Jag anländer till mattelektionen en aning sent. Lektionen har redan börjat och jag ursäktar Mr. Parker ett flertal gånger innan jag slutligen hittar till min plats. Dylan ger mig ett leende när jag sätter mig ner och ser på honom.

”Did everything work out yesterday?” Jag förstår att han menar min och Harrys ”pluggar-kväll”.

”Yeah.”

”Was Harry a bad teacher?”

När man talar om trollen. Harry kommer andfådd in I klassrummet. Hans ögon är lika trötta som dom alltid har varit, jag undrar hur mycket sömn den där unge mannan får i sig under en natt.

”I wouldn’t say that.” svarar jag. Harry möter min blick när han passerar mig. Jag ger honom varken ett leende eller någon känsla alls, jag är fortfarande lite chockad över vad som egentligen ändå igår. Vi räknade först ut ett mattetal, då han uppträdde sig mycket bra och snällt och jag började faktiskt gilla honom. Sen började vi prata om kärlek, konstigt nog, och då gjorde han mig bara förvirrad. Sen ringde Alex, det var då jag tappade allt hopp jag hade byggt upp om att han skulle varit en snäll person. Sen kittlade han mig så mycket att jag trodde jag skulle dö, då tyckte jag att han var spralligt gullig. Sen stod vi med våra ansikten bara några decimeter ifrån varandra i säkert tjugo sekunder. Han log åt mig, det där leendet glömmer jag inte i första taget. Sedan föreslog han att vi skulle umgås mer, då kom dom tillbaka, tankarna om att han kanske inte är så farlig. Jag menar, han har helt klart sina stunder då han kan vara världens elakaste människa, men utöver det är han faktiskt väldigt gullig.

”Hello? Earth to Lauren?” Dylans röst får tankarna om Harry att försvinna och jag kommer tillbaka från min egen lilla värld.

”Hm, what?”

”Was he being nice?” viskar han nästan, ifall Harry som bara sitter någon meter bakom oss skulle höra. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag kan inte påstå att han var snäll hela tiden, men…

”Most of the time at least.” svarar jag tillslut.

“That’s great.” säger Dylan med ett leende. Ja, det är faktiskt bra, att jag och Harry i alla fall lyckas hålla oss ifrån att total hata på varandra, som har hänt alla de andra gånger vi träffats. Jag kan inte påstå att jag hatar honom helt och hållet, även om jag sa det åt honom, han gör mig bara så förvirrad, irriterad och arg – men lyckas även få mig glad på något underligt sätt. Jag må då säga det att han är en underlig filur.

Mr. Parker är snabbt framme vid min bänk när han bett alla att räkna de uppgifter han skrivit upp på tavlan.

”Hi, did you and Harry meet up yesterday?”

“Yes, we did.” svarar jag. Fullt medveten om att Harry lyssnar.

”Did you learn anything?”

Jag rycker på axlarna, ”I think so.”

”Wow, I’m impressed, Harry.” säger han och vänder sig om mot honom istället. ”Maybe I should hire you as a personal assistent.”

”I much are you willing to pay?” hör jag Harry säga.

“You’re actually interested?” säger Mr. Parker häpet.

“Why not? I’m in the need of money.”

Mr. Parker skrattar ett högt skratt, “Well then. 20 pounds for each lession.”

Jag måste till och med vända mig och för att se Harrys ansiktsuttryck. 20 pund för en lektion, har Harry ens en aning om hur mycket han kommer tjäna om han faktiskt får chansen att lära någon? Harry har ett flin på läpparna när han skakar hand med Mr. Parker. Inte trodde jag att Harry någonsin skulle gå med på det, och inte trodde jag att Mr. Parker skulle gå med på att ge honom 20 pund för varje lektion. Han måste vara rik, Mr. Parker.

 

Mattelektionen är slut och jag och Dylan går tillsammans till skolkafeterian för att äta lunch. Pizza står på menyn. Vi tar oss en bricka, jag lägger fint upp en pizza på min bricka, lite sallad och till sist ett äpple. Medan Dylan slevar upp kanske fem pizzor i en hög, toppar dom med någon slags sås och slickar sig om läpparna.

”Someone’s hungry I see.” skrattar jag.

”I’m a man, what did you expect?”

Skrattandes går vi till ett ledigt bord. Jag sätter mig på ena sidan och Dylan den andra.

”Did you hear Mr. Parker and Harry’s deal today?” frågar jag medan jag slevar I mig en stor bit pizza I munnen.

”Yeah. I can’t belive they actually made a deal. Harry out of all people is like the last person I’d think would do something like that.”

“I know right.” säger jag instämmande. ”But hey, 20 pounds for each lession isn’t bad, it isn’t bad at all. Harry will become rich after only like 5 lessions.”
“Did I hear someone saying my name?” säger plötsligt någon bakom mig och sedan sätter han sig ner bredvid mig och staller sin bricka bredvid min. Jag får ögonkontakt med honom och tittar lite snett på honom. Vad har flugit i honom?

”We were just talking about that deal you made with Mr. Parker. It’s sick man.” säger Dylan och tar ännu en tugga från pizzan.

Harry skrattar, ”I know. Imagine how many girls I’ll get to fuck.” Jag sätter nästan min pizza i halsen. Jag hostar till ett flertal gånger.

”Are you alright?” frågar Harry och fnissar lite sött.

”I’m alright.” säger jag och dricker lite fort för att lugna hostan. Det borde jag väl förstått. Han ser detta som ett tillfälle för sådant. Är jag ens förvånad?

”By the way, I was just joking. I’m saving for a new car and I would really need some money.” Åh. Jag vet dock inte om jag ska tro på honom eller inte. Men han kanske talar sanning, vad vet jag.

”You should have like 10 lessions with Lauren, because you guys already know eachother so that would be easy.” säger Dylan och jag sparker till honom på benet. Jag möter hans blick och spänner min åt honom.

“I don’t think that’s a good idea, not since what happened last time.” säger Harry, och jag stämplar då honom på foten. Måste han få allt att låta så sexuellt?

“What?” kvider han och ser förvirrat på mig. Jag spänner blicken även åt honom.

”So… any plans for Halloween?” frågar jag för att byta samtalsämne. Både Dylan och Harry skrattar.

”Honey, Halloween is like a month away.” skrattar Dylan.

“So? Don’t you like planning things?” frågar jag.

“No, I don’t. But I guess I’m staying here. I’m too lazy to go home when it’s only for a week.” säger Dylan, vilket förvånar mig, jag som trodde han ville hem och träffa sin familj. Var det inte han som lätt kunde känna hemlängtan?

”Besides…” fortsätter han, ”I’ve heard they’re planning the biggest party of all time here at campus. I don’t wanna miss that.”

“It’s going to be sick, man. I can’t wait.” säger Harry. Och där fick jag svar på vad Harry ska göra på Halloween.

”What are you going to do then?” frågar Dylan mig.

“I’m going home to spend some time with my boyfriend.” säger jag, och jag hör hur Harry skrattar för sig själv, vilket får mig att sparka till honom på benet en gång. Han lär nog aldrig glömma bort gårkvällen och mitt hemska samtal med Alex.

”You should take him here instead. I would love to meet him.” föreslår Dylan.

“Yeah Lauren, why don’t you take him here with you? I would love to meet him too.” instämmer Harry så ironisk att vem som helst skulle förstå att han skämtade.

”No, I’m going home.” säger jag. “I want to see my mum too.”  

“So you’re not coming to the Halloween party then?” frågar Dylan och plutar med underläppen.

“Probably not. I’ll probably spend the whole break at home.” säger jag, även om den där stora halloweenfesten kändes lite lockande.

 

Efter en rätt så jobbig skoldag med en massa tråkiga lektioner var jag tillbaka på rummet strax efter fyra. Christina hade gått iväg med några kompisar för ännu en middag ute på campus men jag kände att jag inte hade någon ork för att följa med så jag tackade nej när hon frågade mig. Nu är klockan halv tolv på kvällen och hon har fortfarande inte kommit tillbaka. Jag vet att jag inte borde sitta uppe och vänta på henne, men jag kan inte sova om jag inte vet att hon är okej. Så jag ligger hellre vaken och väntar. Jag känner en viss oro till att hon varit borta i över 7 timmar. Var kan hon och hennes vänner hålla hus? Är hon ens med henens vänner? Tänk om hon är ensam? Vilse? Död? Nej. Jag överreagerar bara. Hon kanske bara är i något sällskapsrum och tittar på film med hennes kompisar. Jag drar på mig en hoodie men orkar inte ta på mig några andra byxor så mina pyjamasshorts får räcka. Jag vet att hon kommer att komma tillbaka, men jag vill bara veta att hon är okej. Och om hon väl är här i byggnaden så får jag ju veta det, och då kan jag sova. Jag tassar längst den tysta korridoren och hör inte ett ljud än så länge. Inte heller i sällskapsrummet, som är helt tomt. Jag går in på damernas och dricker ett glas vatten, det brukar oftast hjälpa mig att sova. Jag går på toaletten också så slipper jag göra det i natt. När jag sedan går ut från badrummet ser jag Harry, såklart, sitta på samma soffa som alltid i samma sällskapsrum som alltid. Han har inte märkt mig än.

”How come every time I walk down the halls at night I always meet you here?” säger jag och skrattar lite och slår mig ner bredvid honom. Han är bakåtlutad och har händerna bakom huvudet.

”Because I couldn’t sleep.”

”Are you always having troubles with sleeping?”  frågar jag och skrattar lite, eftersom det har varit den enda anledningen till att jag funnit honom här varje gång.

”I don’t like to talk about it actually.” mumlar han. Oh. Jag ångrar direkt att jag lät så mallig när jag frågade. Jag minns ju själv hur ledsen jag blev när han fråga mig om jag var van vid att ta hand om medvetslösa människor den kvällen jag hjälpte Christina.

”Was it a nightmare?” frågar jag lite försiktigt, och jag förväntar mig inte att få något svar för jag märker redan att han inte är i rätt humör för att prata.

Han rycker på axlarna men svarar inte. Jag tar det som ett ja. Då kommer jag att minnas den gången han frågade mig om mardrömmar. Han frågade mig om jag brukade ha sådana ofta, och hur jag reagerade åt dem. Jag förstår allt så klart nu. Alla gånger jag träffat honom här nere. Alla gånger han sagt att han inte kunnat sova. Alla gånger han kommit till skolan med trötta ögon. Alla hans sömnlösa nätter. Det är på grund av mardrömmar.