Tillsammans går vi till badrummen för att borsta tänderna. Vi skiljs åt när jag går in i tjejernas och han i killarnas, även om han försökte följa med mig in till tjejernas för han sa att det ändå inte skulle vara någon där inne. Men där hade han fel, några tjejer står vid handfaten och borstar tänderna. Alla tre ger mig ett leende, även om vi inte känner varandra. Det gör mig glad. Jag borstar mina tänder, flätar mitt hår och passar på att gå på toaletten när jag lika är här. Jag ser mig i spegeln en sista gång före jag går ut, jag ser alldeles naken ut i ansiktet. Trött och sliten. Det kanske beror på alla tårar från igår. När jag går ut från badrummet står Harry där ute och väntar på mig.

”What did you do in there?” frågar han medan vi börjar gå mot mitt rum igen.

”Brushed my teeth and braided my hair.”

“It took like fifteen minutes?” Han later fortfarande lika förvånad.

Jag skrattar, ”Those things take time.” förklarar jag. Han skrattar och skakar på huvudet som om jag vore knäpp, men skulle han varit tjej hade han förstått att man inte bara kan borsta igenom tänderna snabbt och sedan är man klar för natten. Vi möter några personer i korridorerna, tjejer som nästan stirrar på oss och jag känner även deras blickar i ryggen när i passerat dem. Vad är deras problem?

”How did you even know I was here?” frågar jag efter en stunds tystnad.

”Dylan told me. I met him in the lounge.”

Jag tar upp min mobil och tittar på klockan, den är bara elva, och jag känner mig inte så trött.

”Can’t we go to the lounge for a while? Dylan, Zayn and Liam are there.” frågar jag.

“I would love to.” svarar han, jag förstår att det är för han vill gå och lägga sig så sent som möjligt så det bara blir mindre timmars sömn. Han är nog lite nervös för den kommande natten. Stackarn.

I sällskapsrummet sitter Dylan, Zayn och Liam utspridda i de två sofforna och på tvn visas någon skräckfilm. Jag väljer att inte titta, jag har aldrig riktigt tyckt om dem.

”Hey.” säger Dylan och sätter sig upp i soffan så att jag och Harry också får plats där. Soffan är liten så det slutar upp med att jag nästan sitter på Harry för att alla tre ska rymmas.

”What are you guys up to?” frågar Zayn och ler mot mig.

“We were just going to bed.” svarar jag. Jag stelnar därefter till när jag inser att meningen kanske inte blev som jag tänkt mig. ”I mean… we were both going to sleep soon so- so we followed each other to brush our teeth and stuff.” säger jag och snubblar på orden, det gör jag alltid när jag bortförklarar mig.

Zayn skrattar, ”I get it.”, och sedan ger han mig en blink med ögat. Harry sätter till sig och jag märker hur han känner sig lite obekväm,

”What are you watching?” frågar han sedan.

“Mama. It’s sick man!” säger Dylan.

”I don’t like scary movies to be honest.” säger jag.

“Too bad we’re gonna watch scary movies the whole week, it’s Halloween for god sake.” säger Dylan och skrattar. Typiskt, jag får väl lov att sitta här i sällskapsrummet med dem i alla fall. Jag vill inte sitta inne på rummet och ruttna bort medan alla andra umgås.

Jag suckar, ”But maybe I can sit here with my eyes closed.”

“What’s the fun with that? Don’t you like it when there’s like a pop-up scene and you get scared and your heart starts to beat really fast and it’s like an adrenalin kick?”

Jag ser förvånat på Dylan. Menar han allvar? Vad är det roliga med att i princip få en hjärtinfarkt där för några sekunder?

”Definitely not.” svarar jag.  

Vi sitter kvar och ser filmen med dem ett ganska bra tag. Jag tycker att hela filmen är bara sjuk och overklig men jag blir ändå rädd. Jag hoppar till ett flertal gånger vilket killarna verkar tycka är väldigt roligt. Jag förstår dock inte det roliga med att se på någon som är rädd… Men dom är ju pojkar, vad mer kan jag säga? Jag begraver mitt ansikte med mina händer också, då jag känner på mig att något läskigt kommer hända. Jag sitter nästan klämd mellan Dylan och Harry, mina knän är uppe vid hakan för jag vågar inte ha dom på golvet. Och jag som ska vara 20 år… Lyckligtvis slutar filmen efter kanske en halvtimme och alla bestämmer sig för att sova.

”Hey Harry, where’s Niall?” frågar Dylan medan han reser sig upp från soffan och sträcker på sig längre.

”He went home, he’ll be back before the party though.” svarar han.

“And Louis?”
“He will also be back before the party.”

“Nice. I seriously can’t wait.” säger Dylan glatt och jag ser verkligen på honom att den där festen är något han väntat länge efter.

”Lauren, you have to come to the party too! We’re going to dress up and everything.” ber Dylan. “Please, I’ll be fun.”
“Says the one who’s going to get wasted.” säger jag och flinar.

“Are you are not?”

Jag skakar på huvudet, “Alcohol isn’t anything for me.” Jag önskar att jag berättat om min pappa för Dylan också, han förtjänar att veta också, Dylan är ju mer eller mindre min närmsta vän jag har här näst efter Christina, och kanske till och med Harry.

”Why? You’re afraid to get drunk?” frågar plötsligt Zayn och fnyser, varför är han tvungen att komma in i konversationen också?
”No, I’m not afraid.” säger jag, men vet inte riktigt om det är sanningen. Jag vet inte om jag är mer rädd att bli full själv och uppträda konstigt, eller om jag är rädd för andra som blir fulla. Jag har för många hemska minnen om det och det gör mig bara olycklig.

”The party will be shit if you’re sober.” klarar Zayn.

Jag känner hur Harry ställer sig lite närmre mig och lägger handen försiktigt mot min rygg och stryker den upp och ner. Han märkte väl att jag spände min näve så som käke. Jag börjar redan bli irriterad på Zayn, låt mig vara nykter om jag vill.

”I can have fun without alcohol.” påpekar jag. Zayn rycker på axlarna och väljer tillslut att släppa det. Jag ser på Harry och visar att jag vill gå, han nickar, och vi lämnar sällskapsrummet och går till mitt rum.

 

Väl när dörren stängs nästan vrålar jag nästan.

”It’s okay, he’s an idiot anyways.” säger Harry. Det förvånar mig att han ens förstod att det var Zayn jag var irriterad på.

”I’m sorry, I just don’t like to talk about alcohol and shit.”

“I know, I don’t either.”

Jag kommer då ihåg det jag fick reda på av Christina, det om Harrys mamma. Jag hann aldrig riktigt ta upp det, och jag kanske inte borde ta upp det heller, men jag vill bara att han ska prata ut med mig. Om han inte pratar med någon så bygger han bara på massa tankar i huvudet och det kan leda till en massa problem så som okoncentration, sömnproblem eller kanske i Harrys fall – mardrömmar. 

”Why not?” frågar jag, med tanken att konversationen kommer leda till att han berättar för mig.

Harry rycker på axlarna, ”Just reasons.”

”What kind of reasons?” frågar jag och lägger mig ner på sängen. Harry står kvar i mitten av golvet och kliar sig i nacken, hade jag inte vetat det om hans mamma skulle jag lätt märka att han döljer något.

”I just don’t like it, okay?” mumlar han, och går mot sängen, jag hoppas nästan att han kommer lägga sig ner bredvid mig, klockan är ju faktiskt mycket och jag vill så gärna att han ska sova. Men istället för att lägga sig ner så sätter han sig upp och lutar ryggen mot väggen. Det är ju en början i alla fall.

”I understand that, but what is the reason you don’t like it?”

“Because I can’t see the fun with it, okay?” säger han butter innan han lyfter täcket från min kropp, kastar upp det i luften så att det sedan hamnar över båda oss och kryper sedan ner en bit och lägger sig tillslut ner med huvudet på kudden.

”If you say so.” säger jag tyst och ser på honom. Jag ligger på sidan vänd mot honom och han ligger på rygg med blicken upp i taket. Det blir tyst ett tag. Jag tycker det är underhållande att se honom bara ligga där. Hans ögonlock har börjat bli tunga, vilket inte förvånar mig med tanke på den lilla sömnen hans kropp utsätts för.

”I know Christina has told you about my mum.” säger han plötsligt. Jag stelnar till. Åh, nej.

“Harry, I-“
“I don’t want you to ever tell anyone, and don’t you ever try to talk with me about it.” Han later nästan lite arg, inte för att det är jag som gjort något fel. ”I was seriously considering killing her for telling you.”
”You wouldn’t do that.” försvarar jag Christina.

”She promised me not to tell anyone. And I trusted her.” Jag hör på hans röst att han är besviken på henne. Men det förstår jag, om man lovar något ska man hålla det.

”Well that’s the thing about trust,” börjar jag och flyttar lite närmre honom så att jag kan lägga huvudet på hans axel. ”The only people you can really trust is the people you really love.” Jag förstår att Harry inte älskade Christina, inte ens som vän, han verkar inte som den sortens kille som ’älskar’ någon överhuvudtaget, kanske inte heller hans familj.

”You trusted Alex but he did a mistake too.” påpekar han.

“It’s not the same thing.” förklarar jag. “I know that he will never tell anything about the secrets I told him.”
Harry rycker på axlarna, “True.”

Det är grejen med att lita på folk, jag litade på Alex och visste att han aldrig skulle berätta mina hemligheter för någon. Och jag litar fortfarande på honom angående det. Men jag gjorde ett misstag att lita på honom när han sa att han aldrig skulle vara otrogen, det är svårare att hålla något man lovat när det handlar om något fysiskt än psykiskt.