Kapitel 11 - Would you like to come?

Previous: Det förvånar mig faktiskt hur jag inte velat springa ifrån honom än, förutom på klubben tidigare men det var för jag var rädd, arg och chockad. Men nu vet jag ju hur bra det går att springa ifrån honom - inte bra alls, alltså. Inte ens när jag är nykter och han inte. Det måste vara längdskillnaden på benen som gör det svårt för mig att springa ifrån honom. 
"I'm not yours, Harry." viskar jag tyst fast på ett litet skämtaktigt sätt. 
Harry skrattar och pussar mig ännu en gång i nacken. "Yet."
 
 
Jag vaknar upp på ett sätt jag alltid drömt om att vakna upp på; i famnen på en kille. Dock så skulle det bli ännu bättre om killen faktiskt är en kille jag gillar, men Harry får väl funka. Hans arm är omkring mig på samma sätt som jag somnade på igår, hans lugna andning träffar mig i nacken. Jag lyfter försiktigt på hans arm och kryper ur hans grepp. Harry suckar högt men öppnar aldrig ögonen vilket jag antar tyder på att han fortfarande sover. Jag hoppar ner från sängen och går raka vägen mot min garderob för att hitta några passande kläder för denna söndag. Söndagar har nästan alltid varit slappdagen för mig så jag tar fram ett par svarta tights och en grå tjocktröja. När jag ser ut genom fönstret ser jag att det är ett väldigt bra val att välja tjocka kläder när regnet bara öser ner. Jag sneglar åt sängen, Harry ligger fortfarande med slutna ögon och andas tungt. Jag känner ingen ork för att gå till badrummet för att byta om så jag drar snabbt av mig mina pyjamas shorts, drar på mig mina tights, drar av min pyjamas linnet och tar snabbt på mig min tröja. Tiden kan inte varit med än tio sekunder och jag pustar ut när jag fått på mig alla mina kläder utan att Harry ens skulle sett mig. Jag snör upp håret i en slarvig boll mitt uppe på huvudet och kryper ner i sängen igen men med mobilen framför mig. Än så länge har Harry fortfarande inte vaknat, men det är väl inte så konstigt när klockan bara är nio. Jag går in på twitter, det som ofta håller mig sysselsatt då jag ändå inte har något bättre för mig. Jag bestämmer mig för att följa Harry, eftersom det kanske är trevligt att kolla vad han brukar tweeta till alla hans tusentals fans. Jag läser igenom några tweets han skrivit. De flesta går mig bara förvirrad, han tweetar mest saker som bara han själv förstår verkar det som. Till och med hans twitter account får honom att verka som en konstig människa vilket jag personligen tycker han är i verkligheten. Så annorlunda men samtidigt så vanlig... Han är som en svår gåta för mig. 
Han börjar plötsligt röra på sig väldigt mycket och rätt som det är gosar han in sig i min nacke och pussar mig lite lätt. Jag kan inte hålla mig från att fnittra. 
"Goodmorning." säger jag och tittar ner på honom. 
Det bildas ett litet leende på hans läppar. "Goodmorning beautiful."
"How are you today? Since yesterday?"
Han gnuggar sig i ögonen. "I'm absolutely fine, except that my lip hurts a little. Can you fix that?" säger han och flinar.
Jag skakar på huvudet och skrattar, "Nope, sorry." 
Plötsligt ringer min mobil, det är pappa. Jag spricker upp i ett leende. 
"Who is it?" frågar Harry nyfiket och försöker se på skärmen. 
"It's my dad, so please, be quiet." säger jag innan jag svarar. 
 
"Hi dad."
"Hi Ana. How are you? I didn't wake you, did I?" Så fort jag hör min pappas röst blir jag genast mycket gladare än när jag bara såg hans namn på skärmen. 
"No, you didn't wake me. I'm fine, thanks. How are you?"
"I''m glad to hear that. I'm fine too. Your mother and I are getting everything done for tonight."
"Tonight?" frågar jag förvirrat, för i vanliga fall brukar jag oftast redan veta vad de ska göra.
"The dinner with the Austin's, remember?" 
Jag slår mig själv hårt i pannan. Middagen. Hur fan kunde jag glömma den? Jag hör hur Harry viskar och frågar om jag är okej och jag suckar högt med mobilen långt ifrån munnen. 
"Oh, right, the dinner. Ofcourse, I can't wait to be there." säger jag och försöker låta glad trots att jag kanske inte är så speciellt glad alls. Middagen med familjen Austin, en familj som är precis som min. Lika rik, glamorös och fin. Våra familjer är väldigt goda vänner. Familjen Austin består av fyra personer, pappa Jack, mamma Helen, sonen Andrew och lillasyster Dorothy. Andrew och jag är barndomskompisar men enda sedan vi var små har våra familjer försökt få ihop oss. Det är väl kanske uppenbart att det är svårt att bli tillsammans när man är me eller mindre bästa vänner. 
"Do you want to bring a friend? Maybe Katherine would like to come with you? Or a boy maybe. Have you met someone?" Jag vet att pappa vill att jag ska hitta en pojke men det är väldigt svårt för mig när jag vet hur pojken ska vara för att pappa ska acceptera honom. 
"No, there isn't any boy and sure, I can ask Kate if she wants to come with me." Jag himlar med ögonen och fnissar lite. 
"Okay, I would love to see you both here tonight. Remember, seven?"
"Seven." 
"Good. I see you tonight then. Bye Ana, I love you."
Jag ler, "Bye dad, I love you too."
 
Jag lägger ifrån mig mobilen och begraver mitt ansikte i mina händer. 
Harry lägger huvudet uppe på mitt bröst. Han tar ner mina händer och flätar in hans fingrar med mina. Jag och låter honom hålla på med mina fingrar bäst han vill. Nu är jag alldeles för irriterad för att ens göra något alls. 
"What did he want?" Han kysser min över knogarna, en efter en. 
"He reminded me about a dinner tonight I have to go to, which I totally forgot about." suckar jag högt och med min fria hand drar jag den genom Harrys lockar och snurrar små lockar sunt mina fingrar. Jag har alltid velat prova det sedan första dagen jag såg det vilda håret han har. 
"What kind of dinner is it?"
"It's just a normal dinner, maybe it isn't very normal to you but to me and my family it is. I have to be there at seven." säger jag. 
"Do you want me to drive you?" frågar han glatt. 
"No, it's too long for you to drive me all the way to High Wycombe." säger jag, tacksam över att han erbjöd sig i alla fall. High Wycombe är stället mina föräldrar bor på och även stället jag är uppväxt på. Det ligger ungefär en timme utanför London. 
"Oh, come on, I don't have anything planned today. I would love to drive you to that dinner." Han kysser mig på knogarna igen. "Please. Let me drive you." 
Jag suckar, "Sure." 
Jag puttar bort honom från mitt bröst och reser mig från sängen. Men min hand fångas upp igen av honom. 
"Where are you going?" fråga han dystert som om har var ledsen över att jag lämnar honom ensam i sängen. 
"I'm just going to ask Kate if she wants to come with me. Now, be quiet, she doesn't know you're here yet." 
Han nickar förtåeligt och jag lämnar mitt sovrum och går raka vägen in till hennes rum där hon ligger och snarkar. Jag puttar till henne lite och säger hennes namn ett flertal gånger innan han visar ett tecken på liv. 
"What?" väser hon och kisar med ögonen. 
"Do you want to want dinner tonight with my parents and Andrew's family?"
Hon suckar högt och drar täcket över huvudet. "I can't. I have so much homework to do."
Nu suckar även jag. Jaha, då får jag väl fara på den där tråkiga middagen själv. Trots att Andrew är där så föredrar jag ändå att ha med mig en till, det brukar oftast bli en dålig stämning mellan oss efter ett tag när vi får brist på saker att säga. Även om vi inte träffas lika mycket och lär ha flera tusen saker att berätta så brukar det ändå uppstå en stor tystnad mellan oss efter någon timme. Något jag hatar. Jag går ut från Kate's rum och vidare mot mitt igen. Jag tänker om jag kanske skulle... Nej. Kommer inte på fråga. Men samtidigt så... I mitt rum ligger Harry kvar i sängen under täcket, som han inte lämnat på hela morgonen och det har redan gått en timme. Han håller upp täcket åt mig och låter mig krypa ner där bredvid honom. 
"What did she say?" frågar hag nyfiket så fort jag slagit mig ner i sängen. 
"She had a lot of homework so she won't be able to come." suckar jag. 
"Ah, but I'm sure you'll do fine without her." 
Jag skrattar, "You don't understand."
"Then tell me so I do understand." 
"Well, there's this other family who's been with us since I was born and there's this guy there who has been my best friend since birth. And on every dinner it always get so awkward because it feels like I have nothing to say to him." babblar jag på i tron om att Harry fortfarande inte förstår något. 
"Don't you like him?"
"Not in that way, no. But I like him as a friend. It's just that I prefer to have someone else with me too." säger jag. Det blir tyst. Harry tar min hand igen och stryker hans tumme över min. Jag tar några djupa andetag och förstår knappt att jag verkligen har tänkt fråga honom om...
"Harry...?"
"Hmm?" mumlar han med slutna ögon med huvudet vilandes på mitt bröst precis som förut. Jag tar ännu ett till andetag och jag undrar i sista sekund om det verkligen är en bra idé...
"Would you like to come?" frågar jag försiktigt.
Harry lyfter sitt huvud och tittar förvånat på mig. "To the dinner? With your family?"
Jag nickar svagt och ler osäkert. 
Han spricker upp i ett leende, "I would love to." säger han väldigt glatt och pussar mig på kinden, innan han reser sig från sängen och drar på sig sina kläder som legat på mitt rumsgolv över natten. 
"Now where are you going?" frågar jag, även jag lite dystert eftersom jag hade hoppats att han velat spendera dagen med mig istället. Ja, there I said it. Jag vill faktiskt spendera dagen med honom. Hellre med honom en ensam i lägenheten med en osocial Kate som bara kommer plugga. 
"I have to go home and get ready for tonight." säger han medan han hoppar omkring runt golvet för att få på sig hans tighta jeans. 
"But it only takes an hour to get there we we don't have to leave until like... six?" säger jag förvirrat. Varför har han så brottom tro? 
"I know. But I just have to go, okay? Follow me to the door?" frågar han när han fått på sig alla hans kläder. Jag nickar jag reser mig från sängen och går med honom till hallen. Kate's dörr står öppen vilket leder till att hon såg Harry passera. När jag sedan går förbi så tittar hon på mig med stora ögon och öppen mun. Jag viker igen hennes dörr och tänker att jag kan berätta allt sen, för nu måste jag säga hejdå till honom. Harry tar på sig skorna och sin jacka. Jag står och ser på honom med armarna i kors. 
Han ser förvirrad på mig, "What?" 
"Why are you in such a hurry?" frågar jag och flinar. 
"It's nothing. I pick you up at six tonight." Han går mot mig, kysser mig snabbt på munnen, ja på munnen, innan han lämnar lägenheten snabbt efter sig. Jag rör mina fingrar längst läpparna och märker hur fånigt mitt leende är. Han kysste mig på munnen. Även om det har hänt förr så kändes inte detta lika påtvingat som innan. Detta var mer sött, så normalt, så... 
"Ana." Kate skriker mitt namn från hennes rum. Alla mina tankar på Harry skakas bort och jag går med försiktiga steg in till hennes rum där jag finner henne med en allvarlig blick. Och jag känner på mig att den kommande timmen kommer jag måste berätta allt för henne. Allt. 
Ber om ursäkt för det korta kapitlet!
Kommentera.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: