Jag kliver av bussen, äntligen hemma i min hemby där jag vuxit upp. Jag går ivriga ben till parkeringen och söker efter mammas bil. Hon lovade mig att hämta mig här. Tillslut ser jag hennes tråkiga Ford, och hennes stora leende visas så fort hon får syn på mig. Hon kliver ut från bilen och jag springer fram till henne den sista biten. Åh, vad jag har saknat henne. Jag springer in i hennes famn och hon håller hennes armar i ett hårt grepp runt om mig. Jag känner mig fortfarande som mammas lilla flicka i hennes famn. Jag kommer nog alltid vara mammas lilla flicka, hur gammal jag än blir.

”I’ve missed you so much sweetie.” säger hon med gråten i halsen och pussar mig ett flertal gånger på huvudet.

”I missed you too, mum.” säger jag och andas in hennes goda doft jag så väl känner igen.

”Come on, let’s go home and celebrate that you’re here.” säger hon och vi sätter oss genast i bilen. Efter allt som hänt på skolan på senaste tiden förtjänar jag en veckas ledighet. Jag ska spendera Halloween hemma med mina nära och kära och det kommer bli så skönt. Jag har aldrig någonsin längtat så mycket efter ett lov som detta. Och nu är det äntligen här!

”We’re going to eat dinner with Alex and his parents tonight.” säger mamma när hon kör ut från parkeringen och ut på motorvägen.

”Great.”

”You must really miss him.” säger hon och ler. Jag ler svagt tillbaka och nickar. Det är ju klart att jag har saknat honom. Men det har samtidigt varit skönt att vara ifrån honom ett tag. Men Harry gjorde det inte enklare, så att träffa Alex kanske får mig att… jag vet inte… förnya min kärlek och kanske förstå att det lilla jag gjorde med Harry var fel och att det aldrig kommer hända igen.

Bilresan hem tar knappt tjugo minuter och direkt jag anländer hem springer jag upp till mitt gamla rum och slänger mig ner på sängen. Det är definitivt något jag har saknat. Mamma ställer sig i dörröppningen och skrattar åt mig.

”You need to get ready, we’re leaving in 30 minutes.” Shit. Jag skyndar mig in i duschen, jag brukar vara väldigt snabb på att göra mig klar så jag tänkte att en dusch kommer jag också hinna med. Efter inte ens fem minuter har jag duschat färdigt och jag torkar snabbt av min kropp innan jag drar på mig kläder. Svarta jeans, ett vitt linne och en svart och mysig kofta. Jag sätter mig framför mitt gamla skrivbord och tar fram smink från min necessär. Jag försöker mig på att göra en någorlunda bra eyeliner först på ena ögat och försöker mig sedan på att få andra ögat att se likadant ut. Jag avslutar med mascara och sedan är jag klar med sminket. Mina ögonbryn har jag aldrig lagt ner mycket tid på. De är rätt stora och fylliga så jag har aldrig varit i nöd för att fylla i dem.  Jag tar fram hårtorken och blåser snabbt igenom mitt hår, jag hinner dock inte torka det helt och hållet men vad gör det, det är ju bara Alex jag fixar mig för.  Vilket får mig att fråga varför jag ens fixar mig, Alex har sätt mig helt ofixad förut. Efter en halvtimme är jag klar, precis enligt schemat, och springer ner för trappan och finner min mor i hallen väntandes på mig.

”Ready to go?”

”Yeah.” säger jag och ler, och tar på mig mina Vans.

 

Vi anländer hos Alex och jag känner mig alldeles ivrig, men samtidigt nervös. Jag spänner hastigt loss säkerhetsbältet och kliver fort ut ur bilen. Mamma skrattar åt mig. Tillsammans går vi mot dörren och ringer på. I vanliga fall brukar jag bara gå in, jag vet att Alex’s föräldrar inte har något emot det, men nu är vi bjudna på middag och det blir inte riktigt samma sak då dessutom mamma är med. Efter bara några sekunder öppnar Alex’s mamma Pattie dörren, hon har ett oerhört stort leende på läpparna och välkomnar både jag och mamma med varsin kram.

”It’s so good to see you again.” säger hon och låtar mig stiga in.

“Yeah, it’s been a while.” säger jag och tar av mig skorna och hänger av mig jackan i hallen. Jag sneglar in i vardagsrummet men Alex är inte där. Han måste vara på sitt rum. Jag springer upp för trappen, jag hör våra föräldrar säga något om hur mycket vi saknar varandra och hur länge vi varit ifrån varandra nu. Det är nästan som om mamma är mer kär i Alex och att Pattie och Matt är mer här i mig, även om det nästan är omöjligt, Alex älskar mig så mycket och jag älskar han så mycket också. Jag knackar försiktigt på hans sovrumsdörr men väntar inte på svår utan går direkt in. Och där står han. Framför sin helkroppsspegel, och rätar till flugan han har runt halsen. Värst vad han var stilig då. Jag möter hans blick i spegeln. Hela hans ansikte bara lyser upp när han ser mig. Jag går fram till honom, ställer mig framför honom och bara ser in i hans bruna, djupa ögon.

”Hi.” säger han och pussar mig sött på näsan. Hi? Är det allt han har att säga till mig efter nästan tre månader?
”Hi?” säger jag nästan förvånat.

”I’ve missed you so bloody much.” säger han då, och tar tag runt min kropp och kramar om mig hårt. Nu snackar vi hårt. Det verkar som om han inte är rädd att jag faktiskt kan gå sönder. Men jag antar att det blir så, om man har saknar någon väldigt mycket.

”I’ve missed you too.” säger jag och kniper igen ögonen för att hindra tårarna. Men min röst skär sig och Alex reagerar på det.

”Baby, don’t cry…” säger han och skopar tag runt mitt ansikte och ser mig i ögonen. ”Why are you crying?”
”I’ve just missed you so much.” förklarar jag, men det är inte sanningen. Sanningen är den att jag mår så dåligt över det jag gjort mot honom, sovit tätt intill Harry och varit så nära att kyssa honom utan att göra motstånd från början, och därför känner jag mig som en idiot mot Alex som suttit här hemma och längtat efter mig medan jag hållit på med andra saker. Han förtjänar det inte. Han kramar om mig igen, ännu lite hårdare, och kysser mig mjukt och romantiskt på läpparna.

 

Vi springer ner för trappan för att äta middag med våra föräldrar. Pattie är en utmärkt kock så maten smakar såklart ljuvligt. Till förrätt får vi bröd och en god sallad. Till varmrätt serveras det potatisgratäng och filé, som kan vara något av det godaste jag någonsin ätit. Och till efterrätt bjuder hon på chokladtårta och glass. Allt smakade fruktansvärt gott och när vi sitter runt bordet och pratar måste jag nästan ta mig om magen för jag är så mätt.

”How’s your school, Lauren?” frågar Pattie och ler mot mig med hennes vita leende.

”The school is great.” svarar jag.

“And what about your roommate?”

“She’s great too. A bit out of my league but we’ve gotten very close to eachother.” 

“I have to say, I was a bit skeptical when we first arrived,” börjar mamma, “there were two boys in their room and according to the rules boys are not allowed to be in girls room just like girls are not allowed to be in boys rooms.” Jag sväljer. Undrar om Alex överhuvudtaget kommer ihåg telefonsamtalet vi hade då jag satt i Harrys rum… Alex glömmer inte saker lätt, så jag slår vad o matt han kommer ihåg det.

”Breaking the rules I see.” säger Alex och flinar. Jag sväljer hart igen. Mammas blick känner jag i ögonvrån stirrandes på mig.

”Lauren?” Mammas röst låter inte glad.

”Don’t worry. I was just studying with a friend.”

“You told me you weren’t friends.” säger Alex förvånat. Fan också. Jag biter mig i läppen.

”We’re friends now.” försvarar jag mig. Jag känner dåliga vibbar mellan båda mig och Alex men även mig och mamma. Det var just det här jag var rädd för. Harry påverkar bara problem för mig.

”You know what,” börjar Pattie, ”Let’s make a toast,” hon höjer hennes glas och vi andra för lika dant, ”for love, friendship and for us all being here tonight. And for Lauren and Alex.” Jag känner hur jag börjar rodna. Glasen klingar mot varandra.

 

Jag och Alex går tillbaka till hans rum när föräldrarna öppnat ännu en vinflaska. Han slänger sig ner på sin säng och jag lägger mig ner bredvid honom. Jag ligger mot hans axel och ritar cirklar på hans bröst. Hela vår ’ställning’ påminner mig om hur jag och Harry låg den där kvällen… Jag förstår dock inte varför tankar om Harry ändå lyckas hitta till mitt huvud även då  jag är med Alex.

”Your feet are cold.” viskar Alex och fnittrar. Våra ben är sammanflätade och kylan från mina fötter kan inte vara njutande för honom. Jag reser mig från hans säng och går till hans byrålåda för att låna ett par sockar av honom.

”Hold on Lauren, let me do that.” säger han oroligt och reser sig snabbt upp från sängen men jag har redan hunnit öppna lådan och funnit det som han mest troligt skulle gömt för mig. Jag tar i den rosa stringtrosan och håller upp den för honom.

”These aren’t mine.” säger jag entonigt. Hans blick är alldeles stum, så som hans läppar. Han förflyttar blicken från underkläderna jag håller i min hand till mitt ansikte.

”Are you sure they aren’t yours?”

“Positive.” säger jag bitchigt och spänner blicken på honom. Jag släpper trosan på golvet framför honom och går till hans badrum. Jag hör hans fotsteg bakom mig. Jag och håller upp en tandborste och sminkborttagning som står tillsammans i en mugg bredvid den där hans egna saker står. Definitivt inte mina saker.

Jag tar några djupa andetag och ser in i hans ögon fulla av oro. ”Who is she?” frågar jag med en låg stämma. Han ska inte få se mig gråta.

Han svarar mig inte, så jag måste fråga honom igen. ”Who is she?” denna gång med lite högre röst.

”Emily. Emily Spark.”

”That girl in my old Spanish class?” Mina ögon börjar tåras men jag föröker allt för att inte börja gråta.

”I can explain-” börjar han men tystnar när jag slänger ner sakerna på golvet.

”You’re a dickhead.” säger jag innan jag passerar honom i dörröppningen och nästan springer ner för trappen, tar snabbt på mig mina skor och min jacka och springer ut från huset.