Jag vaknar upp av solskenet genom mitt fönster. Jag sträcker på mig och känner mig riktigt utvilad trots att det blev väldigt sent igår. Nu är det fredag, och även min lediga dag. Jag känner redan på mig att den här dagen kommer bli bra och den som knappt har börjat. Jag bestämmer mig för att göra lite lite frukost och sedan spendera några timmar i sängen, med tanke på att jag vaknat upp redan klockan nio. Jag kliver upp från sängen och går till köket för att se vad jag kan lyckas laga ihop för lyxig frukost. Även om jag inte är så värst bra på att laga mat. Jag föredrar hellre att köpa färdigt men sedan göra en blandning av alltihop. Jag öppnar kylskåpet i hopp om att hitta lite yoghurt som råkar vara min stora kärlek. Jag finner två olika smaker, vanilj och jordgubb, och blandar först i en hel mängd med vanilj och sedan en liten del jordgubb i ett stort glas. Över det häller jag en liten näve müsli och toppar tillslut med tre hallon. Jag tittar på min vackra skapelse och ler. Jag har alltid varit en person som ser till att maten ser perfekt ut innan jag äter den. Jag äter nästan lika mycket med ögonen som med munnen. Jag tar med mig min frukost och en sked tillbaka till mitt sovrum till min mjuka säng. Jag lägger mig ner under täcket igen, lyfter upp min dator från golvet och startar igång kanske den bästa serien någonsin - Pretty Little Liars. En serie som Kate visade för mig bara någon vecka sedan och som jag sedan dess blivit helt fast av. Jag kryper tillrätta under täcket med min goda frukost i handen. Livet kan nog inte bli bättre, tänker jag och ler. 

 

 

Efter fyra avsnitt har klockan hunnit bli ett och jag börjar bli less på att ligga i sängen. Jag byter därför om från pyjamas till vanliga kläder. Att vara ensam hemma vissa dagar kan vara skönt ibland men ibland kan det vara en plåga. Detta är en sådan dag. Jag vill helst att Kate ska vara här, eller Matt eller Ben... Synd bara att Kate är i skolan och pojkarna jobbar. Men något lyckas jag alltid hitta på att göra och i detta fall är det att gå in till stan för att ta en fika eller något. Ja, fika själv, men bättre det än att sitta i lägenheten och ruttna bort. 
Jag tar på mig mina skor och min jacka trots att den knappt behövs längre, men man vill ju alltid vara på den säkra sidan ifall att det skulle börja regna så som det gjorde igår. Jag låser lägenheten och går ner till busshållplatsen som är bara några hundratals meter bort. Från vår gata går det bussar varje kvart in till centrum, vilket är rätt så skönt så man slipper den långa väntan och först och främst slipper man bilen. Jag har körkort men jag brukar inte utnyttja det. Jag tar hellre bussen till stan än bilen för då slipper jag köra i så stor trafik som jag inte riktigt tycker om. Bilen tar jag bara om jag ska längre sträckor eller om vädret hindrar mig från att gå. Vädret tycks dock vara säkrat från regn med sin klarblåa himmel och solsken. Efter knappt fem minuter dyker bussen upp bakom backkrönet och jag tar fram mitt busskort från min jackficka. Busskortet fungerar hur många gånger som helst om dagen under ett år, det var helt klart ett bra köp av mig när det har kommit så väl till användning hittills. Dörrarna till bussen öppnas, jag kliver in, håller mitt kort mot en apparat som piper och letar sedan efter en ledig plats, vilket det oftast inte brukar finnas, men idag fanns det en ledig plats nästan längst bak i bussen. Den platsen framför raden längst bak där det alltid sitter de tuffa killarna som luktar cigarettrök och som skriker och lever om. Killar jag helst väljer att undvika men som - konstigt nog - aldrig undviker mig. 

"I saved a seat for you." säger en utav dom och klappar med handen på det lediga sätet på deras rad. 

"No thanks." fejkler jag och sätter mig ner på platsen framför. Ena killen hänger sig över sätet bredvid mig och ser på mig med luriga ögon. Hans andedräkt stinker och hans tänder är lite mer åt det gula hållet. Jag är inte rädd för dom. Det brukar jag inte heller vara för främlingar, Harry är dock ett undantag även om jag inte riktigt kan kalla det för rädsla, men mitt hjärta kan inte motstå från att börja dunka lite fortare när killen över sätet kommer närmre och närmre med sitt ansikte. 

"Easy boy." skrattar jag lite osäkert och trycker med min hand mot hans pannan så att avståndet mellan oss ökar. Han skrattar och sätter sig tillrätta i hans säte igen. Jag skakar ironiskt på huvudet och tittar ut genom fönstret. Jag ler åt mig själv som just lyckats vinna över en närgången kille. 

"Hey, there he is." ropar plötsligt en utav killarna där bak och jag hoppar till av det plötsliga skriket. Jag himlar med ögonen och försöker strunta i dom. 

"I can't believe that I am actually riding a bus." säger en röst vars fotsteg kommer närmre och närmre. Och jag sjunker bara lägre och lägre ner i mitt säta när jag inser att rösten tillhör Harry. Så kommer jag plötsligt ihåg allt. Kyssen. Smsen. Middagen. Åh, nej. Middagen. Var den ikväll? 

"Neither can I. You're a popstar for god sake, how come we don't take your limo?" säger killen bakom mig medans jag försöker allt för att inte han ska se mig.

"Too bad I don't have one. But-" Harry avbryter sin mening och jag som tidigare hade ansiktet pressat mot rutan för att inte bli sedd, tittar upp och märker hur han kollar på mig. Rakt. På. Mig. 

"Ana." säger han och flinar. Åh nej. Inte det där flinet. Han sätter sig ner i sätet bredvid mig utan att ens fråga om lov. Jag rätar till mig och sätter mig rak i ryggen och tittar framåt, inte på honom i alla fall. "What are you doing here?" frågar han och jag känner hur han kollar på mig. 

"I'm going to the city." svarar jag snabbt. 

Killen som tidigare hängde över mitt säte klämmer sig nu emellan mitt och Harrys säten. "Wait, do you know eachother?" 

"No."
"Yes."
Vi säger det i munnen på varandra och nu kan jag inte hjälpa det än att titta upp på Harry och himla med ögonen. Han går mig verkligen på nerverna trots att jag inte känner honom. Hur är det ens möjligt? Att man kan störa sig så mycket på en människa trots att det är en främling? 

"Okay...?" Killen mellan våra säten verkar lite förvirrad. 

"We've met one time before." rättar jag mig själv. 

"Two actually." Harry flinar. Det där jävla flinet. "Let's not forget about our little meeting at the store yesterday." Han flinar fortfarande. Det där flinet som får mig att vilja ta tag i hans läppar och slita i dom tills de lossnar. Brutalt - jag vet - men jag talar nästan sanning. 

"I've already forgot about it." säger jag bitchigt och tittar ut genom fönstret. 

"Maybe you," jag känner hur han lägger sin hand på mitt lår, "want me to remind you about it." Hans hand åker högre och högre upp längst mitt lår så jag greppar tag i hans hand och lägger den i hans egen knä istället. Vad tror han att han håller på med egentligen?

"Oh, Ana..." säger han och skrattar ett lätt skratt. "I can't wait to see you tonight. All dressed up. I'm sure we both are gonna have a great time." ler han.

"Yeah, about that..." säger jag och försöker snabbt komma på en bra lögn. "I can't go out with you tonight. My parents are coming over and I haven't met them in ages." Jag försöker se så ledsen ut som möjligt, som om jag är ledsen att jag inte kan komma på middagen. 

Harry ger mig en ledsen blick och lutar huvudet åt sidan, men hans ledsna blick byts snabbt ut mot ett flin, såklart... 

"Nice try young lady." säger han hånfullt. "You're coming with me tonight." Han ställer det inte ens som en fråga utan en varning. Liksom 'du kommer med mig ikväll, annars...' 

"Harry." varnar jag allvarligt men han bara skrattar och greppar tag i min hand med hans. Han för den mot sina läppar och pussar lite lätt över knogarna. Jag drar åt mig handen och han skrattar dovt. 

"Save it for tonight." mumlar han för sig själv med ett leende på läpparna. Usch, usch, usch.

Jag ser ut genom fönstret och märker att nästa är mitt stopp. 

"This is my stop." säger jag och sätter mig upp och väntar på att han ska låta mig passera honom. Men han sitter kvar. Jag ser irriterat på honom och himlar med ögonen. 

"Roll your eyes one time and I promise you I will-"
Han tystnar när jag kliver över honom, ja, kliver över honom. Jag måste krypa över hans knä och jag oroar mig nästan att han ska få ont, men han gör ingen större reaktion än att bara avsluta sin tidigare mening. Jag ställer mig i gången, vänder mig om mot honom. Han flinar. 

"I like to have you're body over me." Men vad i helvete? Nej. Usch. Vad fan?

"Goodbye, Harry." mumlar jag och börjar gå mot dörrarna.

"See you tonight, babe." ropar han över hela bussen, jag ger honom en sista irriterad blick innan jag kliver av bussen och försöker skaka av mig alla hans ord. Jag frågar mig själv än en gång; vad är det för slags människa jag ska gå ut med egentligen? Killen är ju helt från vettet. Talar man verkligen så till en tjej om då inte tjejer är en prostituerad porrstjärna? Skulle inte tro det. 

 

Jag går till caféet som ligger ganska så centralt. Jag beställer en kopp té och en chokladboll innan jag sätter mig ner vid ett ledigt bort vid fönstret. Jag gillar fönsterplats bäst för då kan man se på allt folk som går förbi. Jag skulle kunna spendera timmar med att bara kolla på människor. Det är fascinerande hur olika slags människor det finns. Efter bara någon minut kommer min beställning fram till mitt bord. Jag tackar servitrisen och tar direkt en klunk av det varma téet. Jag har aldrig riktigt varit en kaffedrickare och planerar inte heller att bli det när jag tycker att det smakar så äckligt. Plötsligt plingar det till i min mobil, jag tar upp den från fickan och läser smsets som jag trodde skulle vara från Harry men som är från Kate. 

"Where are you? I'm already home. xx" Snabbt skriver jag in ett svar. 

"Okay. Don't be late though, you need to get ready for tonight too, remember that. xx" Och än en gång verkar det som att Kate är mer taggad på middagen än jag, vilket är ganska självklart att hon är. Jag himlar med ögonen trots att hon inte kan se det. Vadå göra mig redo för ikväll? Det enda jag behöver göra är att ta på mig ett par jeans, en tröja, kamma igenom mitt hår och sedan är jag redo att fara. Jag struntar fullständigt i om Harry vill att jag ska klä mig i något fint, det som är fint för honom kanske inte är fint för mig och tvärt om förstås. Han bör därför vara nöjd att jag ens går med på att fara på den här jävla middagen. Det här kommer bli en engånghändelse och efter ikväll hoppas jag att jag slipper se honom igen. Även om mitt inre säger att så kommer det inte bli...

---

Snart är det dags för middagen mellan Ana och Harry. Spännande?
Kommentera.