kan hjälpa. Efter en halvtimmes genomgång ger han oss tid att arbeta med ett blad han lämnar ut till oss. Ett blad fullt av uttryck och ekvationer i olika svårighetsgrader. 

"Hand this in when you're finished and then you'll be free to go." säger Mr. Parker och sätter sig ner vid sitt skrivbord. Jag tittar på pappret, den första uppgiften är svår, men ändå är det den enklaste svårighetsgraden. Jag suckar igen, för säkert femte gången under bara den här lektionen. 

"Are you okay?" viskar Dylan.

"Do you understand any of this?" frågar jag.

Han lutar sig mot min bänk, och med pennan i handen försöker han förklara.

"Basically, you want to know what value x has, right? So you just have to divide 24 with 6 to ind out the value of x." Han låter så insatt och smart när han förklarar och ritar i mitt block hur han tänker. "Do you get it?"

"Yeah, I get it now." säger jag, med faktiskt sanning i rösten. "Thanks." 

Jag tittar på andra talet, jag tänker på vad Dylan just förklarade och gör samma sak. Jag vet att 8x är 32, vill jag då veta vad x är så delar jag 8 med-

Mitt smarta tänk avbryts när en stol skjuts bak bakom mig och Harry passerar min bänk och går fram till Mr. Parker som tittar skeptiskt på Harry, som lägger fram sitt blad på katedern och lämnar klassrummet med allas blickar i ryggen. Är han klar? Redan? Jag som just blev klar med första talet av 10. Jag vet inte vad jag ska tro om honom, antingen är han väldigt smart eller så hoppade han över alla uppgifter. Jag skulle nog satsa på det andra alternativet. 

 

Lunchdags och jag står utanför matsalen och väntar på Christina som idag kommer i rätt tid. Medan vi fyller på mat på våra brickor berättar hon om hennes roliga morgon. 

"And then the teacher said that we only had two days to study the whole European map, I'm screwed." säger hon och fortsätter att komma upp med orsaker till varför hon hatar hennes ny geografilärare. "He even gave us homework, the first day. I mean, who does that?" 

"Him, obviously." skrattar jag.

"Oh hush up, let's go find a table." säger hon och vi tar våra brickor med mat och går mot det första lediga bord vi ser, det sitter redan några andra där vid, men bordet är stort och det finns gott om plats trots att vi sätter oss där. Eleverna bredvid oss verkar då inte ha något emot oss, de märker oss säkert inte ens, de är alldeles för upptagna med att diskutera om maten och om dess resa genom alla möjliga länder innan den hamnade just på denna skola, i denna matsal och på dennes bricka. 

"So, anything exciting that happened in your math class?" frågar Christina och slevar i sig en stor tugga fisk. 

"Not exactly. It's hard, I'm not that good at math." 

"You, Lauren Palmer, not good at math?" Christina verkar förånad. 

"Yeah, I've always been bad at math, even though how hard I try." säger jag och rycker på axlarna. Det är inte direkt så att jag skäms över att vara dålig i matte, alla kan väl inte vara bra på allt heller. 

"Wow, and I thought you had A's all the way."

"No." utbrister jag och skakar på huvudet. "Well, almost." fyller jag i, och båda skrattar. 

"I heard Harry is in your math class." 

Jag rynkar ögonbrynen, "Yeah, how do you know?"

"He told me." säger hon och rycker på axlarna.

"Why?"
"I asked him if I knew anyone going there. He mentioned your name and a dude called Dylan." 
Jag blir förvånad över att han ens kom ihåg mitt namn. Och Dylan, känner de varandra? Det skulle kanske varit lite konstigt, Christina skulle väl veta vem han var då, eller?
"Do you know anone named Dylan?" frågar jag.

"I have no idea who he is actually. Do you know him?"
Jag rycker på axlarna, "I wouldn't say I don't know him, but I woudn't say I know him either. I've met him three times in two days. I sit next to him in math." 

"Is he alright?" 

Jag rycker på axlarna igen, "He's alright. He seems like a cool guy, very friendly. I would love to get to know him better."

Jag märker hur Christina flinar åt mig och jag vet direkt vad hon tänker. 

"No, not like that." försäkrar jag henne om. "You know I already have a boyfriend."
"Oh, right. I totally forgot about him." säger hon till sitt försvar. Jag har inte hört av Alex sedan jag flyttade hit, det är ju i och för sig bara två dagar sedan vi sågs sist, och två dagar är minimum för oss två att inte träffas. Ibland kunde det gå en vecka innan vi sågs, just för att våra dagliga scheman är stressiga, men vi har alltid tagit vara på tiden vi kan spendera tillsammans, även om det verkar helt lönlöst nu då vi är tre timmar ifrån varandra. Han kan inte bara köra hit för kvällen och sedan åka, det skulle leda till 6 timmars bilresa för hans del och det vill jag inte utsätta honom för. 

"Have you talked to him lately?" Christinas fråga tar mig tillbaka till verkligheten och suddar bort alla tankar om Alex. Tanken att inte få träffa honom för mig väldigt nedstämd.

"No, I haven't."
"Don't ou think you should call him?" Hon märkte nog att jag blev nedstämd efter att vi nämnde honom. 

"I will call him tonight." säger jag och tar en klunk från mitt vattenglas. Skolans mat är förvånatvis god, bättre än min gamla skola som jag personligen tyckte om väldigt mycket. Jag skulle lätt kunna sätta 9/10 på denna mat. 

Efter nästan en timmes lunch måste vi börja röra oss mot vår nästa lektion som råkar vara psykologi som vi lyckligtvis får vara tillsammans på. Vi står utanför samma klassrum som igår och väntar på Mr. Philips att dyka upp. Jag står bara och väntar på- Just precis. Ljudet från hans nycklar som klinkar mot varandra då dom hänger i kanten av hans jeans. Han ser preis likadan ut idag som han gjord igår, bara skjortan är ny. Hans hår är sådär tillplattat och ligger fint uppe på hans huvud. Vänta nu Lauren. Det är min lärare jag pratar om. 

 

Efter middagen går jag och Christina tillbaka till vårt rum, jag stupar ner på sängen direkt men glömer bort att det inte är min mjuka säng som hemma och det slutar upp med att min rygg nästan går av. Jag skriker till, mean Christina faller ihop på golvet av skratt. 

"Oh my god. Lauren... are you... are you alright?" frågar hon mellan ett flertal djupa andetag för att lugna ner sitt skratt. Jag kan inte hålla mig för skratt heller. Jag rullar runt ett varv och lägger mig på rygg. 

"I'm alright." fnissar jag. "I really have to get used to this soon." 

"You will, soon." säger hon och skrattar igen. "I'm going to the lounge to meet up with some friends, do you want to come?" 

Jag tänker direkt att Harry kommer vara där vilket får mig att skaka på huvudet. "You go. I'll just stay here. I've just started this new book." ljuger jag. Jag har inte alls börjat på en ny bok, jag bara... Jag tror det är bäst om jag inte irriterar honom ännu mer, jag har irriterat honom nog mycket för att få honom att ogilla mig. 

"Oh, okay. We'll be around here somewhere if you change your mind." säger hon, och i nästa sekund är hon borta. Jag blir glad när jag tänker att hon faktiskt bjöd med mig, men hennes vänner är nog inte några för mig, jag vet inte ens om Christina är något för mig heller. Hon är alldeles för... och jag är alldeles för... Jag kommer inte ens på något ord för vad jag är, inte Christina heller för den delen. Vi är olika men ändå så lika, det är kanske det som får oss att passa? Det som Christina berättade när det gällde killar, hon vill ha hennes rena motsats för då blir det mer intressant. Jag och Christina är olika, det är kanske vad som kommer få vår vänskap att fungera.

Jag tittar på klockan. Den är sju. Vad ska jag då göra tills läggdags? Kanske jag ska gå och ta mig en dusch, eller kanske jag ska påbörja en ny bok i alla fall? Båda förslagen lockar mig, men jag bestämmer mig för att först ta mig en varm dusch och sen kan jag spendera resten av kvällen åt min bok. Vad finns det annars för förslag? Jag är alldeles för lat för att utforska campus, dessutom föredrar jag att gå med någon nu när det är mörkt ute, vem vet vad som sorts elever det kan finnas här. Jag packar min badväska, som jag tror kommer användas flitigt, och går iväg till duschrummen.  

 

Efter envarm och avkopplande dusch klär jag på mig de mysigaste kläder jag äger och traskar ut från badrummet. Duscharna var fulla när jag kom dit men efter sisådär 10 minuters väntekö fick jag tillslut en egen dusch, till skillnad från vissa andra som ställde sig i samma dusch som sin kompis. Jag skulle aldrig kunna göra något sånt, jag är alldels för privat gällande min kropp, jag menar... inte ens Alex har sett de mesta av delarna... Korridorerna är det tysta, som vanligt nästan. Alla hänger väl mest i deras egna rum, om man så inte vill träffa någon utav det andra könet, det är väl det sällskapsrum finns till för antar jag. Eller så gör man bara som Christina och smugglar in pojkar till sitt rum. Jag vet inte om jag skulle våga det. Jag vill inte riskera att bli relegerad, det var nog svårt att ta sig in på den här skolan hur som helst. Och vilken kille skulle jag ens tänka mig ta med mig in på mitt rum om inte Alex? Det blir ett senare problem, någon gång måste han ju få komma och hälsa på mig på min skola. Ett litet besök kan väl inte skada, dessutom så gömmer jag honom i garderoben om någon säkerhetsvakt skulle få för sig att titta förbi. Det går omkring säkerhetsvakter i korridorerna och ute på campus under alla kvällar. De ser till så att vi håller oss nyktra, inte röker inomhus, inte tar in det motsatta könet i sitt rum, inte bråkar, slåss och allt vad man kan tänka sig. Det är lite lustigt att de behöver säkerhetsvakter då alla elever här är i princip vuxna snart, alla är i alla fall över 18 och då måste man väl ändå veta hur man ska uppföra sig - och följa reglerna. Jag satt hemma en kväll och läste på reglerna för skolan, alla var så uppenbara att jag inte ens behövde lägga ner tid att plugga in om i hjärnan. Varför skulle jag till exempel få för mig att springa omkring naken på campus? Jag förstår inte varför en sådan regel ens finns med, vem är dum nog att springa omkring utan kläder när tusentals personer kan se en? Inte då jag i alla fall. 

Jag passerar ett sällskapsrum där jag ser Christina sitta i en utav sofforna med ett gäng kompisar på 6 stycken. 

"Hey Lauren." ropar hon och vinkar dit mig. Jag tvekar lite, egentligen känner jag inte för att bli presenterad inför alla hennes kompisar när jag just kom ut från duschen helt osminkat, vått hår och de sunkigaste kläderna man kan tyckas hitta. Men tillslut går jag fram, jag ställer mig på sidan av de två sofforna som alla är upptagna av ungdomar med blickarna på mig. 

"I want you to meet my friends." säger Christina och ler. "This is Niall, you've already seen him before," säger hon och ler och pekar på den blonda killen med de kristallblå ögonen. "And this is Harry, who you've also seen before," skrattar hon, "and this is Alice, Rebecca and that's Louis." säger hon tillslut och pekar på varje människa efter varje namn. De två tjejerna ser på mig som om jag var det äckligaste de någonsin sett, det tycker jag inte om och det gör mig nervös, kanske till och med lite rädd. Jag brukar inte jämföra mig med andra men till skillnad från dem så är jag ingenting. Deras pinnsmala kroppar, stora bröst och perfekta ansikten är väl precis vad killar vill ha nu för tiden. Och jag har inget av de sakerna. Det är väl därför de ger mig blickar, för jag ser inte ut som dom, jag undrar vad som skulle hänt om jag gav dem sådana blickar tillbaka. Hade dom reagerat på samma sätt som jag: ignorare det, eller hade dom... jag vet inte... anfallit mig? 

"And this is Lauren, my roommate." 

Jag ler lite smått åt Louis som tycks vara den enda som vill ge mig ett leende från första början. Harry tittar inte ens upp på mig, han ser ner på hans telefon som han suttit med under hela presentationen. Niall ser på mig men med ett uttryckslöst ansikte, och de två tjejerna ser på mig med spyfärdiga blickar.

"Wow, nice roommate you've got there." säger den ena tjejen, Alice, och skrattar. 

"Shut up, Alice." väser Christina innan hon ser på mig med ett mjukt leende, som om hon vill att jag inte ska ta illa upp över det hon sa. Jag vet att Alice var sarkastisk och menade väl säkert "fan, vilket usel rumskamrat du har", men jag försöker inte bry mig om det, jag vill inte få det att verka som att hon är starkare än mig. Jag har redan något emot Christinas kompisar och jag börjar undra om det är så smart att jag umgås med Christina över huvudtaget, hon kommer vilja ha med mig på ställen där hennes kompisar ska vara, som mest troligt inte vill ha mig där. Jag måste se till att få lite fler vänner snart, jag klarar mig inte bara med en. 

"Aw, don't worry sweetheart. I didn't mean to hurt your feelings or anything. I like your outfit by the way." Alice ger mig ett hemskt flin, ett flin som får mig att vilja skrika på henne. Men jag ska inte höja rösten inför alla nya människor. Jag himlar med ögonen och vänder mig om och går iväg. Jag vill inte ha något med Alice, eller någon utav dom andra att göra. Förutom Christina, hon är min rumskamrat och hon kan jag ju inte bara låta bli. Jag hör hur de skrattar när jag går iväg, mest Alice. 

"Is it fun having an innocent little angel as roommate?" hör jag Alice säga bakom min rygg. Jag vänder mig inte om. Jag ska inte slösa bort min tid på henne. Men jag börjar undra... är det folk får som första intryck av mig? Att jag är en oskyldig liten ängel som alltid gör vad mamma säger? Är jag det? 

 

Jag har suttit med min bok i snart två timmar och redan hunit läsa mer än hälften. När jag väl börjar läsa kan jag inte sluta. Christina klampar in genom dörren när klockan slår nio. 

"Hey, are you alright? Sorry about my friends, or Alice at least, she's..."
"She seems nice." säger jag med full sarkasm i blicken. 

"She is nice, when you get to know her." Det tvivlar jag på. 

Jag rycker på axlarna, "Sure, whatever." muttrar jag och återgår till min bok. 

"Hey..." hon sätter sig på min säng och kollar allvarligt på mig. "Don't listen to her. She's just jealous. You are cool, sweet and beautiful, and I don't want Alice out of all people to tell you any different." 

Jag får ett leende på läpparna av hennes snälla ord, "Thank you." 

Jag undrar om hon säger det bara för att vara snäll, eller om hon faktiskt menar det. Åh. Det är tjejer som Alice som får andra att tappa självkänsla. 

"The guys seems to like you atleast." säger Christina och flinar innan hon byter från min säng till hennes. 

"I doubt that." fnyser jag.

"Well, atleast Louis said that he thinks you're sweet." 

"Sweet. That's the only word people use to describe me and I don't know if I should be happy or sad about it." suckar jag. 

"Why would you be sad about people calling you sweet? I thought 'sweet' was a nice word to call someone?"

"Yeah but it sounds like I'm 12 years old."
"Oh come on, it's a nice word, you should be happy." säger Christina och kastar iväg en kudde på mig som träffar mig i huvudet. Hon skrattar till men täcker sedan munnen när hon ser min mördarblick. 

"I'm sorry." säger hon, men håller sig inte mycket längre utan brister ut i skratt igen. Tillslut kan jag inte heller hålla mig. 

 

Klockan 7 ringer väckaren. Huvudet värker och jag känner mig helt slut. Perfekt, första skoldagen och jag är helt slutkörd. Christina vrider och vänder sig i sin säng och mumlar något om att det är alldeles för tidigt. Jag ignorerar henne, skolan börjar om lite mer än en timme och jag gillar inte att stressa. Jag reser mig genast upp ur sängen och går fram till garderoben, jag står ett tag och funderar vad jag ska ha på mig. Det är första dagen på min nya skola, jag kommer möta mina nya klasskamrater, mina nya lärare, vad kommer dom få för intryck av mig om jag kommer klädd i några gamla trasor? Jag måste vara klädd fint, bestämmer jag mig för, även om mitt inre frågar mig återigen varför jag bryr mig så mycket om vad andra tycker om mig. Tillslut hittar jag ett par blå jeans och en vit, enkel tshirt som får mig att inte sticka ut, men jag ser inte allt för tråkig ut heller. Jeansen är tighta och det känns obekvämt, jag brukar vanligtvis inte bära tighta kläder, men det är ju första skoldagen trots allt... Jag borstar igenom mitt mörka, långa hår som blivit väldigt stort och fluffigt under natten, vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag gick och la mig i sängen då det fortfarande var blött efter min impulsiva dusch. Jag bestämmer mig för att fläta det idag också, jag trivs i flätat hår. Jag sätter mig framför spegeln jag ställt fram på mitt nya skrivbord med min sminkväska framför mig. En sminkväska som knappt innehåller något alls, jag har aldrig varit den typen som sminkat mig överdrivet mycket. Mamma tycker inte om att jag sminkar mig alls. Hon tycker att jag ska vänta tills jag blir äldre och faktiskt behöver det. Hon kanske har rätt på något sätt och vis, men använder jag inte smink kan jag orsaka blindhet på halva skolans befolkning, vilket jag inte vill riskera. Jag drar den svarta mascaraborsten på mina ögonfransar så att de i alla fall ska ge lite mer liv i mina morgontrötta ögon. Några drag med mascaraborsten och sedan är jag klar. Till min stora förvåning - ännu en dag utan en pormask eller finne i sikte. 

Klockan har hunnit bli kvart i åtta innan jag ens hunnit packa min väska med saker jag behöver för dagen. Christina ligger fortfarande i sängen, om 30 minuter börjar skolan och jag som hade hoppats på att hon ville följa med mig bort till damernas senare för att borsta tänderna möjligtvis. Jag kanske gör henne en tjänst om jag väcker henne, så hon slipper komma försent.

"Christina." säger jag med en mjuk röst, ungefär den röst mamma brukade använda på mig då jag var liten. "School starts in thirty minutes." 

Hennes ögon skjuts upp, hon sätter sig upp i sängen och tittar på klockan för att få någon slags bekräftelse. 

"Shit." säger hon mellan sammanpressande tänder och mer eller mindre flyger upp från sängen. Det roar mig att se henne springa runt i det lilla rummet vi delar på, kämpar att få på sig sina kläder, drar med fingrarna under hennes ögon för att få bort resterna från gårdagens smink. 

"Will you please stop laughing at me and help me out?" morrar hon, men jag hör på hennes röst att hon egentligen inte är arg på mig, mer på sig själv kanske. 

"What do you need help with?"

"Pack my bag, will you?"

Jag går fram till hennes skrivbord och samlar ihop hennes böcker och försöker på bästa möjliga sätt att få plats med dom i hennes väska som hänger på skrivbordsstolen. Jag går sedan och gör samma sak med min väska, fyller den till både bredden och höjden med alla mina böcker. Jag skulle inte kalla mig för en nörd, men jag har alltid varit en som tagit lektionerna på största allvar. 

"Thanks." säger hon med andan i halsen när jag lämnar över hennes väska. 

"Would you like to follow me to the bathroom?" frågar jag när hon verkar klar. 

"Sure." ler hon och vi går tillsammans längst korridorerna och vidare till badrummet. Till skillnad från inatt är det mycket mer folk, det står en tjej framför nästan varje spegel. De sminkar sig, stylar håret, borstar tänderna och gud vet vad tonårstjejer kan hålla på med nu för tiden. Vi lyckas finna ett ledigt handfat men vi måste dock dela på samma spegel vilket inte spelar mig någon roll när jag ändå bara ska borsta mina tänder. Jag tar god tid på mig, än så länge är klockan bara 5 i 8, enligt mina beräkningar kommer det ta fem minuter att gå till min första lektion vilket leder till att jag kommer vara där minst tio minuter tidigt. 

Jag sköljer munnen, tar mig en sista titt i spegeln innan jag och Christina lämnar det parfymluktande badrummet och går tillsammans mot vår första klass, som lyckligtvis kommer spendera tillsammans. 

 

Utanför klassrummet står det redan ett par människor. Alla ser ut som förstaårselever så jag tar mig en extra titt på alla, som från och med idag kommer bli mina nya klasskompisar i psykologi, en utav de 5 kurser jag valt. 

"I've heard the teacher is hot." viskar Christina med ett flin på läpparna. Jag fnissar till, och hör sedan fotsteg närma sig lite längre bort i korridoren. Jag vrider huvudet och ser en ung man komma gående i riktning mot oss. Det måste vara läraren. Nycklarna som hänger i skärpet klingar för varje steg han tar, han håller en kaffekopp i ena handen och en mapp i andra. 

"Sorry I'm late." ursäktar han sig innan han på något smidigt sätt försöker läsa upp dörren trots hans fulla händer. Jag kan inte påstå att han är det snyggaste jag sett, men Christina hade helt klart inte fel då hon sa att han var snygg. Jag skakar på huvudet och påminner mig om att jag redan har en pojkvän, och han att dessutom är min lärare. Vi finner oss en plats ganska långt bak i klassrummet, jag hade hoppats på lite längre fram, jag trivs som bäst där, men de platserna var redan upptagna utav två tjejer med pennorna i högsta hugg. Det tar ytterligare fem minuter innan han kan börja lektionen, för med jämna mellanrum kommer det in en och en annan elev. Tillslut ställer han sig framför sin arbetsbänk med händerna på sina höfter. Han spanar omkring i klassrummet, jag möter hans blick, men den är snabbt borta när han återgår till nästa elev och granskar henne.

"So this is what I'm working with this year." säger han med ett charmigt leende på läpparna. "I don't know how much you know about me, but my name is Mr. Philips and I will be your sociology teacher this semester. En tjej längst fram räcker upp handen. 

"What about next semester?"
"Then Marissa will be back, as I've heard. She's currently home taking care of her newborn baby but hopefully she'll be back before you know it."

"I don't mind having him for the next three years." viskar Christina i mitt öra och båda fnittrar.

"Ladies, anything you'd like to shara with us?" Hans blick är fast på mig och Christina. 

"No, we're good." säger Christina bossigt, meda jag sitter där, säkerligen röd som en tomat i ansiktet efter alla blickar som helt plötsligt vändes mot mig. 

"Alright, you're probably wondering what this course is all about. I'm going to show you a quick powerpoint. I promise it's short, so please pay attention the whole time." säger han medan han kämpar att få igång projektorn som hänger i taket. 

En kille lite längre bak i klassrummet ligger med pannan i bänken och med slutna ögon. 

Mr. Philips skriker till och killens huvud åker blixtsnabbt upp.

"No sleeping in my class, maybe next time you'll wake up with a bucket of cold water over you." skrattar han och hela klassen skrattar med. Jag är helt säker på att psykologi kommer bli en rolig kurs, och nej, inte bara på grund av läraren. 

 

Resten av dagen flyter på bra, mina andra kurser; matematik, religion, webbdesign och litteratur verkar också väldigt bra trots att jag måste klara mig utan Christina som inte har någon mer kurs som jag annat än psykologi. Jag lär inte känna någon ny under min första skoldag men det kanske inte är så konstigt, vi har inte fått tid till det. På matematiken och litteraturen satt jag bredvid samma kille, han heter Dylan och kommer gå i båda kurserna vilket glädjer mig, under den korta tid vi hann prata verkade han i alla fall trevlig. Jag är i alla fall glad att jag kanske kommer ha någon att sitta med nästa lektion. 

Middagsdags och jag står och väntar på Christina utanför den gigantiska matsalen som är målad i skolans färger, rött och vitt. Hon lovade mig att möta mig precis klockan fem men nu är klockan tio över och det blir istället hon som möter mig och inte tvärt om som planerat. Tre killar kommer gåendes mot mig, eller snarare mot matsalen. Det är Christinas kompisar, två utav dom i alla fall. Harry, den är blonda och en till kille me svart hår och en snygg badboy stil. Jag möter inte Harrys blick trots vårt lilla samtal tidigare i sällskapsrummet. Jag känner hur hans blick är fast på mig när de passerar mig men min blick håller jag kvar i marken tills de är borta. Jag pustar nästan ut, jag är glad att han inte sa något. Vad jag än skulle svarat hade gjort honom irriterad, det är jag helt säker på. Tillslut, efter en kvarts försening, kommer Christina nästan springandes mot mig. 

"I'm so terribly sorry, I had to talk to one of my teachers about- Nevermind. Let's go and get some food." säger hon innan hon mer eller mindre drar mig in till matsalen. 

 

Jag vaknar upp från min tupplur, Christina ligger kvar på sin säng. Den starka lampan ovanför hennes säng är tänd och ändå har hon lyckats somna. Otroligt. Jag reser mig upp från min säng, sträcker lite på mig funderar om jag kanske ska gå en runda runt campus så att jag hittar ännu lättare imorgon då mina kurser börjar. Jag måste hinna äta middag också... Åh gud, det här med planering har jag alltid varit bra på men nu har jag inte planerat in något vilket bara leder till stress och ångest för min egen del. Jag får väl hoppas att jag hittar någon slags fungerande rutin när skolan börjar och jag kanske börjat känna mig som hemma här.

Jag tittar på klockan. Bra, den är bara 3. Jag går mot dörren och- Jag stannar till. Jag tittar på min klocka igen. Mycket riktigt, den är 3. 3 på natten. Hur korkad kan man vara? Jag slår mig i huvudet. Min så kallade tupplur varade visst längre än jag trodde. Vad ska jag göra nu? Jag suckar högt, håller händerna mot mig ansikte igen och känner bara för att skrika, men jag vill inte väcka Christina. Inte en chans att jag kommer somna om igen. Jaja, tänker jag för mig själv, jag kan väl lika gärna gå och duscha nu, så slipper jag göra det imorgon, tja... idag på morgonen istället. Jag tar fram min badväska mamma gav mig innan jag skulle flytta hit. Jag lägger i en handduk, tvål, shampoo och balsam. Sedan smyger jag tyst och försiktigt ut från rummet, jag lyckas vara tyst nog för att inte väcka Christina och jag stänger tyst igen dörren. Som jag hör går i lås. Åh, det är en sån dörr. Jag känner i min jeansficka efter nyckeln, jag pustar ut då jag märker att jag kom ihåg den. Jag traskar sedan genom korridoren, jag följer skyltarna som hänger i taken efter badrummen. Jag passerar ett par rum med soffor, bord och stolar, en tv och en hylla med vad jag uppfattar är spel i alla olika former. Jag antar att det är något slags sällskapsrum för oss elever. Det sitter en tjej och en kille i ett utav sällskapsrummen, de sitter tätt intill varandra i en soffa och jag undrar för mig själv vad i hela friden gör de vakna vid den här tiden. Fast dom undrar väl säkert samma sak när de ser mig. Jag kommer slutligen fram till badrummen och går mot den dörr där märket för tjejer sitter på dörren. Dörren för killarnas, som är just bredvid, öppnas just när jag kommer fram till min dörr vilket resulterar att jag nästan får dörren på mig, vilket sedan leder till att jag hoppar till. 

"Oops, sorry." säger personen som nästan mosat mig me dörren och skrattar ett krasslig skratt. Jag tar inte hans ursäkt på allvar så jag svarar inte heller utan går direkt in till tjejernas. Great. Den där killen fick mig genast på dåligt humör, att folk inte kan visa lite respekt eller i alla fall medkänsla. 

Det är tomt i badrummet, vilket jag kanske inte borde förvåna mig över när klockan som sagt är mitt i natten. Jag ställer min badväska på en bänk och klär av mig mina kläder. Jag tar med min alla dusch saker och väljer den närmsta duschen. Duscharna är fräscha, de har draperier vilket jag är väldigt tacksam över och det är inte mögel i väggarna till skillnad från min gamla skola. Jag slår på kranen och låter vattnet värmas upp innan jag sköljer av mig. Jag tvättar noggrant igenom mitt hår och sköljer ut det lika noga. Jag står kvar ett tag under det varma vattnet, jag frågar mig flera gånger varför jag står här klockan 3 på natten och duschar, när min första dag på min nya skola börjar om bara sex timmar. Tillslut måste jag stänga av duschen, jag kan ju inte stanna kvar där hela natten, jag måste se till att få lite mer sömn också även om det kanske kommer vara omöjligt, det vet jag inte än. Jag tar min handduk och torkar min kropp innan jag virar den runt mitt hår och klär snabbt på mig dom kläderna jag tog med mig till duschen. Underkläder förstår, och ett par mjukisbyxor och ett vitt linne. Mitt hår kommer ändå inte hinna torka så jag rufsar bara till det ett tag med handduken innan jag packar ner alla mina saker i badväskan igen och går ut från duschrummet. Det är knäpptyst i hela byggnaden känns det som. Mina fotsteg är det enda som låter, och jag försöker gå någorlunda försiktigt för att inte väcka de sovande eleverna i varje rum. Jag passerar sällskapsrum efter sällskapsrum men alla är tomma. Men vad hade jag förväntat mig? Tjejen och killen som tidigare suttit här har gått iväg, mest troligt till deras rum för att sova. Skolan börjar ju för alla imorgon. Jag passerar ännu ett sällskapsrum, det närmast mitt rum, och min blick fastnar på en kille som sitter i en soffa helt ensam. Jag är dålig på ansikten men tycks känna igen honom. Om jag är inte är helt fel ute, så är det en av Christinas kompisar. Jag tänker snabbt efter ifall jag ska säga något eller bara passera. Jag gillar inte något utav förslagen men jag bestämmer mig för att säga något, det kanske bli mindre pinsamt än att känna hans brännande blick i ryggen när jag går iväg. Jag saknar in, går mot soffan men stannar ett par meter bort från den. Han ser upp på mig, hans ögon är trötta, trots det kämpar han ändå fram ett leende. 

"Do you mind me asking why you're sitting here all by yourself in the middle of the night?" 

Han rycker på axlarna, "Don't feel like sleeping. You on the other hand... You just came out from the shower and it's 3.30. Why?" 

Jag orkar inte ens berätta hur jag hamnade i denna situation. "I couldn't sleep."
"That makes to of us." mumlar han.

"So the reason you're sitting here is because you couldn't sleep?" frågar jag. Herregud, varför frågar jag alltid en massa frågor?
"Yeah..." mumlar han, som om det vore något att skämmas över. 

"Do you mind if I sit?" frågar jag och går lite närmre soffan. Han ser förvånat upp på mig och rynkar på ögonbrynen.

"Sure." säger han tillslut och hoppar lite åt sidan så att jag också far plats i soffan byggd för två. Jag har ingen aning om varför jag ens frågade, jag borde bara gå tillbaka till mitt rum och lägga mig, men jag kan se i den här killens ögon att något inte står rätt till. Och varför skulle jag då vilja lämna honom ensam, om han så inte vill det? Han är klädd i en tröja i en slags brun/grå färg och grå mjukisbyxor, på hans huvud har han en svart mössa som inte lyckas gömma hans vilda lockar. Han ser faktiskt väldigt, väldigt bra ut. Lauren, du har en pojkvän, säger mitt inre jag. 

"Hey, aren't you Christinas roommate?" frågar han med ett lätt leende på läpparna. 

"Yeah."
"I thought I recognized you. What was your name again?"

"Lauren." 

"That's a pretty name." säger han och ler ett varmt leende. 

"Thanks." säger jag och jag känner hur jag rodnar. "And you?"
"Huh?" säger han och skjuter upp blicken från sina knogar till mig. 

"What's your name?" 

"I'm Harry." säger han. Harry och Niall, så var det ja. Jag kan inte låta bli att se på hans knogar fulla av ärr. Ja, ärr. Jag börjar genast undra var de kom från men jag tror att jag har frågat nog med frågor.

Det är pinsamt tyst och jag börjar undra varför jag ens satt mig här från första början. Jag hade inget att säga till honom från första början. Han såg bara så... rädd ut. 

"Are you sure you're okay?" Lauren, vad var det jag sa, nog mer frågor.

"Yeah, why wouldn't I be?" Han tvingar sig på ett leende jag ser inte är äkta.

"You just seem..."
"What?" Hans buttra ton får mig att ångra att jag ens började på min mening. Jag märker att han har börja bli irriterad på mig vilket jag inte tycker om. Jag känner mig inte säker. Jag vet inte vem han är, hur han är, eller någonting om honom. 

"Nothing." andas jag tillslut ut efter att jag hållit inne mitt andetag. 

"Just tired I guess." Jag ser att han ljuger. Om han bara visste hur enkelt jag har att läsa av folk, då skulle han ångrat att han sagt det där. 

"That's why I think you should head back to your dorm and get some sleep." säger jag och reser mig från soffan eftersom jag har tänkt göra samma sak. 

"No, I'll just stay here for a while longer." mumlar han irriterat. Jag undrar vad det var jag gjorde som fick honom att verka så... arg på mig. 

"Oh well, goodnight then, Harry." säger jag vänligt och greppar tag om min badväska.

"Um yeah, goodnight." säger han, inte alls lika vänligt och utan att jag vänder mig om går jag längst den sista korridoren innan jag kommer fram till mitt rum igen. Jag låser försiktigt upp dörren, jag lyckas ta mig in utan något större ljud och Christina ligger fortfarande i sin säng sovandes, dock med alla kläder på och smink likaså, men jag vill inte väcka henne, gud vet vad som kommer hända då. 

Jag byter om till pyjamas lite snabbt ifall Christina skulle vakna och se mig stå där endast i underkläder, det är väl något jag måste välja mig vid antar jag. Tillslut kan jag krypa ner under täcket då klockan är 4. Jag pustar ut. En sådan dag. Jag har träffat min nya rumskompis jag var lite skeptisk om från första början, men som faktiskt överraskade mig att vara väldigt snäll och trevlig. Jag har lyckats ta en 9 timmars tupplur, tagit min första dusch och jag har redan irriterat upp en person jag inte alls tror gillar mig. Han verkade från början inte ha något emot mig, men efter alla mina frågor kanske det inte är så konstigt att han blev irriterad på mig. Vad var hans namn nu igen? Harry? Jo, så var det. Harry. 

 

Jag har legat vaken i nästan en timme. Klockan är 5 och min väckare ringer om två timmar. Jag har legat vaken och tänkt på hur min framtid här kommer se ut. Kommer jag få några kompisar? Kommer jag hitta överallt? Kommer lärarna vara snälla, stränga, ofattbara? Det är så många frågor jag grubblar över, mycket kommer jag få svar på imorgon men mycket har med mig själv att göra. Jag måste se till att inte vara så tillbakadragen om jag så vill få några vänner. Lyckligtvis har jag Christina, som jag hoppas i alla fall vill äta lunch med mig. Det är u inte säkert att vi har samma klasser. Det får vi veta imorgon. Jag sluter mina ögon, suckar och jag känner på min första skoldag kommer bli en lång dag. 

 

Jag och mamma går ut från huvudbyggnaden och går mot byggnaden mitt rum ska vara i, enligt mina teorier i alla fall. Vädret är i alla fall på min sida, det är början på höst men jag skulle säga att sommaren fortfarande är kvar till viss del. Det är inte lika varmt som en sommrdag i juli men jag klarar mig fint i en tunn kofta på mina armar utan att fyra ihjäl. Vi anländer till byggnaden, åker hitt upp till tredje våningen och går längst en lång korridor innan vi kommer fram till dörren med sifforna '123' på. 

"Should I knock?" viskar jag nästan. 

"It's your room honey." säger mamma vänligt. Jag trycker ner dörrhandtaget och det är öppet. Jag hinner knappt tänka innan jag är inne i det som ska bli mitt nya rum. Det finns två sängar med varsitt nattduksbord, två skrivbord och två små garderober. Varje set av möbler är på vardera sida av det väldigt lilla rummet. Ena sidan av rummet är redan tagen. Skrivbordet är fullt av böcker, sängen ser ut att varit använd redan och på golvet just nedanför sängen står en resväska öppen med kläder ihoptryckta. Väggarna är fulla av affisher på något slags band jag aldrig hört talas om, vilket kanske inte är så konstigt när killarna har svart hår, peircings och tattueringar. Rummet är dock tomt. Inte en människa i sikte. 

"So this is your new room." säger mamma och går in några steg. "It's nice."
"It's horrible." säger jag och som om jag kunde läsa mammas tankar för på hennes röst att döma tycker inte hon heller om det. 

"Oh come on, it's not that bad." 

"The bed is small, the walls are... I can't even find a word for it, and it looks like my roommate is an emo." 

"Don't be so jundgemental. Sure, the bed is small but it's only you who are going to sleep in it." Hon har rätt. "And sure, the walls might be a bid old-fashion but it's not like you're going to stay in your room all day?" Rätt igen. "And sure, your roommate-" Mamma hinner inte fortsätta sin mening då tre stycken människor kommer in till rummet. En tjej, med mörkt hår, svarta kläder men som ändå ser väldigt söt ut, och två killar. Vänta nu... killar?

"Oh hi, you must be my new roommate." säger tjejer som förvånatvis går fram till mig och ger mig en kram. Jag kramar hennes stelt tillbaka. 

"Hi, I'm Lauren." 

"Christina." Hon ger mig ett varmt leende och jag försöker mig på ett leende tillbaka. Mamma harklar till bakom mig, 

"I didn't knew boys were allowed in girls dorms." 

"Mum." varnar jag. Jag vill inte att hon ska skämma ut mig under det första mötet med mina nya rumskamrat, och speciellt inte inför dessa två väldigt snygga killar som står framför mig med händerna i fickorna. De ser inte ut som deras tjejkompis här, de har inga piercings eller ett svartmålat ansikte. De ser faktiskt ut som två helt normala killar. 

"I'm just saying Lauren, I don't want you kicked out."

"We should go." hör jag den ena killen viska till den andra, innan de ger sig iväg och sticker ut genom dörren och lämnar mig ensam med min redan upprörda mor och min nya rumskompis. 

"I'm sorry for my friends, I didn't thought you'd show up already. I wouldn't let them come inside if I knew you were here." försäkrar sig Christina om och även om hon menar mig bryter hon aldrig ögonkontakten med min mor. 

"It's okay. Maybe I'm just overreacting. So, Lauren you've got everything now?" Jag vänder mig om mot min mamma, som redan har tårar i ögonen. Jag visste att hon skulle bli känslomässig.

"Yes, mum." säger jag lite irriterat. Jag känner redan hur mycket hon skämmer ut mig inför min nya rumskompis och det sista jag vill är att framstå som någon morsgris. 

"My sweet, little, baby." snyftar hon och jag hinner inte ens reagera innan jag blir indragen i hennes famn. 

"Mum." säger jag och försöker lossa lite på hennes hårda grepp som orsakar att jag knappt får någon luft. 

"I'm going to miss you so much." 

Jag biter mig i läppen för att hindra tårarna att komma. "I'm going to miss you too." 

"Just, call me anytime you want and if anything happens." Hon tar mitt ansikte i hennes händer och pussar mig i pannan. 

"I promse." säger jag. Jag går med henne mot dörren, kramar om henne en sista gång innan jag ser hennes korta figur gå me snabba steg längst korridoren. Jag ser hur hon tar fram en näsduk från fickan på hennes jacka. Det gick faktiskt bättre än vad jag trodde, men jag måste medge att om Christina inte skulle varit i samma rum skulle jag slängt mig ner på sängen och gråtit. Truth be told. När jag inte längre ser mamma i korridoren stänger jag dörren, men vänder mig inte om. 

"Are you okay?" hör jag Christina försikigt fråga. Jag vänder mig om, ser henne liggandes på hennes säng med en tidning i handen. 
"I guess." svarar jag och rycker på axlana. "How did you feel after saying goodbye to your parents?" frågar jag, i hopp om att hon skulle känna likadant så jag får det bekräftat att detta är normalt. Jag är normalt att vilja gråta när man lämnar sin mamma, trots att man är 18 år. 

"I didn't feel anything. Normal, I guess." säger hon och rycker på axlarna. 

"You didn't even feel a bit sad?" Jag vill inte irritera henne med alla mina frågor men hon verkar inte som den typen som blir arg. 

"Nope. I don't have such a great bond with my parents anyway." 

"Oh..." säger jag och nickar förståeligt. Jag går fram till min säng, sätter mig ner på kanten och gungar lite upp och ner. 

"Wow, I won't get much beautysleep in this one." säger jag och Christina skrattar ett klingande skratt. 

"I feel you."

 

Jag packar upp mina kläder och hänger in dom i garderoben. Galgarna räcker precis vilket jag tackar Gud för. Jag lägger mina anteckningsblock och böcker på skrivbordet, fotot på mig och Alex ställer jag på nattduksbordet bredvid min väckarklocka. 

"Is that your boyfriend?" frågar Christina och sätter sig på min säng med fotot på oss i händerna. 

"Yeah." säger jag och jag känner hur rodnaden fyller upp mina kinder. Jag föredrar helst inte att prata om mig och Alex, inte för att jag skäms över honom, mer för att jag föredrar att hålla det mesta av mitt liv privat. 

"What's his name?"
"Alex."
Hon ler, "You look so cute together. How long have you two been going out?"

"A year and a half." 

"Are you serious? That's such a long time." 

Jag kan inte motså från att le. Ja, ja det är en lång tid. Och min kärlek för honom är fortfarande lika stark. 

"I know right?" säger jag och fnissar lite. "Do you have a boyfriend?"
"Hell no." säger hon nästan om om det vore skrattretande. "I don't even date."

"Why not?"
"It's not my thing, I guess. Ofcourse I sleep around with boys and stuff, but I would never get a boyfriend." Åh, så hon är en sådan som sleeps around. Att jag inte insåg det tidigare. Tanken att byta kille från dag till dag får mig att må illa, jag skulle aldrig kunna tänka mig göra något sådant. Jag och Alex har ju inte ens... Nevermind. 

"What about the guys who were here before my mum scared them away?" 

"No, they're just my friends." skrattar hon. "I would never date any of them."
"You know, Alex and I were best friends before we started dating." säger jag och höjer ögonbrynet. Jag förstår knappt själv varför jag sitter här, men en tjej jag knappt känner, och försöker på något sätt ge henne lite hopp inom kärlek. 

"I can't even imagine dating either Harry or Niall." Så det är vad dom heter. "We're too much alike."
"Isn't that a good thing?"
"Not if you ask me. I want my complete opposite becuase then I wouldn't get bored. I would be more interested." 

Hon kanske har rätt. Är man varandras motsatser blir allt mycket mer intressant. Nej. Så får jag inte tänka. Jag och Alex är så lika på alla sätt och vis, och det har ju funkat hittills, eller hur? 

"However, I'm happy with my life how it is." säger hon och reser sig från min sing och går tillbaka till hennes egen. 

"That's just how it should be." svarar jag och ger henne ett leende och jag får ett leende tillbaka från henne. "So, anything more I don't know about you?" frågar jag, lite osäker denna gång med tanke på alla frågor jag ställt den senaste halvtimmen.

"There are a lot of things you don't know about me." säger hon och flinar. "But sure, what do you want to know?"
Jag rycker på axlarna, "Anything. You interests, for example." 

"Well, I like styling. Like, both makeup and hair. I like to go out, get drunk you know. And I also like this band." säger hon och pekar på en utav affisherna som sitter på väggen. 
"Never heard of them actually." 

"They're so good, I have to show you a few of their songs later."

"I'd love that." svarar jag med ett leende. 

"So, what do you like to do?"

Jag tänker efter ett tag. "Um... well, I like reading." svarar jag. Christina nickar men möter inte min blick. Åh, ho måste tycka att jag är värsta tönten. Jag försöker komma på något mer jag gillar. "I also like to swim, and to like exercise."
"Cool." säger hon och nickar. "So you don't go out partying and stuff?"

"To be honest, I've never been drunk in my whole life." svarar jag och gömmer mitt ansikte med mina händer. 

"You have never been drunk and you are eighteen years old. Wow, Lauren, you have to follow my friends and I to a party sometime." Det är kanske inte det första jag sätter på listan över saker jag vill göra men jag nickar ändå och ler, hon är ju faktiskt den enda personen jag känner här hittills och jag vill inte att hon ska tycka att jag är tråkig och på något sätt lämna mig. Det sista jag vill bli är ensam. 

Christina återgår till hennes tidning och jag lägger mig på min nya, knakiga och hårda säng för att ta mig en liten tupplur. Mina kurser börjar inte förrän imorgon så jag har iprincip hela dagen på mig att utforska campus, jag har gott om tid på mig så en liten powernap skadar nog inte. 

"Hey Lauren...?" hör jag Christina säga när mina ögonlock är som tyngst. 

"Hm?" svarar jag. 

"I'm glad I got such a sweet roommate as you. I think we're gonna have a great time." 

Det formas ett leende på mina läppar innan jag slutligen somnar. 

 

 

 

Mammas skrik från nedervåningen påminner mig och gårdagen då det hände precis samma sak. Hon skriker vänligt att jag ska stiga upp - jag lyssnar inte. Hon skriker en gång till, lite hårdare denna gång - jag börjar vakna till. Och tillslut skriker hon en sista gång, med ren ilska i rösten - och inte förrän då börjar jag röra på mig i sängen. Jag klär på mig kläderna jag lade fram dagen innan, en smart sak som ingår i min kvällsrutin är att välja kläder kvällen innan. Då slipper man stressa över klädvalet på morgonen då man samtidigt måste stressa med allt annat på samma gång. Jag drar upp min maxi-kjol till midjan som får mig att se mycket längre ut än vad jag egentligen är, och ett linne med ett lejon på framsidan, som dock inte syns på grund av min höga kjol. Jag greppar tag i kjolen och håller upp den lite så att jag inte snubblar när jag går ner för trappen. Som vanligt finner jag mamma i köket där hon står vid spisen och lagar frukost som idag blir stekta ägg och bacon. Jag pussar mamma på kinden innan jag sätter mig ner vid matbordet. 

"So, how do you feel?" frågar mamma och vänder sig om mot mig. 

Jag rycker lite lätt på axlarna, "I'm fine, thank you." svarar jag. 

"Nervous?" 

"Not much." svarar jag och rycker på axlarna igen.

"Lauren..." Jag ser upp på henne och möter hennes flin. Hon vet att jag ljuger. 

"Okay, very nervous." erkänner jag och fnissar lite. Det är väl självklart att jag är nervös. Jag flyttar ju om bara någon timme. Jag lämnar allt detta bakom mig, allt från att höra mamma skrika på mig till att ha frukosten redo. Jag har knappt någon aning om hur det är på Universitet. Får man frukosten färdig i någon slags matsal? Eller fixar man all mat själv? Jag åker idag och jag känner mig inte det minsta förberedd. 

"It's okay to be nervous." säger hon och lägger upp ett stekt ägg och två baconstrimlor på min tallrik. Jag tackar henne och börjar äta direkt. Men att äta på nervös mage är inte lätt. Jag tuggar och tuggar men det går inte att svälja, och på en halvtimme har jag endast ätit upp en utav mina baconstrimlor och halva stekta ägget. 

Mamma titta snett på mig. 

"Done already?"

"Yeah, thanks for breakfast though." säger jag och skyndar mig iväg för att slippa få henne att oroa sig. Jag borstar mina tänder, kammar igenom mitt hår innan jag flätar det så jag slipper oroa mig över det senare. Mitt hår kan ibland vara det värsta som finns. Att behöva gå runt om kamma det minst två gånger i timmen kan vara lite jobbigt ibland. Därför har jag det hellre uppsatt, eller som nu; flätat. Mina anteckningsblock, pennor och min kalender ligger uppstaplade på nattduksbordet. Jag tar det i famnen och släcker lampan till mitt så välstädade rum, som från och med idag inte längre kommer vara mitt sovrum på ett bra tag. Innan jag går ut från mitt rum vänder jag mig om en sista gång och ser mig omkring. Sängen är bäddad och ser helt orörd ut. Skrivbordet är som vanligt välstädat trots att det knappt finns några saker där på. Ljusslingan runt mitt fönster lyser fortfarande, och det antar jag att den får göra också. Det måste ju i alla fall finnas lite ljus för de som går förbi utanför, de får ju inte tro att någon har dött. Bilderna på mig och Alex hänger rakt och fint på väggen jämnt med sängen. Jag kan inte ens tänka mig hur många timmar jag legat i min säng och tittat på de bilderna innan jag tillslut somnat. bilderna är från skolbalen. Både jag och Alex är fint uppklädda och min röda klänning passar helt utmärkt till Alex's röda slips. Bilderna på oss gör mig glad. Vi ser så lyckliga ut, båda två, trots att Alex föredrar att stå bakom kameran så lyckades även han på sig ett leende innan bilderna knäpptes. 

"We're leaving in ten minutes." Mammas glada men samtidigt oroliga stämma från nedervåningen avbryter mig från mina tankar på Alex och mig. Jag funderar om jag kanske ska ta med mig i alla fall ett foto på oss två, då har jag något jag kan titta på innan jag somnar, ifall jag skulle få sömnsvårigheter. I famnen tillsammans med mina böcker och liknande får en bild på mig och Alex också plats. Tillslut, efter ett par minuter stirrandes in i mitt rum, vänder jag på klacken och springer ner för trappan.

Mamma står redan klar att ge sig av, är det redan dags? 10 minuter gick fort. Jag tar på mig mina skor, mina trogna Vans som kanske inte passar så bra till min outfit men med tanke på att min kjol räcker nästan till marken bryr jag mig inte om det. Och sen när har jag brytt mig så mycket om hur jag ser ut? Jesus Ren, skärp dig nu. 

Jag och mamma kliver in i bilen och nu har vi en tre timmars bilresa att se framemot. Vi har laddat upp med godsaker, läsk, musik, så det kommer nog gå bra. 

"Bye house." säger jag dramatiskt när mamma kör ner för vår infart och huset försvinner bara längre och längre bort. Mamma lägger handen mot min kind och stryker den upp och ner, 

"It's going to be just fine, I promise." Hon måste sett på mitt ansiktsuttryck hur ledsen jag är. Jag måste nästan nypa mig själv i armen för att inse att jag faktiskt är påväg. Mot University. 

 

Under en bilresa på tre timmar sade jag inte många ord för innan jag visste ordet av var vi framme. Jag sträcker på mig lite lätt i sätet efter en liten tupplur. När jag öppnar mina ögon kan jag knappt förstå det själv att detta är min nya skola. Det är gigntiskt, mer eller mindre. Tänk er ett stort slott, och ett till, och ett till och ännu ett till, bredvid varandra på ett stort område. Ett område fullt av stora slottliknande byggnader, ett par parker, fontäner, fotbollsplaner, you name it. Man kan se mer eller mindre allt från parkeringen. 

"Let's go and find your room." säger mamma exhalterat och kliver snabbt ut ur bilen. Jag gör samma sak, dock inte lika glatt och snabbt som hon. 

Vi går sida vi sida längst en grusgång som tycks vara flera kilometer lång. Vi möter ett flertal vuxna på vägen, säkerligen föräldrar som ust sagt hejdå till deras barn. Vissa mammor går med röda ögon, mest troligt av tårar. Tanken av att se min mamma lämna mig med tårar i ögonen får mig att må illa. Jag vill inte lämna henne för något annat i världen. Hon är allt jag har, förutom Alex då. Tillslut når byggnaden jag helt säker på är huvudbyggnaden där receptionen är. Tack och lov kollade jag upp kartan över campus och lärde mig ett och annat, för att slippa virra runt om en yr höna när jag ska till min lektion. Mamma går fram till disken där en kvinna i säkert samma ålder som mamma sitter. Hon ser trevlig ut.

"Hi, I'm going to sign in for my daugher here, Lauren Palmer." säger mamma med hennes vänligaste röst. 

"Ofcourse. Hi and welcome to UOL, Lauren." säger hon när hon ser mig titta fram bakom mammas kropp. Kvinnan, som enligt hennes namnskylt heter Theresa, börjar bläddra med några papper. Hennes glasögon som tidigare suttit uppe på hennes huvud tar hon ner mot näsan och läser. 

"Your room is 123," säger hon och skrattar, "that'll be easy to remember." Mamma skrattar med men jag lyfter inte ens på mina mungipor, jag är alldeles för nervös för att ens röra mig. "Here's your room key." säger hon och håller fram en silvrig nyckel mot mig som jag tar emot och försöker mig på ett leende.