Det har snart gått en timme sedan jag mer eller mindre stängde igen dörren på Harry. Han har fortfarande inte gjort något försök att höra av sig. Men varför skulle han, vi är ju inte ens vänner enligt honom. Jag går till badrummet och tvättar bort mitt smink, borstar mina tänder och flätar mitt hår. Jag och Harry spenderade nästan hela dagen på stan så det är ingen idé att påbörja något nytt äventyr för kvällen när den ändå hunnit bli åtta. Som vanligt är badrummet tomt. Jag undrar hur många det är som egentligen kommer vara på den här Halloween festen när det knappt är kvar några elever här över lovet. Hittills vet jag bara mina vänner här på skolan som faktiskt är kvar här. Jag har sett ett par andra elever också, men av över 3000 elever är det kanske bara kvar 100. Just i vår byggnad är det kanske kvar 3 andra. Det är väl vanligast att förstaårselever åker hem under loven, det är ju deras första åt på University och det är väl klart att man vill hem och träffa familjen då.

När jag går ut från badrummet hörs skrik långt bort i korridoren. Det är killar som skriker och mitt hjärta börjar genast dunka så mycket snabbare. Vad är det som händer? Jag går med nervösa steg längst korridoren jag hörde skriken från, och pustar sedan ut högt när jag finner Dylan, Zayn och Liam i sofforna i sällskapsrummet, alla med benen uppe i sofforna och med livrädda blickar. Jag skrattar högt när jag inser att det är ännu en skräckfilm de ser på. Jag går fram till soffan och tvär puttar till Dylan bakifrån, han som inte hade märkt mig än skriker till igen.

”Fuck, Lauren.” klagar han men jag bara skrattar. ”Don’t come up on me like that. Can’t you see that I’m scared?”
”Yes, yes I can actually.” säger jag med ett elakt flin på läpparna.

”Come and join us.” säger han sedan och hoppar åt sidan i soffan så att jag också kan rymmas. Jag sätter mig ner bredvid honom, Zayn och Liam delar på soffan bredvid.

”Where’s Harry? I haven’t seen him in all day.” frågar Dylan.

“We went to town.” svarar jag lite tyst.

“And where is he now?”
“I don’t know.” Jag hör själv hur min röst börjar bli irriterad så fort någon nämner Harry just nu. Jag vill helst tänka på något annat än honom just nu.

”Hey, is everything alright? What did he do?” Det är helt otroligt att Dylan marker något. Jag visste redan om att han var den typen som bryr sig, som är lätt att prata med och så vidare, men inte trodde jag att han skulle märka att något faktiskt hände mellan mig och Harry tidigare idag.

”He didn’t do anything.” försäkrar jag honom, och trots mina dåliga erfarenheter att ljuga tycks Dylan ändå tro mig.

”So, what are you watching today?” frågar jag för att komma bort från ämnet angående Harry.

”The Woman in Black.”

”Isn’t that with Daniel Radcliff?” frågar jag.

“Yeah, how did you know? I thought you didn’t like scary movies.” påpekar Dylan.

“I don’t.” konstaterar jag och skrattar. ”I’ve just heard about this one. Is it good?”
”It’s really good, actually.” säger Zayn som bestämmer sig för att komma in i konversationen också. ”And by the sound of your screams I bet it’s scary too, am I right?”
Alla tre killar skrattar, “You’re right.” säger Dylan.

“Isn’t it weird to watch a movie where he plays someone else other than Harry Potter?” säger Liam och både Dylan och Zayn nickar.

“It just doesn’t feel right.” Säger Dylan och skrattar. ”Like…he will always be Harry Potter.”

“Harry Potter was like my brother. I grew up with that guy.” säger Zayn och jag brister ut i skratt. Jag förstår precis hur han menar, jag har också vuxit upp med Harry Potter. Ni anar inte hur många gånger jag faktiskt har sett alla filmer. Det måste vara över hundra gånger.

”I know what you mean bro.” säger Dylan och skrattar sött. ”What did you and Harry do in town today?”

“We went looking for Halloween costumes.”

“Did you find one?”

“Yup.” svarar jag.

Dylan ler, ”And what are you going as?”

“I can’t tell you that.” säger jag och skrattar, “It’s a secret.”

”Just promise me it’s not a bunny or anything like that? I know you wouldn’t dress up as a slut but you never know, Harry might have convinced you.”
Jag fnyser, “He would never convince me to wear anything slutty.” Konstaterar jag, det verkar som om alla tror att Harry har någon slags effekt på människor, att han kan styra och ställa precis som han vill. Men inte på mig, åh nej. Det kommer han aldrig ha.

Efter att filmen har slutat återvänder alla till sina rum. Klockan har närmat sig midnatt. Jag går direkt till sängs. Jag orkar inte med en till natt att vara vaken till tidigt in på morgonen. Jag kryper ner under det varma täcket, som inte tycks vilja värma mina fötter dock. Jag sluter ögonen och andas ut. Då var denna dag avklarad, efter många omständigheter klarade jag igenom den.

 

”Lauren?”

Jag väcks ur mina drömmar av att någon säger mitt namn. Mina ögon är fortfarande stängda. Jag vet inte om jag bara inbillade mig.

”Lauren.” Denna gång rör någon vid mig, och mina ögon spärras upp snabbare än blixten. Framför mig, nedanför min säng, sitter Harry på huk med en trött blick. När jag inser att det är han suckar jag. Om han är här för att be om ursäkt, mitt i natten, så är det helt fel av honom. Och vad ger honom rätten till att bara gå in till mitt rum sådär, jag som nästan är helt säker på att jag låste dörren innan jag gick och lade mig…

”Go away, Harry.” suckar jag och vänder mig om i sängen så jag inte längre ser honom.

”Ren… I can’t sleep.” Åh nej. Snälla, Harry, använd inte smeknamnet på mig nu.

”Then you haven’t tried hard enough.” mumlar jag, knappt vid medvetandet eftersom jag är alldeles för trött.

”I’m… I’m scared, Ren.” viskar han efter en stunds tystnad. Jag hör hur han menar allvar. Jag förstår att det är en mardröm han har haft, vad skulle det annars vara? Jag suckar igen, flyttar lite åt sidan i sängen innan jag håller upp täcket åt honom. Han säger inget men kryper direkt ner under täcket utan några som helst omständigheter. Han andas ut. Jag ligger med ryggen vänd mot honom. Jag ser honom inte men är helt säker på att han ser upp i taket som han alltid gör innan han somnar. Jag förstår egentligen inte varför jag lät honom stanna. Jag borde vara arg på honom, som kommer hit trots att han sagt att vi inte ens är vänner, trots att jag hade låst dörren och trots att jag sa åt honom att gå sin iväg från början. Men vad kan det ha varit då, som gjorde att jag lät honom stanna? Kanske då han sa Ren, eller kanske då han berättade att han var rädd. Jag vet inte… Att höra honom erkänna något sådant var som att få lära känna en ny Harry.

Vi ligger båda tysta. Han tror nog att jag redan har somnat. Men det har jag inte. Jag ligger och väntar, väntar på att han ska göra det före.

”Ren?” viskar han.

”Mm.” mumlar jag.

”Your feet are cold.”
Jag försöker hålla tillbaka mitt fniss som är så nära att komma. Jag trodde att han skulle säga något helt annat.

”I know.” svarar jag tyst.

”Are you mad at me?” frågar han sedan, det var något i den stilen jag trodde han skulle fråga från första början. Jag vet dock inte vad jag ska svara. Jag känner mig arg på honom, men jag har inte direkt någon större anledning till att vara det. Jag vet inte vad jag är på honom.

”I don’t know what I am.”
“Besides from cold.” säger han tyst, och även om jag inte ser på honom kan jag se hans leende framför mig. Jag kan inte hålla mig och skrattar till lite. Det var väl det han väntade på antar jag, för han lägger plötsligt armen runt om mig och drar mig bakåt mot honom. Hans ben flätar in sig med mina och trots att jag inte bör vara i hans famn för tillfället stannar jag ändå kvar, dels för att mina fötter då får en chans att bli varma, men också för att jag vet att Harry behöver närhet just nu. Utan närhet kommer han aldrig kunna lugna ner sig. Min rygg är pressad mot hans mage. Hans kropp är varm. Hans andning träffar mig på baksidan av mitt huvud. Trots att jag verkligen inte vill vara med honom, så är han samtidigt den enda jag vill vara med just nu. Hur konstigt det än låter. Harry får mig att känna mig… lugn. Han får mig att känna mig på ett sätt jag aldrig känt förut, även om han för det mesta bara gör mig irriterad. Och trots hur olika vi är varandra, vill jag fortfarande komma honom närmare. Jag vill lära känna honom. Jag vill veta vad han tänker på när han vaknar upp. Jag vill veta vad som åker omkring i hans huvud innan han somnar om kvällarna. Jag vill veta alla hans brister. Jag vill veta hans bra sidor, hans dåliga sidor. Jag vill veta allt om honom. Men varför? Varför vill jag det? Är det för att han förför mig med alla hans gulliga smeknamn eller erkännelser om att han är rädd och vill sova bredvid mig? Eller är det för hans otroligt gulliga personlighet som får mig att skratta så lätt? Eller är det pirret; pirret i min mage jag får, varje gång han rör mig?