Jag rycker upp dörren till lägenheten ganska så precis en timme efter jag lämnat caféet. Det var en massa strul med bussarna så därför tog det längre tid än vanligt. Kate ställer sig i köksöppningen och lutar sig mot väggen med armarna i kors. Hon ser på mig med en lurig blick.
"What?" frågar jag förvånat medan jag hänger min jacka på en utav kokarna i hallen. 

"Oh, nothing." rycker hon på axlarna. "I just wanted to see if you look excited."

"Excited for what?" muttrar jag, fast jag i själva verket vet vad hon menar.

"The dinner of course." Hon slår sig själv i pannan som om det inte vore uppenbart att det var det hon menade. Jag skakar på huvudet och passerar henne och går vidare mot mitt rum. Middagen är det sista jag vill tänka på just nu. Jag slänger mig ner på min säng, pressar ner huvudet i kudden och suckar tungt och högt. Jag ser inte, men hör att Kate står i dörröppningen. 

"Is something wrong?" Hennes fotsteg kommer närmre och tillslut känner jag hur sängen trycks ner. Hennes hand placeras på mitt bakhuvud där hon stryker den ner längst mitt hår.

"I don't want to go on a dinner with a crazy popstar." mumlar jag och jag börjar fundera om hon ens kunde förstå vad jag just sa. 

"What do you mean with crazy?"

"You should've heard him today..." säger jag och sätter mig upp, mest på grund av andningssvårigheten i kudden, och lutar mig med ryggen mot väggen. "He's such a jerk, he was-"
"Wait," Kate avbryter mig och tittar på mig med ett flin på hennes läppar. "you met him today? When? Where?"

"On the bus, when I was going to the city." säger jag, även om jag helst inte vill prata om det för han var mer eller mindre vidrig tidigare. Det är verkligen inte den sortens killar jag vill umgås med i alla fall. 

"What did he do?" frågar Kate.

"He's just so gross. Like, I had to climb over him because he didn't move and then he was like 'I like your body over mine'. Like, who even say that?" 

Kate skrattar, "You're just overreacting. All boys say stuff like that, even though they don't mean it."
"I'm not overreacting. That boy is a jerk, and I seriously can't believe that I'm actually going to eat dinner with him. That's just crazy."

"Maybe it is a bit crazy, but like I said before - what if it turns out great? What if this dinner can change your whole life?"
"What do you mean?" frågar jag och tittar förvirrat på Kate. 

"What if you realize that Harry's not that kind of person you thought he was. And then you realise that he's actually a great person and the right person for you. I mean, Ana, maybe this is your chance to get a boyfriend. I know you've always wanted one, now go for it." Jag brukar i vanliga fall lyda Kates råd men det här är bara galet. Varför skulle jag bli kär i en pojke som irriterar mig med vad han än gör? Och varför skulle Harry vara den rätta för mig? Vi är ju så olika som man kan bli. Vi är från två helt olika familjer, vi är uppfostrade på två helt olika sätt och vi kommer från två helt olika världar. Inget mellan oss skulle funka. Och jag fattar inte ens varför jag sitter och funderar över detta...

"Kate." säger jag och lägger händerna på hennes axlar. "You have no idea what he's like. You haven't even met him. And trust me, you don't wanna meet him."

Kate flinar, "Of course I wanna meet my future brother in law."

Jag puttar till henne och hon trillar bakåt. "You're crazy." säger jag, men har svårt att hålla mig för skratt. Kate må vara minst lika irriterande som Harry ibland, men på något sätt kan jag ändå inte vara sur på henne. Inte för nånting.

Kate skrattar och lämnar mitt rum. Jag sneglar på klockan, den är nästan halv fem. Trots att det är över två timmar kvar tills han kommer så blir jag redan nervös. Inte så bra. Jag brukar inte vara nervös så ofta, men sedan jag träffade på Harry så har han alltid fått mig att känna mig... osäker. Jag vill inte använda ordet "rädd", för det är jag inte. Eller? Även om jag måste erkänna att Harry kan vara lite skrämmande...

 

 

Kate tvingar in mig i duschen trots att jag säger att jag inte behöver duscha. Jag passar även på att raka mina ben, men trust me, det är inte för Harrys skull. Jag duschar väldigt snabbt och jag är lika snabb på att klä på mig. Jag drar på mig ett par svarta, tighta jeans och en röd, stickat tröja. Än en gång, jag gör det inte för Harry. Medan jag väntar att mitt hår ska torka, sätter jag mig framför mitt sminkbord. Det var även Kate som tvingat mig till att sminka mig, trots att jag inte riktigt kände för det. Men jag antar att om man väl ska ut på middag, och eftersom det här lär vara sista gången med honom, så kan man väl vara lite snäll. Man vet ju aldrig, Harry kanske dyker upp med kostym, vad vet jag? 

Jag sminkar mig inte så avancerat - mascara, små vingar med eyeliner och jag avslutar det hela med lite läppglans. Jag fattar inte att jag gör det här, tänker jag för mig själv. Jag skulle kunna reta honom och komma med trasor till kläder och helt ofixad när det gäller både hår och smink, men jag inser sedan att det sista jag vill är att få honom arg, för man vet aldrig hur han kan vara när han väl är det. 

Kate ställer sig i dörröppningen till mitt rum med ett leende på läpparna. "You look beautiful." säger hon glatt. 

Jag himlar med ögonen och lägger tillbaka allt mitt smink i min sminkväska. Mitt hår har hunnit bli någorlunda torrt, så jag ruffsar till det med en handduk som sista hjälp innan jag tillslut låter det vara naturligt, vilket är en blandning mellan lockigt, platt och vågigt. Ett riktigt fågelbo om jag får säga det själv, medan Kate säger att det är drömhåret för henne. 

Jag tittar på klockan igen. Halv sju. Jag känner hur nervositeten blir bara starkare och starkare. Jag borde inte vara nervös för detta... Sista halvtimmen sitter jag i soffan och vrider och vänder på mig. Allt på grund av nervositeten. Och när klockan tillslut slår sju, sitter både jag och Kate i soffan i väntan på ringklockan på dörren. Man kan nästan höra mitt hjärta dunka. Kate är nog också lite nervös för min skull, men hon är definitivt taggad över detta och det är inte ens henne det handlar om. Hon är väl glad för min skulle antar jag, inte för att hon borde vara det. 

"Maybe he isn't coming." säger jag lättat när jag sedan tittar på klockan och ser att den är en minut över. Killen skulle aldrig någonsin komma försent för detta, han verkar inte som en sådan person. 

"He's just late." säger Kate.

"What if this is a big joke? What is he just messes with me? What if he's sitting in his hotelroom right now and laughing because he tricked me?" Även om jag inte vet om något av detta är sant kan jag inte hjälpa att bli lite arg. I swear to god, om detta är ett skämt så-

Mina tankar bryts när lägenhetens tystnad byts ut mot ett plingande ljud. Jag tittar chockerat på Kate, som själv ser väldigt glatt på mig. Jag sitter kvar i soffan och tittar fortfarande på Kate med samma rädda blick och hon skattar och puttar till mig. 

"What are you waiting for? Go." uppmanar hon. Jag sväljer. Hårt. Och reser mig sedan från soffan och går med vingliga steg mot dörren. Jag vrider om låset och öppnar dörren med ett hårt, bultande hjärta. Och där står han. Mittemot mig med, faktiskt, ett leende på läpparna denna gång och inte ett flin. Hans kläder var inte så avancerade heller. Ett par svarta jeans och en svart, soft tröja. Hans lugg är hög och jag slår vad om att han kommer dra fingrarna genom den ett flertal gånger ikväll. Han ser så naturlig ut men samtidigt så... vacker. 

"Hi, Love." säger han med sin mörka mystiska röst och tar ett kliv framåt för att sedan pussa mig lätt på kinden. Jag är glad att han inte gjorde något annat än det. "You look beautiful." säger han och granskar mig från topp till tå. Även om jag hatar att erkänna det så blir jag faktiskt generad. Jag är van att bli kallad vacker av alla mina rikemans kompisar till killar som har liksom som jobb att kalla oss flickor vackra när vi är på sådana tråkiga men lyxiga middagar min familj tvingar med mig på ibland. Men av Harry känns det helt annars... 

"Thank you." svarar jag men ger honom knappt ett leende. Jag är nog alldeles för nervös för det. "I didn't thought you would show up." säger jag och skrattar lite. 

"Why not?" Han lägger huvudet på sned. 

"Because you were one minute late." rodnar jag. 

Harry skrattar för sig själv, "Oh, Ana..." Han lyfter hans hand stryker sin tumme längst min kind. Jag kollar in i hans ögon som redan är fast i mina. "I would never do that to a girl." nästan viskar han. Jag tror att jag har slutat andas. Eller nej, jag vet att jag har slutat andas. Jag tar ett steg bakåt för att öka avståndet mellan oss.

"Still so innocent." mumlar han och skrattar.

"That's how I'm raised." förklarar jag men jag inser sedan hur töntigt det låter, trots att det är sant. Mina föräldrar han alltid varit väldigt stränga när det gäller killar och de har väldigt tydligt sagt att jag ska inte låta killar komma nära mig om jag så inte vill. 

"Are you ready to go?" frågar han. 

"Yeah, let me just get my purse." Jag vänder mig om och går mot mitt rum, jag slänger en allvarlig blick på Kate som sitter i soffan med stora ögon, han har mest troligt hört och sett allt. Jag greppar tag i min handväska som ligger på min säng, jag tittar mig en sista gång i spegeln innan jag går tillbaka mot hallen där han står kvar på samma ställe och väntar. Ett sött leende placeras på hans läppar när han ser mig igen. Jag går med försiktiga steg fram till honom och tar i hans hand som han vänligt håller ut åt mig. Hans hand känns varm och mjuk, och han håller i min med ett stadigt grepp. Hur kommer det sig att han kan vara så annorlunda nu? Han verkar ju som helt helt annan person. 
"Bye Kate." ropar jag innan dörren stängs igen. 

"Kate?" frågar han väldigt förvånat och tittar lika förvånat på mig. 

"My best friend." 

"Do you live together?"

Jag nickar. "Since three years back."

"Oh." säger han. "I would love to meet her one day."
När han inte ser så himlar jag med ögonen. Aldrig att han ska få träffa Kate. Dels för att hon kommer bara säga en massa pinsamma och konstiga saker om mig och dels för att, efter middagen ikväll, ska inte vi längre ha något att göra med varandra, och ännu mindre han och Kate. 

Vi kommer ut på gatan och vi går, fortfarande hand i hand, mot Harrys svarta Range Rover som står parkerad bara en bit bort. Han öppnar passagerardörren åt mig och låter mig kliva in i bilen. Han joggar sedan runt bilen och sätter sig i förarsätet. Jag förstår inte varför jag var nervös i första början. Jag känner mig helt lugn trots att jag sitter ensam i en bil med en kille som går mig på nerverna, men som ikväll faktiskt förvånat mig, han kanske inte är så hemsk som jag trodde. Harry startar bilen och börjar direkt köra till en destination jag inte vet om, men som jag inte heller frågar om. Jag vet att vi ska äta middag, det räcker som information. Harry håller blicken mot vägen men jag kan inte låta bli att hålla min blick på honom. Där är något med honom som får mig att känna mig glad, men på samma gång extremt irriterad. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Han är verkligen en vacker ung man. Hans händer håller ett lätt grepp om ratten och hans ansiktsuttryck är avslappnat. Han är verkligen två helt olika personer. Innan trodde jag att han var denna douchebag och för det mesta arga och dryga personen, men enda sedan han plingade på dörren har han verkat mer lugn, trevlig och vänlig. Även om man märker små vibbar av hans andra beteende ibland. Han vrider huvudet mot mig och flinar. Inte det där flinet igen. Han märke nog att jag kollade på honom. 

"What are you looking at?" frågar han och skrattar lite sött.

"You, obviously." säger jag generat. 

"Why?" Han flyttar blicken mellan mig och vägen. 

"Cause it's funny how you can be one person when I'm talking to you, and then another person when you're quiet. It's like you're playing a role." mumlar jag på de sista orden. Jag ser hur hans grepp hårdnar runt ratten och hur hans blick blir allvarligare. Sa jag något dåligt nu?

"You have no idea who I am and what I've done so I suggest you shut up and enjoy the rest of the ride. Thank you." Jag ryser till. Jag gillar inte när han talar så till mig. Jag gillar inte när någon talar så till mig överhuvudtaget. Men jag lyder honom. Jag vill inte göra honom ännu argare...

 

 

Bilen parkerar utanför en restaurang jag faktiskt ätit på förut med mina förädrar. Det är en väldigt dyr och lyxig restaurang och det förvånar mig att han tog mig just hit. Jag sitter kvar i mitt säte när jag ser att Harry jobbar runt bilen och öppnar sedan min dörr. Han sträcker fram sin hand som hjälp. Jag tar tacksamt emot hans vänlighet och tag i hans hand men släpper den så fort jag kommit ner på marken från hans höga bil. Jag rätar till min tröja och ser sedan upp på honom. Han ler ner mot mig men säger igenting. 

"What?" väser jag åt honom eftersom det börar bli pinsamt tyst. 

"Have you ever heard our song Little Things?" frågar han.

"I think so, why?" 

"You know the first line, 'Your hand fits in mine like it's made just for me'?"
"Uhu?" säger jag förvirrat. 

"I think that's based on us." ler han och böjer sig ner för att komma åt min kind med hans läppar. Han tar sedan tag i min hand och drar med mig in till restaurangen. Och jag kan säga det att inget av det han just sa stämmer. Restaurangen ser ut precis som jag minns den, trots att det var några år sedan jag var här sist. Han går till ett bord, släpper min hand för att kunna dra ut min stol som jag försiktigt sätter mig ner på. Han sätter sig på det mittemot mig och ler mot mig med ett underligt leende. 

"Why are you looking at me like that?" frågar jag och ser ner i bordet för att slippa möta hans blick. 

"Because you're cute."

"I am not." säger jag och skakar på huvudet med fortfarnde blicken i bordet. 

"Hey, look at me." säger han allvarligt och jag gör som han säger. "You're beautiful. Believe me. I don't want to hear anything else from you, understand?"

Jag nickar, knappt benägen att prata. 

Han flinar, "It's funny how you also can be two different people." 

"What do you mean?" frågar jag.

"You're so innocent." börjar han. 

"I know, you've told me that at least three times." himlar jag med ögonen. 

"But at the same time you're so sassy, and you always roll your eyes which I don't think good girls do." Jag tänker efter på varje ord han säger och han har faktiskt rätt. Jag uppför mig som den fina flicka jag blivit uppfostrad till men jag kan på samma gång vara kaxig, i alla fall mot honom. Det är nästan läskigt hur väl han märker det, och framför allt hur snabbt han märkte det efter bara träffat mig tre gånger. 

"I only roll my eyes when I'm annoyed." mumlar jag. 

"Do I annoy you?"

"A lot." Nu är det jag som flinar. 

"Why? Why do I annoy you?"

Jag rycker på axlarna. "We're two different people and I don't hang out with guys like you. You're not my type and that's why you annoy me."
"How do you know I'm not your type when you don't even know me?" muttrar han, och det hörs tydligt att han vill att han ska vara min typ. 

"Oh, trust me, I know people just by looking at them." säger jag. 

"Prove it." utmanar han med ett flin. Challenge accepted, tänker jag och ser mig omkring över hela restaurangen för att bevisa för Harry att jag har rätt i det jag säger. 

"See that girl?" Jag pekar lite diskret på en tjej som sitter lite längre bort med mobilen framför sitt ansikte. "I think she's a lesbian."
Harry hostar till och skrattar sedan högt. "How can you even say that?" 

Jag rycker på axlarna och skrattar jag också, "Because I know I'm right." Harry skakar på huvudet och skrattar tyst för sig själv. Om jag ska vara ärlig så har jag hittills faktiskt haft det väldigt roligt.

"I can't believe it." mumlar han och ser med stora ögon mot bordet tjejen satt. Bredvid henne sätter det sig en annan tjej, de pussas och börjar genast att prata och båda verkar ha svårt för att släppa blickarna från varandra. Jag ser tillbaka på Harry med ett flin, ett flin som säkerligen han smittat av sig på mig, och skrattar lite lätt. 
"I told you." retas jag. 

"Very impressive, Ana. But that doesn't mean you know who I am." 

"You're not that hard." börjar jag. "You're very mature for your age. And you know how to treat a woman right but you don't accept a 'no' from one. You're in a boyband, you love your bandmates and they're like brothers to you. You have obviously had something hard going on with your life and that's why you're acting like such a jerk sometimes. You don't like to be in a relationship because you don't like to fall in love. So you just bring girls home to have sex and then forget about them the next day, because you wouldn't survive without hearing someone scream your name in the middle of the night. Now, am I right?" Jag andas ut. Under hela min förklaring höll vi ögonkontakten. Längre och längre in i mina meningar börjar hans ögon smalna och när jag är klar stirrar han på mig med lömska ögon. Jag är rädd att han ska bli arg.

"You're scaring me." mumlar han. Va? Jag? Skrämmer honom? Om det är någon som borde skrämma någon här så är det han. Jag borde egentligen redan sprungit härifrån. Men sanningen är den att Harry skrämmer mig inte. Inte nu då han verkar så lugn. Visst, då han höjer rösten så kan han vara lite läskig ibland, men nu känner jag mig elt lugn. Jag är inte den som är rädd för folk.

"How am I scaring you?"
"Because everything, literally everything you said is so god damn true. All of it. And it's scaring me how you can even sit here with me, knowing so much stuff about me, and not wanting to run away." Hans röst låter inte lika arg och allvarligt som den annars alltid gör. Det låter... normal. 

"Oh, trust me, I've been wanting to run away a couple of times."
"Then why haven't you done it yet?"

Jag rycker på axlarna, "I guess I'm afraid that you're gonna run after me. Which I'm sure you would. Am I right?"
"You're definitely right." flinar han. "You're not getting away that easy from me." Jag ryser till. För jag inser att middagen kommer inte vara det sista jag ser av honom...

---