Kapitel 30

Jag och Harry går ut från campus efter att vi ätit en tidig lunch tillsammans i skolkafeterian. Harry erbjöd sig att vi kunde ta hans bil, vilket jag mer än gärna gick med på så jag slipper åka buss. Vi går längst den långa grusgångsparkeringen och kommer tillslut fram till en gammal men ändå fin Volvo.

”I’m saving for a new one.” Försvarar sig Harry när han som vilken gentleman som helst öppnar bildörren åt mig och låter mig kliva in. Jag sätter mig i sätet med läderförkläde. Lädret är kallt. Jag ser då Harry nästan joggar runt bilen på andra sidan och kliver in han också. Han gör ett försök att starta bilen men lyckas inte. Han säger inget, men koncentrerat vrider han om nyckeln och efter ett tag startar motorn. Jag hör hur han pustar ut.

”Why can’t just people take private lessions with me so I can buy the car I want?” mumlar han för sig själv. Jag förstår att han menar mattelektionerna han och Mr. Parker pratat om.

”What kind of car do you want?”

“A Range Rover.” säger han och backar ut från parkeringen.

Jag spärrar upp ögonen, “Do you know how expensive they are?”

“Ofcourse I know that.” Han himlar med ögonen. Såklart att han vet, han är ju kille.

”Well, how many lessions do you need to teach before you have enough money to buy your Range Rover?”

“Maybe like 10.”

Jag tänker efter vad Dylan sa. Om jag ber Harry om hjälp med matten räknas väl det som en lektion? Då kommer Harry få pengar av Mr. Parker och han kommer ha råd med bilen han alltid drömt om. Men jag vet inte Mr. Parkers teori. Det kanske måste vara olika elever varje gång för att Harry överhuvudtaget ska få några pengar.

”Maybe I can be your student a few times more. I could really use some help in math you know.”

“Um…” börjar han och harklar sig. ”He have already had that conversation with me.”
“What do you mean?”
“He told me that you don’t count as a student.”

Jag rynkar pannan, “What? Why?”

Harry rycker på axlarna, ”He though we were only doing other things.” Han harklar sig igen. Jag kvävs nästan av mitt eget saliv, mer eller mindre.

”What?” utbrister jag och tittar med uppspärrade ögon på den obekväma pojken bredvid mig. ”What did you say in respond?”

”That we were studying but he didn’t believe me when I told him.”
“But why?” Jag kan inte förstå att min mattelärare faktiskt tänker så om oss.

”He thought we were dating or something.”

“He what?!”

Harry skrattar, “It’s okay. I told him we weren’t.”

“But he’s our teacher?”
“So?”
“I shoudn’t think like that about his own students. Why did he even think we were dating?”
“He said it was a rumour or something. “

“A rumour?” frågar jag orolig. “So what, now there’s a rumour saying that we’re dating?”

Harry lägger handen på mitt knä, “Hey, calm down.” Han förflyttar blicken mot mig men tittar sedan tillbaka på vägen. ”Let people think what they want.”
”But I don’t like knowing there’s a rumour about me.” säger jag och ser ner i mitt knä.

”How do you think I feel then?”
“What do you mean?” frågar jag och ser på honom, även om han håller kvar blicken på vägen.

”Do you know how many rumours there are about me?” Han säger det inte som om det vore något dåligt. På något sätt låter han van vid det.

”I haven’t heard any.” konstaterar jag.

”Well, that’s because you don’t talk with a lot of people in school.” Sant. “But hey, let’s just forget about that and have a great time in the city.”

“Good idea.” svarar jag med ett leende. Men någon som är kvar i mina tankar är vad för slags rykten det gå om Harry på skolan, är det något jag bör veta om honom?

 

När vi kommer fram till gallerian är det Halloweenkostymer vårt första mål. Jag vet inte riktigt vad jag ska klä ut mig till, men efter att ha sett Mean Girls ett x-antal gånger vet jag att dagens ungdomar inte klär ut sig till läskiga häxor med tjorvigt hår och spetsig näsa med vårtor. För att vara på den säkra sidan bör jag nog välja något lite mer… 2013.

Vi kliver in i en rolig affär som ser ut att ha en massa roliga prylar.

”What are you looking for?” frågar jag Harry medan jag går längst den höga hyllan full av alla möjliga kostymer för Halloween.

”I don’t know, any ideas?”
”Hmm…” säger jag och tänker efter, ”maybe a werewolf?”

”Nah, too complicated.”

”A mumie?”

”Too boring.”

”A vampire?”
”Too standard.” säger han.

“What about this then?” föreslår jag, och håller upp en förpackning med en älvakostym. Jag försöker mitt bästa för att hålla mig för skratt.

”Don’t think so. But I think you would look great in it.” säger han och blinkar med ögat. Tror han ja! Klänningen skulle inte ens räcka nedanför min rumpa, och att behöva gå omkring med vingar skulle bara varit jobbigt och jag hade känt mig för mycket i vägen för alla i omgivningen.

”What are you looking for then?” frågar han, och tar på sig en scream mask.

“I don’t know,” säger jag och tar på mig en mask som folk bär på maskerader, ”something natrual but still cool, you know.”

”You should wear that.” säger han och pekar på mig, jag förstår då att han menar masken jag har på mig. Den är mer som en ögonbindel. Jag skakar på huvudet och hänger tillbaka den på sin krok.

”Boring. Besides, no one would recognize me.”

“True.” svarar han.

Vi letar igenom hela butiken efter en passande kostym. Jag hittar ett par alternativ, bland annat catwoman och en tjejvariant av Batman. Harry hittar en helkroppsdräckt med mönster av ett skelett och Batman himself.

”I think I’m gonna go with this one.” säger han och håller upp Batman dräkten. Oh well, då hänger jag väl tillbaka min Batwoman dräkt.
”No,” säger han innan jag hinner hänga tillbaka den på hyllan, ”You can go with that one if you want to. I don’t mind if we match.”

”So that people will be more likely to think that we’re dating?” frågar jag och rynkar ögonbrynen. “Don’t think so.”

“Oh, okay.” säger han svagt och nickar men möter aldrig min blick. Det är något han tänker på… Det slutar med att Harry köper sin Batman dräkt och jag köper Catwoman dräkten. Harry lät mig nästan inte ens betala för min egen dräkt, men jag sa att han betalade en middag åt mig och att han inte ska behöva betala en Halloweendräkt jag bara kommer använda en gång.

 

Vi fortsätter vår shopping dag och går in på en massa olika affärer. Vi går in på Hollister, bara för att jag så gärna vill lukta på alla parfymer, men köper inget för jag vill spara pengar till en egen bil. Ja, en egen bil. Det var Harry som gav mig idén från första början. Först och främst ska jag skaffa mig en bil, sedan kanske ett jobb på sidan av skolan och efter det kan jag börja söka boende. Skolan kommer så klart alltid vara ett alternativ de kommande åren ifall jag inte hittar något, men att ha ett eget ställe hade inte varit helt fel.

”Harry?” frågar jag, medan vi går längst gatan i centrum av London.

”Hm?”

”If you live so close to the school, how come you decided to move to school and not continue to live at your own house with your family?” Jag känner mig obekväm att fråga honom frågor om hans liv där hemma. Jag har ingen aning om hur hans liv har sett ut, men det är därför jag frågar. Jag är nyfiken om allt som har med honom att göra. Han är min vän och jag vill veta mer om honom.

”How come you always ask me question I don’t want to answer?” Han säger det inte på ett argt sätt, mer på ett roligt sätt, men jag skrattar inte.

”I just want to know more about you.”
“You already know enough.” svarar han. Jag hade trott att han redan skulle hunnit bli arg vid det här laget, men än så länge har han hållit sig lugn och inte ett spår av irritation i rösten.

”Besides…” säger han och lägger armen runt om min axel, ”I know nothing about you.”
”That’s because you never ask me questions.” påpekar jag.

“Let’s go in there.” säger han och pekar på ett litet café i hörnet av en byggnad, som ser väldigt mysigt ut utifrån. ”Let’s talk and ask questions over a cup of coffee, alright?”

Jag kan inte hålla tillbaka mitt glada leende. ”Alright.” säger jag, och vi går in till caféet.  





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: