Efter allt som hänt ikväll känner vi att det är bäst att jag spenderar resten av natten bara med Kate. Det var Harry själv som föreslog det så han var inte ett dugg ledsen när jag vinkade hejdå när hans bil körde längre och längre ifrån mig. Men varför skulle han vara ledsen när han precis fått mig som flickvän? Det är fortfarande svårt för mig att få det att slinka in. Jag är Harry Styles' flickvän. När bilen inte längre syns, vänder jag mig om och med ett leende placerat på mina läppar går jag upp för de två trapporna och går in till lägenheten. 

"Is everything alright between you two?" ropar Kate från badrummet. Jag kikar in, där ligger hon redan nere i ett rykande varmt vatten med ett täcke av bubblor över. 

"Yes." svarar jag och måste bita mig i läppen för att i alla fall minska mitt extremt fåniga leende. "It's more than alright." Jag drar av mig mina kläder och kliver i badet på andra sidan. Trots att klockan är närmare två på natten, och jag ska som sagt jobba imorgon, så är ett bad i jacuzzin tillsammans med Kate precis vad jag behöver just nu efter ikväll. 

Kate's ögon är stora när hon stirrar på mig. "I'm listening." säger hon i väntan på att jag ska fortsätta berätta om mig och Harry. Jag känner hur leendet fortfarande är kvar. Det är mer eller mindre omöjligt att få det att försvinna nu när jag lyckligt kan säga att jag precis fått min första, äkta pojkvän. Tanken får mig att skrika inombords. 

"Yesterday, I stayed at his flat over the night..." börjar jag och jag känner hur en rodnad fyller upp mina kinder bara av att tänka på gårkvällen. Hur hans kropp var över min, våra varma kroppar enades till en, hans blöta kyssar och hans tunga andning i min nacke...

"You did it, didn't you?" Kate flinar. Jag antar att min rodnad sade allt. En lätt nick från min sida är allt som behövs för att Kate ska skrika till och hoppa upp och ner. Vattnet plaskar omkring och hamnar över hela golvet och på de vita kakelväggarna. Det är lite lustigt hur hon kan bli så glad när det faktiskt handlar om mig. Jag minns då hon berättade för mig om hennes första gång, jag satt bara och lyssnade och försökte se intresserad ut, men helt ärligt så är jag inte så intresserad av att höra hur en främling för mig förde in hans penis i henne. Usch. 

"Oh my god, how was it?" Hon lutar sig fram och stödjer huvudet på hennes knän. Skummet har börjat hamna i hennes ansikte och det ser ut som om hon har skägg som Tomten ungefär. Synen får mig att skratta till.

"It was... great." börjar jag och biter mig i läppen vilket Kate märker och spänner blicken på mig. "Okay, amazing." skriker jag ut och börjar hoppa upp och ner jag också. Innan ikväll tänkte jag inte så mycket på att jag faktiskt inte längre är en oskyldig och oskuld flicka, men nu, när jag vet att Harry är min, bara min, så känns gårkvällen mycket mer speciell. Nu är det liksom inte något jag har fått överstökat, nu är det något speciellt för mig. Första gången är väl speciell för alla antar jag. Jag är glad att kunna säga att min första gång var med just Harry. Jag kunde nog inte fått en bättre människa att dela denna stora upplevelse som är den enda saken i livet som man inte kan ta tillbaka när det gäller sin kropp och värdighet. 

"Tell me everything." säger Kate ivrigt och försöker dra bort skummet från hakan, men det skum som redan hamnar på hennes fingrar hamnar därefter på hennes haka så hur mycket hon än försöker få bort skummet från ansiktet så kommer det bara dit mer. Jag skrattar, både åt henne och skummet men även åt hennes fråga. Tror hon verkligen att jag ska berätta hur allt gick till? Aldrig. Men lite information kan jag väl ge ut. 

"You know how I hadn't seen him in almost four weeks and I was mad at him for coming to the dinner with Paige?" börjar jag. 

"Mhm." säger Kate och väntar på att jag ska fortsätta. 

"However, I went swimming at the pool Mark works at, I was all alone there but then suddenly Harry showed up and well, he just said that he was sorry and asked me for another change. I wasn't sure if I wanted to give him one, I was still confused if I liked him or not, but I said that we ould continiue the talk at his place. I didn't feel comfortable talking to him about, you know, us, when I only had a bikini covering my body." säger jag och pausar. Kate sitter och lyssnar noggrant och ivrigt ber hon mig att fortsätta. 

"He drove us back to his place, and we sat down talking for a while and then I just said it. I said that I liked him very much and he just asked me if he could kiss me." säger jag och avslutar där. Berättar jag ännu mer kommer jag bara bli röd som en tomat i ansiktet, trots att det bara är Kate som sitter framför mig och hon som jag brukar berätta i princip allt för. Det har bara aldrig kommit på fråga om mitt sexliv så därför är jag inte van att sitta face to face med henne och berätta om det. 

"And then you did it?" frågar hon för att förtydliga mig, och jag nickar som svar. "Oh my god, how romantic." säger hon glatt. "Was he gentle? Or rough? I get this feeling he went fast and like groaned your name and all that."

"No, he was very gentle but he said it himself that he wasn't used to go that slow." säger jag och rodnaden på mina kinder blir bara större och större. "However, tonight, when you went back inside, he asked me to be his girlfriend." säger jag, och nu klarar jag verkligen inte av att se på henne för mitt löjliga flin och röda kinder gjorde det allt för pinsamt att möta hennes blick, som jag ändå är helt säker på är gladast i världen. 
"Ana!" utbrister hon och flyger på mig, hon har aldrig haft något problem med att vi båda är nakna så hennes nakna kropp flyger på mig och hon pussar mig hårt på kinden och kramar om mig lika hårt som pussen jag får. "He's your boyfriend. You're his girlfriend. Harry Styles is your boyfriend." säger hon till mig, som om jag inte förstått det själv, vilket jag inte har på något sätt och vis. 

"I know, it's still hard for me to believe it." säger jag och skrattar. Kate kliver bort från mig och sätter henne på hennes vanliga plats på andra sidan av jacuzzin. 

"Do you love him?" Hon frågar det lite försiktigt. Som om hon är orolig över vad jag ska svara precis som jag är över att säga det. Älskar jag honom? Det enda jag är helt säker på är att jag gillar honom, mycket. Men älskar? Dit har nog inte mätaren nått upp än. 

Jag väljer att inte svara på hennes fråga, inte direkt i alla fall. "I think this can be the start of something big. And good." 

Kate ler ett svagt leende. "I think so too. You seem to like him, and he seems like a nice guy. Special, but nice." 

Jag ler tillbaka, "He really is special. But I think that's what I like about him." Mitt leende försvinner när jag lägger till Kate's röda kind igen. Svullnaden har inte försvunnit än och men kan fortfarande se konturerna av handen. Jävla Noel. 

"How's your cheek?" frågar jag och lägger huvudet på sned och försöker i alla fall visa någon som helst medlidande.

"It's okay." 

Jag hatar när hon låtsas att inget någonsin har hänt. Så gör hon nästan varje gång. Hon vill få mig att tro att hon är okej, men när jag i själva verkar kan klart och tydligt se att på utsidan är hon inte okej och jag känner på mig att hon brister på insidan också. 

"What really happened?" frågar jag sedan. Jag vill mer än gärna veta vad för hemska saker Noel gjorde, så att jag sedan kan polisanmäla honom för misshandel och gud vet vad jag mer skulle kunna tänkas göra. 

"Do you want me to tell you the whole story or just the part where it got... rough?" 

"Doesn't matter." 

"Okay." säger hon och tänker efter tag, mest troligt vart hon ska börja av historien. "It all started after we had sex, and I didn't... come." säger hon och fnissar lite. "Then he got mad at me and told me I was boring and all that stuff and that he had never had sex without hearing the girl scream his name in the end. Then I got up from bed and put my clothes on, and he was like "Where are you going?" and I said I was going home, because I got tired of being called boring. Then, when I had put my shoes on, and nearly had opened the door, he came up behind me and put his arms around me and asked me to forgive him. But I needed time to think, so I junked him off me and tried to open the door again. Then he pushed me up against the wall and I just wanted to defence myself so I hit him on the chest a couple of times and I didn't really listen to what he was sayng. Then he hit me. Hard. In my face, right here." Hon drar försiktigt över hennes röda kind och suckar. " I guess I deserve it, I didn't listen to a word he was saying and-"
"Don't say you deserve it." säger jag, nästan lite hårt, Katee måste verkligen sluta upp med det här och tro att hon är mindre värd än alla killar som sårat henne, när det verkligen inte är så. "First of all, you're his student. And second, you're a girl. Boys don't hurt girls like he did to you." Bara av att prata om Noel och hans dåliga uppförande får mig att bli irriterad. Det bästa är kanske att släppa det. Även om det kommer bli svårt, både för mig och Kate. 

 

Vi kliver upp från badet när klockan slagit tre. Kate har redan planerat att sjukanmäla sig, eftersom hennes väckarklocka ringer om bara ett par timmar, och det kommer hon aldrig orka. Jag å andra sidan, har ingen aning om hur jag ska göra. Jag skulle ju i och för sig också kunna sjukanmäla mig från jobbet och spendera dagen med Kate. Vi behöver lite tid tillsammans, eftersom det har vi fått väldigt lite av på senaste tiden när båda två har varit så upptagna med våra pojkvänner. Jag skriker av lycka så fort jag tänker på Harry och tänker att han är min pojkvän. 

"Let's do something tomorrow. We can go to the mall or something." säger jag medan jag lindar in min blöta kropp i en stor handduk. 

"Sure. So you're not going to work then?" 

"Nah, I don't think so. I rather spend some alone time with you." ler jag innan jag tar på mig min pyjamas igen. Jag rufsar till mått hår med handduken lite innan vi går till Kate's rum. Det är som att jag inbjuder mig själv att sova i hennes säng, men hon verkar inte ha något emot det när hon ler stort och välkomnar mig in under täcket till hennes säng. 

"Let's sleep a little it longer than usual tomorrow, okay?" frågar hon och fnissar lite. Tanken att få sova ut länge känns helt obeskrivlig. Det har jag inte gjort på länge. Även om jag bara jobbar fyra dagar i veckan så har jag inte fått sova ut så mycket längre. Jag har fått det svårt för att sova. När jag var liten hade jag sömn problem. Det blev bättre med åren men sedan hände det förskräckliga som orsakade mitt plötsliga avhopp från skolan och ärret under mitt bröst, och jag började få svårigheter med sömnen igen. Det blev bättre med tiden i ett år ungefär, men nu har det kommit tillbaka. Jag kan ligga i flera timmar stirrandes upp i taket för att jag är rädd att somna. Jag känner mig inte trygg någonstans. Jag tror faktiskt, att den enda personen jag känner mig trygg med är Harry. Jag är inte ens trygg i mig själv. Harry är nog den enda personen som jag kan vara med på alla de hemskaste ställen, men ändå känna mig trygg för jag vet att med Harry vid min sida så slutar allting någorlunda bra i alla fall. Och trots att Kate är en väldigt bra sovkompis, så önskar jag nästan mest av allt att kunna somna i Harry's famn istället. Jag vänder mig åt Kate's håll. Hennes ögon är slutna och hennes mun är lätt öppen. Bara av att höra hennes andning förstår jag att hon redan sover. Jag suckar. Jag som hade hoppats på att somna före. Jag tycker inte om att somna sist. Jag sätter mig försiktigt upp i sängen och lyfter lika försiktigt bort täcket från min kropp för att inte väcka Kate. Hon rör sig lite och vänder sig från rygg till mage men vaknar aldrig upp. Jag smyger ut från hennes rum och vidare till mitt. Min säng som alltid brukar vara bäddad är för tillfället inte det när jag och Harry bara helt plötsligt lämnade sängen för att hjälpa Kate. Jag plockar upp kudden som Harry använt och håller den mot mig och andas in hans doft som helt otroligt; fortfarande finns kvar i tygen på den mjuka och fluffiga kudden. Den där underbara lukten, mint och en svag doft av choklad. Åh. Jag blir glad när jag tänker att den där lukten kommer jag absolut känna fler gånger. Jag tar med mig kudden till Kate's rum igen och lägger mitt huvud på den. Nu kan jag somna med Harrys lukt tätt intill mig. Nästan som om han vore här bredvid mig. Jag ställer mig frågan, hur kan jag gå från att totalt hata Harry till att nu faktiskt, börjat bli kär i honom? Och det känns nästan som om jag blir mer och mer förälskad i honom för varje dag som går. Harry kan fortfarande skrämma mig ibland och ibland förstår jag mig inte på honom. Men det är det jag ska ändra på nu. Nu när vi faktiskt är tillsammans så är det dags att börja lita på varandra och att börja berätta saker för varandra. Jag slår vad om att det finns tusentals saker om Harry som han skulle kunna berätta för mig. Och det finns såklart även några saker om mig som Harry förtjänar att veta. Till exempel orsaken till ärret... Eller vad jag tycke och tänker om saker. Jag är väldigt spänd på att få höra vad Harry tycker och tänker, vi må vara olika, det kan vara det som förde oss samman så lätt. Jag kan knappt bärga mig. Jag är helt säker på att jag gjorde rätt val som sa ja när han frågade om jag ville bli hans flickvän. Det kommer bli svårt, med tanke på att hat. Anledningen till varför jag inte gått in på Twitter på över en månad är för att jag är inte redo att ta emot en massa elaka kommentarer. Det kommer som sagt bli svårt med vårt påbörjande förhållande, men vi kommer klara det. Det är jag helt säker på. 

Jag sträcker mig efter min mobil som ligger på nattduksbordet. Bara av att tänka på Harry så känner jag att jag måste höra av mig till honom. Jag klickar mig in på ett nytt sms och skriver.

"Will I meet you before you leave for Sweden? x" Harry sa tidigare att dom åker till Sverige på torsdag kväll för att uppträda på X-Factor som är på fredag. Imorgon kommer som spela in till deras film och jag vet ju inget om hur länge dom jobbar. Det viberar till i min mobil. 

"I can't tomorrow, I'm sorry babe, we're recording the whole day. Are you home tomorrow night? Do you want me to come and sleep at your place and then you can follow me to the airport on Thursday morning? xx" Jag börjar le som ett fån. Vad tror han? Att jag ska nobba honom och inte vilja att han ska sova med med. I sådana fall tror han fel. 

"Yes, I will be home tomorrow night. You can come when you're done with work. Goodnight x." Jag hinner knappt blinka innan jag får svar tillbaka av honom. 

Jag lägger ifrån min mobilen, ett löjligt men lyckligt leende är placerat på mina läppar och jag somnar ganska så direkt som jag sluter ögonen.

---

Ber om ursäkt för ett kort kapitel. Hade lite brist på inspiration.

Vi kommer fram till rätt område enligt Kates beskrivningar. Jag ser ut genom den regniga fönsterrutan efter någon som helst skymt av henne. Harry har saktat in bilen för att vi ska hinna se henne lättare, det skulle varit helt omöjligt att hinna se henne i den farten han hade innan. Jag söker med blicken över allt, på alla parkbänkar och allt jag hoppas på är att se henne sitta där i väntan på mig. Men alla parkbänkar jag har sett hittills har varit tomma. 

"Maybe you should call her." föreslår Harry. Jag tar det som en bra idé och plockar fram min mobil från jackfickan. Kates nummer är redan inskrivet så allt jag behöver göra är att trycka på den gröna luren så kommer den avskyvärda bilden fram igen. Men nu skrattar jag inte. Jag ler inte ens. Det rycker inte ens i mina mungipor. Jag är alldeles för orolig för att ens tänka på att le just nu. Stackars Harry som måste stå ut med mig, som inte ens titta på honom eller pratar med honom. Jag behandlar honom som luft när han är snäll och hjälper mig att leta. Han ska få en lång kyss som tack senare... Signal efter signal tutar mot mitt öra men än inget svar från Kate. Jag börjar bli oroligare än innan, och jag som trodde jag inte kunde bli så mycket mer orolig men jo, det kunde jag visst. 

"She's not answering." säger jag och hör hur min andning börjar öka. 

"It's alright, we'll just-" börjar Harry men tystnar när han inte kommer på något. 

"What should we do?" skriker jag. Jag är ledsen, det är nästan så att tårarna börjar rinna. Jag vill ha Kate här bredvid mig nu. Än en gång tycker jag synd om Harry som får all min ilska över sig. 

"First of all -  you need to relax." säger han och spänner käken. "And second -  we will not give up looking." 

Jag håller fortfarande mobilen tätt intill örat, desperat efter svar, men jag verkar inte ha turen på min sida. Inte Kate heller för den delen. Vart håller hon hus? Jag suckar högt och avbryter samtalet. Det är ingen idé. Hon är borta, tänker jag och begraver ansiktet med mina händer för att inte visa Harry att jag snart kommer börja gråta. Men han har nog redan listat ut det. Jag känner hur han lägger hans hand på min rygg och stryker den upp och ner för att lugna ner mig. Trots att det känns väldigt mycket bättre att ha honom här så kan jag ändå inte hålla tillbaka tårarna. Jag tänker på alla saker som kan ha hänt henne. Hon kan ha blivit lurad in i en bil, som nu är på väg till en gammal fabrik där hon kommer bli inlåst. Eller så- Nej. Sluta. Jag skakar på huvudet för att få bort de hemska tankarna. Förhoppningsvis hittade hon en taxi som är på väg hem med henne. Men varför ringer hon inte och säger det då? Jag hoppar till när min mobil börjar ringa. Jag skriker till och svarar så fort som möjligt. 

"Where are you?" skriker jag i luren. 

"I'm outside Noel's apartment. Please come and get me before he sees me." Jag känner en stor lättnad i bröstet när jag hör hennes röst. 

"Why are you there? Get away from there before he sees you." säger jag med en sträng och bestämt röst. Jag vill inte låta arg, men Kate brukar alltid ta sådana dåliga beslut när hon är ledsen. 

"I don't know where he lives."

"Just follow the street you came from down until you come to a big red house on the left and a yellow on the right." Jag ser ut från fönstret och tittar noga efter ett rött hus som då ska vara på min sida av vägen. Än så länge ser jag inte ens en skymt av ens ett hus. 

"Are you sure we're on the right street? We just passed a park." säger jag i hopp om att hon ska få en bild om vart vi är. Det är tyst på andra sidan luren. "Kate? KATE?" Jag höjer rösten mer och mer. 

"What? I'm trying to think here." säger hon irriterat. Jag kan inte hjälpa att skratta. Det är lite lustigt hur hon kan vara i knipa och jag så orolig, och ändå få mig på bättre humör. 

"Wait." skriker jag plötsligt och slår till Harry på armen. Han tvärstannar bilen så jag åker fram i mitt säte och sedan smäller bak min rygg i sätet igen. "I think we're here." säger jag när jag ser ett rött hur på min sida av vägen och ett gult hus på andra sidan. 

"You don't have to hit me." klagar Harry och gnider över området jag slog honom på. 

"Hush up." väser jag och återgår till samtalet med Kate. "Where are we going now?" 

"Okay, we'll be there in just a few seconds." Jag väntar inte på ett svar utan lägger på. "Turn right over there." säger jag till Harry och pekar åt höger på korsningen som närmar sig. Harry gör som jag säger och jag skärper blicken framåt. Där ser jag henne stå. Hon vinkar med hela armen. 

"There she is." utbrister jag och spänner loss bältet och gör mig redo att springa ut till henne. Harry stannar av bilen och jag öppnar fort dörren och springer de sista metrarna innan jag nästan hoppar på henne av lycka. 

"I'm so glad I found you." säger jag med ansiktet i hennes nacke. Hon kramar om mig hårt tillbaka. 

"I'm sorry for all this." mumlar hon med gråten i halsen. Jag släpper taget om henne och ser på hennes ansikte efter märken. Jag finner ett. Hennes kind är röd. 

"Did he hit you?" Jag drar med fingrarna försiktigt över hennes kind. 

"It's alright." säger hon och försöker få mig att släppa det. Men aldrig i livet. 

"Go and wait in the car with Harry." säger jag skarpt innan jag går raka vägen till trappuppgången. Jag vänder mig bakåt och ser hur Kate kliver in i bilen, jag fångar upp Harrys blick. Den är mörk. Arg. Han gillar nog inte idén att jag går in dit själv efter att Noel redan slagit en annan tjej, varför skulle han inte kunna göra det på mig också? Tanken skrämmer mig inte. Inte ens nästan. Jag är alldeles för arg att han ens vågade göra så mot min bästa vän. Jag läser på alla dörrar på den första våningen. På dörren står det flera olika efternamn men inte Noels. Jag springer upp en trappa. Det är knappt att mina ben orkar men när jag sedan ser en vit lapp just ovanför brevinkastet med texten "Daugherty", vilket är Noel efternamn, så får jag plötsligt mer styrka i kroppen då jag bankar på dörren.

Jag hör fotsteg närma sig. Dörren låses upp och sedan står Noel där framför mig med ett vinglas i handen och endast klädd i en svart morgonrock. 

"Oh, Ana, what a pleasure to see you again." säger han.

"Don't fucking play this game right now. How could you do that to Kate?" väser jag. 

"Do what?" Han tar en ytterst liten klunk från hans vinglas. 

"You fucking hit her." Alla mina svordomar kommer bara för att jag är riktigt förbannad. Noel är en lärare, Kate är hans elev, hur i helvete vågar han slå henne? 

"I did that in defence. She was trying to hit me too." säger han lugnt och sansat. 

"But she's a girl. And I can't see any bruises in your face." säger jag argt. "How could you do that to her?"
"She was being a bitch." skrattar han och dricker en klunk vin. 

"Don't call her that." säger jag mellan sammanpressande tänder. Hur kan han tycka det här är roligt? Han har slagit en minderårig och dessutom en av hans elever. Hur kan han skratta? Hur kan han knappt bry sig?

"She was boring anyways. She never really made me that happy." säger han och rycker på axlarna. "You on the other hand seem like a great girl to have a little fun with." Han höjer handen på väg mot min kind men jag slår hårt bort den och det snärtar till. 

"So rough." säger han och försöker sig på sitt charmigaste leende. "I like it." Han greppar tag i min hand och släpper inte taget trots att jag rycker och drar allt vad jag kan. 

"Don't touch me." Jag var inte ett dugg rädd innan men nu hör man på min röst hur rädslan byggs upp. Han drar mig mot honom. Jag hinner höja min fria hand för att ta emot mig mot hans bröst. Jag vill inte verka vek inför honom, han ska inte få det så lätt. Jag spänner blicken på honom. 

"Don't ever come near me or Kate, never ever again." Jag rycker åt mig min hand som han hållit i ett bra tag nu, och så pass hårt att den börjat bli röd. Jag drar med fingrarna över min handled. Den gör ont nu i efterhand. 

"What if I don't want to stay away from you?" Han flinar. Det är så typiskt alla killar, att flina för att se så extremt tuff ut. Men nej. Noel ser inte ut som något annat än en psykopat. 

"What if I want to get dirty with you?" Han flyttar sig närmre igen efter att jag tidigare ökat avståndet. Han tar tag om båda mina armar och jag stretar emot allt vad jag kan, men hans grepp är hårt och väldigt svårt att ta sig loss från. 

"Ana?" Jag hör Harry skrika mitt namn från våningen under oss. Jag vill så gärna skrika tillbaka. Men gör jag det riskerar jag säkert att bli indragen till hans lägenhet och aldrig komma ut igen. Dörren till hans lägenhet är fortfarande öppen, om bara Harry kunde springa upp för trappan så skulle han se mig direkt. 

"Oh, is that the boyfriend?" Noel höjer ögonbrynet och flinet är kvar på hans läppar. 

"He's not my boyfriend." säger jag. För det är han väl inte, eller? I så fall skulle väl det kommit upp? Men eftersom varken jag eller Harry har pratat om det så nej, han är inte min pojkvän. 

"Good. Then he won't mind if you follow me inside." säger Noel och börjar dra in mig till lägenheten. Och det är så jag skriker. Jag skriker allt vad jag kan på hjälp.

"HARRY." 

Jag hinner inte svara innan Noel håller för min mun med hans hand. Jag skriker men det kommer inte ut ett så pass högt ljud som Harry skulle höra. Det enda jag kan hoppas på nu är att Harry skulle hört att mitt skrik kom från våningen ovanför.

"Scream again and it will not end good for you." viskar Noel med sin mun väldigt nära mitt öra. Jag kommer på en annan idé, även om jag riskerar mycket så är det mitt enda val. Jag vill så gärna bort från honom. Jag vill ha Harry här. Jag stampar därför hårt, och flera gånger, med fötterna i marken. Jag hör hur någon springer upp för trappan. Gud, må det vara Harry. Noel hinner just och pass stänga dörren till hans lägenhet, med fortfarande en hand över min mun. Men en fot hindrar dörren från att stängas och i nästa sekund blir Noel kastad på marken men Harry över. Harry sitter på knä med benen på vardera sida om hans kropp. Han slår till Noel med knytnäven på hans vänstra kind. Och sedan på den högra. Det har redan börjat komma blod på golvet från Noels näsa. 

"Harry." skriker jag alldeles förtvivlat och börjar dra i Harrys arm. Jag klarar inte av att se folk slåss, det är nog det värsta jag vet. Och även om Noel må vara en riktig psykopat, så tål jag inte att se honom bli så brutalt behandlad.

Harry kliver av honom och torkar av sina blodiga knogar på tröjan. Noel reser sig från golvet. Han verkar inte ge upp i första taget. 

"Hm." säker Noel och drar med fingrarna under hans näsa. "Good job, kid." Han börjar sedan skratta, ett tillgjort skratt och klappar händerna några gånger. "But do you really thought this would make me wanna stay away from her?" 

Harry ställer sig beskyddande framför mig och visar med armen att jag ska stanna där bakom honom. Jag står så nära att jag är rädd att putta omkull honom. Jag kramar om materialet på hans linne med mina knytnävar för att hålla mig uppe. Mina ben känns alldeles skakiga. 

"Don't you dare touching her or even talking to her again." väser Harry med spänd käke. 

"Or else?" Noel tror detta är ett spel. Om jag vore honom skulle jag nog backa undan lite. För jag vet hur arg Harry kan bli, och speciellt när det handlar om mig, det har jag ju sett sedan festen då Mark nästan fick sin näsa bruten. 

"Or else I will... I will... kill you." ryter Harry till och jag känner att så långt behöver vi inte gå här. Jag rycker lite i hans tröja. 

"What?" frågar han irriterat och ser snabbt på mig. 

"Can we leave?" 

Harry ser nog hur skräckslagen jag är, och nickar därför men visar ett tecken att jag ska inte röra mig ur fläcken. Han går fram några steg, mot Noel, som själv bara står och flinar. Han lutar sig mot hans öra, viskar något, innan han vänder sig om mot mig, tar mig i handen och drar mig ut från hans lägenhet. Dörren smälls igen, och Harry drar direkt in mig i hans famn. Han håller en beskyddande arm runtom min rygg och den andra runt min nacke. Det är det här jag tycker om med honom. Hur han är så beskyddande. Det får mig att inse hur fin människa han är, både på utsiden och även insiden, även om det krävs vissa saker för att han ska visa det. Han är som ett mörkt paradis.

"What were you thinking?" säger han allvarligt med ansiktet mot mitt hår.

"He hit her." snyfter jag mot hans bröst. 

"That's the reason you shouldn't talk to him. Did he hurt you?" 

"Leave it, Harry." säger jag och avslutar kramen och börjar gå mot trappan. Men Harry tar tag i min hand. 

"I said, did he hurt you?" Hans röst är allvarlig och likaså hans blick. Jag suckar, och håller sedan upp min hand mot honom. Han tar försiktigt tag runt min röda handled som blivit blå på vissa ställen. 

"That little prick." säger han och hans käke har börjat spännas igen. 

"It's okay Harry. Leave it." säger jag lugnande. Jag vill inte få honom ännu argare än vad han redan är. 

"He fucking hurt you. How do you think I can just leave it?" väser han. Även om han inte menar det så får han det att verka som om det är mig han är arg på. 

"You just have to trust me that I'm fine. Do you trust me?" 

Han tar ett djupt andetag och suckar i utandningen. "I trust you." 

 

Vi går tillbaka till bilen, och hela bilresan hem är under tystnad. Även om jag sitter i baksätet med Kate så säger vi inget. Det är inte förrän vi är hemma som Kate tackar Harry för hjälpen, och skjutsen också för den delen. Kate springer in till lägenheten och lämnar mig ensam i bilen med honom. Jag klättrar fram till honom, och blir lite förvånad när jag sätter mig i hans knä istället för sätet bredvid. Jag lägger armarna runt om hans nacke och ler. 

"I thought you were mad at me." säger han lite lättat.

"Why did you think that?" frågar jag och lägger huvudet på sned. 

"I just got that feeling."
"Well, I'm not mad at you. I'm actually really, really happy with you. The fact that you followed me to get Kate, and then saved me from Noel is just amazing. Thank you Harry." Jag är så nära att säga det. Men jag vågar inte. Jag är rädd att allt ska bli fel.

"I'd do anything for you, and I want to you know that."
"I know that now." säger jag och fnissar. 

Harry slickar sig om läpparna lite försiktigt och sedan sväljer han ner en liten klump som bildats i hans hals. 

"Ana...?" säger han tyst som en fråga. 

"Hm?" svarar jag och lägger huvudet på sned. Det verkar som om han är rädd för det han ska säga. Har får liksom inte fram något ljud även om han öppnar munnen lite då och då för att börja säga något. Men så fort hans mun öppnas så stängs det igen. 

"Harry?" Han möter min blick. Han ser mig rakt in i ögonen på samma sätt som jag gör det på honom. Hans gröna, vackra ögon som jag skulle kunna se in i varje dag. Så klara och fina. Så... underbara precis som han.

"Ana, will you be my girlfriend?"

Hans fråga träffar mig rakt i hjärtat. Det kittlar till i min mage. Hans röst låter så rädd, rädd att jag inte ska svara ja. Det förvånar mig hur han ens kan tro att jag skulle svara något annat. Mina mungipor åker uppåt. Han vill verkligen att jag ska bli hans flickvän. Han som inte höll på med förhållanden. Det är det som gör mig så himla glad att han, just med mig, har ändrat sig. 

"Yes." säger jag i en utandning. "Yes, yes, yes." upprepar jag, innan jag anfaller honom med tusentals kyssar på hans mjuka läppar. Jag begraver sedan mitt ansikte i hans nacke och kramar om honom runt hans midja. Jag kan knappt fatta det själv. Från och med ikväll så är han min på riktigt.

---

Jag kände att det var dags nu ;) 

JagPrevious: "Her name is Ana. Annabelle Benson. She's the girl who interviewed us at the hotel a couple of weeks ago." säger jag och det där leendet är kvar fortfarande. Jag ser hur killarna byter blickar med varandra, fullt allvarliga, vilket skrämmer mig lite. Hallå? Är det inte tid för att säga något tillbaka nu?

Plötsligt brister alla ut i glädjetjut och de klappar till mig på axeln. 

"Damn Harry, I really didn't thought you and her would end up together." säger Louis glatt. 

"We're not together though." fyller jag snabbt i. För det är vi inte va? 

"But you like her, don't you?" Louis flinar och han väntar bara på att jag ska erkänna. 

"Yes, I like her. Very much, actually."

---

 

 

Jag kommer hem från jobbet då klockan slagit sju. Jag jobbade som sagt sent idag och därför känns det extra skönt att vara hemma. Lägenheten finner jag dock tom då jag kommer innanför dörren. Kate måste nog vara hos Noel, tänker jag medan jag hänger av mig min jacka och mina skor. Då kan jag väl lika gärna säga att Harry får komma till mig, jag känner inte så stor lust av att gå ut i detta väder en gång till. Vädret idag var verkligen inte lika bra som gårdagen. Idag är det det typiska vädret för Storbritannien - regn. Jag går direkt in till badrummet och tar ner en handduk från en krok på väggen. Jag rufsar till mitt hår lite eftersom det hunnit bli blött även om jag bara behövde gå från busshållplatsen och hem. Mina fötter är stenfrusna och det är även hela min kropp. Fötterna är dock värst och jag nästan rusar till mitt sovrum och tar på mig ett par yllesockar som min farmor stickat åt mig för rätt så många år sedan. Men mina fötter har inte växt så dom passar helt utmärkt fortfarande. Min klänning har även den hunnit bli blöt så jag kliver ur den och drar på mig en nästan alldeles för stor tjocktröja. Byxor skippar jag, tröjan täcker ändå mesta delen av mina underkläder. Jag går sedan till köket och sätter igång vattenkokaren för att göra te. Inget går upp mot en soffkväll när det regnar med en tekopp och en bra film eller serie. Medans vattnet värms upp går jag till vardagsrummet för att hitta en bra film som jag skulle kunna avrunda kvällen med. Jag är just påväg att sätta mig på golvet framför vår enorma filmhylla, där det dock endast finns filmer jag sett tusen gånger om, vilket är anledningen till att jag och Kate nu mera bara hyr filmer, men dörrklockan ringer och det stoppar mig från att ens hinna sätta mig. Jag går fram till dörren, låser upp den, eftersom jag avskyr att vara ensam hemma med dörren olåst, och när jag sedan har öppnat den står den person jag mest av allt hade hoppats på skulle vara där.

"I brought a movie, some candy and I was hoping you'd be my cuddling partner because I'm freezing like hell." säger han och jag fnissar. 

"I would love to. Come in." Jag stiger åt sidan och Harry kommer in. Han passerar mig utan att ens kolla på mig, pussa mig eller krama mig. Jag blir lite... ledsen kanske är att ta i, men upprörd när han inte ens ser på mig. Är det över med allt pussande nu efter gårdagen? Är det bara vänner som gäller nu? Jag blir faktiskt väldigt upprörd av tanken. Jag vet hur Harry fungerar. Han kan bli överdrivet arg för minsta lilla händelse. Han kan vara överbeskyddande mest hela tiden och även om han försöker stå emot så är det nästan omöjligt för honom att inte le det där löjliga men samtidigt gulliga leendet när han pratar om något han tycker om. Jag står och granskar honom från topp till tå då han tar av sig sin jacka och hänger den på kroken. Har sparkar sedan av sig skorna och ställer som fint bredvid alla andra utav mina och Kates tiotals skor. Han vänder sig sedan om mot mig, jag bara tittar på honom förvånat varför han inte gjort något än. Varför han inte sagt något. Varför han inte visat ett tecken att han faktiskt... tycker om mig. 

"Stop biting your lip." mumlar han och går närmre. Jag hade inte ens märkt att min läpp hamnat mellan mina tänder och jag släpper taget om den. Han kommer ännu lite närmre, lägger händerna försiktigt på mina höfter. Hans rörelser och kroppsspråk är så långsamt och försiktigt så jag känner mig faktiskt väldigt lugn även om hans blick är mörk och full av lust. Hans händer börjar röra sig från mina höfter, till min svank innan de åker ännu lite längre ner och läggs försiktigt över min rumpa. Hans kalla händer får mig att vilja hoppa till, det blir dessutom värre när jag, dum som jag är, inte tänkte på att han skulle komma och tog därför inte på mig några byxor. Men jag vill inte bryta den allvarliga stämningen som är så... het... så jag försöker att stå ut med kyla från hans stora händer.

"You're not wearing any pants." fnissar han sött och stryker hans näsa från mitt öra och mot min egen näsa. Han ser rakt in i mina ögon och ler, det där löjliga flinet som jag nämnde bara för en liten stund sedan. Jag kan inte stå emot att le heller. 

"I didn't thought you'd show up. I've made tea if you want some." mumlar jag med mina läppar ytterst nära hans. Hur mycket jag än vill känna hans läppar mot mina så känns det fortfarande fel att avbryta den heta stämningen mellan oss. Jag vet hur båda vill så gärna luta sig fram den sista biten. Mina händer flyttar jag upp till hans hår. Jag drar med fingrarna genom luggen, jag drar den bakåt för att få bort de lockar som fallit i ansiktet på honom. Jag drar sedan ner händerna vidare på vardera av hans axlar. Han bär bara ett linne så några utav hans hundratals tatueringar syns. Jag drar med fingrarna över vardera axel, över tatueringen som föreställer ett G och den på andra axeln som föreställer ett A. Jag ser på hans bröst. Tatueringar döljer sig överallt. Jag skymtar två vackra fåglar, jag ser endast näbben på dom, men jag kan ändå se att de är vackra. Mina händer åka längre ner, över hans armar, jag klämmer till på hans muskler och ser på hans vänstra arm som är fylld av tatueringar som bara förvirrar mig. Det är allt möjligt på hans muskulösa arm. Något jag inte har någon aning om vad det betyder men jag är säker på att varenda en har en historia bakom sig, och betyder mycket för honom. Jag lägger sedan armarna runtom hans midja och kramar om honom, med mitt ansikte hårt mot hans bröst. 

"Thank you." viskar jag. Han verkar en aning förvånad eftersom han inte svarar mig utan bara kramar om mig hårt tillbaka. 

"For what?"

"For coming here." mumlar jag.

"What, you thought I wouldn't show up?" Han försöker se ner på mig men jag kramar om hon om ännu hårdare så det gör det svårt för honom att få en skymt av mitt ansikte som är hårt pressat mot materialet på hans svarta linne. "Please don't tell me you're still afraid I will leave you just because we had sex?" 

Jag vill inte erkänna det för honom även om så är sanningen. Jag är fortfarande inte helt övertygad om han fortfarande ser på mig på samma sätt nu eller kommer behandla mig lika. Jag är rädd att vår påbörjade vänskap kommer stanna där den är nu. 

"Oh, honey..." suckar han och drar mig närmare även om jag trodde det skulle vara omöjligt. "I have no idea what this is and I have no idea what you're doing to me. But you're lika a drug and I'm addicted. I already told you that I will never let you go until you say so."

Jag tar ett djupt andetag och drar in hans doft som jag aldrig kan få nog av. "I don't want you to let me go. Only if you don't hurt me." 

Han skopar om mitt ansikte och håller ett bestämt grepp så det är omöjligt för mig att titta någonstans än i hans vackra, gröna diamanter till ögon. 

"I promise you I will never hurt you." Han säger det med en sådan självklarhet att jag kan inte göra något annat än att tro på honom. Jag kan inte ens tänka mig han av alla människor att såra mig, han gillar mig alldeles för mycket för det. "If you don't mind, I'd really like to kiss you now." säger han och fnissar efter en stunds tystnad mellan oss där vi bara sett in i varandras ögon som bara brinner av lust och känsla. 

"I won't stop you." viskar jag. Och i nästa sekund lutar han sig ner och jag får än en gång känna smaken av hans läppar. Det är som om för varje kyss vi delar så blir den mer och mer betydelsefull för varje gång. Tidigare var det så påtvingat, där endast han försökte och det kändes inte alls kärleksfullt. Men nu när jag faktiskt kysser honom tillbaka, sluter ögonen och drömmer mig bort, så känns det helt magiskt varje gång. 

Jag avslutar kyssen och ler. Så fort han öppnat hans ögon ler han också.

"Let's go and watch the movie, okay?" frågar jag, med mitt ansikte fortfarande mellan hans händer. Han stryker tummen försiktigt över min kind, 

"Okay.", pussar mig snabbt på munnen och leder mig genom mitt egna hem till soffan. Jag sätter mig ner, han tar en filt och lindar om den i den och försvinner sedan bort mot köket. Jag undrar vad han ska göra. Och vad det än är så slår jag vad om att det är något jag borde göra istället, det är ju faktiskt han som är gäst. Det dröjer inte länge förrän Harry kommer tillbaka, han har gjort i ordning två tekoppar och en skål fullproppad med alla möjliga sorters godis. Jag ler bara av tanken när jag inser att han gör verkligen allt detta för mig. Det uppskattar jag enda in i själen. Han sätter sig i soffan tätt intill mig, jag lyfter upp filten och lägger den sedan över han också. det är stor nog så det räcker till oss båda. Har han redan hunnit fixa igång filmen och jag trycker på play med tvkontrollen innan jag lutar mig tillbaka mot honom.Vi har våra ben uppe på bordet framför soffan, jag ligger mer vänd mot honom och vilar ena min hand på hans bröst.

"Your shirt is wet." mumlar jag när jag känner hur fuktigt materialet på hans linne är. 

"Do you mind if I take it off?" säger han och flinar lite. Jag fnissar och skakar på huvudet, och i nästa sekund är hans linne av hans solbrända kropp. Han lutar sig tillbaka igen, lägger armen runt om mig och jag lutar mig än en gång mot honom med handen på hans tonade mage. En till tatuering is showing. En stor fjäril på mitt på hans mage. Det förvånar mig att jag inte la märke till den igår. Även om filmen redan har börjat så är jag nog mer intresserad av Harry än filmen. Jag drar försiktigt med naglarna omkring på hans bara överkropp. Jag låtsas att jag färlägger fjärilen och drar längst kanterna på den. Jag vet inte hur länge filmen har gått, men jag har inte tittat på tvskärmen en enda gång. Harry fångar min uppmärksamhet nästan allt för lätt.

"Aren't you gonna watch the movie?" frågar han plötsligt och ser ner på mig med ett sött leende. Fan också. Han kom på mig.

Jag svarar honom inte men fnittrar och flyttar blicken från honom till tvn. Jag har sett The Notebook förut, Allie och Noah har ett otroligt konstigt men på så vis vackert förhållande. Filmen har ett fint budskap och en fin handling. 

 

Halva filmen har gått och trots att jag ligger i famnen på Harry och trots att en varm filt ligger över mig så har jag inte helt och hållet fått tillbaka värmen. Jag vill inte klaga, för jag tycker själv inte om när folk gör det, men nu vill jag inte frysa längre. 

"Harry, I'm cold." muttrar jag. 

"Me too." suckar han och kramar om mig med armen som redan ligger runt om mig. "I know something that can make us warm." Hans kända flin är på plats. 

"Oh yeah? And what is that?" frågar jag och låtsas inte ha någon aning om vad han pratar om. 

"Drink more tea." säger han plötsligt, och jag brister ut i ett högs skrattanfall så jag rullar omkring på soffan och tar mig om magen. 

"You're such an idiot." får jag fram mellan skratten. "I know what you really mean." säger jag sedan och försöker lugna ner mig lite. 

"I don't think it's good for you to have sex two days in a row. Then you won't be able to walk tomorrow." säger han beskyddande. Jag är fortfarande lite ny med 'sex' och det känns fortfarande väldigt nervöst och konstigt att tänka att vi kommer förmodligen ha den igen någon gång. Men jag vet inte om jag är redo än för en till gång. Jag väntar gärna. För helt ärligt, sex är överskattat. Jag hade alltid byggt upp en bild så som jag trodde det skulle vara. Men jag tror att man måste ha sex med sin livs kärlek för att få det så bra som möjligt. Och Harry är inte min livs kärlek. Inte än i alla fall. 

"What time is it?" frågar jag och gäspar. 

"Late. You should go to sleep, you're working tomorrow." säger han. Jag suckar bara av att tänka på att jag måste spendera ännu en dag på mitt jobb. Förut älskade jag mitt jobb men nu börjar det bli jobbigt. Jag, Matt och Ben åker aldrig ut på intervjuer längre och det var ju intervjuerna som var det roligaste med mitt jobb. Det enda jag gör nu är att sitta vid mitt skrivbord och renskriva intervjuer som inte ens jag varit med på, redigera bilder och åka på korta turer till en studio för att fota några snabba bilder på folk som inte ens är kändisar, utan modeller till tidningen. Men handen som är på hans mage så trycker jag mig upp från soffan. Jag går till badrummet, gör den vanliga kvällsrutinen som består av tandborstning, hårflätning, sminkborttagning och toalettbesök. Jag byter om till min pyjamas, och går sedan mot vardagsrummet och sedan vidare till mitt rum. Jag stannar just precis vid dörren och vänder mig om mot soffan där Harry sitter kvar. Han ser på mig med förvånande ögon. 

"Do you want me to come and say goodnight to you in bed?" frågar han. 

Jag biter mig i insidan av läppen för att inte göra det lika lätt för honom att se det. Jag suckar lite inombords så att han inte hör. "I was hoping you'd stay here over the night." mumlar jag och bryter vår ögonkontakt och ser ner i golvet. Allt kyssande, mysande och sovande tillsammans kanske visst är över, precis som jag hade trott. Jag kan inte hjälpa att faktiskt bli lite upprörd över det hela. Jag som verkligen har börjat gilla honom. Kanske så pass mycket att jag skulle inte ha något emot att ha honom här hela tiden. 

"I was hoping for you to say that." säger han plötsligt och när jag ser upp på honom så ler han stort, vilket leder till att ett leende placeras på mina läppar. 

"Come on then." säger jag och vinkar hit honom. 
"I'll be right there with you. Don't fall asleep." säger han och joggar snabbt iväg till badrummet. Jag antar att han ska också göra sig redo för sängen, så jag kryper ner på den sidan jag låg på senaste gången vi delade på min säng, och andas tungt ut. Jaha. Jag hade kanske fel. Jag betyder fortfarande lika mycket för honom och han talade verkligen sanning då han sa att han aldrig ska lämna mig. Frågan är bara om han aldrig kommer lämna mig som vän, eller som... jag vet inte... älskare? Jag vet inte vad det är jag och Harry har. Man kysser inte sin vän och man har verkligen inte sex med något utan att vara mer än bara vänner. Men jag vågar inte heller fråga honom. Han har ju själv sagt att förhållanden är överskattade och föredrar att låta bli dom. Synd bara att jag tänker helt annars. Förhållanden är ju det bästa som finns här i livet.

Harry kommer efter några minuter tillbaka till mitt rum. Han drar av sig sina kläder så han bara har på sig svarta Calvin Klein kalsonger på sig. Han kryper sedan ner under täcket och lägger sig vänd mot mig, på samma sätt som jag ligger vänd mot honom. Han dofter tandkräm ur munnen, utöver det så har han fortfarande samma, underbara doft som är en blandning mellan mint och något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men gott luktar han i alla fall. Han ligger bara och ler mot mig. Jag undrar hur många gånger per dag det där leendet inte syns. För jag ser det i princip hela tiden jag ser på honom. 

"You wanna play a game?" säger han lite busigt. 

Jag fnissar, "Which one?"
"Truth or dare." 

"Um, sure. You start." säger jag efter att jag tekat lite. Vem vet vad den här unge mannan kan få för sig att fråga eller göra. 

"Okay, truth or dare?" 

"Truth." säger jag. 

"What did you though during the sex last night?" Hans fråga får mig att hoppa till lite. Harry verkar då inte känna att det är pinsamt att prata om hans sexliv och i detta fall även mitt.

"I though that it was... g-great." stammar jag fram. 

"Do you wanna do it again sometime?"
"Hey, it's my turn." säger jag och puttar till honom lekfullt på armen. "Truth or dare."
"Dare." 

Jag tänker efter ett tag. "Hmm... okay, lick your elbo-" Jag hinner inte säga klart meningen innan min telefon som ligger på bordet bredvid min säng börjar ringa. Jag rynkar pannan. Vem vill något mig den här tiden på dygnet? Jag sträcker mig över Harry för att nå min vibrerande mobil. Displayen visar en gammal bild på mig och Kate som får mig att skratta varje gång jag ser den. Men när jag inser att det faktiskt är Kate som ringer, så vet jag att något står fel till. 

"Oh no." säger jag tyst för mig själv och svarar fort. Jag ser hur Harry tittar frågande och orolig på mig. 

"Hello? Kate? Are you okay?"
Jag hör en massa snyftande och gråt i luren. 

"Please come and pick me up." I bakgrunden hör jag hur en bil kör i en vattenpöl. Hon är utomhus. 

"What happened?" frågar jag oroligt och sätter mig upp i sängen. Harry följer mina rörelser och gör samma sak samtidig som han lägger en lugnande arm runt min midja. Jag bryr mig inte om honom just nu och gör därför ingenting tillbaka. Men jag är så orolig för Kate. 

"He kicked me out. Literally." säger hon med en lugn röst.

"Noel?" utbrister jag och skriker nästan. 

"Yes." skriker Kate, och i nästa sekund är hon i tårar igen. Jag reser mig snabbt från sängen och går ut från mitt rum mot hallen.

"Where are you, Kate? I'll come and get you." fråga jag oroligt samtidigt som jag går med skakiga ben mot mina skor som står där i hallen. Jag hör Harrys fotsteg efter mig, jag ser inte på honom men hör att han står där. Jag lyssnar på Kate's vägbeskrivning samtidigt som jag tar på mig min jacka. 

"Okay. I'll be there in a few minutes." säger jag innan jag lägger på. 

"What the hell is happening?" frågar Harry när jag lagt ner mobilen i fickan. 

"Kate's need a ride home. Her 'boyfriend' kicked her out. Now she's all alone outside in this weather." säger jag och jag känner en stor klump i halsen. Jag hatar att veta att Kate inte mår bra. Det får mig själv att må dåligt. 

"Do you want me to come with you?" Harry kliar sig i nacken och hans fråga låter så orolig. Som om han är rädd att jag inte vill att han ska följa med. Men ska jag vara ärlig så hade jag hoppats på att han skulle fråga. Jag skulle verkligen behöva honom just nu. 

"Yes, please." säger jag lättat. "Go and get dressed, hurry." Jag ser hur Harry försvinner till mitt rum igen, och när han kommer ut, fem sekunder senare, hoppar han i sina byxor och drar snabbt linnet över hans snygga överkropp. Han springer mot mig i hallen, tar snabbt på sig sina skor och jacka, innan han tar mig i handen och nästan drar mig ut från lägenheten. 

"We can take my car." säger han medan vi springer ner för dr två trapporna som känns som de längsta trapporna jag någonsin gått i. Vi kommer ut i mörkret. Regnet vräker ner. Harrys bil står parkerad inte en så lång bit bort. Hand i hand springer vi mot hans bil och vi hoppar snabbt in i den. Harry i förarsätet och jag bredvid. Jag ger honom vägbeskrivningen som inte är allt för svår att förstå. Sedan börjar han köra, han trycker hårt på gaspedalen och huvudet rycks bakåt. Jag tror att Harry märker hur räd jag är, och vill då hjälpa till så gott som det går. Det uppskattar jag. Jag tittar ut genom fönstret. Stackars Kate. Där ute någonstans är hon, sittandes ute i detta hemska väder gråtandes. Det gör ont i hjärtat av att veta att det gör ont i hennes. Kate är van att bli dumpad med inte på det här viset. Och trots att det är sent och jag måste upp och jobba om bara några timmar, så skulle jag inte låta henne hitta tillbaka hem för något i värden. Så gör man inte mot sin bästa vän. Och allt jag önskar just nu är att finna henne oskadd. För jag lovar, om jag finner henne skadad, så ska Noel minsann inte komma undan så lätt. Ingen rör min Kate mer än tillräckligt. Ingen. 

---

Kommentera.

Previous: "I don't want to leave you now."

Han rycker till, "You're not leaving. You can stay here over the night if you want to."

"It's not that. I don't want to leave you tomorrow and knowing you'll bring home a new girl." suckar jag igen. 

Harry ser sårat på mig och rynkar ögonbrynen. "I can't believe you actually think I'd do that to you."
"Well, would you?"
"Ofcourse not." säger han som om det inte vore uppenbart. "I like you too much to let you go."

Jag ler mitt lyckligaste leende och skjuter fram mitt ansikte och kysser honom på läpparna lite snabbt. Även han ler. Ett leende av lycka. Och det som glädjer mig mest är att jag är helt säker på att det är jag som är anledningen till leendet. 

---

 

 

När jag vaknar upp nästa morgon är min säng tom. Fan också. Jag som verkligen hade hoppats på att vakna upp med Ana i min famn. Då skulle jag kunna andas in hennes ljuvliga doft i nacken på henne, kyssa hennes mjuka hud och bara berätta för henne hur mycket hon faktiskt betyder för mig. Om det bara vore så enkelt för mig att få fram mina känslor i ord. Då skulle hon kanske inte vara lika rädd för mig som jag är helt säker på att hon är ibland. Jag blir faktiskt lite orolig att hon har lämnat mig. Kanske insåg hon att gårdagen inte kändes rätt och nu har hon lämnat mig för alltid. Inte för att jag tror Ana skulle göra något sådant. Jag lyfter bort täcket och kliver ut min stora säng. Jag är fortfarande helt naken eftersom jag aldrig riktigt fik tid att byta om eller duscha igårkväll. Jag tar fram ett par kalsonger från min byrålåda och tar på mig dom innan jag går ut i köket där jag lyckligtvis hittar min fina Ana bredvid spisen. Jag går fram bakom henne, lägger mina händer på hennes höfter och kysser henne i nacken. 

"Goodmorning beautiful." mumlar jag mot hennes hut och hon vänder sig snabbt om. Hon håller i en stekspade i ena handen men med sin fria hand drar hon fingrarna genom min säkert katastrofala lugg. 

"Goodmorning. I'm making breakfast. Do you want some?" frågar hon och fnissar lite. Jag slår vad om att minnen från gårdagen ploppar upp i hennes huvud så fort hon ser mig. 

"Sure, thanks." Jag sätter mig vid bordet och lutar mig tillbaka medan jag ser på den vackra, oskyldiga flickan som vänder på äggen och kokar kaffet. Jag ser att hon tagit på sig sina bikinitrosor som ger hennes rumpa en perfekt glimt och form. Hon har tagit på sig en utav mina tröjor, en vit v-ringad tshirt som är alldeles för stor för hennes lilla kropp. Jag får ett flin på mina läppar. 

"You look good in my clothes." mumlar jag. Ana vänder sig generat om och ser på mig. Hennes ögon glittrar och hennes kinder är rosigt röda som alltid, lite mer nu dock då hon är så generad av sig. 

"I hope you don't bother I borrowed it." säger hon samtidigt som hon lägger det sista färdigstekta äggen på en tallrik och ställer den sedan på det redan dukade matbordet. 

"You really didn't have to doo all this." säger jag men kan inte motstå från att le hur sött hon har gjort allt i ordning. På bordet står det bacon, två stekta ägg, ett juiceglas till oss var, färska bär och sist men inte minst två nybakade bröd. 

"Have you been out buying all these things?" frågar jag nästan lite argt, jag vill helst inte att hon ska gå ut själv. Nu då folk mest troligt vet vem hon är så är det inte säkert för henne. Det vet jag att det inte är, men jag väljer att inte säga det till henne, det sista jag vill är att hon ska lämna mig för att hon är rädd. 

"Yeah, there's a store like a hundred meters from here." säger hon. 

"You could've woken me." muttrar jag och suckar.

Hon fnissar. Det där underbara och gulliga skrattet hon har som jag så gärna vill hör dag ut och dag in. "Just eat your breakfast, please." säger hon och lastar upp lite mat på min tallrik. Jag sätter genast igång att äta. Jag tar några tuggor från vardera sak som ligger på min tallrik och om det är något Ana är bra på som jag inte visste är att laga mat. Det smakar gudomligt. Det glädjer mig också att hon också äter. Hon är inte en utav de tjejerna som oroar sig att gå upp i vikt. Visst, Ana är liten men så är hennes kroppsbyggnad. Men jag skulle inte kalla henne pinnsmal, vilket jag är glad för att inte kunna, jag gillar inte när tjejer ser ut som ett levande skelett. 

"You're an amazing cook." säger jag.

"Thanks, it's my mum who has taught me." mumlar hon fram med mat fulla munnen. Jag skrattar åt henne. Min söta Ana. Jag som trodde hon skulle ha bättre bordsskick än detta.

Jag skakar på huvudet och skrattar, "And you're supposed to come from a rich family." 

"And what do you mean with that?" Hon rynkar ögonbrynen. 

"You're eating like a...-" 

"Don't say it." varnar hon. 
"Pig." 

Hon tappar hakan. Förvånad att jag kunde säga något sådant till henne. Men vadå, det var ju sant? Hon pratar med mat i munnen och armbågarna på bordet har hon också. 

"Well you should be happy." säger hon malligt. "I only eat like this infront of people I feel comfortable with." 

"Do you feel comfortable with me?" säger jag och lyckan i min röst är inte svår att missa. Det är nästan det enda jag önskar just nu. Att hon ska känna sig trygg och säker när hon är med mig. Och veta att hon är perfekt i alla lägen.

"Mhm." svarar hon kort och snabbt, och fortsätter trycka in tuggor med mat i hennes mun. 
"This is actually the first time I'm eating breakfast like this with a girl." säger jag. Hon tittar försiktigt upp på mig. "I like it." fyller jag sedan i och ser henne spricka upp i ett leende. Jag undrar om det är såhär det är att vara tillsammans. Man vaknar upp, och sitter sedan och äter frukost med sin käraste. Jag har aldrig riktigt varit i ett riktigt förhållande när jag inte gillar dom. Jag tycker att förhållanden är överskattade, jag har än så länge klarat mig utan flickvänner och fått det jag kräver efter - sex. Men nu, nu känns det annorlunda. Det är som om jag vill att mina morgnar ska vara såhär. Då jag kan sitta och äta frukost med Annabelle och samtala om allt möjligt. Om våra dagar, och våra planer och om vår framtid. Det känns konstigt att jag har sådana visioner framför mig ibland, jag tänker på hur min framtid skulle se ut om jag har Ana i mitt liv från och med nu. Det skulle vara en ljus framtid tror jag. 

"How do you feel today? Since yesterday?" frågar jag och dricker en klunk av juicen. Ana slutar äta och tittar generat upp på mig, och sedan ner i sin tallrik igen. Det är hennes oskyldiga spel som gör henne så otroligt söt. 

"Okay."
"Does it still hurts?" 

"A little bit."
Jag biter i mig läppen. Bilder från gårkvällen ploppar upp i mitt huvud. Hur jag kunde höra hennes vackra, tunga andetag mot mitt öra, hur hennes mjuka hud kändes så perfekt mot min och hur jag kände hur hon somnade in i mina armar efter att jag för första gången haft sex så sakta förut. Jag är inte van det, men det var faktiskt underbart ändå. 

"I'm sorry I hurt you." säger jag medlidande. Jag önskar att jag på något sätt kunde ta bort smärtan från henne, att byta ut smärtan med mina kyssar, men det är omöjligt. 

"It's okay. I liked it after all." säger hon och fnissar lite. Hennes kinder är så rödflammiga av rodnaden. Jag märker att hon tycker det är obekvämt att prata om det så jag väljer att byta samtalsämne. 

"What's your plans for today?"

"I'm working late tonight." säger hon.
"Do you want me to drive you and pick you up?"

"I don't know. What have you planned?" frågar hon glatt eftersom hon förstår att jag har något i baktanke. Såklart att jag har. Jag vill ta med henne hem igen och göra en repris av gårdagen. Men jag förstår att hon är alldeles för öm fortfarande, så det får jag nog lov att acceptera. 

"I thought we could do something tonight. Maybe watch a movie or something?"

Hon ser upp på mig och ler, "I would love to." säger hon. "But don't you have any plans for today?"

"Yeah. We have a radio interview in a few hours and a photoshoot right after. Tomorrow we're recording for our movie and then on Thursday we're flying to Sweden to perform at X-Factor." säger jag. Tanken att jag måste lämna henne för att åka till ett annat land gör mig upprörd. Jag som alltid vill ha henne nära. Jag har knappt insett det att jag faktiskt måste klara mig utan henne på alla turnéer.

"Wow, and I thought my life was stressful." säger hon och höjer ögonbrynen. 

"That's why I want to spend my free hours with you." 

"That's very sweet of you, Harry. But don't you have a family to spend time with too?" frågar hon. 

"Ofourse I have a family. But they live in Cheshire."
Ana suckar och lägger handen under hakan. "Theres so much I don't know about you."

"And theres so much I don't know about you." säger jag och suckar också. 

"What do you want to know about me?" 

Jag flinar, "Everything."

"Ask me something."

"What's your favourite colour?"

Hon skrattar ett klingande skratt, "Blue. What's yours?"
"Same here." skrattar jag. "What kind of music are you into?"
Hon rycker på axlarna, "I listen to alot of music. I love Maroon 5 and Coldplay."

"This is so funny." säger jag och skrattar. 

"What?" frågar hon förvirrat.

"I love Coldplay too." säger jag. "And Elvis, and The Rolling Stones, Beatles, you name it."

"When's your birthday? frågar hon plötsligt. 

"February 1st. What, are you planning something?"
"Nope, just wondering." säger hon och skrattar. Inte för att hon borde planera något än, det är ju så länge kvar. "When is your birthday, then?"
"July 17."
"That's only in a few weeks." säger jag glatt. "How old are you turning?"

"19."

"So we're the same age then? Cool." säger jag. 

Ana skrattar och skakar på huvudet, "What are we doing, Harry? This isn't exactly 'get to know'-facts. It's just information.

"Yeah, you're probably right." skrattar jag. 

Hon tittar på klockan som hänger på väggen. "I should probably get going. My work start in two hours and I have to shower and everything." säger hon och börjar plocka bort från bordet, men jag reser mig upp och tar ifrån henne tallriken hon precis plockat upp. 

"Let me do this. You can take my shower."
Jag ser hur en liten rodnad fyller upp hennes kinder.

"O-okay." stammar hon fram och går försiktigt iväg och jag hör hur dörren till badrummet stängs igen. Jag fnissar bara av tanken hur försiktig hon är och hur gullig hon blir då hon är så osäker. Om hon inte vore så oskyldig skulle jag gått in och ställt mig i duschen med henne. 

 

Hon kommer ut från duschen, ren och fräsch, och hon har tagit på sig samma gulliga klänning som hon hade på sig igår. Jag undrar bara om hon fortfarande har på sig bikinin eller om hon går helt naken under det där tunna tyget på klänningen. Tanken gör att jag biter mig i läppen när hon går fram till mig. Hennes hår är fuktigt och ansiktet så naturligt vackert. Hon ser ut som en ängel. Jag ler när det för en gångs skull är hon som kommer fram till mig och kramar om mig. Hennes små händer håller ett stadigt grepp och hon måste stå på tå för att kunna nosa in sig i min nacke. Jag lägger mina enorma händer i jämförelse med hennes runt hennes höfter och håller henne i ett stadigt grepp mot mig. Jag andas henne i nacken, drar in den sköna doften av vanilj. Den doft hon haft varje gång vi träffats.

"I love vanilla." mumlar jag med munnen ytterst nära hennes öra. "I smells good on you."

Hon lutar sig bak för att se på mig. "I have to say, if a guy smells good he's a lot more attractive. And you smell like heaven to me." fnissar hon. 

"Is that good?"
"That is very good." rätter hon sig själv. Jag ler, och lutar mig försiktigt ner och kysser henne mjukt på läpparna. Jag känner hur både hon och jag ler genom hela kyssen och när jag börjar avsluta den så tar hon tag bakom min nacke och trycker mig närmare. Det är det här jag gillar med henne hur hon i ena stunden kan vara så blyg och oskuldsfull och i andra sekunden visa att hon på något sätt vill ha mer av mig. Jag gillar båda sidorna av henne, synd bara att hon verkar bara gilla en sida av mig... 

"Aren't you late for work?" mumlar jag fram mellan våra läppar som fortfarande är pressade samman. 

"Shit." utbrister hon och rusar till hallen. Jag skrattar och springer efter henne,

"Do you want me to drive you?" 

"No thanks, it's not far away from here. But thank you." säger hon och tar snabbt på sig sina skor. Jag står lutad mot väggen och ser på henne medan hon snabbt försöker knyta hennes låga converse. Hon är stressad och det tycker jag är väldigt gulligt. 

"There we go." säger hon och ställer sig upp igen. Hon små springer fram till mig, kysser mig snabbt på munnen så jag knappt hinner känna smaken av hennes läppar innan hon rusar mot dörren igen. 

"See you tonight." ropar hon, innan dörren smälls igen och det blir alldeles tyst. 

 

 

Jag sitter i bilen påväg till intervjun. I passagerarsätet bredvid mig sitter Louis och i baksätet sitter Liam, Zayn och Niall. Detta är nog första gången på ett väldigt långt tag som vi alla sitter samlade i en och samma bil. På sista tiden har jag nästan alltid tagit min egna bil till alla jobb. Det tycker jag passar bättre för då kan jag lämna när jag vill och sedan åka vart jag vill utav att behöva vänta på de andra och anpassa mig för dom. 

"So Harry, this girl you've been hanging out with alot. Isn't it time for us to meet her?" frågar Louis. Direkt jag får Ana i tankarna så börjar jag le. Ett sånt där fånigt leende som nog bara hon kan få mig till att göra. 

Jag rycker på axlarna, "You've already met her once. You all have." 

"We have?" säger Niall förvånat och rynkar på ögonbrynen, och jag ser sedan hur han tittar upp i taket och försöker lista ut vem den här tjejen kan vara. 

"Man, I'm telling you, she must be really special if you still keep seeing her." säger Louis.

"She is special." Killarna vet om att jag alltid varit i ett stort behov av det andra könet och de vet om att jag tar hem tjejer ofta. Hela grejen med Ana måste kännas konstigt för dom också. 

"I bet she is. We barely never see eachother at night anymore." säger Zayn och klappar mig på axeln. Jag rycker på axlarna igen. 

"I just really like her." säger jag och har svårt att hålla det fåniga leendet borta. 

"I can see that." flinar Louis och jag skakar bara på huvudet åt hans kommentar. "Who is she?" Jag tar några djupa andetag. Killarna förtjänar att veta. Dom är ju mina bästa vänner. Jag menar, Ana har mest troligt berättat en hel del för hennes vän Kate redan, så varför ska inte jag få berätta om 'oss' för killarna?
"Her name is Ana. Annabelle Benson. She's the girl who interviewed us at the hotel a couple of weeks ago." säger jag och det där leendet är kvar fortfarande. Jag ser hur killarna byter blickar med varandra, fullt allvarliga, vilket skrämmer mig lite. Hallå? Är det inte tid för att säga något tillbaka nu?
Plötsligt brister alla ut i glädjetjut och de klappar till mig på axeln. 

"Damn Harry, I really didn't thought you and her would end up together." säger Louis glatt. 

"We're not together though." fyller jag snabbt i. För det är vi inte va? 

"But you like her, don't you?" Louis flinar och han väntar bara på att jag ska erkänna. 

"Yes, I like her. Very much, actually."

---

Ett kapitel ur Harrys synvinkel! Hoppas ni gillade det :)
Kommentera.

Harry lutar sig fram och efter fyra veckor så återförenas våra läppar igen. Det går inte heller att beskriva hur lycklig jag känner mig just nu. Efter en månads väntan är han äntligen tillbaka. Går det att säga så? Så som jag längtat efter honom. Efter hans kyssar. Efter hans beröring. Vi är inte ens ett par och det är därför det känns så konstigt att jag blir så glad av att äntligen få kyssa honom igen. Han lägger ner mig på rygg på soffan och han följer med ner i samma veva som jag faller bakåt. Våra läppar säras aldrig på varandra. Ena hans hand är under min rygg och den andra kan han inte göra så mycket med när han stödjer sin armbåge för att hålla uppe sin kroppsvikt istället för att lägga allt på mig. Men trots det vill jag ändå ha honom så nära mig som möjligt. Jag tar i materialet på hans tshirt och drar honom närmre. Hans läppar känns som alltid helt perfekta mot mina. Ljudet av våra kyssar och våra läppar som masserar varandra är det enda som låter. Allt annat är tyst. Mina händer släpper taget om hans tshirt och jag flyttar dom tills hans perfekta hår. Jag drar dom genom det ett par gånger innan Harry plötsligt avbryter kyssen och stirra intimt in i mina ögon. 

"Let's go to the bedroom, shall we?" Han låter lite osäker när han säger det. Ja, det är svårt att tro att Harry kan låta osäker när han alltid är så bestämt annars. Men visst, han är osäker. Osäker på om jag vill följa med honom. Visst, jag vet vad han vill och menar, men jag går med på det. För just nu är det bara honom jag vill ha och det är bara honom jag vill vara nära. Han reser sig från soffan och tar min hand i hans innan han med snabba steg går genom lägenheten bort till sovrummet. Han stänger dörren efter sig och släcker lampan. Rummet blir mörkt men jag kan fortfarande se konturerna av hans perfekta figur. Mina ben är mot kanten av hans stora säng. Harry kommer gåendes mot mig och puttar ner mig på sängen men eftersom jag hann ta i hans tshirt så faller han ner med mig. Över mig. 

"You have no idea how much I want you, Ana." mumlar han och stryker näsan längst min högra kind, ner mot örat där jag sedan känner hur hans läppar nuddar huden just nedanför mitt öra. Han suger lite försiktigt och kysser mig där. Han vet vilket effekt det ger mig. Han vet att det är min svaga punkt. Jag försöker dock stå emot och pressar ihop läpparna för att inte släppa ut stönet som jag så gärna vill ska komma. Harry ger dock inte upp och jag känner hur han ritar cirklar med hans tunga precis det stället som får mig att tappa kontrollen helt. Jag stönar ut hans namn i en enda lång utandning. 

"Yes, baby." mumlar han och kysser mig från örat till hela vägen till munnen igen. Han ser allvarlig in i mina ögon. Hans ögon är fyllda av lust, makt, och även en hel del lycka. Hans halsband som han har haft varje gång vi träffats dinglar över mig. Det är ett pappersflygplan. Ett väldigt simpelt halsband men jag slår vad om att det betyder väldigt mycket för honom. Jag tar tag i kedjan och drar i den så han kommer ner mot mig igen och våra läppar återförenas igen. Hans rörelser är så försiktiga och kanske för första gången någonsin känner jag samma sak som han. Jag vill ha honom. Hans tunga nuddar lätt vid min underläpp och jag öppnar min mun mer och låter hans tunga utforska min mun. Hela min mage är fylld med fjärilar. Jag känner hur hans hand är nere vid mitt lår. Det pirrar till i de nedre regionerna. Våra heta kyssar bara fortsätter samtidigt som hans hand åker högre upp på insidan av mitt lår. Han avbryter kyssen och sätter sig plötsligt upp nere vid mina ben. Hans blick är mörk och han ser bestämt ut. Med andan i halsen märker jag hur han tar tag i kanten av min klänning och börjar vika upp den, men jag är snabb nog att hindra honom och sätter mig upp jag också. Ansikte mot ansikte. 

"Please." ber han i en viskning. "Let me touch you." Han gör ett nytt försök att lyfta upp min klänning. 

"Harry, I-" viskar jag fram. "I don't have any underwear on because I only had my bikini with me. And it's wet." En rodnad fyller upp mina kinder så det nästan blir pinsamt för mig. Harry får ett litet flin på hans läppar. 

"No underwears, huh?" Han ser detta som en lek och skrattar lite. "Maybe we should just get you out of this dress too, then." Ett tredje försök i hopp om att få mig ur min klänning men han lyckas inte nu heller. Mina händer är fortfarande där och håller nere min klänning. Istället gör jag ett försök att få av delar av hans kläder. Jag biter mig i läppen när jag lägger mina händer på hans breda axlar och drar händerna ner längst hans mage till kanten av hans tshirt, och jag drar lite i materialet för att han ska förstå vad jag vill. Han flinar och drar snabbt av sig sin tshirt med bara någon sekund. Jag kan inte motstå från att spana in de tonade konturerna av hans magrutor och de extremt attraktiva v-linjerna han har. Jag kan inte heller motstå från att röra dom. Jag drar fingrarna längst hans mage men behåller ögonkontakten med honom. Hans mun är lite öppen och hans andning ökar när jag använder mina naglar. Det får hela honom att rysa till. Jag puttar plötsligt ner honom så han faller bak med ryggen på sängen. Jag sätter mig över honom med benen på vardera sida om hans kropp och mina händer på hans bröstkorg samtidigt som jag sänker ner huvudet för att börja att ge honom en blött kyss på läpparna, innan jag fortsätter ner mot nacken, halsen, ner mot hans bröstvårtor och mot magen. Jag stannar av när jag kommer till byxlinningen. Då börjar jag gå uppåt igen. Över magrutorna. Jag suger, slickar och kysser över hela hans solbrända och vackra hud och jag känner hur hans händer omfamnar min rumpa och klämmer lite. Det får mig att hoppa till men jag fortsätter sedan med kyssarna över hela hans vackra överkropp. Hans händer har funnit sin väg till innanför min klänning. Hans varma händer stryks över min bara rumpa innan de fortsätter upp mot ryggen vilket leder till att min klänning åker upp. Hela jag rodnar när jag märker hur hela mitt kön är synligt men Harry verkar inte lagt märke till det än. Hans ögon är hårt stängda och hans huvud mer eller mindre flyger bakåt ner i kudden när min hand åker över den växande knölen som börjat synas på hans jeans, samtidigt som jag fortsätter med mina kyssar. 

 

Harry vrålar plötsligt till och snurrar runt oss igen, han ligger över mig med ansiktet bara ett par centimeter ifrån mitt. 
"I want to get under the covers with you. But you have to take off your dress because I'm sure you look even more beautiful without it." Han kliver av mig och sängen och jag skyndar mig att räta till klänningen så att jag först och främst kan lägga täcket över mig först. Harry tar av sig sina jeans och i samma veva följer kalsongerna med och han slänger dom på golvet någonstans i rummet. Han verkar inte bry sig om vart. Han öppnar lådan bredvid sängen och enkelt rullar han på en kondom. Jag tappar nästan andan när min blick fastnar på det växande ståndet. Är det tänkt att den där... saken... ska få plats i mig? Han kollar på mig med en bestämd blick, han verkar inte bry sig om att han är helt naken framför mig.

"Dress. Off." 

Jag tvekar lite. 

"If you don't want me to take if off for you." flinar han sedan, och i nästa sekund har jag snabbt dragit av mig klänningen och slängt den på honom. Den träffar honom i ansiktet och jag fnissar lite över hans sura blick. men hans ansikte mjuknar en aning. 

"Good girl." Han lyfter sedan på täcket och kryper ner bredvid mig. Jag håller täcker tätt intill min kropp, jag ligger helt naken i hans säng, med ett bultande hjärta och en nervositet. Kommer jag förlora min oskuld nu? Jag har inget emot det, jag vill så gärna ha honom, men lite nervös får man väl ändå vara. Jag ligger på rygg och Harry bredvid mig på sidan vänd åt mitt håll. Hans hand ritar små cirklar på min mage. 

"What do you want me to do to you?" viskar han. 

"T-touch me." gnyr jag, och i nästa sekund känner jag hur Harrys hans åker högre och högre upp i riktning mot mina bröst. Jag spärrar upp mina ögon och andas hastigare.

"Just- not there." 

"It's okay. They're perfect. You're perfect." mumlar han och försiktigt försöker han igen.

"It's not that." säger jag med andan i halsen. 

"Then what is it?" frågar han mjukt och lägger huvudet på sned. Jag tar några djupa andetag och försöker flera gånger få fram något ord, men att prata om det som har hänt mig är svårt. 

"I can't tell you." suckar jag och pressar ihop mina ögon. Harry gosar in sitt ansikte i min nacke. 

"Please. You're perfect." Hans hand fortsätter att rita cirklar över min mage, runt naveln och sedan åker den högre och högre upp. Tills den är framme just under kupan av mitt högra bröst. Just där jag minst vill att ska vara. Han drar plötsligt fingret över ärret. Ärret som har så mycket historia bakom sig. Harry rycker till och ser allvarligt på mig. Det är nästan så att jag vill börja gråta. Han har märkt det. Han lyfter bort täcket från min överkropp. 

"No." kvider jag och försöker täcka mina bröst med armarna. 

"Let me see." Hans röst är allvarlig och han lyfter bestämt bort mina armar och han drar försiktigt fingrarna över ärret. 

"What happened?" frågar han oroligt och ser helt förtvivlat på mig. Jag skakar på huvudet och suckar. Det är inte direkt något jag väljer att prata om för folk. 

"I don't want to talk about it. But I hate it, and I'm so insecure about it." 

Harry böjer sig ner och placerar ett par kyssar över det tio centimeter långa ärret. Hans lockar kittlar mot mitt bröst.

"You're beautiful." Han lägger sig över mig, han håller upp kroppen på ena armen som är pressad ner i madrassen just bredvid mitt huvud, och med hans andra fria hand drar han med fingrarna från nyckelbenet, ner över mitt vänstra bröst vilket får mig att röra omkring mig. 

"It's okay, baby." säger han lugnande och kysser mig lätt på munnen och lutar sig en liten bit bort bara så våra läppar knappt nuddar varandra. Mina andetag träffar honom. Hans hand fortsätter ner till min navel. Han cirkulerar runt den en bit innan han försiktigt, och med blicken rakt in i mina ögon, förflyttar handen till just ovan de privataste jag äger. Jag andas häftigt till. Ingen kan förstå hur allvarlig stämningen i rummet är. Det enda som hörs är mina hastiga andetag. 

"I want to touch you." Han stryker hans läppar längst min käke och hans hand trycker lite lätt just ovanför mitt kön. "Can I touch you?"

En liten nick från mig är allt som behövs innan hans fingrar långsamt rör över min kittlande hetta. Nu börjar Harrys andning hetta till och tunga andetag lämnas från de rosa svullna läpparna han har. Jag stönar och kvider i sängen. 

"Holy shit." stönar han och drar bort handen från mitt kön innan han positionerar sig över mig. Han särar på mina ben och sänker sig. Jag känner hur hans stånd trycks mot mitt lår och jag andas ännu häftigare än tidigare som om det ens vore möjligt. 

"Are you ready?" mumlar han med läpparna knappt någon millimeter från mina vilket bidrar till att de nuddar varandra lite då och då. Jag klarar bara av att nicka när jag inte litar på min röst, jag vet att den är alldeles för skakig för att ens få fram något ljud. 

"This might hurt a little." säger han, och koncentrerat nuddar han sin tipp över mig några gånger vilket får alla mina muskler att spännas. Jag gör mig redo för vad som komma skall. Jag känner sedan hur han pressas in i mig, försiktigt, men det hjälper inte från smärtan. Jag trycker upp min kropp och tjuter samtidigt som mina ögon pressas ihop. 

"I'm sorry." mumlar Harry med hans läppar mot mina samtidigt som han med sin fria hand trycker ner mina höfter i madrassen igen. Han stannar inne i mig stilla ett tag och låter mig vänja mig vid storleken, innan han sakta dra ut igen men smärtan finns fortfarande kvar. Han pressar in ännu en gång, lite längre in denna gång och jag gnyr. Den här känslan har jag aldrig känt förut, det är liksom smärtsamt och obehagligt, men på samma gång så njuter jag. 

Jag kvider av smärta när hans höfter skjuts framåt och han pressar sig hela vägen in. Hans höfter hittar någon långsam takt som funkar för mig. Det gör fortfarande ont och min andning är så tung och snabb. 

"I've never gone this slow before." andas han samtidigt som han fortsätter att pressa in sin erektion i mig. Jag anser det lite konstigt att han vill på något sätt prata medan vi håller på. Mina händer åker upp till hans axlar, till hans rygg, där jag drar naglarna genom huden för att försöka minska smärtan och på något sett ge honom den istället. 

"Ana."
Mitt namn lämnar hans läppar i ett litet stön ett flertal gånger. Han pressar in i mig två sista gånger innan han kollapsar över mig med andan i halsen. Jag ser upp i taket och försöker förstå vad som just hänt. Men det kan jag inte. Jag kan knappt förstå det själv. Harry rullar av mig och lägger sig på rygg. Hans bröstkorg åker snabbt upp och ner och så ligger vi ett tag tills att hans andning lugnat ner sig, då han vänder sig mot mig och drar fingrarna försiktigt över min kind och tvingar mig att se på honom. Jag lägger mig på sidan vänd mot honom och jag kan inte hålla tillbaka mitt leende. Det känns inte som om "jaha, då var det gjort", utan jag är faktiskt mer chockad och framför allt glad över vad jag just fått uppleva. Med Harry dessutom, det kan ju inte bli så mycket bättre. 

"Are you alright?" frågar han med tyst stämma. 

Jag gosar in mitt ansikte i hans hals för jag känner hur jag rodnar så fort jag möter hans blick. "It hurts a little." 

"I'm sorry I hurt you." mumlar han mot mitt hår innan han kysser min hjässa. Jag tittar tillbaka från hans nacke och ser på honom. 

"It's alright. I liked it." säger jag och tvingar fram ett leende, men det försvinner snabbt och jag suckar.

"What's wrong?" frågar Harry orolig. 

"I don't want to leave you now."

Han rycker till, "You're not leaving. You can stay here over the night if you want to."

"It's not that. I don't want to leave you tomorrow and knowing you'll bring home a new girl." suckar jag igen. 

Harry ser sårat på mig och rynkar ögonbrynen. "I can't believe you actually think I'd do that to you."
"Well, would you?"
"Ofcourse not." säger han som om det inte vore uppenbart. "I like you too much to let you go."

Jag ler mitt lyckligaste leende och skjuter fram mitt ansikte och kysser honom på läpparna lite snabbt. Även han ler. Ett leende av lycka. Och det som glädjer mig mest är att jag är helt säker på att det är jag som är anledningen till leendet. 

---

Det här kapitlet är... woah. Skriv nu inte en massa elaka kommentarer. Jag varnade faktiskt innan jag ens började med min novell att den här kommer innehålla hårda ord, sex och allt ni kan tänka er tillhöra 'badboy'-stilen. Och tro mig, det här är bara början. You haven't read nothing yet ;)

Previous: "I see Harry's here. With Paige." Mamma spänner blicken. Hon vet att jag ogillar Kate. "I thought that, if he'd come here, it would've been with you." 

"We don't talk that much anymore." säger jag och rycker på axlarna. 

"Oh, honey." mamma kysser mig på hjässan. "You were such good friends."

"I know." säger jag och rycker på axlarna och försöker att le, även om det är svårt efter allt snack om Harry. Mamma gör det verkligen inte lätt för mig. Plötsligt lyser himlen upp i sprakande färger och det smäller till just precis innan en ny färgklump bildas på himlen. Folket applåderar och det är nu jag kan le utan att ens försöka mig till det. Men leendet varar inte länge, när jag ser Harry och Paige, med hans läppar pressade mot hennes.

---

 

 

Jag går med solglasögon, sommarkläder med bikinin som underkläder och ett glatt humör in mot centrum. Mitt humör nu är så mycket gladare än bilresan hem från mina föräldrar förra helgen. Bilresan slutade i tårar och likaså natten. Hur mycket jag än försökte tilltala mig själv att jag bryr mig inte om Harry längre, men att se honom kyssa en annan tjej som dessutom är Paige så var tårarna svåra att hålla inne. Hur som helst är jag på bättre humör nu. Sommaren har äntligen kommit och livet leker skulle man kunna säga. Paige träffar fortfarande Noel, även kallad hennes gympalärare, och han har varit hemma i vår lägenhet ett par gånger. Jag har hunnit hälsa på honom men de springer nästan direkt in på Kates rum och stannar där resten av kvällen och natten också för den delen. Gud vet vad dom gör där inne... 

Jag kommer in till centrum, det är väldigt mycket folk just ikväll. Bilar som kör över allt och folk som trängs på gatorna. Jag går i takt med musiken som spelas från mina hörlurar, ingen direkt planerad destination utan jag är mer bara ute på en helt vanlig tisdagspromenad. Idag har jag varit ledig och inte gjort något vettigt alls på dagen. Det är inte förrän nu då klockan nästan är sju som jag bestämmer mig för att röra på mig. Kvällssolen skiner starkt vilket får mig på så himla glatt humör. Jag ger leenden åt folket jag passerar i hopp om att göra deras dag en aning bättre också. För ett leende från en främling kan betyda allt för någon. Jag har med min min handväska där även börsen ligger i, så jag skulle egentligen hinna med en shoppingrunda, men helt ärligt så är jag inte sugen på att spendera mina pengar på shopping just nu. Nu vill jag bara njuta av det fina vädret och njuta av att mitt liv faktiskt är rätt så bra nu, trots allt drama med Harry, men det har jag försökt lägga bakom mig nu så gott det går. Jag passerar plötsligt en byggnad och kollar in genom fönstret och jag ser Mark. Jag rycker till när jag uppfattar att det är han. Jag öppnar dörren till byggnaden och den direkta luktar jag känner är klor. Det här måste vara simbassängen, det är här Mark jobbar. 

"Mark." ropar jag för att han ska märka mig. Han tittar fram bakom disken och hoppar sedan över den när han ser att det är jag. Han nästan springer fram till mig och ger mig en kram.

"Wow, you seem happy." säger han. 

"Maybe I am."
Han skrattar, "Is there a reason why you're so happy?"

Jag rycker på axlarna, "I mean, the weather is great and I'm just a very happy person. Maybe I should take a little dip in the swimming pool since I don't have anything else to do." säger jag. Ett dopp i poolen skulle faktiskt varit skönt, med tanke på värmen så kan det vara skönt att svalka ner kroppen lite. 

"Maybe you should." säger han. "Unfortunately, I can't jump in with you. I have to work." 

"Awh, that's okay. How much?" frågar jag medan jag tar fram min plånbok för att betala.

"Oh no, I'll stand for that." säger han vänligt och ler. Jag kan inte låta bli och hoppar på honom och kramar om honom hårt. 

"Thank you so much, Mark." Jag pussar honom på kinden. "Where can I change?" 

"Down the corridor and the last door to the right." säger han.

"Thank you."
Jag går längst korridoren med dörrar på båda sidorna, tills jag kommer fram till sista dörren med en skylt av en flicka. Tjejernas omklädningsrum. Det är helt tomt, det hänger inte ens några kläder här. Är jag kanske den enda som är här idag? Jag tar av mig mina kläder så att jag bara har på mig min bikini och gömmer sedan min väska i ett tomt skåp i fall att någon skulle få för sig att ta den. Jag duschar snabbt av min kropp och går sedan genom en till korridor innan jag kommer till poolen. Även den är tom. Inte en människa i sikte. Jag går längst kanten av poolen, andas in klorlukten och går sedan mot stegen. Jag doppar fötterna, vattnet är perfekt temperatur. Inte för varmt och inte för kallt heller. Jag hoppar i, dyker några meter innan jag skjuter mig upp till ytan igen för att ta luft. Jag hade nästan glömt bort hur avkopplande det kunde vara att simma. Tom och jag brukade alltid bada i vår pool där hemma då vi var små, vi simmade längder, han sköt upp mig i luften och vi dök från kanten. Jag simmar några längder fram och tillbaka, jag får det till 12 stycken och jag är helt slutkörd efter det. Det var verkligen länge sedan jag höll på med något sånt här. Helt utmattad flyter jag på rygg och sluter mina ögon. Det är tyst. Så harmoniskt och fridfullt. Plötsligt hör jag ett plask. Mina ögon öppnas fortare än blixten och jag börjar simma mot kanten. Det är någon i poolen. En rädsla växer inom mig och när jag är så nära kanten att jag nästan kan nå den då jag sträcker ut min hand tar någon i min ankel och jag skriker högt. Men en hand placeras för min mun och hindrar mig från att fortsätta skrika. 

"It's okay." säger personen bakom mig och jag slår bak med armbågen i magen på honom när jag inser vem det är. 

"Don't come near me, Harry." säger jag argt och vänder mig inte om, mitt ansikte är fortfarande vänt mot kakelväggen av poolen. 

"It's so good to see you again, even better now when you're in a bikini." Även om jag inte kan se honom så vet jag att han flinar. Jag himlar med ögonen men vänder mig fortfarande inte om. Jag känner plötsligt hur hans händer placeras på mina höfter och hans mage pressas mot min rygg och själv är min mage pressad mot väggen. "Why are you mad at me baby?" mumlar han mot mitt öra.

"I said, don't come near me." Jag lossar på hans händer från mina höfter och börjar simma mot kanten i hopp om att han ska låta mig vara. Men det är Harry, vad hade jag förväntat mig? Han är en extremt skicklig simmare verkar det som, för det tag bara några simtag innan han är framför mig och tvingar mig till att stanna. Han ser in i mina ögon och ler lite svagt. 

"Hey..." Han tar mina händer i hans. Tack och lov når jag botten och slipper kämpa för att hålla mig uppe. Jag dar åt mig mina händer och vänder bort blicken. Jag är fortfarande arg på honom för att han och Paige's kyss på vår bakgård. 

"I don't wanna talk to you." säger jag argt. 

"Can you atleast tell me what I did?"

Nu tittar jag på honom med en arg blick. Menar han allvar? Vet han själv inte vad han har gjort mot mig? Han kysste tjejen jag sa åt honom att hålla sig borta från. 

Jag fnyser, "I think you know exactly what you've done for making me this mad at you."
"So you are mad at me." 

"Yes?" säger jag som om det inte vore uppenbart. "I told you to stay away from her but you decided to go to a dinner with her, a dinner you knew I was going to. And then you kissed her? How could do to that to me, Harry?" säger jag argt men man kan lätt höra att jag är upprörd.

"It should be me being mad at you for just leaving me." viskar han och ser sårat på mig. 

"I didn't leave you." protesterar jag. Även om det var exakt vad jag gjorde mot honom. 

"You left me after you said you wanted to try. Who even does that?"
Jag suckar, "Why don't you go and hang out with Paige and let me go?" säger jag innan jag försöker få honom att flytta sig från stegen han blockerar. 

"Why would I wanna hang out with Paige, baby?"
"Because she's your girlfriend. And don't fucking call me baby when you already have a girlfriend." väser jag argt och spottar fram varje ord. 

Harry skrattar. "Paige is not my girlfriend. I only kissed her to make you jealous." Ha! Där kom det. Jag visste det. Inte nog med att han ville få mig svartsjuk, men att han också använde Paige för att göra det? Vilken jävla idiot han är.

"You're a dickhead." ryter jag och puttar honom i bröstet. Ilskan börjar ta över. Jag slår till honom i bröstet igen. Och igen. Jag bryr mig inte om jag gör honom illa, jag är alldeles för upprörd och alldeles för arg för att ens kunna tänka att han faktiskt kan få ont. Vattnet plaskar och som tur är märker inte Harry att jag gråter, han kommer bara tro att det är vattnet från poolen. 

"Stop it Ana." ryter han till och tar tag i mina handleder och håller fast mig så. "It's okay." viskar han och drar in mig mot hans kropp. Mitt ansikte är mot hans bara bröst. Jag klämmer igenom ögonen för att inte visa honom att jag gråter. Men det har han nog redan märkt vid det här laget. "I'm sorry, baby." Han håller om mig hårt och hårdnar sitt grepp. "Please forgive me." 

Jag tittar upp på honom och ser in i hans ögon. Jag ser att han inte mår bra. Något är fel med honom. Han är ledsen. Sårad. Arg. Exakta känslan kan jag inte komma på. 

"Can we please continiue this at your place? I'd rather talk to you when I'm dressed." säger jag. Harry fnissar lite och nickar sedan. 

"Meet me outside in fifteen minutes." 

Jag nickar som svar innan jag klättrar upp för stegen och nästan springer bort till dörren som leder in till tjejernas omklädningsrum. Varför jag springer är för att Harry ska slippa stirra på mig bara kropp. Jag är inte så speciellt nöjd över mig själv och vad min kropp har att erbjuda. Jag duschar av mig lite snabbt i duschen. Varför gav han mig bara 15 minuter? Inser han inte att jag faktiskt är en tjej? När jag duschat av mig går jag till min väska som ligger kvar i skåpet helt orörd. Jag inser att jag måste låta min bikini torka, eller så måste jag gå omkring utan underkläder. Men eftersom jag har klänning idag så gör det nog kanske ingenting, men jag ska vara försiktig. Jag tar därför av mig min böta bikini och drar klänningen över huvudet. Jag ser mig i spegeln. Ingen kommer nog märka att jag går omkring utan underkläder och jag kommer såklart inte säga det heller. Mitt hår är blött så jag ställer mig under en utav hårtorkarna som är upphängda på väggen och varm luft kommer ut från den. Jag ruffsar till mitt hår lite och det har redan hunnit bli lite torrare. Det är dock helt år det naturliga, lockiga hållet men det får jag stå ut med. Det är ju ändå bara Harry jag ska träffa... Bara Harry. Jag tar fram lite deodorant och parfym från min väska och fixar till de sista innan jag är klar. Jag har ingen aning om hur lång tid jag hållit på att göra mig färdig men när jag kommer ut från omklädningsrummet ser jag Harry stå och vänta på mig längst bort i korridoren. Han ger mig ett leende när jag kommer fram till honom men jag ler inte tillbaka. Jag har inte förlåtit honom än. 

 

Bilresan till hotellet är tyst och det får den mer än gärna vara. Jag vill helst vänta med pratat till vi kommer hem till honom. Då ska han först och främst få en rejäl utskällning hade jag tänkt, och sedan vill jag gärna höra en riktigt bra förklaring och förlåtelse, och sedan får vi se vad jag gör. Antingen lämnar jag honom med ett leende på läpparna, eller så lämnar jag honom med tårar i ögonen. Inte för att jag vill lämna honom i tårar, men det är mitt val om hur han reagerar kan inte jag hjälpa. Radion är inte på i bilen men just nu kan det inte bli en pinsam tystnad. Jag är alldeles för... upprörd för att ens tänka på att det ska bli pinsamt. Vi har klarat av att vara tysta väldigt länge nu, men när jag ser att han svänger åt fel håll, inte åt det hållet hotellet ligger åt, så måste jag ta mod och fråga. 

"Where are you going?"

"Back to mine." svarar han. "To my apartment."

"You don't live at the hotel anymore?" 

"No." svarar han kort, och jag märker med hans korta och dryga svar att även han inte riktigt är den Harry jag kände förut. Något måste ha hänt sedan vi slutade träffas. Jag kan knappt fatta att det är på grund av mig. Om det nu är därför. Han svänger in på en parkering till ett stort hyreshus. Han stänger av motorn på bilen och kliver ur, springer runt till andra sidan och hjälper mig ut genom att ge mig en hjälpande hand. Så fort jag kommit ut från bilen släpper jag hans hand. Jag försöker inte verka otrevlig mot honom men han måste förstå att vi fortfarande inte är ett par. Vi är bara vänner. Bara vänner. Vi går mot det stora hyreshuset och han öppnar portdörren och låter mig gå in före. Jag undrar om han gör alla dessa saker bara för att få sin 'andra chans'. Vi går in i hissen som till skillnad från hotellets hiss så spelar inte den här någon musik. Jag lutar mig mot väggen och känner hur Harry kollar på mig. 

"Please stop biting your lip, Annabelle. You're making it so hard for me to stay away from you." 

Jag märker inte ens att min underläpp är fastklämd under mina framtänder, men jag släpper i alla fall taget om den och harklar mig lite. Det är ju nästan pinsamt hur mycket gärna han vill ha mig. Ibland önskar jag nästan att jag vill ha honom lika mycket som han vill ha mig, bara för att jag inte vill att han ska bli sårad, men det är inte så lätt när man är uppfostrad så som jag blivit. Hissen stannar av och Harry har redan framme sina nycklar för att sedan låsa upp den första dörren man ser när man kommer ut från hissen. Han låter mig som vanligt gå in före, och det första jag gör är att hänga upp min handväska på en utav krokarna i hallen och sedan följa efter honom in till vardagsrummet där han ber mig att sätta mig ner på soffan bredvid honom. Jag gör som han ber mig och sätter mig i den svarta tygsoffan en bit ifrån honom. Minnen från kvällen då jag lämnade honom ensam kommer upp i huvudet för jag minns att det var exakt såhär vi satt då också. Lägenheten är väldigt fint inredd och man skulle kunna tro att en tjej har hjälp honom att välja möbler och allt liknande. Det är en blandning mellan vita och svarta föremål. Golvet är ett mörkt trägolv. Väggarna är antingen vita eller mörkgrå nästan intill svarta. Inte trodde jag att Harry hade ett sådant sinne för inredning. Jag trodde inte heller att han skulle vara så renlig av sig, tro mig, det är inte ett dammkorn så långt ögat kan nå.

"I just want to say that I'm so sorry for going to the dinner with Paige just to make you jealous. And I'm sorry I'm such a dickhead as you called me, but I can't handle how I am. It's hard when I'm used to it. I'm not used to this, Ana. I've never been with a girl so long and not wanting to let her go even though she's innocent and doesn't want to have sex or barely kiss me. I'm trying the best I can to change so you would want me. But obviously, you don't." säger han och andas sedan ut efter han har sagt sin långa förklaring och förlåtelse. Jag ser ner i mitt knä, än en gång tvingas jag att tänka efter om mitt beslut. Hur arg jag än må vara på honom, så vill jag fortfarande inte släppa taget om honom. 

"The past four weeks have been hard for me." mumlar jag med fortfarande blicken ner. 

"Why?" Jag ser i ögonvrån hur han flyttar närmare och lägger sedan armen runt om mig. Det är sådana här saker han gör som får mig att känna mig speciell på ett bra sätt. Det får mig att känna mig lycklig. Och såklart att man vill vara med människor som gör en lycklig, eller hur? Frågan är bara om Harry är rätt person att göra mig lycklig...

"Because four weeks without knowing how you feel or where you are is hard for me. Becuase honestly, I like you Harry. I like you too much to let go of you." säger jag ur mig. Jaha. Då var det sagt. Jag gillar honom. Jag inser det nu. Jag gillar honom, nästan för mycket för att bara kalla det vänskap. Hur fan kunde det vara så svårt för mig att bara inse det? Jag vänder nu blicken mot honom, ser in i hans gröna underbara ögon som man skulle kunna drunkna i, och säger det igen. 

"I like you, Harry. Very much."

Det blir tyst. Det enda som hörs är mina hastiga andetag av nervositeten. För jag är rädd hur han ska reagera. 

"Can I kiss you?" frågar han sedan och bryter tystnaden som varit i ett par sekunder. 

"Yes, please." 

---

Ni kanske tycker att jag går lite fort fram med alla förlåtelser och så vidare, men jag har planer.

Det har gått tre veckor sedan mitt och Harrys farväl. Tre veckor sedan jag kände hans läppar mot mina en sista gång. Och sedan dess har jag inte sett honom, inte en enda gång. Dagen efter att Mark skjutsat hem mig så smsade han att Harry var på plats vid bassängen, just påväg att hoppa i vattnet. Det förvånade mig att Harry faktiskt var där. Betyder det att han åker till simbassängen för att tänka, eller kanske rensa tankarna? Och när han träffade mig kände han att det inte behövdes? Hur som helst så tänker jag inte på Harry, inte lika mycket som förut. Jag har återgått till mitt gamla liv. Jobb, hem, sova. Och så ser mina dagar ut. Ibland på kvällarna går jag ut med Kate. Vi kan göra allt från att bowla, till att gå på bio eller gå ut och äta på någon billig restaurang som bara vi har råd med. Jag har börjat prata lite med Mark då och då, vi har träffats några gånger för att ta en fika men det är inget problem där. Han är faktiskt en snäll ung man, och en ny kompis sitter ju aldrig helt fel.

Jag kommer in genom dörren efter en jobbig dag på jobbet en tråkig och regnig fredag. Kate skramlar på med kastruller och tallrikar i köket och jag antar att hon försöker laga middag. Kate har aldrig varit en höjdare på att laga mat och det är alltid jag som brukar stå för matlagning, så därför förvånar det mig när jag hittar henne i köket framför spisen där en kastrull står. 

"Hi." säger jag och skrattar lite. "Why are you home so early?" 

"My last lession got canceled. My english teacher is having a baby, right in this moment." säger hon glatt som om det vore stora och glada nyheter. Men 1, jag känner inte Kates engelskalärare, och 2, så vill jag helst inte tänka på förlossningar precis innan middagen. Jag dukar fram två stycken tallrikar, glas och bestick innan jag sätter mig vid bordet och låter Kate sköta resten. 

"So, what are you going to do today?" frågar jag.

"I'm going out tonight. Would you like to come?" Inte nog med att jag börjat använda en massa fula ord så har jag även börjat gå ut på kvällarna. Det har hänt några gånger att jag gått själv, utan Kate, och bara suttit vid baren. En gång tog Mark med mig ut till en mysig liten bar där vi satt och pratade i timmar. Det känns bra att kunna ha en kille att prata med, och det glädjer mig att Mark inte försökt hoppa på mig än. Han respekterar att jag inte vill vara mer än vänner. 

"I already told you. Mum has ordered another dance-dinner-thing." säger jag och himlar med ögonen. 

"Oh, sorry I can't come with you. Maybe you can bring Mark or someone." skrattar Kate hånfullt och ställer kastrullen med någon slags carbonara på bordet. Det luktar underbart, trots att Kate har lagat det. Jag slevar upp en hög på min tallrik. 

"Mark? Mum wouldn't even let him in the yard." skrattar jag. Visst, Mark kan se stilig ut om han vill, men mamma kommer se det på honom att det inte är rätt slags kille. 

"Who are you going with?" frågar jag och trycker in en skopa mat i munnen. Så mycket att det blir svårt att tugga. Jag säger då det, om mamma eller pappa skulle se mig, skulle dom inte vara stolta. Mitt bordsskick här hemma är ingenting i jämförelse med vad jag brukar ha på alla mammas middagar.

"Oh, it's no one." ler Kate ner i tallriken, ett tecken på att det finns något. Det är stunder som dessa jag är glad att jag är en sådan expert på att känna av personer och deras känslor och så vidare. Jag ser gott och väl på Kate att det är en kille hon ska gå ut med.

"I knew it." utbrister jag. "Why haven't you told me there is a guy?" 

"We haven't got time to talk about it."
Jag rynkar ögonbrynen, "Kate. We live together. We have time to talk every day." 

"I know. I just... don't want you to get mad at me." 

Jag lägger huvudet förvirrat på sned. Vad menar hon? "Why would I get mad? What do you mean?"

"Oh, it's just that... this guy I'm seeing..." 

Jag vill inte tro att namnet på killen ska vara samma namn som den kille jag mer eller mindre dumpat för tre veckor sedan, men en sådan uppfattning får jag när hon håller på såhär. Men skulle Kate verkligen göra så mot mig? Och efter hon sett hur ledsen jag var när jag kom hem den kvällen?

"Who is the guy, Kate?" frågar jag allvarlig och spänner blicken. 

"It's my gym teacher." utbrister hon, inte argt, hon låter istället hur glad och lycklig som helst. Jag däremot, jag tappar hakan och ögonen spärras upp. 

"You're what?" utbrister jag. Den enda läraren jag kommer att tänka på som vi hade när jag fortfarande gick i skolan, han var ung och snygg, är det han Kate menar så vet jag inte vad jag ska ta mig till. "Don't tell me it's-"
"Noel, yes. Oh my god, I met him at the club two weeks ago and he took me back to his place after and I can't believe I'm saying this but I've had sex wih my teacher." Kate skriker fram orden. Hon skriker av lycka. Jag kan knappr förstå det själv, men jag kan inte hålla tillbaka skrattet heller. 

"Kate, he's your teacher."
"I know." säger hon och drar ut på 'o'-et. "It's so embarrassing in gym class. He always gets so nervous when I'm around and one time after gym class I sneaked back to his office and-"
"Alright, alright, I don't wanna hear more of that story." säger jag och täcker för ögonen. Vidrigt. Seriöst? Med en lärare? Kunde hon inte hittat någon bättre? Visst, han ser otroligt bra ut för att vara typ... 30, men han är fortfarande hennes lärare. 

"So you're not mad?" frågar Kate försiktigt och det låter som om hon är rädd för vad jag ska svara. 

"I'm not mad, maybe a little shocked but I just want you to be happy. And yeah, Noel is very good looking so you should totally go for it." säger jag och rycker på axlarna. Jag menar, Kate har fått sitt hjärta brutet ett par gånger och jag har alltid varit där och trösta henne, men vi är faktiskt 19 år, vi borde hålla på så länge vi är unga och orkar. Eller... hon borde hålla på. Jag väjer nog att stå över allt detta dejtande och sex och allt det där. 

"I'm so going for it." skrattar Kate och tar ännu en tugga från hennes, förvånandevis goda tillagade mat.

 

 

Jag sätter mig i bilen påväg mot High Wycombe, till mamma och pappa, för ännu en stor middag full av dans och skratt. Trots att jag kommer ensam så tror jag att den här kvällen kommer bli bra trots allt. att få komma bort ett tag kan vara bra för mig, nu när jag inte riktigt känt mig som vanligt på sista tiden. Jag önskar dock att Andrew är där, det skulle underlätta väldigt mycket. Jag är klädd i en röd, kort klänning och mitt hår har Kate lockat så det är nu stora Hollywood lockar i mitt hår. Lite rött läppstift på det och sedan några lager mascara så kan jag helt ärligt säga att jag ser helt okej ut. Kanske till och med mer än okej... 

Bilresan dit tar inte så lång tid och en timme senare är jag framme. Jag parkerar bilen på grusgången och speglar mig lite i backspegeln innan jag kliver ut. Jag rätar till min klänning lite för att inte visa hela min bakdel för en massa rikt folk. Tältet står på sin vanliga plats en bit bortanför vårt stora, vita hus. Jag hör hur folket redan har kommit, och jag gissar att det är ungefär lika många som den tidigare middagen jag och Harry var på. Åh Harry... Jag gjorde ett smart val att inte ta på mig klackar, för jag ser redan på skuggorna inne i tältet att dansen redan är igång. Trots att jag inte gillar att dansa så värst mycket och de flesta vet redan om det, så bjuder ändå en massa människor upp mig. Det kan vara allt från pappas affärskompisar, alltså män i 50 års åldern, eller yngre pojkar jag knappt känner eller har pratat med. Men vad gör man inte för att ens föräldrar ska bli stolta? Jag kommer in till tältet, utöver allt prat så spelas det lugn musik som aldrig riktigt fallit mig i smaken. Vid samma bord som alltid sitter mina släkt. Mamma och pappa är som vanligt ute på dansgolvet och de ser mig inte heller. Några personer hälsar på mig när jag går förbi deras bord och jag hälsar vänligt tillbaka, till och med på de jag inte ens kan namnen på. När jag sedan kommer fram till familjebordet sätter jag mig ner direkt bredvid min bror Tom. Han kramar om mig i sidan och pussar mig på tinningen. Jag och Tom har alltid haft en väldigt bra relation för att vara bror och syster. Någon jag tycker är bra, det är han och pappa som är de enda killarna jag kan lita på upp till 100%. 

"Hi." säger jag glatt när mina släktingar ler mot mig. "Have you been here long?" frågar jag skeptiskt, lite ledsen över att jag som vanligt kommer på plats sist av typ... alla. 

"About 30 minutes. What took you so long?" frågar Tom.

"It takes time to look perfekt." säger jag stolt och flinar. 

Tom skrattar till och skakar på huvudet. "You're weird."
"Thanks, you too." säger jag och himlar med ögonen. "Have you seen Andrew? I would really like to talk to him." 

"He's over there." Tom pekar bort mot ett annat bord där jag ser Andrew sitta och samtala med hans familj och släkt. Han är lika stilig som alltid. 

"Excuse me." ursäktar jag mig innan jag reser mig från stolen och går iväg mot bordet. Trots att det jag ska prata om är lite pinsamt så känner jag mig inte nervös. Jag går med bestämda steg mot hans bort och knackar honom lite lätt på axeln när jag når honom. Andrew vänder sig förvirrat om men ler när när han ser mig. 

"Ana." utbrister han och reser sig snabbt upp från sin stol för att krama om mig. 

"I need to talk to you." säger jag lite tyst så att bara han ska höra, och inte de tio andra personerna som sitter och glor på oss. 

"Sure. But let's dance first." Han tar min hand och leder mig up på dansgolvet så jag har inte något val och hinner inte ens protestera innan dansen är igång. Jag ser upp mot honom och tänker att jag kan väl lika gärna säga det jag vill få sagt nu. 

"Andrew...?" säger jag lite försiktigt.

"Yes?" 

Jag tvekar ett tag. "I remember what you said the last dinner, and I just want to say that I think it's really sweet of you but it feels wrong to get together with your best friend, do you know what I mean?" 

"I know what you mean." säger han och tvingar fram ett litet leende. 
"So I think it'll be better if we just stay as friends. Is that okay with you?" frågar jag lite försiktigt. 

"It's okay. I totally understand. Besides, I saw you and Harry's kiss, so I'm sure you like him a lot more than you like me." säger han och skrattar lite. 

"Oh, that kiss..." säger jag och rodnar lite. Jag som inte trodde någon skulle se, men såklart var det Andrew av alla människor som var där. "But I don't like Harry in that way. In fact, I haven't met him in three weeks and I'm so over him."
"You haven't met him in three weeks?" säger han förvånat och samtidigt förvirrat. 

"Nope." 

"Then who brought him here?" Jag tippar huvudet på sned och förstår inte riktigt vad Andrew menar, eller... jag förstår vad han menar men jag vill inte tro honom. Andrew nickar med huvudet åt ett håll bakom mig. Jag vänder mig lite diskret om, och jag tror att jag ska svimma. Där står Harry på dansgolvet, klädd i en svart kavaj, vit skjorta och svarta jeans. Hans hår är så perfekt som det alltid har varit och han har inte förändras något på de senaste tre veckorna jag inte ens sett skymten av honom. Det hugger till i hjärtat, konstigt nog. Trots att det vara hann gå tre veckor utan att se honom så gör det ont när jag nu ser honom stå på dansgolvet och dansa med någon jag inte kan se för Harrys kropp täcker henne. Det förvirrar mig vad han gör här. Men skulle ta med honom till en sådan här middag? 

Jag inser att jag inte kan stå och glo på honom, så jag vänder mig om och tittar på Andrew igen, även om jag verkligen vill veta vem han kom hit med. 

"You seem... scared." säger Andrew och lutar huvudet på sned och tittar oroligt på mig. Rädd? Jag? Ja, kanske. Jag är rädd att Harry ska komma fram till mig. Men helt ärligt så är jag rädd att han inte ska komma fram till mig också. Jag har svårt att bestämma mig. Och jag har svårt för att inse vad det är jag vill, och om jag gjorde rätt val eller inte. Men det är redan försent, allt som har med Harry att göra är som bortkastat och det har jag mig själv att skylla för. 

"It feels weird seeing him." mumlar jag och rycker lite lätt på axlarna.

"Why? What happened with you two? You seemed so... in love last dinner."
"In love?" utbrister jag.

"Yeah, the way you guys looked at eachother. Please don't say you don't like him. Because I see it in the way you look at him." säger han allvarligt, som om han vill få mig till att erkänna. Erkänna vad? Att jag är kär i honom? Tänk om jag inte är det då? Det oroar mig. Om det verkligen är så att jag faktiskt är kär i Harry, eller i alla fall tycker om honom liiite för mycket, så har jag ju förstört något som kanske kunde bli till något bra. 

"I don't know how I feel about him. But he's gone now, so I don't want to think about him anymore." säger jag, och försöker även att tilltala mig själv att det är precis vad jag ska göra; sluta tänka på honom. 

Låten tonar ut och folket börjar applådera och sedan tacka sin partner för dansen. Jag kramar om Andrew och vi börjar gå mot bordet. Men, tänker jag, bara en sista koll. Jag vänder mig om och ser Harry igen. Jag försöker se vem det är han dansade med. Jag ser hur han kramar om tjejen. Hon är klädd i en vit klänning med utbuktade axlar. Hennes hår är platt och brunt, hon är lång, och det får mig bara att tänka på en enda tjej... Men skulle han verkligen göra så mot mig? Jodå. Det skulle han visst. Tjejen han dansade med, och tjejen han kom hit med, är ingen annan än Paige. Jävla Paige. Och jävla Harry. 

 

Under hela middagen och i princip hela kvällen så håller jag mig borta från Harry. Jag undviker honom så gott det går och försöker varken skapa ögonkontakt eller att han ska märka att jag kollar på honom lite då och då. Jag märker hur han kollar på mig väldigt ofta, men jag försöker 'låtsas' att ha så kul med Andrew som gjort mig sällskap under hela kvällens gång. Jag hade faktiskt glömt bort hur extremt roligt jag och Andrew kan ha med varandra, och hur det liksom alltid varit vi två som var bråkmakarna på middagarna då vi var små. Hur vi brukade krypa under borden kring människors fötter, men ingen skulle ändå märka oss för bordet var täckta av vita dukar som räckte enda ner till golvet. 

"Time for some fireworks. Let's go outside everybody." ropar plötsligt pappa i mikrofonen och människorna börjar resa sig från stolarna och gå mot utgången av tältet. Jag och Andrew går ut på bakgården av vårt hus där det redan börjat samlas en massa människor för att se på fyrverkerierna som snart kommer avfyras. Det här har alltid varit det bästa med middagarna. Det är så vackert och jag blir som i en helt annan värld så fort det händer. Mamma och pappa kommer upp bredvid oss två, mamma och kramar om mig. 

"Hi honey. Have you had fun tonight?"

"Very." svarar jag och ler. "And I have Andrew to thank for that." säger jag och kramar om Andrew med armen runt om hans midja. 

"I see Harry's here. With Paige." Mamma spänner blicken. Hon vet att jag ogillar Kate. "I thought that, if he'd come here, it would've been with you." 

"We don't talk that much anymore." säger jag och rycker på axlarna. 

"Oh, honey." mamma kysser mig på hjässan. "You were such good friends."

"I know." säger jag och rycker på axlarna och försöker att le, även om det är svårt efter allt snack om Harry. Mamma gör det verkligen inte lätt för mig. Plötsligt lyser himlen upp i sprakande färger och det smäller till just precis innan en ny färgklump bildas på himlen. Folket applåderar och det är nu jag kan le utan att ens försöka mig till det. Men leendet varar inte länge, när jag ser Harry och Paige, med hans läppar pressade mot hennes.

---

Kommentera!!!!!

Previous: Harry går längre in i rummet men jag står kvar i hallen, lite osäker på om jag verkligen gör rätt som stannar här över natten. Jag vet ju hur mycket Harry vill få mig i säng med honom, och jag har alltid sagt ett strängt nej till det. Men det som nu skrämmer mig är att jag, faktiskt, så gärna vill känna hans beröring. Harry får mig att känna mig på något sätt jag aldrig känt mig förut. Det känns lite märkligt faktiskt. Och jag börjar bli rädd att snart kommer jag göra något jag kanske kommer ångra senare, eller något som faktiskt kan vara bra.

Harry tittar plötsligt fram bakom en vägg. "Are you coming in or what?"

---

 

 

Vi går in till vardagsrummet som är inrett med en stor, svart lädersoffa med ett träbord framför, och en stor plastma tv längt in mot väggen. Harry slänger sig ner i soffan och klappar med handen bredvid sig för att visa att jag ska sätta mig där. Jag gör som han säger. Jag sätter mig ganska nära honom men bara just och pass så att våra armar rörs. Jag hör hur Harry skrattar och känner sedan hur hans arm är runt mig. Han leker lite med håret som fallit över min vänstra axel. 

Harry suckar, "I wish you weren't this innocent." mumlar han och lägger handen istället på mitt lår. Jag ser snabbt ner på handen och sväljer hårt. Jag är nästan helt säker på vart han vill att handens nästa destination ska vara. 

"This is who I am Harry. If you don't like it then-"
"No, no. I like it. It's cute. It's just that-"
"You want me to have sex with you." Jag tittar på honom och höjer ena ögonbrynet. Han kan inte säga något annat, för jag vet att jag har rätt. 

Han suckar igen. "It's not only because of that." säger han och lyfter upp mig i hans knä. Jag lägger ena armen runt hans nacke som stöd. "I want you to want me too. It's pretty obvious that I want you, Ana. But what I really want is for you to kiss me first or just ask me out for dinner, or literally anything. I really want us to start dating without knowing that you don't want to go because you don't like me." säger han, och hela tiden har vi hålllit ögonkontakten. Jag förstår precis vad han menar och hur han vill ha det. Han vill inte att han alltid ska vara den som ska bestämma. Men hur enkelt är det för mig att bara gå fram och kyssa honom egentligen? Så är jag inte uppfostrad och så tror jag aldrig att jag kommer bli. Jag inser att jag vet exakt hur jag ska svara, det låter bara så mycket bättre i mitt huvud så det slutar nästan alltid med att jag aldrig säger något alls. 

"Well, if you don't call what we've done the past week 'dating', then-"
"But you never really wanted to go out with me. And I'm sorry for forcing you to stuff you don't like." 

"Even though I never really wanted to go out with you in the first pace but when we got to know eachother more I just... I started to like you more and more." viskar jag nästan ur mig. 

"So you like me?" Ett litet flin byggs upp på hans läppar. Jag vrålar lite tyst och suckar högt och täcker sedan över hans mun med min hand. 

"What I'm trying to say is that I would love to go out on more dates with you. And I'm sorry for not kissing you but I'm not really used to this whole thing." säger jag och ler lite generat ner i mitt knä. 

"It's okay. I guess I'll just have to get used to it." suckar han. 

Jag ser upp på honom och flinar lite, "But I can always try my best." säger jag, innan jag lutar mig fram och placerar mina läppar perfekt över hans. Inte för att jag har kysst så många killar i mitt liv, så kan jag lätt säga att mina och Harrys läppar är som den perfekta kombinationen. Den här gången är det jag som kysser honom, och han sitter bara där med sina händer på mina höfter och vad jag uppfattar som njuter. Jag flyttar över ena mitt ben så dom är på vardera sida om honom. Jag försöker försiktigt massera mina läppar med hans samtidigt som jag drar fingrarna genom hans vilda lockar. Mitt hjärta dunkar extremt mycket fortare än vad det bör göra. Och min hjärna har beslutsångest ifall jag ska fortsätta eller sluta. Jag bestämmer mig för att prova i alla fall, sen får vi se hur långt jag vågar gå. Sakta men säkert nuddar min tunga hans underläpp och det tar inte lång tid alls innan han välkomnar den in i hans mun. Mina händer som tidigare varit i hans hår åker bara längre och längre ner hans mage och tillslut är dom nere vid byxlinningen. Jag tvekar, men jag är så nyfiken, det här har jag aldrig varit med om förut och jag slår vad om att Harry inte har något emot det, så jag flyttar ner handen till nästa destination och trycker lite försiktigt på den växande utbuktningen som finns innanför hans byxor. Min beröring får Harry att stöna ut mitt namn högt med hans läppar fortfarande mot mina. Mina ögon som tidigare varit stängda öppnas fort när jag inser vad jag faktiskt håller på med. Det här är inte jag. Jag hoppar snabbt bort från honom och ställer mig på golvet. 
"I don't know what I'm doing, Harry. I'm not used to this and I don't know if this is a good idea." säger jag med skakig och förtvivlad röst.

"Shh.. it's okay, it's fine." Harry reser sig från soffan och går mot mig. Jag backar undan när han sträcker sig efter mig. Det sårar honom rejält, det ser jag i hans blick. "Please, Ana. You were great. You're an amazing kisser." säger han och skrattar lite som om det plötsligt går att skämta bort den allvarliga stämningen. 

"This isn't a good idea, Harry." mumlar jag. 

"Why not? What's so bad about this?" frågar han sårat och håller ut armarna i väntan på ett väldigt bra svar från mig. Det som dock skrämmer mig är att jag har inget bra svar, och att han kommer bli arg. Han verkar redan blivit lite sur över att jag bara helt plötsligt avslutade vårt hångel. 

"I don't know. I'm sorry, I just-" Jag ser ner i golvet och skäms. Jag har säkert fått Harry att tro att mina känslor för honom är starkare än vad dom faktiskt är. Eller så har jag bara inte insett att jag faktiskt gillar honom... 

"Please Ana." ber han och sträcker ut sin hand. Jag tvekar lite. Ska jag fortsätta? Eller ska jag sluta innan saker bara utvecklas till något mer? Jag ville ju att Harry skulle bli en väldigt bra kompis, en bästa killkompis, men hur kommer det gå om vi bar fortsätter att övergöda med kyssar? Jag vet att jag gillar Harry, jag gillar honom så pass mycket att jag skulle kunna kyssa honom, men det är bara min hjärna som tilltalar mig själv att han är inte bra för mig och det är mitt hjärta som tilltalar mig att jag inte är kär i honom. Antingen så är det så, eller så har jag bara inte insett det än att mina känslor är så pass starka för honom att de räknas som kär. Men en sak jag har insett är att det kommer leda till en massa problem om jag fortsätter så som jag gör mot honom nu. 

Jag ser upp på honom, rakt in i hans sorgsna ögon, och biter mig hårt i underläppen för att hålla tillbaka tårarna. Även om Harry har gått mig på nerverna fått mig att vilja gräva ner mig så han aldrig hittar mig, så inser jag att det jag har tänkt göra kommer bli svårare än vad jag trodde det skulle bli. 

"Goodbye, Harry." säger jag fram som en visning, annars skulle rösten skära sig av mina tårar som alldeles strax kommer börja falla. Jag går mot dörren, lite rädd att Harry ska följa efter mig, för jag vet ju hur dominant han är och jag är inte eller säker på om han ens kommer låta mig gå. Men hans fotsteg hörs inte, och efter att jag tagit på mig mina kläder och öppnat dörren, så kollar jag bak en sista gång och ser honom stå kvar på samma ställe, med ansiktet mot golvet och händerna är i två starka knytnävar. Han kämpar för att hålla inne sin ilska, sin ledsamhet och sorg. Jag klarar mig tills att jag kommit ut och stäng dörren, men efter det rinner första tåren ner längst min kind. Jag torkar ilsket bort den. Jag ska inte gråta. Jag borde inte ens vara ledsen. Han var aldrig min och han skulle inte heller blivit det. Jag går med snabba steg längst korridoren, och om jag ska vara helt ärlig så lyssna jag hela tiden efter en dörr som ska öppnas, för helt ärligt önskar jag nästan att han ska komma springandes efter mig och.... jag vet inte... hindra mig från att gå, säga att vi kan få det att funka. Men när jag kommit till hissen, och dörrarna stängs igen, inser jag att det är för sent. 

Nere i lobbyn är det tyst, men skriken utanför hörs fortfarande. Hur ska jag någonsin ta mig ut utan att bli attackerad? Jag går mot receptionen där en kvinna i 40års åldern sitter framför en dator och knapprar på med tangenterna. Hon ler när hon ser mig. 

"Hi, do you know how I can get out of here without getting attacked?" frågar jag, fullt allvarligt, men kvinnan skrattar och visar hennes vita tänder som döljer sig bakom de röda läpparna. 

"Come with me." säger hon och reser sig från stolen hon sitter på. Jag följer efter hennes raska steg. Hon går åt det helt andra hållet än den vanliga utgången, jag antar då att jag ska ta någon slags bakväg för att komma ut. Kvinnan tittar bak på mig och ler lite då och då, men när både hon och jag märker att ännu fler tårar börjat rinna, så försvinner hennes leende och hon ser oroligt på mig. 

"Is everything alright?" frågar hon försiktigt, och saktar ner lite så hon går i jämsides med mig. Jag torkar bort tårarna och le lite svagt. 

"Yeah, it's nothing." säger jag till henne som en lögn, men ändå försöker jag tänka så, det är ingenting. 

"Okay." Hon försöker också le men det är svårt för henne att le när hon ser hur ledsen jag är. Ju mer jag torkar bort desto mer rinner det. Det blir omöjligt för mig att hinna torka bort alla tårar innan det kommer nya. Då bryr jag mig inte längre. Mina tårar får rinna bäst dom vill. 

 

När vi kommit ut på gatan, kramar jag tacksamt emot kvinnan från receptionen och börjar sedan min vandring hem. Ja, det kommer ta tid och dessutom nu då jag är trött, och rädd för mörkret som börjat falla över vackra London. Som tur är, är det inte bara jag ute, och det finns gott om människor som skulle kunna hjälpa mig om jag hamnar i trubbel. Om så inte alla människor jag ser är hemska våldtäktsmän, men det tvivlar jag på. Tårarna har lugnat ner sig. Men det enda jag tänker på är honom. På Harry. På allt vi gjort och hur jag faktiskt hade kul de gånger jag var med honom. Jag tänker på då vi låg i min säng, och då jag för första gången fick somna i armarna på en kille. Jag säger då det, han ska vara stolt som fick vara den första att sova med mig. Jag tänker på alla kyssarna. Den i kiosken, den i hans bil, den utanför mitt gamla hem, den i hans soffa... Bara att tänka på allt får mig att gråta igen. Jag försöker att sluta tänka på honom och stänga ute alla tankar om oss och Harry, men hur mycket jag än försöker så går det inte. Jag ser hans ledsna ansiktsuttryck när jag sa hejdå till honom ikväll. Hejdå vet jag inte om det är rätt ord heller, farväl passar kanske bättre. Jag vill inte säga att vi aldrig kommer ses igen, men så kommer det förmodligen att bli. Harry är från och med ikväll borta från mitt liv, men i mina tankar kommer han nog alltid vara kvar. 

"Hey Ana." En röst som ropar mitt namn ekar över gatan. Jag känner igen rösten men jag kan inte riktigt sätta fingret på vem det är. Med tanke på att jag känner igen rösten så vet jag att jag känner personen och blir därfr inte rädd. Istället blir jag nyfiken på att se vem det är som känner igen mig såhär i mörket. Jag ser mig omkring, ingen människa verkar vara på väg mot mig. Alla verkar vara i sin egen värld när de går hand i hand med sin käraste. Plötsligt ser jag en lång figur komma gående mot mig. En figur som jag inte heller uppfattar vem det är. Men när personen kommer närmre, och jag inser vem det är, bultar mitt hjärta säkert tusen gånger fortare och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ska jag springa? Ska jag skrika? Ska jag säga åt honom att lämna mig ifred? Jag hinner inte besluta mig om något innan han är framme vid mig. Han ler sitt äckliga flin med hans äckliga tänder. 

"Hi, Mark." säger jag men möter aldrig hans blick. 

"How come I meet you here alone in the middle of the night?" Han har kvar flinet, hans flin är till och med värre än Harrys. Åh nej, Harry! Om jag aldrig skulle lämnat honom skulle jag aldrig stött på Mark nu. 

"I'm on my way home." säger jag och börjar gå, för jag känner inte för att stanna kvar och prata med honom. Men Mark är snabbt vid min sida igen och går med mig. 

"I don't like the fact that you're walking home all by yourself. I know where you live because you always get n the bus there, and that's far away from here. Let me drive you home." säger han och istället för att flina så ler han faktiskt. Ett sött leende. Ja, sött. Om det inte vore för hans förstörda tänder så skulle Mark helt klart vara en 9/10 i utseende. Hans hår är helt perfekt och hans klädsmak är precis så som jag vill att killar ska ha. 

"I can walk, but thank you." säger jag och ökar takten i hopp om att han ska sakta in och låta mig gå iväg. Men istället ökar även han takten och kommer ikapp mig snabbt. 

"No you're not. Come on, my car is just over there. I promise you, I won't do anything." Jag ser på honom. Det ser faktiskt ut som om han talar sanning.

Jag rycker på axlarna och ler tacksamt. "Fine." och sen går vi tillsammans mot hans bil. Jag kan knappt fatta det själv att jag nu sitter i en bil med ett kräk som varit i slagsmål med killen jag faktiskt tycker om. Det värsta är ju att slagsmålet var över mig. På grund av mig. Mark startar igång bilen och börjar köra. Radion är på men med en låg volym, perfekt volym så att man ska kunna prata också. Great...

"Where have you been tonight?" frågar han vänligt. 

"Just been out for a walk." ljuger jag, men eftersom jag inte är expert på det så-

"Don't lie to me. I think I know exactly where you have been." säger han och flinar nu igen. Fan också, han vet nog vart hotellet ligger och han såg nog att jag kom ut där ifrån. 

"Fine." suckar jag. "I've been with Harry." 

"I'm not surprised that you came out crying." mumlar han med behåller nu blicken på vägen. 

"What do you mean?" frågar jag förvirrat.

Mark rycker på axlarna, "Harry surely knows how to make a girl cry."

"I don't believe you." säger jag och skrattar. Harry? Få tjejer att gråta? Tveksamt. Det sista Harry skulle göra är att såra en tjej. 

"Nah, forget it. So, you're still not together?"
"Nope. I'm done with him." säger jag snabbt. 

"Done with him?"
"Yeah, he's not my type." 

"That's sad." säger han. "Harry really liked you."
"And how do you know that?" Jag höjer ögonbrynet, lite tveksamt om Mark talar sanning. För jag kan inte direkt föreställa mig att Harry skulle prata om sina känslor med Mark av alla människor som han känner. 

"You see, I work at the pool here in London, and Harry used to come there every day to work out. But since he met you, he never comes anymore. Which is strange, because even though he brought home girls every night he still came next morning so swim or work out at the gym. But he hasn't visited us since you two started going out." 

Jag spärrar upp ögonen och tappar nästan hakan. Om det är sant det Mark just sa, så ångrar jag verkligen att jag lämnade honom ikväll. Åh, min älskade Harry. Men jag inser att jag redan har förstört allt. Allt.

"Please, tell me if he comes to the pool tomorrow." ber jag. Jag borde inte lägga mig i Harrys liv längre, men jag är så nyfiken. Det kommer bli svårt för mig att glömma honom. 

"Yeah, sure. Here, type in your number." säger han och räcker mig sin mobil. Jag tar emot mobilen och knapprar in mitt nummer i Marks mobil. Jag är inte ens rädd att ge bort mitt nummer till honom, han har faktiskt visat att han kanske inte är så hemsk trots allt. Typ som Harry. Båda ger andra uppfattningen att de är hemska, men så fort man är ensamma med dom är de som helt andra personer. 

Vi är framme utanför min lägenhet och jag spänner loss säkerhetsbältet och öppnar sakta dörren fast jag är vänd mot Mark. 

"Thank you so much for the ride, Mark. And don't forget to text me tomorrow if you see Harry." säger jag och kliver ut från bilen. 

"I promise. Goodnight, Ana." säger han och ler. Jag ger honom ett leende tillbaka och stänger igen bildörren och går mot lägenheten. Förhoppningsvis sover Kate, så slipper jag förklara allt. Jag väntar hellre till morgondagen, eller så berättar jag inte alls. Jag vet att Kate är min bästa vän och hon av alla människor förtjänar i alla fall att veta. Men om det är jobbigt för mig att ens tänka på Harry och allt som hänt under kvällen, så kan jag inte ens tänka mig hur jobbigt det kommer vara att berätta om det. 

---

Kommentera nu!!!!!

Previous: Vågar jag riskera så mycket på en kille som stormade in i mitt liv och mer eller mindre tvingade mig till att gilla honom? Det som skrämmer mig mest är nog hur jag har gått från att totalt hata honom till att faktiskt vilja spendera tid med honom. Jag sa från första början att jag aldrig kommer falla för honom, men jag börjar nu tro att jag har kanske inte riktigt fallit för honom, men att jag i alla fall har snubblat lite...

---

 

 

Låten är slut och vi går tillbaka till vårt bord vi satt vid tidigare. Några från min släkt är tillbaka vid bordet och välkomnar oss tillbaka med deras vita och perfekta leenden. Om det är någon som går i släkten så är det släkten Benson's vackra leende. Min mamma och pappa är kvar på dansgolvet, det är alltid dom som är först upp och sist ut. 

"We can talk more about us when we're back at your place." säger jag och klämmer till hans hand lite och försöker mig på ett leende i hopp om att han ska le tillbaka. Men han rycker bara på axlarna och nickar, med blicken nere i hans knä. Jag får den känslan att han blev ledsen då jag aldrig svarade på honom då han sa att han gillade mig. Jag kan till och med se att han är ledsen, och jag tackar gudarna att jag inte ser någon minsta bit arghet i hans blick. 

"Excuse me?" En röst på en ung tjej hörs bakom oss. Både jag och Harry vänder oss snabbt om och bakom oss står Paige. Jag suckar inom mig när jag ser att det är hon. Paige och jag är inte riktigt så goda vänner, kan man säga... Hon försöker dock varje gång vi träffas att vara så snäll som möjligt mot mig, men alla märker hur fejk hon är. I verkligheten är hon otrevlig och om jag nu får använda detta ord; en bitch. Hon är klädd i en svart klänning och ett pärlhalsband runt halsen. Hon ler det där fejkade leendet hon alltid brukar ha. Jag undrar om hennes halsband är lika fejk som henne själv...

"You're Harry, right?" frågar hon. 

Harry ler och nickar, samtidigt som han tar i hand med henne. "That's right."
"I'm Paige. It's so nice to meet you. I'm a big fan." säger hon och skrattar hennes tillgjorda skratt. Men snälla... Om hon så är ett stort fan, varför skulle hon då behöva fråga honom om det är han som är Harry?
"Would you like to dance?" frågar hon sedan. Och även om jag inte borde, så blir jag faktiskt avundsjuk då Harry glatt går med på det och försvinner ut på dansgolvet hand i hand med Paige. Tro mig, han kan få dansa med precis vem som helst utan att jag ska bli svartsjuk, men Paige, där går gränsen. Jag gillar inte att använda ordet hata på en person, men det är på gränsen till att jag hatar Paige. Jag ser på dom länge, och hur de sakta och försiktigt rör sig runt i en liten cirkel på dansgolvet. Hans hand är på hennes midja, han ser ner mot henne och ler. Och det ser faktiskt ut som om han har kul. Nej. Det funkar inte så. Inte med Paige. Jag borde inte bli svartsjuk eftersom han inte ens är min, men det mer eller mindre kokar inom mig. Jag måste få stopp på det här innan något annat händer. Jag reser mig snabbt upp från min stol, det får mormor och morfar att vakna till liv.

"Annabelle. What are you doing?" frågar mormor vasst som om jag väckte henne från hennes skönhetssömn. 

"I- I-..." stammar jag men kommer ingen vart. "I have to go. Excuse me." Jag tar min handväska med mig som stått under min stol hela kvällen, går rakt ut på dansgolvet med raska steg i riktning mot Paige och Harry. Jag knackar till Harry på axeln, han vänder sig förvirrat runt och blänger på mig. 

"What?" frågar han orolig som om det hänt något, för varför skulle jag annars avbryta honom mitt i en dans egentligen? 

"Can we go now please?" säger jag allvarligt. 

"Did something happen?" 

"No, Harry. I just want to go." Jag låter så allvarlig som möjligt för att få honom att gå med på det. Det verkar funka. Harry kramar om Paige och tar mig sedan i handen. Vi går mot utgången av tältet och när vi kommit utanför där det inte finns några människor så vänder han sig förvirrat mot mig igen. 

"What are you doi-" 
Han hinner inte avsluta sin mening innan jag krashar mina läppar mot hans. Hårt och bestämt. Paige ska ge fan i min Harry. Inte för att han är min, men Paige och även Harry för den delen ska få det jävligt klart för sig att om jag inte får hålla på med andra killar ska inte han få hålla på med andra tjejer. 

"Ana?" säger han mellan våra läppar och för en gångs skull så är det han som måste hindra mig från att fortsätta kyssa honom. Han skrattar sött.

"What are you doing?" Han har svårt från att hålla borta skrattet igen. 

"Don't you ever talk to her again." säger jag bestämt. 

Han lägger huvudet på sned och spänner blicken, "I can't believe it. Ana, you're jealous." Hans spända blick byts ut mot ett flin. Han kom på mig. Hur kan det vara så enkelt för honom att se saker på mig? Vi som knappt känner varandra helt och hållet än...

"I am not."
"Yes you are. I can see it." Han försöker få mig att erkänna men no way in life att jag tänker göra det. Så enkelt ska han inte ha det för sig.

"I just don't like her and I don't want you to be with her. Now, let's go and say goodbye to some people before we leave." 

Jag suckar när jag går in till tältet igen och raka vägen mot bordet min släkt sitter vid. Jag kramar om mina mor och far föräldrar, mina fastrar, mostrar, morbröder, farbröder, you name it. Mer eller mindre alla i min släkt. Jag ser hur Harry skakar i hand med några som han pratat med under kvällen men jag ser hur han är extremt osäker. Han står därför och väntar på mig mesta dels. Jag kramar om min mamma och pappa som kom för att möta mig från dansgolvet. 

"Are you leaving already? You will miss the fireworks." säger pappa buttert och dar med handen längst min kind. 

"I'm sorry. We just have to go. I'll talk with you soon, okay?" Jag ser både på mamma och pappa som nickar och ler åt mig.

"Bye."

"Goodbye, Annabelle." säger dom i mun på varandra innan jag visar åt Harry att det är dags att fara, och vi börjar gå mot bilen under tystnad. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag ser hur Harry flinar. Han väntar väl på att jag ska säga den riktiga anledningen till varför jag vill åka, och att jag ska erkänna att jag faktiskt blev svartsjuk. Jag öppnar bildörren själv denna gång till skillnad från alla andra gånger då Harry gjort det åt mig. Harry sätter sig i bilen och tittar på mig. Själv kollar jag ut genom rutan ett tag innan jag surt vänder blicken på honom. Det är svårt att hålla minen när han mer eller mindre håller på att brista ut i skratt. Jag känner hur det rycker i mina mungipor men jag kämpar för att hålla dom nere. 

"Oh come on." säger Harry och brister sedan ut i skratt vilket gör att inte jag heller kan hålla mig längre. "You can't be that mad at me."

"I'm not mad at you. I'm just... mad that you were dancing with Paige." muttrar jag och lägger armarna i kors över bröstet. 

"So you are mad." Han höjer ögonbrynet och blänger på mig. 

"You know what I mean." väser jag och eftersom han aldrig tänkt göra det, så startar jag bilen åt honom istället. 

"Why are you in such a hurry to get home to my place?" Även om jag inte ser på honom så kan jag se det irriterande flinet som jag är helt säker pryder hans läppar just nu. 

"I just want to leave before you and Paige actually get to know eachother." säger jag snabbt och entonigt. Harry lutar sig mot mig men stannar en bit ifrån mitt ansikte. När jag kollar på honom är våra ansikten knappt några centimeter ifrån varandra. 

"Look, if you don't want me to talk to her, I won't." 

"You seemed to like her." säger jag surt och vänder bort blicken. 

"Hey..." Hans fingrar vidrör min haka och tvingar tillbaka mitt ansikte mot hans. "I told you. You're the one I like." Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag nickar bara på huvudet och märker sedan hur han lutar sig sakta fram för att kyssa mig, men vi båda rycker till när den mörka sommarnattshimlen lyser upp i alla möjliga färger från fyrverkerierna. Vi båda tittar upp mot den vackra himlen. Det här med fyrverkerierna är något som anordnas varje middag och fest pappa håller i. Jag tycker det är det perfekta avslutet på kvällar som denna. Pappa är väldigt stolt över denna idé och säger att det är 'hans grej'. 

"Come on." säger jag snabbt och nästan rusar ut från bilen för att hinna se så mycket av de fina fyrverkerierna på himlen. Harry kommer ut strax efter mig, vi lutar oss mot bilen med blickarna uppåt. Jag är såklart van vid detta men jag blir alltid lika förtrollad varje gång. 

"This is so beautiful." säger Harry och håller kvar blicken mot himlen. Han tar plötsligt i mig och lyfter mig lätt framför honom. "Just like you." säger han sedan försiktigt men lyckas ändå ha den där allvarliga rösten. Jag ler försiktigt, faktiskt generad över hans fina ord. Mina händer är i ett löst grepp i hans längst min sida. Hans tumme stryker försiktigt över min. Det är denna sortens Harry jag gillar mest. Den som är försiktigt och inte lika bestämt. Just i denna stund känns det som om jag faktiskt älskar honom. Ja, konstigt va? Men en sådan känsla får jag när han är så här försiktig med mig. Då han behandlar mig som om jag vore en dyrbar sak som lätt kan gå sönder, det är då jag bara vill slänga mig in i hans famn och stanna där för evigt. 

Under bilresan hem säger vi inte så mycket. Jag är som fortfarande förtrollad av både fyrverkerierna och Harrys ord. Radion är på i bilen. 'Daylight' av Maroon 5 spelas och jag nynnar tyst med och klappar i takt med handen på instrumentbrädan. Harry sitter tyst, ett litet leende pryder hans läppar. Trots att vi inte säger något kan jag inte påstå att det är så pinsamt. Så länge radion är på så är det lugnt. 

"Do you like this song?" frågar Harry och tittar på mig och ler. 

"I love this song, and this band." säger jag och skrattar. Harry fnissar till och höjer volymen på radion. Nu är det nog så högt att jag faktiskt kan sjunga med utan att det ska höras för mycket. Harry skrattar åt mig när jag försöker ta de höga tonerna men det blir mer som ett skrik. Sedan börjar han också sjunga med. Såklart att jag har hört honom sjunga på radion och så vidare, men aldrig live. Men jag måste medge att det är knappt någon skillnad. Han är en otroligt talangfull sångare. Det har nog inte riktigt slagit mig än att just jag av alla miljontals unga tjejer som finns på jorden, umgås med världskända Harry Styles. 

"Are you still living at the hotel?" frågar jag efter att låten tagit slut och även min sångkarriär. 

"Yeah, I think out apartment will be done in a few weeks." svarar han. 

"How is it, living at a hotel?"
Harry rycker på axlarna, "It's okay. But living in an apartment is so much better. Then we don't really have to fight through fans when we're going home."
Jag stelnar till, "Wait... so there will be fans standing outside now when we arrive?"

"Yeah, but don't worry, we'll have security around us."

En nervositet byggs upp inom mig. Jag är inte redo att bli presenterad för alla tusentals av deras fans. Inser han inte hur mycket hat jag kommer få om de ser mig gå in till samma hotell som de bor på? Inser han inte att jag aldrig kommer klara av hatet jag kommer få? Han förstår inte. Ingen förstår. Inte ens jag.

 

Jag börjar känna igen mig mer och mer och märker att vi är väldigt nära hotellet nu. Jag tittar oroligt på Harry, som själv ser helt lugn ut. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han är van detta liv. Men det är inte jag, och jag skulle verkligen uppskatta om han kunde visa någon som helst medkänsla. Men icket det. 

"Okay, this is how we're going to do." säger han och saktar in bilen lite. "When you jump out of the car, someone will take your hand and lead you around the car. But don't worry, no one will reach you. Then he will lead you to the hotel door, okay?" 

Jag sväljer och med en skakig röst svarar jag. "Okay." 

Det verkar som om fansen känner igen Harrys bil, de börjar skrika och skriken hörs enda in till bilen. Men som tur är kan de inte hoppa på bilen då vi nu kör mellan två grindar på väg mot framsidan av hotellet där ingången är. Det står vakter vid grindarna som håller ut händerna och försöker lugna ner de skrikande fansen. Såklart är jag fortfarande nervös, men samtidigt väldigt förvånad hur galna människor kan vara. Jag menar, jag ser vissa tjejer som hoppar på varandra för att kunna se högst, vissa tränger sig förbi andra för att komma så nära grindarna som möjligt och vissa försöker klättra över, men då är vakter snabbt på plats för att hindra dem. Harry stannar av bilen och ser på mig, 

"Are you ready?" 
Jag hinner inte ens svara innan min bildörr rycks upp och skriken dånar i mitt huvud. Det som hördes från bilen var ingenting i jämförelse med utanför. En stor och kraftig man med mycket muskler vad det ser ut som, tar mig i handen och hjälper mig ner från den höga bilen. Nu kan folk se mig. Nu blir jag säkert filmad, fotat och skriken på. Jag försöker stänga ute skriken för att inte höra någon som skriker något dumt till mig. För att få höra dumma ord är något jag inte mår bra av. Det blixtrar från kameror överallt och jag blir som yr. Huvudet blir galet. Jag är runt på andra sidan av bilen och mannen som håller i min hand mer eller mindre släpar mig framåt. Vi går mot dörren, Harry står redan uppe vid trappen och väntar på mig. Han sträcker ut sin hand när jag närmar mig honom och så fort jag når tar jag i hans hand. Harry öppnar snabbt dörren och vi är inne lika snabbt som vi kom ut. Skriken tystnar, de hörs fortfarande men inte lika högt. 

"Wow." pustar jag ut och masserar tinningarna med mina fingrar. 
"Are you alright?" frågar Harry och skrattar lite. 

"I can't believe you can live with this every day." Jag skakar på huvudet som om jag fortfarande inte har fattat vad som just hänt. Med fortfarande min hand i hans, går vi mot hissen. Den är på samma våning som oss så med bara ett knapptryck öppnas dörrarna och vi går in i en stor hiss med speglar på alla väggar och en heltäckande grå matta som golv. En tyst och enligt mig dålig musik spelas från ett par högtalare som sitter uppe i taket i ett utav hörnen. Trots att jag var här på intervju för bara någon vecka sedan så känner jag knappt igen mig. Men såklart ser jag att det är ett lyxigt och dyrt hotell killarna bor på. 

"You look terrified." fnissar Harry och drar in mig i hans famn. Jag lägger armarna kring hans midja och med ansiktet mot hans bröstkorg så andas jag in hans ljuvliga doft. Han pussar mig på hjässan. "Are you alright?"

Jag suckar och gosar in mitt ansikte ännu lite mer i hans bröst. "I'm fine. But this is like a whole new world for me?"
"There's nothing to be afraid of." mumlar han mot mitt hår. Han tar sedan tag i mitt ansikte och ser rakt in i mina ögon. "I won't take you to places you don't want to go to. If you feel uncomfortable; tell me. I will make sure you get the best." säger han, innan han försiktigt drar mitt ansikte mot sitt och förenar våra läppar i en lätt kyss. Det plingar till och hissen stannar av. Dörrarna öppnas och Harry tar återigen i min hans i sin och går längst korridoren. Det förvirrar mig varför vi går förbi rummet som intervjun hölls i, jag som trodde det var där deras hotellrum var i. Men jag låter bli att fråga. Harry vet vad han gör. Han stannar plötsligt till utanför en dörr och gräver fram en kort från fickan på sina jeans. Han drar kortet genom ett fyrkantig apparat som sitter fast på dörren strax nedanför handtaget, det klickar till och dörren går nu och öppna. 

"So, this is my hotelroom." säger han och leder in mig till hallen av det väldigt stora och fina hotellrummet. Jag förstår då att killarna måste nog ha varsitt hotellrum de sover i, men ett gemensamt där alla kan vara. Det är väldigt rent och städat för att tillhöra en kille som bott här i några veckor. Jag hänger min handväska på en utav krokarna samtidigt som Harry hänger av sin kavaj så han endast är klädd i en vit skjorta och svarta jeans. Någon jag måste säga är otroligt snyggt på honom. Harry går längre in i rummet men jag står kvar i hallen, lite osäker på om jag verkligen gör rätt som stannar här över natten. Jag vet ju hur mycket Harry vill få mig i säng med honom, och jag har alltid sagt ett strängt nej till det. Men det som nu skrämmer mig är att jag, faktiskt, så gärna vill känna hans beröring. Harry får mig att känna mig på något sätt jag aldrig känt mig förut. Det känns lite märkligt faktiskt. Och jag börjar bli rädd att snart kommer jag göra något jag kanske kommer ångra senare, eller något som faktiskt kan vara bra.

Harry tittar plötsligt fram bakom en vägg. "Are you coming in or what?"

Previous: "Hi Ana. Would you like to dance?" Han håller ut handen åt mig. 

Jag ler mot Andrew och tittar sedan på Harry för att se om det är okej att jag går iväg och dansar med honom. Harry nickar lite svagt men säger inget. Jag antar då att det är okej för honom att jag lämnar honom ensam ett tag, så jag tar tag i Andrews hand och han leder mig ut på dansgolvet. 

---

 

 

Jag lägger ena handen på Andrews axel och den andra är i ett hårt grepp i hans hand. Vi börjar röra oss till musiken. Jag har aldrig varit en riktig höjdare på att dansa vals men det är oftast enklare om killen är bra på det, vilket Andrew är så detta är inget problem för mig. Det svåra är dock att inte snubbla på min klänning som nästan tar i golvet. 

"So, I see you're here with Harry Styles." säger han och ser på mig med ett leende. "How come you guys know eachother?" Jag antar att Andrew vet om att Harry är känd, till skillnad från mamma som inte hade någon aning, och det var därför jag var tvungen att dra en lögn för henne, annars skulle hon nog svimmat. 

"I interviewed him." svarar jag. "But please, don't tell anyone that he's famous. I'd like to keep that as a sectret."
"What, that you're dating a celebrity?" flinar han. 

"We're not dating, Andrew." svarar jag försiktigt och försöker hålla ett normalt ansiktsuttryck när jag ser honom i ögonen. Jag vet inte varför jag alltid blir så nervös varje gång någon frågar mig om Harry, eller om oss två...

"Oh, I thought you we're going out." 

"Why did you think that?" Jag lägger huvudet på sned och ser förvånat på honom. 

"By the way he looks at you."

Jag rycker till, "And how's that?"

Andrew rycker på axlarna, "It's hard to explain. But it's like he can't take his eyes of you, and he always smiles when he looks at you and when you're looking at him."

Jag rynkar på ögonbrynen och ser diskret åt Harrys håll. Han sitter kvar på samma ställe och ser ut över dansgolvet, jag möter hans blick men jag tittar därför snabbt på Andrew igen. Jag vill inte att Harry ska få veta att det är honom vi pratar om. 

"So you've been looking at us?" flinar jag för att byta samtalsämne från Harry till honom. 

Han skrattar och drar mig lite närmre så min mage är tätt intill hans. "Oh, you know... I can't help but look at you. You're beautiful tonight, Ana." Hans ansikte är ytterst nära mitt, men jag vet att han inte kommer göra något, vi är alldeles för bra vänner för det. Eller...?

"Thank you, Andrew." viskar jag fram. "So, do you have a girlfriend?" Andrew backar undan lite och ökar avståndet igen. 

"No."
"Is there someone you like, then?" 

Han rycker på axlarna, "There is one girl..." börjar han och ser lite generat ner på våra fötter. "that I've always liked but I'm afraid if I tell her how I feel it might ruin everything." 

Jag stelnar till, och jag tror att han märker det också. Jag får den känslan, även om det verkar galet, att det faktiskt är... mig han menar. 

"Ruin what, exactly?" säger jag och sväljer sedan ner den nervösa klumpen som bildats i min hals.

"Our friendship." säger han. "And that's what it might ruin... our friendship. You and me." Han ser mig rakt in i ögonen. Hans blick är allvarlig, och jag står bara tyst och stirrar förvirrat på honom. Har han alltid gillat mig? Under alla dessa år vi känt varandra? 

"I'm sorry, I just have to do this." säger han snabbt och i nästa ögonblick är hans läppar placerade över mina och vi slutar att dansa till musiken och står istället helt stilla. Jag har vidöppna ögon under hela kyssen men jag ser att hans är slutna och njuter. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Våra föräldrar har alltid försökt få ihop oss men jag har aldrig riktigt velat, det är svårt att bli kär i sin bästa vän. När våra läppar säras öppnar han ögonen och har ett tomt uttryck i ansiktet. Och jag... jag ser bara förvirrat på honom. Förvirrad över vad som just sades och förvirrad över vad som just hände. Sången är över. Folket applåderar. Men vi står kvar tysta. 

"Andrew, I-"
"Ana?" En röst bakom mig säger mitt namn. Jag vänder mig snabbt om och blir faktiskt lättad när jag ser Harry stå där. Men när jag sedan ser hans arga blick känner jag mig inte lika lättad längre. "Can I talk to you?" frågar han med spänd käke. Jag vänder mig om mot Andrew som står tyst och ser ner i marken. Jag tar hans hand min min och klämmer åt den lite. 

"Thanks for the dance." försöker jag säga så vänligt som möjligt, och Andrew hinner knappt reagera innan jag blir bortdragen av Harry med min hand i hans. Han går med bestämda steg mot utgången av det stora tältet. Han håller i min hand i ett hårt grepp och hur mycket jag än försöker sakna ner så är det omöjligt. Han är alldeles för stark. Jag ser det på hans ansikte och på hans gång att han är förbannat. Han såg nog mest troligt min och Andrews kyss. Varför skulle han annars vara så arg?

 

Vi kommer ut från tältet och Harry fortsätter gå lika argsint och fort som tidigare trots att inte ens enda människa kan se oss längre. 

"Harry." ropar jag strängt åt honom men ändå stannar han inte. Jag rycker i handen men ändå stannar han inte. Jag försöker streta emot men ändå stannar han inte. Vad ska jag göra för att han ska stanna? Vi närmar oss husväggen, han går rak mot den och när han knappt är en meter ifrån den så snurrar han runt mig, jag slår hårt i min rygg mot väggen och innan jag ens hinner tänka på smärtan så pressar Harry sina läppar mot mina. Hårt och aggressivt. Jag börjar ju bli van att han kysser mig så det kommer inte direkt som en chock när jag känner hans mjuka läppar mot mina egna. Vad som dock chockerar mig är varför han är så arg. Jag har inte gjort något fel. Jag lägger mina händer mot hans bröst och puttar bort honom från mig. Men han kommer närmre, med hans ansikte knappt någon centimeter ifrån mitt.

"Do you think this is some kind of game to you?" väser han åt mig.

"Why are you mad at me?"

Han skrattar tillgjort men ser sedan direkt lika argt på mig. "Kissing him to make me jealous."

"I wasn't trying to make you jealous, and he kissed me Harry. I didn't exactly ask him to." säger jag med lugn röst i hopp om att det kanske ska lugna ner honom lite. 

"You're mine. You're lips belongs to me."

Trots att han är arg, och det kanske skrämmer mig lite, så tycker jag att det på samma sätt är väldigt gulligt hur han liksom blir så sur över en sådan liten grej. Hur han har gjort det klart för både honom och mig att jag tillhör honom. Inte för att det är sant, men jag tycker om tanken att veta att han vill ha mig. 

"I don't even know what to say Harry. I can't say I'm sorry because I haven't done anything wrong. It's you who have to stop overreact every single time a boy comes near me. You have to understand that we're not dating." 

Han slår hårt med handen i väggen just bredvid mitt huvud. Jag stelnar till och känner hur rädslan byggs upp inom mig.

"Stop saying that." ryter han till och spänner käken mer och mer. 

"Why?" Jag lägger huvudet på sned som jag samtidigt försiker lugna ner mig genom att ta ett djupt andetag. 

"Because I want you to want me and I want to date you. This is the first time ever that I've not had sex with a girl and still want to be with her. You're driving me craxy, Ana, but I still can't let you go." skriker han åt mig. Jag står som förstelnad. Jag inser nu att han verkligen gillar mig. Harry Styles gillar mig faktiskt. 

"Sex is literally all you're thinking about. You're just wainting for me to have sex with you and after that you'll forget about me."

Han vrålar och pressar läpparna mot mina igen. "I will never forget about you. I will never let you go." mumlar han mot mina läppar innan hans tunga försiktigt nuddar min underläpp. Hela min mage pirrar till. 

"Harry, the others are just around the corner." säger jag och lutar ansiktet åt sedan så hans läppar nuddar min kind istället. Han kysser mig ner mot halsen, suger lite försiktigt på huden just nedanför mitt öra, just precis där min svaga punkt är så jag stönar tyst. Han trycker sig mot mig, jag känner hans kön mot min mage och mina ögon spärras upp. 

"This is what you're doing to me, Ana..." mumlar han och kysser mig en sista gång på munnen innan han ser djupt in i mina ögon. 

"Harry, I-" jag avbryter mig själv innan jag ens hunnit börja. Jag vet inte vad jag ska säga för att göra honom glad för jag känner på mig att vad jag än säger kommer göra honom argare. 

"Don't say anything. Just answer me this; do you want to be with me, or not?" 

Jag ser förvirrat på honom. Vad menar han med det? Såklart att jag vill vara med honom. Det har jag ju till och med tänkt på själv, att jag mer än gärna vill spendera tid med honom. Men hans vision av att 'vara med mig' kanske inte är likadan som min. 

"Well?" säger han när det har tagit ett tag och jag har fortfarande inte svarat. 

Jag tar efter andan men-

"There you are." 

Harry tar snabbt ett steg åt sidan när vi hör min mors röst bakom oss. 

"Hi, mum." säger jag lite försiktigt. Jag vet inte hur mycket hon såg, eller hörde...

"I was wondering where you went." säger hon och kommer lite närmre oss. 

"We just needed some air." svarar jag. Det är förskräckligt vad mycket jag har ljugit för min mamma ikväll. Jag som aldrig brukar ljuga, eftersom jag är så fruktansvärt dålig på det. Men att jag ljuger för min egna mamma, det trodde jag aldrig att jag skulle behöva göra.

"Aren't you going to dance?" frågar mamma. 

Jag nickar. "We are. Come Harry." Jag tar hans hand och sliter iväg honom mot tältet igen, på samma sätt som han gjorde på mig bara för en liten stund sedan. 

Vi kommer in till tältet och jag drar med Harry enda ut på dansgolvet, jag placerar hans hand högt upp på min midja och jag lägger sedan min hand på hans axel. Min andra hand är redan i ett fast grepp i hans. 

"You have to get one thing clear, Ana." mumlar han mot mitt öra. "I'm the one in charge, alright?"

"You can't demand me for that." säger jag och himlar med ögonen. 

"Stop rolling your eyes." fräser han och spänner ansiktet. Vår konversation passar inte in till den lugna musiken och den lugna stämningen bland alla människor. Harry är sur. Så barnsligt sur så jag måste hålla mig från att skratta. Det är gulligt av honom att han är så bestämd, och att han fortfarande inte har lärt sig att jag tänker inte gå med på alla hans krav. Men jag inser att jag kan inte hålla på att reta honom, för det sista jag vill just nu är att vi ska bli ovänner. 

"Harry. Relax." säger jag och med handen som tidigare varit på hans axel för jag mot hans nacke och drar fingrarna genom hans mjuka hår. Hans ansikte mjuknar en aning och när jag sedan ler åt honom ser jag att inte han heller kan motstå från att le. 

"I'm sorry, Ana." säger han men bryter aldrig ögonkontakten mellan oss. "I don't know why I get so mad sometimes. That's just how I am and I don't know how to stop it. You're the only one who can stop me from doing something bad." viskar han. 

"You have to learn to take it easy and not get so mad. Because I can't always be there and stop you when you get mad."
"I want you to always be there." suckar han. Jag lägger mitt huvud mot hans bröst och suckar jag också. Det är lustigt egentligen, hur han så gärna vill vara med mig men att han då fortsätter att hålla på så som han gör. 

"I will be there for you Harry, just maybe not there with you. You can always call me, you know." säger jag. 

"But I want you to be there with me. Because I always want to have you near me." säger han. 

"Why?"

Han suckar, "I don't know. You make me feel... special. Even though you might hate me sometimes I still want to have you near me because I- I just-"

"You just what, Harry?" Jag ser upp på honom. Han rynkar pannan och skakar på huvudet, som om han ångrar att han ens började prata. 

"I like you, Ana." Han ser in i mina ögon. Mina ögon spärras upp och jag tappar nästan hakan. Såklart visste jag att han gillade mig, men inte på det sättet.

Han böjer sig försiktigt ner, han stannar in när hans läppar bara är ett bar centimeter ifrån mina, som om han är rädd att jag inte vill. Men därför bestämmer jag mig för att ta sista steget, för ja, jag vill känna hans läppar mot mina. Med handen bakom hans nacke trycker jag mig mot honom och våra läppar kolliderar. Jag känner hur han ler när jag för försöka gången någonsin rör på mina läppar och faktiskt kysser honom tillbaka. Det är som om människorna runt om inte finns längre. Jag tänker inte på att pappa, mamma eller någon annan kan se oss kyssas, för just nu bryr jag mig inte om någon annan än Harry. Dessutom blir det svårt för någon att se oss när vi är rätt så långt bort från mina föräldrar eller ens någon jag känner.

Min mage är full av vilda fjärilar som kämpar efter att hitta vägen ut. Så är det varje gång han rör mig och det är det som förvirrar mig så mycket. Jag vet varken om jag gillar honom som en vän eller om mina känslor faktiskt är starkare än så. Allt är så förvirrande och jag vet inte om jag någonsin kommer få redo på svaret om jag inte själv försöker. Men vågar jag försöka? Vågar jag riskera så mycket på en kille som stormade in i mitt liv och mer eller mindre tvingade mig till att gilla honom? Det som skrämmer mig mest är nog hur jag har gått från att totalt hata honom till att faktiskt vilja spendera tid med honom. Jag sa från första början att jag aldrig kommer falla för honom, men jag börjar nu tro att jag har kanske inte riktigt fallit för honom, men att jag i alla fall har snubblat lite...

---

Kommentera nu!!!

Jag vägleder Harry till den stora grusgången som finns några hundra meter ifrån vårt gigantiska hus. Harry öppnar dörren åt mig och tag i min hand för att jag inte ska snubbla när jag kliver ur hans höga bil. Jag drar sedan åt mig min egna hand igen, bara för att ingen ska se oss hålla hand längre än fem sekunder så det verkar som något helt annat än vad det egentligen är. 

"Are you ready?" frågar jag och ställer mig mittemot och ler upp mot honom. 

"Always ready."

Jag hummar och rätar till hans krage på sin vita skjorta. Han ler försiktigt mot mig och biter sig i underläppen. Något som får honom att se extremt söt ut. Jag ser hur han slickar sig om läpparna och jag inser då vad han har tänkt att göra. Jag vet inte varför, men på något sätt är det som om jag inte vill hindra honom. Han böjer sig sakta och försiktigt ner, i riktning mot mina läppar. 

"Ana!" hör jag plötsligt en röst ropa och jag placerar mina händer på Harrys bröst och puttar snabbt bort honom från mig. Jag vänder mig om i riktning där rösten lät komma från och ser Dorothy, familjen Austin's minsta dotter, komma skuttandes mot mig. Dorothy har alltid haft någon slags kärlek för mig, inte för att jag klagar direkt, jag älskar Dorothy och tycker hon är så extremt söt, men så klart att det kan bli jobbigt efter ett tag när man har en liten flicka kring benen hela tiden. 

"Hi." säger jag och håller ut armarna som hon sedan springer in i. Jag lyfter upp henne och håller henne mot min höft. "Hello, princsess." säger jag med vänlig röst och ler mot henne. "You're so big now. It's like I can't even hold you up anymore. How old are you now?"
"Five." säger hon och håller upp hela handen framför mig.

"Five? Already? Wow." säger jag imponerat och stryker bort en hårslinga som fallit framför ögat bakom henne öra. 

"Who's that?" frågar Dorothy och pekar med hela hennes arm på Harry som står bara en meter bort. 

Jag skrattar och tar ner hennes arm som fortfarande va raklång ut. "This is Harry. Dorothy, Harry." 

"Nice to meet you, Dorothy." säger Harry och ler mot henne. Dorothy gömmer sitt ansikte mot min nacke, hon har så länge jag kan minnas varit lite blyg så fort något pratar med henne, någon som hon inte känner alltså.

"Hey, aren't you going to say hi back?" säger jag och skrattar och försöker få fram hennes ansikte från hennes lilla gömma igen. 

"Hi." säger hon svagt och tittar på honom. "Is he your boyfriend?" frågar hon sedan rakt ut och högt nog så att både jag och Harry hörde. Jag skrattar till och Harry också. 

"No, sweetie, he's just a friend of mine." säger jag och ler mot henne och tittar sedan lite försiktigt upp mot Harry som bara står och ler mot mig. "Now, let's go to the others." säger jag och ställer ner henne på marken igen. Jag rätar till hennes rosa prinsessklänning som råkar åka upp lite över magen och jag hinner just bli klar innan hon springer iväg. 

"I'm going to talk to Lily." ropar hon efter sig med vänder sig inte om.

"Do that." säger jag och skrattar innan jag ger ett tecken åt Harry att följa med mig. Vi börjar gå mot vårt hus, som trots är några hundra meter bort, syns gott och väl på grund av dess storhet. 
"Lily?" frågar Harry efter en stunds tystnad. 

"My little sister." säger jag och himlar med ögonen. Lily och Dorothy är med varandra konstant och är mer som systrar. Precis som jag och Kate, skulle man väl kunna säga. 

"You have a little sister?" 

"I do. And one older brother."

Harry öppnar ögon stort mot mig. "There's so much I still don't know about you. How old is your brother and sister?"

"My sister is 4 and my brother turns 21 this summer."
Harry sväljer, "Do I have to be scared of him, or...?"
Jag skrattar över att det verkar faktiskt som att Harry Styles är rädd. Det är något jag troligtvis inte kommer uppleva så ofta så jag njuter så länge det varar. 

"You should be more scared of my dad than him. But yeah, Tom can be a little overprotecting sometimes." säger jag med ett elakt flin.

"Well," säger han och rycker på axlarna, och lägger armen över min axel, "luckily I'm a very impressive guy then." Han pussar mig snabbt på kinden innan han släpper taget om mig. Jag skrattar, han har säkert rätt. Min familj kommer säkert att älska honom, säkert alldeles för mycket...

 

Vi kommer runt huset och ser det stora tältet pappa brukar sätta upp till varje middagar då vädret är så som man vill att det ska vara. Jag undrar dock om det verkligen var värt det att sätta om det väldigt stora tältet, då det ändå bara är min familj och en till familj som ska äta middag. Jag ser upp på Harry. Hans biter sig i läppen och ser ner på hans fötter när han går. Han ser så nervös ut. Det gör honom gullig, men jag tycker ändå synd om honom, för nervösare lär han bli när han träffar pappa. Min pappa har en sådan effekt på folk, han kan göra alla nervösa, men det är så han är. Han är en stolt person, men skryter verkligen inte om sina pengar och rikedom. Han är beskyddande över alla tre barn och han älskar nog mamma mer än allt annat i världen. Vi närmar oss det stora tältet och jag hör prat. Mycket prat. Det är nästan för mycket prat för att ens låta som tio personer... Jag kikar in i tältet men stannar med kroppen utanför. Och jag tror att jag ska svimma. Där inne sitter det ett femtiotal människor. Det är bara människor som varit här förut på alla dyra och exklusiva middagar mina föräldrar ordnat. Där sitter hela min släkt, bland annat min mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar, fastrar, farbröder och kusiner. Jag tittar oroligt på Harry, och jag tror han också förstått att det inte bara är vi och Austin's där inne.

"I'm not going in there." säger jag allvarligt.

"Why not? It's your friends and family."
"I know. I just don't want to go in there with you."

Han tittar sorgset på mig och nickar förstående ner i marken. Jag inser att jag sårade honom med vad jag sa, men allt jag gjorde var att säga sanningen. Skulle jag gå in där med Harry bredvid mig, så skulle allas blickar åka rakt på oss och alla skulle ropa åt mig att komma över för att visa upp min nya pojkvän.

Jag lyfter min hand och stryker den genom hans lugg vilket får honom att titta på mig. 

"I'm sorry. I just don't want people to ask me stuff about you, and me, um... us." säger jag. 

Han fnyser, "Well, if it isn't anything between us I don't get it why you're worried."

Han kanske har rätt. Säger jag som det är så får jag väl helt enkelt hoppas på att folk kommer tro mig. 

Jag tar ett djupt andetag, "Okay. Let's go." säger jag, och är just påväg att ta första steget in till tältet men krockar nästan in i personen som kommer ut. 

"Mum?" utbrister jag och hoppar in i min mors armar. Hon kramar om mig hårt och kysser mig på huvudet. 

"Annabelle. I've missed you, sweetheart." Hon släpper mig från kramen och tittar sedan förvånat på Harry, och sedan på mig, och sedan tillbaka på Harry igen. 

"And who's this lovely young man?" frågar hon och höjer ena ögonbrynet mot mig. 

Jag harklar mig lite förskräckt, "Mum, this is Harry. Harry Styles." börjar jag. "And Harry, this is my mum, Karen." 

Harry tar vänligt i hand med mamma och ler ett snett leende. "Nice to meed you, Mrs. Benson." 

Det ser nästan ut som om min mamma faktiskt... rodnar. "You too, Harry. Now, how do you and Ana know eachother?" Hon stirrar ut honom. 

"We met-"

"-in the park." avbyter jag och fyller på hans mening. "Yeah, I asked Harry if I could borrow his phone because mine didn't work properly." Jag ser hur Harry tittar förvirrat på mig men jag behåller ögonkontakten med min mor. 

"And how long have you two been going out?"
"Oh," säger jag fort och harklar mig, "we're just friends, mum."

Mamma skrattar och slår sig tillgjort i pannan, "Ofcourse, I'm just joking with you. But Annabelle, will you please go to your old bedroom and change to a dress I bought for you." Hon säger det inte som en fråga utan mer som en tillsägelse. Och jag är inte förvånad. Såklart har mamma köpt en dyr känning åt mig som jag ska ha då det är dags för alla gäster att dansa.

Jag suckar tyst för mig själv men tvingar fram ett leende. "Sure. Come Harry." säger jag och börjar gå.

"Oh, no." skrattar mamma och jag ser hur hon tar Harry runt armen. "I think you can put on a dress without help from him. Come on, Harry, I'll show you to your table." säger mamma, och i nästa sekund är både hon och Harry inne i tältet. Men stackars pojke, tänker jag. 

 

Jag går till mitt gamla sovrum. Det är precis i samma skick som jag lämnade det i för tre år sedan. På sängen ligger en blå, lång och framför allt väldigt vacker klänning. Jag tar av mig mina kläder och jag trodde skulle duga, och drar sedan den fina klänningen över huvudet. Den passar perfekt, vilket jag visste att den skulle göra. Mamma vet exakt vad jag vill ha och vad jag kan ha. Jag ser mig i spegeln. Wow. Inte nog med att jag för en gångs skull faktiskt är väldigt fint sminkad, men nu dessutom en gudomligt fin klänning så kan det nog inte bli bättre. Jag drar fingrarna genom mitt hår och kammar ur de små tjorvarna med fingrarna. Jag tänker på vad Harry gör just nu. Han sitter förmodligen vid ett bord tillsammans med mina föräldrar, syskon och resten av släkten. Stackars Harry; tvingas ensam till ett bord där han inte känner någon. Sådant ska inte popstjärnor sättas ut för. Jag skyndar mig ner för den långa trappen, ut ur huset och tillbaka till tältet. Nu då jag går in ensam så är det inte en lika stor grej. Jag har ett stort leende på läpparna när jag kliver in och går direkt i riktning mot bordet Harry och min familj sitter vid. Jag hör hur vissa ropar mitt namn, jag ser på dom och ler och vinkar. Det känns som om jag för en gångs skull står i rampljuset och inte någon annan. Min klänning tar just och pass i marken så jag håller upp den lite när jag går för att inte snubbla på den. Jag ser hur min mor märker mig, hon pekar på mig och det leder till att alla de andra kring bordet vänder sig om och ser på mig. Harrys ögon spärras upp och hans mun formas till ett litet 'o' när han ser mig. Det känns som om jag rodnar och jag går försiktigt fram till min far som ställt sig upp för att välkomna mig. 

"Annabelle." Han håller ut sina armar och jag går varsamt in i hans famn och kramar om honom hårt. 

"I thought you said this was a dinner for our family and the Austin's." Jag höjer på ögonbrynen. 

Pappa skrattar, "Changed plans." säger han stolt. "So, that's the new Kate?" Han nickar snabbt med huvudet mot Harry som sitter och delar en konversation med min mamma som verkar upp över öronen förtjust i honom. 

"Yeah, Kate couldn't make it and I didn't want to come alone. So I asked Harry, I hope that's okay." säger jag lite försiktigt, rädd för att svaret inte ska bli som jag hoppas på.

Pappa ler, "Ofcourse. He's a nice young man. I'm glad you found him." Pappa verkar inte ha något emot Harry, han verkar till och med glad att jag 'hittat honom'. Jag pustar ut lite vid tanken, då var det värsta över jag och slapp på i alla fall höra på när han och pappa presenterades inför varandra. Pappa drar ut min stol, den som står bredvid Harry, och jag sätter mig tacksamt ner. Min familj ler mot mig och jag känner hur Harry lutar sig mot mitt öra. Jaha, nu kommer pappa bli rasande, tänker jag när Harrys läppar kommer ytterst nära mitt öra och han viskar.

"You look so beautiful." 

"Thank you." viskar jag tyst tillbaka åt honom. "So, have you met my family now?" frågar jag, denna gång lite högre. 

"A few of them." 

"Do they scare you?" frågar jag lite försiktigt och fnissar. 

Harry skrattar men skakar på huvudet, "I'm not scared of anything."
Jag spänner blicken på honom och höjer ögonbrynen, "I'll remember that."

Det rycker till i min klänning och bredvid min stol står min lillasyster med armarna uppsträckta. Jag lyfter upp henne i mitt knä och blir faktiskt väldigt glad av att se henne. Trots att hon kan vara rätt så skrikig och annoying så älskar jag såklart henne. 

"Hi Lily." säger jag glatt. 

"I missed you Ana." säger hon och kramar om mig. 

"I missed you too, sweetheart." säger jag och pussar henne på kinden. "Where have you Dorothy?" frågar jag, vilket är ett rätt så bra sätt på att få iväg henne. Såklart att jag gärna spenderar tid med min lillasyster men just nu när Harry är här vill jag hellre kunna prata med honom utan att Lily ska sitta och kommentera allt vi säger. 

"She's over there." säger Lily och pekar bort mot ett annat bord där familjen Austin sitter. 

"Maybe you should go and play with her or something. I'm sure she's as bored as you are." 

Lily skrattar och försvinner snabbt efter jag är klar med min mening. Jag skrattar och det gör Harry också. 

"You must have the cutest littlesister in the whole world." säger han och ser bort mot de två små flickorna som springer iväg. Jag ler mot honom. 

"I know. But trust me, she can be really annoying sometimes."

"That's her job." flinar han och klappar till handen på mitt knä. 

 

 

"Attention everyone." Pappas röst ljuder upp hela stället och praten tystnar. "Now It's time for some dancing. Or what do you think?" Gästerna börjar jubla och vissa gör sig redo för att bjuda upp sin partner. Själv är jag inte ett så stort fan av att dansa, men jag tvingas ändå till att göra det om någon bjuder upp mig. För mamma har strängt sagt åt mig att inte nobba en man som bjuder upp mig. 

"I thought so." skrattar pappa i mikrofonen. "Music." 

Musiken börjar spelas, det är en lugn låt och folket står redan på dansgovet en bit bortanför alla middagsbord och börjar svänga runt omkring. Det blir tyst kring vårt bord. Min bror och hans sambo försvinner ut på dansgolvet, likaså gör mina fastrar och mamma och pappa. Kvar sitter jag, Harry,  mormor och morfar, och min farmor och farfar. 

Harry harkar sig, "So..." börjar han, men avbryts snabbt när någon kommer upp bakom mig och slår armarna omkring mig. Jag hoppar till min känner genast igen vem det är. Andrew. Han är klädd i en svart kavaj och svarta jeans, han ser väldigt stilig ut, som han i och för sig alltid brukar göra. 

"Hi Ana. Would you like to dance?" Han håller ut handen åt mig. 

Jag ler mot Andrew och tittar sedan på Harry för att se om det är okej att jag går iväg och dansar med honom. Harry nickar lite svagt men säger inget. Jag antar då att det är okej för honom att jag lämnar honom ensam ett tag, så jag tar tag i Andrews hand och han leder mig ut på dansgolvet. 

---

Kommentera.

"So he's actually going to your parents dinner with you?" frågar en häpen Kate, efter att jag berättat mer eller mindre allt som hände igår. Frågan är bara hur Kate uppfattar det. 

Jag rycker på axlarna, "I guess so."
"And what do you think your dad is going to say about it?" säger hon och tittar skeptiskt på mig. 
"He can say whatever he wants. If he don't like him then I won't bring him to any more dinners."

Kate flinar, "So you have planned to invite him to more dinners?"

"No." fnyser jag. "I've already told you, I prefer to go to family dinners with someone, rather than going alone." 

Hon höjer ögonbrynen, "Fine, sure. But, do you think your dad is going to like him?"
Jag rycker på axlarna, "To be honest, I have no idea."
"Well, I think he's gonna love him.
"How can you think that?" frågar jag.

Nu rycker hon på axlarna. "Se seemed nice. Not that bad you described him. And besides, I really think he likes you and I'm sure you like him too, just just don't know it yet. And that's why your dad can't just tell him to leave, he wouldn't do that to you."
Jag fnyser, "You don't know my dad."
"Oh, I don't? Ana, I've known your family since I was like four years old, ofcourse I know your dad is very protective and so on, but I know he will accept the fact that you're in love with a guy."
"But that's the point, Kate. I'm not in love with him."

"But atleast you like him?" säger hon som om det inte vore uppenbart. Helt ärligt så förstår jag inte vad som ha flugit i henne. Hon brukar alltid tro mig vid sådana här tillfällen, men vad är det nu som är så svårt för henne att förstå att jag inte gillar Harry?
"I like him as a friend. I do. Even though I didn't want to meet him at all, but I've actually changed my mind now. I like him as a friend and I'd love to get to know him better. But I don't like like him, and I want you to understand that." säger jag bestämt. 

Kate ser förvånat på mig av min bestämda röst, men det är det enda sättet för henne att förstå. Jag vet inte vad mer jag ska behöva göra. 

"I'm sorry Ana, I just... I just really want you to find a guy that can make you happy. Because let's face it, you need someone in your life. You haven't had a boyfriend since you dropped out if school and in my opinion that's crazy because I think now is when you could need a boy the most."
"I don't need a boy for that, I've got you. And my family."
Kate skakar på huvudet som om hon gett upp, "Just think about it, okay?"

"Oh, I will think about it, but Harry is not my first option." säger jag. 

Kate ler försiktigt och lutar sig fram och kramar mig. "I'm sorry. I just care about you."
Jag ler, glad över att någon gör det i alla fall. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle gjort utan Kate. Utan henne skulle mitt liv se helt annorlunda ut, annorlunda på ett dåligt sätt mest troligt, så jag är henne evigt tacksam som kom och gjorde mitt liv till något bättre. 

 

Klockan har börjat närma sig halv fem och då börjar jag göra mig redo för middagen. Jag hoppar genast in i duschen och sköljer noggrant igenom mitt hår med både shampoo och balsam, tvålar noggrant in min kropp och står kvar ett lite längre tag bara för att njuta av det varma vattnet som träffar min kropp. Även om Harry kommer och plockar upp mig om bara en och en halv timme och jag har mycket kvar att göra så stressar jag inte. Vilket jag kanske borde eftersom jag har kvar mycket att göra innan jag är redo att åka. Jag står i duschen och får det brännheta vattnet över mig och jag kommer att tänka på Harry, och varför han fick så bråttom. Jag måste fråga honom senare, och varesig han vill säga eller inte så ska jag nog få reda på det till slut. Jag vill att Harry ska lita på mig. Jag vill väl egentligen att alla ska lita på mig, för det borde verkligen alla göra. Jag är inte den som säger andras hemligheter till andra och om någon väljer att berätta något personligt så håller jag det endast för mig själv. Därför vill jag att Harry inte ska vara lika spänd när han är med mig, och faktiskt visa att det finns en djup person långt där inne. För det är jag helt säker på att det gör.

En gul tröja som är nedstoppad i ett par svarta shorts är min klädsel för kvällen. Det är inte det finaste jag kunde hitta, även om jag vet att mamma kommer bli besviken på att jag inte tog på mig någon utav mina väldigt dyra klänningar. Jag låter Kate sminka mig. Resultatet blir väldigt naturligt, en brun ögonskugga och eyeliner, plus mascara som gör att mina naturligt långa ögonfransar bara blir ännu längre. Jag ser mig i spegeln och för en gångs skull ler jag faktiskt åt mig själv. Jag ser faktiskt inte så tokig ut. Kate kommer upp bakom mig och lägger huvudet på min axel. 

"You look so beautiful. Harry won't be able to take his eyes of you." säger hon och jag fnissar. Klockan har redan hunnit bli kvart i sex och jag som hade så mycket att göra hann precis att bli klar innan det är dags att åka. Jag tar på mig mina skor som står i hallen, ett par svarta med klackar på nästan tio centimeter. Trots att jag blir tio centimeter längre lyckas jag inte bli längre än Kate och känner mig fortfarande som den korta dvärgen jag alltid varit. Något jag alltid varit arg över är min längd. När man inte ens är 160 centimeter och man är 19 så känner man sig rätt så kort bland alla killar och framför allt Harry som då är ett berg i jämförelse med mig. 

Det plingar på dörren just när jag fått på mig den andra skon och till skillnad från alla andra gånger han kommit, då jag knappt velat åka, så nästan springer jag fram till dörren och öppnar den med ett stort leende på läpparna. Det blir nästan ännu större när jag ser hur uppklädd och stilig han är. Han är klädd i en vit skjorta och en grå kavaj över, ett par svarta jeans och hans hår är lite mer stylat än imorse i alla fall. 

"Hi." säger jag och välkomnar honom i en kram. 

"Wow, what happened to you?" säger han och skrattar efter att jag släppt taget från kramen. 

"What do you mean?"

Han rycker på axlarna, "Not only you look fantastic, but now you're literally dragging me to hug you, I thought that was my job."
Jag skrattar, "Don't you want me to hug you?"
"No, ofcourse I want you to hug me. I just got surprised." säger han och ler. "And again, you look fantastic." 

Jag ler generat mot honom, "Thank you. You look very handsome."

"Well thank you madam. Now, are you ready to leave?" Han håller ut armen som en riktigt gentleman. Jag skrattar och tar tag i hans arm och hänger handväskan över andra axeln.
"I'm ready, sir. Bye Kate, love you." ropar jag innan dörren till vår lägenhet stängs igen och jag och Harry går mot bilen. Han öppnar passagerar-dörren och låter mig kliva in. När sedan han kommer in i bilen ser jag hur han ler för sig själv när han startar bilen. Jag tittar på honom och kan inte låta bli att le själv. 

"Why are you smiling like that?" frågar jag tillslut. 

"I'm just so happy." svarar han. 

"Why are you happy?"
Han ser mot mig och ler, "Because this is the first time I don't get this feeling that you're afraid of me." 

Jag ler, "I'm not afraid of you. You're scaring me sometimes but I'm not afraid of you. I- I like you, Harry." Jag säger den sista meningen väldigt försiktigt, och man hör det också i min röst hur orolig jag är. Jag är bara orolig hur han ska reagera. Det är inte så att jag gillar honom på det sättet, jag gillar honom som en vän. 

"I like you too, Annabelle." Han lägger sin hand på mitt knä och stryker tummen lätt, fram och tillbaka, innan han lägger tillbaka handen på ratten igen. Jag ser ut genom fönstret och kan inte låta bli att le. Harry är kanske inte så farlig trots allt. Det har jag nu insett efter några dagar. Och jag har även insett att jag gillar honom. Mycket, men inte så mycket så att känslorna börjar bli starkare. Jag gillar honom som vän och jag gillar att spendera tid med honom. Jag har aldrig riktigt haft en äkta killkompis, förutom Ben och Matt, men dom är mer som bröder. Men jag hoppas att Harry kan ta den titeln som min bästa killkompis, för det tror jag gott och väl att han kan bli om vi fortsätter i samma stil som vi gjort, om man bortser från kyssarna vi delat, men dom ska jag försöka få ett stopp på.

"Harry...?" frågar jag tyst och försiktigt. 

"Mm?" mumlar han.

"Why were you in such a hurry today? I know I've already asked you but I really want to know. Were you going to meet someone, or?"
Han skakar på huvudet men behåller sin blick på vägen som börjat bli mörkare av regnet som börjat falla från himlen. "No. It's not like that. I just... I just had to fix a few things for tonight."

"What kind of things?" 

Han tvekar lite innan han svarar. "Well, I knew your parents are rich and all that stuff so I had to buy a new blazer for tonight. And I also had to clean my hotelroom, because I was hoping you'd like to come home with me tonight." Han ser på mig försiktigt och det ser ut som om han är orolig över hur jag ska reagera och vad jag ska svara. För det första så kan jag inte låta bli att le med tanken att han köpte en ny kavaj bara för den här middagen. Men allvarligt...? Vill han verkligen att jag ska följa med honom hem? Och vad hade han planerat att göra? 

Jag tvekar in stund. Är det verkligen en bra idé? Vad kan hända om jag svarar ja? Och vad kan hända om jag tackar nej? Jag vet att han kommer bli arg om jag inte vill. Och när Harry är arg så är han verkligen arg, det är jag helt säker på. Det är nog den största anledningen till varför jag faktiskt svarar...

"Okay. Sure, I'll come home with you after tonight." 

Han spricker upp i ett ännu större leende än tidigare, "Really?" Lyckan i hans röst går inte att beskriva. men att jag just precis fick höra honom så lycklig räcker för mig för att kunna vara lycklig resten av mitt liv. Jag tar fram min mobil från min handväska som står nere vid mina fötter i bilen och skriver ett sms till Kate. 

"I'm going to Harry's place after the dinner. I don't know if I'll be home or if I'm staying the night there. Take care xx." Jag är helt säker på att Kate kommer freaka ut när hon läser det. Hon verkar alltid så glad när det gäller Harry och mig. Jag får ett svar väldigt snabbt efter att jag skickar mitt. 

Jag läser igen smset med ett leende och skriver snabbt in. 

Jag lägger ifrån mig mobilen och lutar mitt tillbaka i sätet igen. 

"Who are you texting?" frågar Harry nyfiket. 

"Kate."

"Is everything alright?"

"Yeah. I just told her I might not come home tonight." säger jag. 

"So you assumed you could just spend the night at my place?" Jag ser oroligt på honom och ser hans flin på läpparna. Vadå? Hade han tänkt skjutsa hem mig senare eller? Jag märker hur jag blir mer och mer nervös. 

"I- I don't know, I just-"
"I'm sorry. Ofourse you can spend your night with me, that's what I wanted." skrattar han och lutar sig snabbt åt sidan och pussar mig på kinden. Jag pustar ut. Lite glad faktiskt att han för en gång skull kunde vara lite busig och skoja med mig och inte alltid vara den allvarliga och seriösa typen. Jag tänker faktiskt, kanske för första gången någonsin, att det här är nog en kille min pappa skulle kunna gilla, bara Harry visar sin goda sida. 

"Harry?"
"Yes, Ana?"

"I know I've already told you about the whole 'you-playing-a-role-thing', but please, try to act nice today infront of my parents. They are very strict and protecting." säger jag. 

"I know, I know. I promise you I will be nice." säger han och flinar åt mig. Jag ser frågandes på honom och undrar varför det där flinet är där. "But what, don't you think I'm always nice?"

Jag fnyser, "Not all the time."
"Well, ofcourse I'll act nice. I want to impress my future mum and dad in law." skrattar han, och även om han kanske verkar oseriös är jag helt säker på att han menar det. Såklart att Harry vill mer än vad jag vill och såklart att han vill ta vår påbörjade vänskap till nästa steg. 

Jag skrattar, "You wish."

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, Harry är en mycket speciell man men trots det kan jag inte få nog av honom. Jag tror, helt ärligt, att om jag var i knipa så är Harry definitivt topp tre i de personer jag skulle ringa. Det förvirrar mig hur jag inte vill släppa taget honom från att från början bara vilja rymma från honom. Men det som förvånar mig mest är nog den pirrande känslan i magen jag får varje gång han rör mig...

---

I nästa kapitel kommer Anas föräldrar träffa Harry för första gången. Exciting? 

 

 

Jag vaknar upp på ett sätt jag alltid drömt om att vakna upp på; i famnen på en kille. Dock så skulle det bli ännu bättre om killen faktiskt är en kille jag gillar, men Harry får väl funka. Hans arm är omkring mig på samma sätt som jag somnade på igår, hans lugna andning träffar mig i nacken. Jag lyfter försiktigt på hans arm och kryper ur hans grepp. Harry suckar högt men öppnar aldrig ögonen vilket jag antar tyder på att han fortfarande sover. Jag hoppar ner från sängen och går raka vägen mot min garderob för att hitta några passande kläder för denna söndag. Söndagar har nästan alltid varit slappdagen för mig så jag tar fram ett par svarta tights och en grå tjocktröja. När jag ser ut genom fönstret ser jag att det är ett väldigt bra val att välja tjocka kläder när regnet bara öser ner. Jag sneglar åt sängen, Harry ligger fortfarande med slutna ögon och andas tungt. Jag känner ingen ork för att gå till badrummet för att byta om så jag drar snabbt av mig mina pyjamas shorts, drar på mig mina tights, drar av min pyjamas linnet och tar snabbt på mig min tröja. Tiden kan inte varit med än tio sekunder och jag pustar ut när jag fått på mig alla mina kläder utan att Harry ens skulle sett mig. Jag snör upp håret i en slarvig boll mitt uppe på huvudet och kryper ner i sängen igen men med mobilen framför mig. Än så länge har Harry fortfarande inte vaknat, men det är väl inte så konstigt när klockan bara är nio. Jag går in på twitter, det som ofta håller mig sysselsatt då jag ändå inte har något bättre för mig. Jag bestämmer mig för att följa Harry, eftersom det kanske är trevligt att kolla vad han brukar tweeta till alla hans tusentals fans. Jag läser igenom några tweets han skrivit. De flesta går mig bara förvirrad, han tweetar mest saker som bara han själv förstår verkar det som. Till och med hans twitter account får honom att verka som en konstig människa vilket jag personligen tycker han är i verkligheten. Så annorlunda men samtidigt så vanlig... Han är som en svår gåta för mig. 

Han börjar plötsligt röra på sig väldigt mycket och rätt som det är gosar han in sig i min nacke och pussar mig lite lätt. Jag kan inte hålla mig från att fnittra. 

"Goodmorning." säger jag och tittar ner på honom. 

Det bildas ett litet leende på hans läppar. "Goodmorning beautiful."

"How are you today? Since yesterday?"

Han gnuggar sig i ögonen. "I'm absolutely fine, except that my lip hurts a little. Can you fix that?" säger han och flinar.

Jag skakar på huvudet och skrattar, "Nope, sorry." 

Plötsligt ringer min mobil, det är pappa. Jag spricker upp i ett leende. 

"Who is it?" frågar Harry nyfiket och försöker se på skärmen. 

"It's my dad, so please, be quiet." säger jag innan jag svarar. 

 

"Hi dad."

"Hi Ana. How are you? I didn't wake you, did I?" Så fort jag hör min pappas röst blir jag genast mycket gladare än när jag bara såg hans namn på skärmen. 

"No, you didn't wake me. I'm fine, thanks. How are you?"

"Tonight?" frågar jag förvirrat, för i vanliga fall brukar jag oftast redan veta vad de ska göra.

Jag slår mig själv hårt i pannan. Middagen. Hur fan kunde jag glömma den? Jag hör hur Harry viskar och frågar om jag är okej och jag suckar högt med mobilen långt ifrån munnen. 

"Oh, right, the dinner. Ofcourse, I can't wait to be there." säger jag och försöker låta glad trots att jag kanske inte är så speciellt glad alls. Middagen med familjen Austin, en familj som är precis som min. Lika rik, glamorös och fin. Våra familjer är väldigt goda vänner. Familjen Austin består av fyra personer, pappa Jack, mamma Helen, sonen Andrew och lillasyster Dorothy. Andrew och jag är barndomskompisar men enda sedan vi var små har våra familjer försökt få ihop oss. Det är väl kanske uppenbart att det är svårt att bli tillsammans när man är me eller mindre bästa vänner. 

"Do you want to bring a friend? Maybe Katherine would like to come with you? Or a boy maybe. Have you met someone?" Jag vet att pappa vill att jag ska hitta en pojke men det är väldigt svårt för mig när jag vet hur pojken ska vara för att pappa ska acceptera honom. 

"No, there isn't any boy and sure, I can ask Kate if she wants to come with me." Jag himlar med ögonen och fnissar lite. 

"Seven." 

Jag ler, "Bye dad, I love you too."

 

Jag lägger ifrån mig mobilen och begraver mitt ansikte i mina händer. 

Harry lägger huvudet uppe på mitt bröst. Han tar ner mina händer och flätar in hans fingrar med mina. Jag och låter honom hålla på med mina fingrar bäst han vill. Nu är jag alldeles för irriterad för att ens göra något alls. 

"What did he want?" Han kysser min över knogarna, en efter en. 

"He reminded me about a dinner tonight I have to go to, which I totally forgot about." suckar jag högt och med min fria hand drar jag den genom Harrys lockar och snurrar små lockar sunt mina fingrar. Jag har alltid velat prova det sedan första dagen jag såg det vilda håret han har. 

"What kind of dinner is it?"
"It's just a normal dinner, maybe it isn't very normal to you but to me and my family it is. I have to be there at seven." säger jag. 

"Do you want me to drive you?" frågar han glatt. 

"No, it's too long for you to drive me all the way to High Wycombe." säger jag, tacksam över att han erbjöd sig i alla fall. High Wycombe är stället mina föräldrar bor på och även stället jag är uppväxt på. Det ligger ungefär en timme utanför London. 

"Oh, come on, I don't have anything planned today. I would love to drive you to that dinner." Han kysser mig på knogarna igen. "Please. Let me drive you." 

Jag suckar, "Sure." 

Jag puttar bort honom från mitt bröst och reser mig från sängen. Men min hand fångas upp igen av honom. 

"Where are you going?" fråga han dystert som om har var ledsen över att jag lämnar honom ensam i sängen. 

"I'm just going to ask Kate if she wants to come with me. Now, be quiet, she doesn't know you're here yet." 

Han nickar förtåeligt och jag lämnar mitt sovrum och går raka vägen in till hennes rum där hon ligger och snarkar. Jag puttar till henne lite och säger hennes namn ett flertal gånger innan han visar ett tecken på liv. 

"What?" väser hon och kisar med ögonen. 

"Do you want to want dinner tonight with my parents and Andrew's family?"

Hon suckar högt och drar täcket över huvudet. "I can't. I have so much homework to do."

Nu suckar även jag. Jaha, då får jag väl fara på den där tråkiga middagen själv. Trots att Andrew är där så föredrar jag ändå att ha med mig en till, det brukar oftast bli en dålig stämning mellan oss efter ett tag när vi får brist på saker att säga. Även om vi inte träffas lika mycket och lär ha flera tusen saker att berätta så brukar det ändå uppstå en stor tystnad mellan oss efter någon timme. Något jag hatar. Jag går ut från Kate's rum och vidare mot mitt igen. Jag tänker om jag kanske skulle... Nej. Kommer inte på fråga. Men samtidigt så... I mitt rum ligger Harry kvar i sängen under täcket, som han inte lämnat på hela morgonen och det har redan gått en timme. Han håller upp täcket åt mig och låter mig krypa ner där bredvid honom. 

"What did she say?" frågar hag nyfiket så fort jag slagit mig ner i sängen. 

"She had a lot of homework so she won't be able to come." suckar jag. 

"Ah, but I'm sure you'll do fine without her." 

Jag skrattar, "You don't understand."

"Then tell me so I do understand." 

"Well, there's this other family who's been with us since I was born and there's this guy there who has been my best friend since birth. And on every dinner it always get so awkward because it feels like I have nothing to say to him." babblar jag på i tron om att Harry fortfarande inte förstår något. 

"Don't you like him?"
"Not in that way, no. But I like him as a friend. It's just that I prefer to have someone else with me too." säger jag. Det blir tyst. Harry tar min hand igen och stryker hans tumme över min. Jag tar några djupa andetag och förstår knappt att jag verkligen har tänkt fråga honom om...

"Harry...?"

"Hmm?" mumlar han med slutna ögon med huvudet vilandes på mitt bröst precis som förut. Jag tar ännu ett till andetag och jag undrar i sista sekund om det verkligen är en bra idé...

"Would you like to come?" frågar jag försiktigt.

Harry lyfter sitt huvud och tittar förvånat på mig. "To the dinner? With your family?"
Jag nickar svagt och ler osäkert. 

Han spricker upp i ett leende, "I would love to." säger han väldigt glatt och pussar mig på kinden, innan han reser sig från sängen och drar på sig sina kläder som legat på mitt rumsgolv över natten. 
"Now where are you going?" frågar jag, även jag lite dystert eftersom jag hade hoppats att han velat spendera dagen med mig istället. Ja, there I said it. Jag vill faktiskt spendera dagen med honom. Hellre med honom en ensam i lägenheten med en osocial Kate som bara kommer plugga. 

"I have to go home and get ready for tonight." säger han medan han hoppar omkring runt golvet för att få på sig hans tighta jeans. 

"But it only takes an hour to get there we we don't have to leave until like... six?" säger jag förvirrat. Varför har han så brottom tro? 

"I know. But I just have to go, okay? Follow me to the door?" frågar han när han fått på sig alla hans kläder. Jag nickar jag reser mig från sängen och går med honom till hallen. Kate's dörr står öppen vilket leder till att hon såg Harry passera. När jag sedan går förbi så tittar hon på mig med stora ögon och öppen mun. Jag viker igen hennes dörr och tänker att jag kan berätta allt sen, för nu måste jag säga hejdå till honom. Harry tar på sig skorna och sin jacka. Jag står och ser på honom med armarna i kors. 

Han ser förvirrad på mig, "What?" 

"Why are you in such a hurry?" frågar jag och flinar. 

"It's nothing. I pick you up at six tonight." Han går mot mig, kysser mig snabbt på munnen, ja på munnen, innan han lämnar lägenheten snabbt efter sig. Jag rör mina fingrar längst läpparna och märker hur fånigt mitt leende är. Han kysste mig på munnen. Även om det har hänt förr så kändes inte detta lika påtvingat som innan. Detta var mer sött, så normalt, så... 

"Ana." Kate skriker mitt namn från hennes rum. Alla mina tankar på Harry skakas bort och jag går med försiktiga steg in till hennes rum där jag finner henne med en allvarlig blick. Och jag känner på mig att den kommande timmen kommer jag måste berätta allt för henne. Allt. 

---

Ber om ursäkt för det korta kapitlet!

Trots att jag druckit bara några klunkar sprit så klarar jag av bra att köra hem till mig. Ja, jag har tänkt låta Harry komma hem till mig. Men helst ärligt så bryr jag mig inte om det just nu. Harry är skadad och behöver någon som tar hand om honom, och med tanke på att han faktiskt räddade mig från det där svinet Mark på klubben så är jag skyldig honom det. Jag parkerar bilen på parkeringen som är till för gäster utanför lägenheten och tar med mig Harry in. Han går lite vingligt men jag kan inte påstå att han är stupfull. Jag tar fram nycklarna från min väska och låser upp men öppnar inte dörren än. Jag vänder mig mot honom och tittar allvarligt på honom. 

"I want you to be really, really quiet now. Can you do that for me?" Jag pratar till honom som om han vore ett litet barn men det verkar vara det enda sättet som får honom att lyssna. 

"I can try."

Jag öppnar dörren försiktigt och går med försiktiga steg in till lägenheten. Det är tyst och mörkt, ett tecken på att Kate har gått och lagt sig. Jag pustar ut lite, för då vet jag att hon inte kommer märka oss. Om Kate har somnat så vaknar hon nästan inte av något. Jag tar av mig skorna och hänger av mig min jacka och väntar tills Harry har gjort samma sak innan jag leder honom genom hallen, förbi vardagsrummet och in till mitt sovrum där jag placerar honom på sängen och säger åt honom att sitta still och inte röra på sig förrän jag är tillbaka. Jag går till badrummet där det mesta jag behöver finns. Jag tar fram olika flaskor med tvättsprit och lite plåster och alla möjliga saker man kan tänkas hitta i vårt medicinskåp. Jag fyller alla saker jag behöver i medicinväskan och går förbi köket, fyller ett glas med vatten innan jag går tillbaka till mitt rum där Harry är kvar på samma plats jag lämnade honom på. 

"Here." säger jag och räcker över glaset till honom. 
"Thank you, Ana." han börjar genast dricka vilket glädjer mig, då kanske han nyktrar till en aning i alla fall. Jag sätter mig på sängen bredvid honom och börjar göra i ordning de saker jag behöver för att pyssla om honom medan han klunkar i sig sitt vattenglas. Jag tar en servett och häller lite tvättsprit över den. Jag väntar tills Harry druckit upp sitt vatten, tar vattenglaset och stället det på nattduksbordet innan jag vänder mig mot honom igen. 

"This might hurt a little." förvarnar jag innan jag duttar försiktigt på såret han fått just under läppen. Han andas häftigare och grimaserar. 

"Sorry." säger jag försiktigt. Två smala plåster sätts på just bredvid varandra på hans underläpp för att det inte ska komma blod någonstans. Jag rengör hans näsa som blivit blodig och tar sedan i hans hand i min för att lättare kunna rengöra hans knogar som fått små sår. Jag undrar om det inte är av Marks bälte som Harry träffat när han slog honom i magen... 

"Does it hurt?" frågar jag. 

"Like hell." skrattar han lite försiktigt och ser ner på hans rengjorda hand. 

"Did he hurt you anywhere else?" frågar jag när jag är klar med både läppen och handen. 

Han nickar och pekar på sin mage. 

"Let me see." säger jag. Harry börjar öppna upp knapparna på hans skjorta, men jag inser att det tar allt för lång tid med hans onda hand och han klarar inte av det med en, så jag tar över. 

"Let me do that for you." viskar jag innan jag sakta börjar knäppa upp knapparna på hans skjorta. Jag ser hans tatueringar på hans bröst, och jag kommer längre och längre ner tills jag ser en till tatuering på hans mage, en stor fjäril. Jag möter hans blick, det är uttryckslös och säger mig inget. Han tar av sig skjortan enkelt och slänger den på golvet. Jag ser honom rakt i ögonen. Jag sitter på min säng med Harry Styles, han utan tröja och jag med ett hårt bultande hjärta i bröstet. Inte nog med att han är kändis, men han sitter för fan utan tröja, och det var jag som knäppte upp den. Om bara pappa visste vad jag gjort...

"W-where does it hurt?" stammar jag fram i en viskning. Tystnaden i rummet gör stämningen inte så mycket bättre. 

"Here." viskar han och lägger handen på hans tonade mage. Jag sväljer och avbryter vår intensiva ögonkontakt och tittar ner på hans mage. Han har ett lite märke där han just pekat. Jag drar försiktigt fingrarna över det röda märket som bara är ett början till ett blåmärke. Han ryser till vid min beröring. 

"Are you gonna do something about it?" viskar han. 

"There's no need to clean it since there's no blood or anything." Jag stryker fortfarande mina fingrar över märket, jag ser honom i ögonen och öppnar min mun. Jag vet inte vad jag håller på med men jag kan inte kontrollera mig själv. Jag lägger min andra hand på hans mage, på fjärilstatueringen och för handen upp mot hans bröstkorg. Jag ser hur hela hans kropp ryser till när mina fingrar åker över hans bröstvårtor.

"Ana..." mumlar han och sluter ögonen och hans andning ökar. När jag inser hur min beröring påverkar honom slutar jag direkt. Vad håller jag på med? 

"I-I should put this away." Jag möter inte hans blick och börjar samla ihop de saker jag använt på honom. Han suckar och gnider sig i ögonen.

"This isn't the way I thought my night would end up." mumlar han när jag är påväg mot dörröppningen. Jag vänder mig om och ser på honom.

"How did you thought your night would end?" viskar jag och ser honom rakt i ögonen. 

Han ser tillbaka på mig ett tag, men avbryter ögonkontakten och skakar på huvudet. Jag tar det som att han inte vill berätta och jag lämnar honom ensam i mitt rum för ett tag. Jag går till badrummet och slänger bort de blodiga servetterna i soptunnan och ställer tillbaka tvättspriten och de oanvända sakerna i medicinskåpet igen. Jag ställer mig sedan framför spegeln och tittar på mig själv. Mitt smink är inte lika perfekt som innan och mitt hår är inte heller lika fint som då jag for. Även om Harry är hos mig så bestämmer jag mig ändå för att tvätta bort mitt smink, jag bryr mig helt ärligt inte om jag visar mig utan smink då jag mer ser ut som ett monster än människa. Jag sköljer mitt ansikte med vatten, flätar mitt hår, borstar tänderna och tar sedan på mig min efterlängtade pyjamas. Nu jag är redo för sängen. Jag släcker badrumslampan och börjar gå mot mitt rum. På vägen dit funderar jag om Harry har tänkt sova här. Jag skulle såklart kunna skjutsa hem honom igen men när jag ändå har en soffa. Så låter jag faktiskt honom sova här om han så vill. Jag tänker än en gång på vad min far skulle sagt om han visste vad jag gjort senaste timmarna. Först och främst så har jag varit på en fest på en nattklubb och nu har jag en onykter pojke i mitt sovrum. Det här är inte jag. Sånt här borde inte jag hålla på med...

Jag går in till mitt sovrum och Harry sitter kvar på sängen med huvudet begravt i hans händer. 

"Are you alright?" frågar jag försiktigt och går fram till honom och jag ställer mig just framför honom. Han ser upp på mig. Han ler. 

"You're pretty without makeup." säger han. Jag kan inte låta bli att bli lite generad. Även om jag inte är helt säker på om han sa det för att han verkligen menar det eller för att han bara vill fjäska för mig. 

"You didn't answer my question." mumlar jag eftersom jag har väldigt svårt att tacka för komplimanger. 

Harry skakar på huvudet, "My head hurst. Is it okay if I use the bathroom?" 

"Sure, you can take a new toothbrush, I'm sure you'll find it."

"A toothbrush?" Han ser förvirrat på mig.

"Oh, I thought if you wanted to sleep here maybe you want to brush your teeth."
"Do you want me to sleep here?" Han ler försiktigt mot mig. 

"I don't feel like driving you home." rycker jag på axlarna. 

"You didn't answer my question." retas han och nu kommer hans kända flin tillbaka. Vad ska jag svara då? Vill jag att Harry ska sova här? Om jag ska vara helst ärligt skulle jag absolut inte ha något emot det. Jag gillar ju Harry, han är en trevlig pojke även om han är lite speciell. Men det är något med honom som får mig att vilja försvinna från honom för alltid, men samtidigt vill jag lära känna honom mer. Det är något med honom som får min mage att pirra, han har en konstig effekt på mig som jag inte han behärska. 

"Just go and get ready for bed." mumlar jag. Harry skrattar för sig själv och lämnar sovrummet. 

 

Jag har redan lagt mig i sängen under täcket när Harry kommer tillbaka. Han har tagit av sig alla sia kläder men han behöll sina kalsonger på. Jag känner hur jag generad och även om det är svårt så lyckas jag motstå från att titta på honom. 

"Scoop aside." säger han när han står vid kanten av sängen. Jag spärrar upp ögonen till max, hade han tänkt sova i min säng? Jag känner hur mitt hjärta börjar dunka fortare. 

"I- I don't know, Harry. I'm not that kind of girl you think I am." mumlar jag. 

"We're not going to have sex, Annabelle." skrattar han medan jag bara blir mer och mer generad. Men jag gör som han säger, jag flyttar lite åt sidan, och han kryper ner under samma täcke som mig. Trots att min säng är rätt så stor så nuddar våra kroppar varandra. Rummet är tyst, och den enda ljuset kommer från nattlampan på bänken bredvid min säng. 

"Ana?" tystnaden bryts.

"Hm?" 

"I'm sorry I was such a jerk at the party." mumlar Harry. 

Jag vrider mig mot honom så att jag kan se på honom. "You should say sorry to Mark instead."
"No way." säger han buttert. "I said he couldn't come near you but he did anyways and I didn't like it. And I'm saying sorry to you because I saw how scared you were."

Jag suckar, "I don't understand you, Harry."

"I don't want to scare you." viskar han tyst och det är knappt att jag hör vad han säger. Jag hör på hans röst hur känslomässig och försiktig han är. Det är den här sidan jag gillar med honom. Den Harry som jag vet att han är innerst inne men vågar bara inte visa den. Jag är däremot glad att han vågar visa den för mig. 

"How did you thought your night would end?" Jag frågar samma fråga som jag frågade honom för en liten stund sen. Denna gång hoppas jag på ett svar från honom. Harry vänder sig åt sidan så att han också är vänd mot mig. Han ser in i mina ögon men visar ingen speciell känsla i sitt ansikte. 

"Do you really want to know?" 

Jag nickar. 

Han gör en ljudlig utandning och sluter ögonen. "If I tell you, you might kick me out." säger han och öppnar ögonen och ler lite busigt.

"I promise, I will not kick you out. Now tell me."
"Okay. I had planned to take you home to my hotel, were we could continiue drinking and then we could have sex all night long."
Jag spärrar upp mina ögon och min mun bildas till ett litet 'o'. Jag hade ju liksom redan förstått att det var något i den stilen han hade tänkt men jag trodde inte han skulle säga det sådär rakt ut. Tanken får mig förresten att rysa till. Med tanke på att han hade planerat att ha sex med mig, och nu ligger vi i samma säng under samma täcke. 

"Harry, I-" Jag avbryter mig själv och sluter mina ögon, tar ett djupt andetag innan jag vågar möta hans blick ännu en gång. "You don't know me. And that's pretty obvious because if you did you would never even planned to have sex with me because I'm not even allowed to sleep with guys without my dad´s permission. So if you want a girl who you can have sex with, you need to find someone else because I'm not that girl." 

Han stirrar på mig längre med vad jag uppfattar sårade ögon. Sa jag något dumt? 

"Maybe I should leave." säger han plötsligt och sätter sig upp från sängen. "I'm sorry, Ana. I'm such a jerk." Han drar undan täcket och sätter sig på sängkanten med benen hängandes över kanten. Jag sätter mig upp men behåller täcket på.

"You don't have to leave. I would me more than happy if you sleep here tonight, I've aways wanted to fall asleep in someones arms." säger jag och rodnar. Men det är faktiskt sant, en utav mina högsta önskningar har väldigt länge varit att somna i någons armar. Jag hör hur Harry skrattar för sig själv innan han snabbt vänder sig om, tar i min kropp med hans armar och lägger oss ner så min rygg är tätt intill hans framsida. Jag fnissar och han också. Helt ärligt så kan Harry både göra mig arg, förbannad, irriterad och allt det där, men han kan även få mig glad, lycklig, och alldeles fnittrig inombords. 

"Let me be the first one to hold you until you fall asleep then." mumlar han mot min nacke vilket får hela min mage att slå volter. Han håller ena armen över min kropp och ansiktet i mitt hår. Hans andetak träffar mig i nacken och hans kropp ger mig värme. 

"Harry?"
"Hm?" mumlar han. 

Jag tar försiktigt i hans hand i min. Jag stryker med tummen över hans såriga knogar och pussar honom snabbt på handen. 

"Thank you for defending me from Mark." 

Han drar mig närmre, även om jag trodde det var omöjligt, och pussar mig i nacken. 

"Like I said. You're mine."
Han har fel. Jag är inte hans. Jag är inte någons. Han får tro vad han vill, men han måste väl snart inse att jag inte är intresserad. Men det blir kanske svårt när jag låter honom hålla om mig och att jag låter honom sova i min säng. Det förvånar till och med mig själv att jag ens gör detta, att jag låter en pojke jag träffat kring tre gånger sova i min säng med armarna omkring mig. Det förvånar mig faktiskt hur jag inte velat springa ifrån honom än, förutom på klubben tidigare men det var för jag var rädd, arg och chockad. Men nu vet jag ju hur bra det går att springa ifrån honom - inte bra alls, alltså. Inte ens när jag är nykter och han inte. Det måste vara längdskillnaden på benen som gör det svårt för mig att springa ifrån honom. 

"I'm not yours, Harry." viskar jag tyst fast på ett litet skämtaktigt sätt. 
Harry skrattar och pussar mig ännu en gång i nacken. "Yet."

---

Kommentera nu!

Previous: Jag spänner blicken på Kate och hon skrattar innan hon lämnar oss ensamma i hallen. Jag ser på henne tills hon går in på sitt rum innan jag vänder mig mot Harry som skrämmer mig när han står så nära. Jag är tvungen att backa undan, men han tar tag i mina händer och drar mig mot honom.

Harrys bil står parkerad utanför lägenheten. Han leder mig till hans bil och öppnar dörren åt mig precis som alla andra gånger jag åkt med honom. Jag sätter mig i sätet jag satt i igår och drar ner min kjol lite för att slippa visa allt för mycket av mina ben. Harry förtjänar inte det, så på som han varit. Jag menar, han mer eller mindre höll fast mig i en kyss trots att jag stretade emot rätt så mycket. Han har tvingat mig ut på middag trots att jag sa att det inte var nödvändigt och nu har han tvingat mig ut med honom en gång till, men denna gång har jag ingen aning om vad han har tänkt göra. Harry startar bilen och kör åt det håll centrum ligger åt. Även hans lägenhet. Även alla klubbar. De flesta restauranger. Biosalonger. Allt möjligt. Skulle han kört åt andra hållet skulle vi komma till den lugna delen av London med en massa fina parker, där det är fint att ha picknick, men jag kan inte riktigt tänka mig Harry bjuda ut mig på picknick klockan nio en lördagskväll. Vi har inte sagt något än. Det har säkert gått över fem minuter. Men jag har inget emot det heller. Jag gillar när det är tyst. 

"You look beautiful, Ana." säger han och lägger handen på mitt knä som han klämmer till lite innan han tar ett grepp om ratten igen. "How come you didn't told me your name was Annabelle?"

Jag rycker på axlarna, "I've always been called Ana by everyone except my family."

"Is it because you don't like it?" Han flyttar blicken mellan mig och vägen. 

Jag rycker på axlarna igen. "It's not that I don't like it, but Ana is so much easier to say." 

"Well, I like Annabelle." 

Hans röst är lugn, varm. Han är person nummer 2 just nu vilket jag är mer än glad för. Hittills har jag bara hittat två olika personer av honom. Den ena är en kåt jävel och otrevligt. Den andra är så vänlig och försiktig som man någonsin kan bli. Vilket förvirrar mig. Hur kan en människa vara två olika personer som är så olika? 

"I'd like to know more about you." säger han. Tanken får mig att bli irriterad. Han behöver inte veta mer om mig för han ska inte se mig mer efter ikväll. Det är vad jag vill, men jag vet att hans vilja är helt annorlunda än min. 

"I'm not that interesting."

"You're definitely the most interesting girl I've ever met. And trust me, I've met a lot of girls."

"Oh, you have?" retas jag och ger honom ett sådant flin han brukar ge åt mig. 

Han skrattar och skakar på huvudet som om det jag just sa vore löjligt. Vilket det kanske var. Det är väl uppenbart att Harry träffat många tjejer när han dels är förföljd av dom mer eller mindre varje dag och dels för att han är i ett starkt behov av tjejer om jag har förstått det rätt. 

"So, where are you taking me tonight?" frågar jag och ser ut genom fönstret. Eftersom det är sommar har det inte hunnit bli mörkt än. 

"A party. I want you to meet my friends." Hans vänner? Redan? Är det inte bättre om vi lär känna varandra först, istället för att jag bara möts av fler nya människor som jag måste stå ut med. 

"I usually don't drink." 

Han skrattar till, "Like I didn't figure that out long time ago."

"You already knew I don't drink?"
"I know that good girls like you from families like yours don't get drunk at parties. I already know you, Ana."

Jag fnyser, "You don't know anything about me."
"Well," säger han och lägger handen på mitt knä igen, "I would love to get to know more about you." Han ger mig ett leende innan han släpper mitt knä och flyttar blicken på vägen igen. Det är något som gör mig otroligt irriterad på honom och som bara får mig att vilja hem, men på samma gång är jag intresserad av att lära känna honom för han har sidor som verkligen är fina. Han är en svår människa... En väldigt svår människa...

 

Vi går mot en stor, svart dörr som ett femtiotal människor redan står utanför i en kö i väntan på att få komma in. Harry håller min hand i ett hårt grepp, som om han vore rädd att tappa mig, och går på sidan av kön enda till längst fram, där två stora och muskulösa män står med vad det ser ut som listor i händerna. 

"Hey, Harry." säger den ena mannen och slår ihop knogarna med honom.

"Hi Bob." säger Harry glatt. Jag antar att Harry är en stamkund här om han så gott som känner vakterna. Jag ser på Harrys ansikte att han har bytt personlighet och är nu den vanliga typen som all media tror att han är. Han ler med tänderna och ser ut som den snällaste personen någonsin. Jag önskar att han alltid kunde vara såhär, så kanske han inte skulle skrämma mig lika mycket och då kanske jag faktiskt skulle gå med på att gå ut med honom utan att behöva bli tvingad till det. 

"And who's this beautiful girl?" frågar Bob och ler mot mig. Han må vara stor och kraftig och man skulle kunna tro att han är livsfarlig, men så fort han öppnar munnen låter han som en liten mysfarbror som man bara vill krama om. 

"Bob, this is Ana. Ana, this is Bob." säger Harry och gör gester med handen mellan mig och Bob. 

"Hi, Bob. Nice to meet you." säger jag försiktigt och räcker fram handen till honom. Han tar snabbt i min hand och skakar på den lite lätt, innan han lutar sig fram med munnen mot mitt öra.

"Take care of him." viskar han och klämmer till min hand lite innan han lutar sig tillbaka och släpper min hand, som direkt fångas upp av Harry som drar med mig in till klubben. 

"What did he say to you?" skriker Harry för att överrösta 'Can't Hold Us' med Macklemore och Ryan Lewis som spelas med hög volym och mycket bas som gör att kroppen dunkar.

"Nothing." skriker jag tillbaka och rycker på axlarna.

"Ana." varnar han och spänner blicken.

"Nothing important, come on." säger jag och drar med honom bort från ingången för att få honom att släppa det. Vilket verkar funka. Han skrattar och följer med mig, vart jag nu än har tänkt gå. Jag söker över hela klubben efter något igenkänt ansikte, men jag lyckas inte se någon. Jag vänder mig mot Harry som fortfarande skrattar över min beslutsamhet. 

"Do you want to meet my friends?" 

Jag nickar och han drar med mig genom dansgolvet där fult med folk dansar och hoppar omkring om galningar. Det här är min första, riktiga fest jag är på, men jag har inte planerat att dricka något. Tror jag i alla fall. Även om jag känner att det kanske är dags snart, jag menar... jag är ju faktiskt 19 år nu. Mina föräldrar kommer ändå inte få reda på något. Vi går mot en grupp soffor där det sitter kring tio stycken, mest killar men några utav dom är tjejer, då är jag inte ensam i alla fall. Allas ansikten fastar på mig och Harry när vi går mot dom och vissa reser sig upp och möter Harry i en kram. Våra händer skiljs därför åt och jag ställer mig tyst och osäkert åt sidan medan Harry har kramkalas med hans vänner. Han ser fortfarande lika glad ut. Han ser faktiskt lycklig ut, något som gör honom väldigt söt. 

"Guys," säger Harry och tränger sig förbi hans vänner och lägger ena handen långt ner på min rygg och trycker försiktigt fram mig. "this is my friend Ana." 

Jag blir väldigt nervös och vet inte riktigt vad jag ska säga åt de tio människorna som står och total stirrar på mig. Harrys beröring hjälper inte heller när han försöker lugna ner mig genom att skryka hans hand försiktigt upp och ner längst min rygg.
Jag får fram ett försiktigt 'hi' och ett svagt leende. Jag märker att en utav killarna är samma kräk som jag stötte på på bussen dagen innan. Han flinar mot mig. Ett vidrigt flin. Till och me vidrigare än Harrys. 

"Hey, we've met before." säger han och går närmre mig och Harry men vänder sig mot mig. I ena handen håller han en flaska sprit och den andra nere i framfickan på hans jeans. Okej, jag måste erkänna att han är snygg men han må vara den jobbigaste människa jag någonsin stött på, Harry är till och med bättre än personen framför mig. 

"You're the girl on the bus who never wants to sit with me." skrattar han. 

"I wonder why." himlar jag med ögonen men skrattar jag också för att inte göra honom arg. 

"I'm Mark." Han tar upp sin hand från fickan och räcker fram den åt mig. Jag tvekar men skakar sedan i hand med honom. Hans hand är svettig och det får mig att vilja dra bort min hand från hans grepp, men han är stark och håller fast min hand. 

"Wow, Harry," säger han och släpper tillslut min hand och vänder sig mot Harry. "Okay if I borrow her?" Harrys hand åker nu längst min midja och han drar mig mot honom och håller mig tätt intill honom. 

"Sorry, she's mine."

"I thought you just said she's your friend, Harry." säger Mark och flinar åt honom. 

Harrys grepp hårdnar runt om mig och jag ser hur han spänner käken. 

"I already told you she's mine." 

Mark höjer händerna, "Sure, fine. Whatever." Han skrattar och återvänder till en utav sofforna. Alla de andra vännerna återgår också till det tidigare och slår sig ner i sofforna och börjar prata med varandra. Jag och Harry står kvar. Hans grepp är fortfarande hårt omkring mig och hans käke är fortfarande spänd. Han är arg. 

"Harry?" säger jag på ett frågande sätt och han ser ner på mig. Hans ansikte mjuknar när jag ler mot honom. 

"If he comes near you I'll make sure-"
"It's okay. I won't let him come near me." försäkrar jag. 

Han ler, "Thank you." Han kysser mig i pannan. "Wait right here, I'll go and get us a drink." Jag nickar och ser han gå iväg över dansgolvet bort mot baren. 

"Ana, come here." hör jag en tjej ropa och jag vänder mig om och ser en blond, söt tjej vinka åt mig. Jag går fram till henne och sätter mig mer bredvid henne i soffan så som hon visar med handen att jag ska göra. Jag sneglar åt Harrys håll, han står fortfarande i baren med ryggen vänd mot mig. Bara han inte blir arg över att jag satt mig med hans vänner, han sa ju åt mig att vänta där jag var men kom igen, det är bara ett par meter och dessutom sitter jag långt ifrån Mark. 

"I'm Spencer."

"Hi, Ana." säger jag och ler mot henne. Hon är lång, smal och väldigt vacker med sitt blonda, lockiga hår. Hon påminner faktiskt lite grann om Kate. 

"I'm glad Harry found someone as sweet as you. All his other girls were just too much. With tons of makeup and slutty clothes." 

Jag blir faktiskt förvånad. Hur kommer det sig att han valt mig av alla? Jag vet att det finns tusentals andra tjejer som är tusen gånger snyggare, bättre och mer lik honom. 

"Well, I'm not exactly his girl." informerar jag henne, så att hon inte ska tro att vi dejtar. 

"Oh, so you already have a boyfriend?"
Jag skrattar, "No. I just think we're too different to date. I don't even like him that way."
Spencer spänner blicken, "Are you sure about that?"
"Totally sure."
"I know Harry can be a bit... strange sometimes. But give him a chance, he's actually much better than you may think." säger hon just innan Harry dyker upp med varsin flaska sprit i händerna. Han räcker den ena till mig som jag tveksamt tar emot. Han sätter sig ner i soffan bredvid mig. 

"So, I see you've met Spencer." säger han i en utandning och tar en klunk av drickan. 

"Mhm." nickar jag. "She reminds me of my roommate, Kate."
"Yeah, she does actually." skrattar han och tar ännu en klunk. "We've been friends since we were kids."

"And it was a bit more there for a while." skrattar Spencer, något jag upplever som tillgjort, och slänger håret över axeln. Oj, oj, oj. Vad hände här? Nyss var hon ju hur gullig som helst. Men nu spelar hon en roll, precis som Harry brukar göra. 

Harry muttrar något som jag inte kan höra och han tar ännu en klunk från flaskan han håller i. Jag bestämmer mig för att göra samma sak. Några droppar alkohol kan ju inte skada, jag har dessutom inte planerat att bli full direkt. Jag tar en liten, liten klunk och sväljer. Det smakar som en väldigt annorlunda saft. Med smak av hallon. Det är gott faktiskt. Jag tar ännu en klunk, och ännu en till. 

"Harry and I were dating a few months ago, if you didn't understand that." säger Spencer och klappar till mig på knäet som om jag vore ett litet idiotiskt barn. 

"Oh I understood that." säger jag och himlar med ögonen vilket jag hör Harry skratta åt. 

"Don't worry, I've gotten over her." viskar Harry åt mig och lägger handen på mitt lår. Jag sväljer och nickar lite försiktigt. Helt ärligt skulle jag inte ha något emot om han inte kommit över henne, då kanske han skulle vara med henne istället för mig.

 

Kvällen rullar på bra och jag har för det mesta inte lämnat soffan. Jag har dansat ett par gånger med Harry, hans händer har varit all over me, men jag försökte hela tiden på honom att förstå att midjan är det enda stället hans händer för vara på mig när vi dansar, något som tog långt tid för honom att förstå men något han sedan respekterade, vilket jag var mer än glad för. 

Jag sitter i soffan med Harrys kompisar medan Harry gått iväg för att prata med några andra av hans hundratals vänner. Spencer är den jag pratat med mest men kanske inte den jag gillar mest, men jag är glad att jag har henne istället för ingen alls när Harry väl gått iväg. 

"I'm going to get some more to drink, you wan't some?" säger Spencer och reser sig från soffan.

"No thanks." säger jag och skrattar med tanke på att jag bara tagit två klunkar av min spritflaska, sedan tog det stopp och jag bestämde mig inte för att dricka här, för vem vet vad som kan hända om jag får i mig för mycket och jag är här med Harry... Spencer går iväg och hennes plats lämnas tom i bara ett par sekunder innan en stor kropp hamnar där väldigt nära mig. För nära för att vara honom, Mark. 

"Hey, I haven't got the chance to talk to you yet." säger han och ler ett snett leende och visar hans vidriga, förstörda tänder. Jag svarar honom inte. Han lägger upp handen på soffan bakom mig och hans hand är väldigt nära min högra axel. Jag känner hur hans fingrar rör lite i mitt hår som ligger över axeln och jag känner mig extremt obekväm. Jag hoppar lite åt sidan men han skrattar och hoppar med mig och denna gång är han ännu närmre än innan.

"Are you and Harry dating or...?" säger han med ansiktet väldigt nära mitt och hans andedräkt träffar mig rakt i ansiktet. 

"We're not dating." konstaterar jag och vrider bort mitt huvud från honom. 

"Good." säger han och hans fingrar tvingar mitt ansikte mot hans. "Then he wouldn't mind if I do this..." mumlar han och lutar sig närmre och närmre mitt ansikte och jag hinner knappt reagera innan någon drar upp honom ur soffan. Jag tittar upp och ser personen jag var säker på att det skulle vara. Harry håller ett hårt grepp om materialet på hans tshirst och deras ansikten är bara någon decimeter ifrån varandras. 

"Do not fucking touch her." väser Harry mellan tänderna. "She's mine, didn't you understand that?"

"She said you're not dating." Mark flinar och Harrys käke spänns mer och mer för varje sekund. "I don't think she would mind if I kiss her, am I right babe?" Mark tittar på mig och jag sitter bara förskräckt i soffan som förstelnad.

"Don't call her that." skriker Harry och Mark hinner inte reagera innan Harrys knytnäve kolliderar hårt mot Marks kind som får Mark att falla omkull. 

"Harry." utbrister jag och reser mig upp från soffan och går med bestämda men samtidigt chockade och rädda steg mot honom. Men jag hinner inte fram före Mark, som höjer näven och slår till Harry i ansiktet. Jag skriker och håller handen över munnen. Harry slår till Mark i magen, Mark slår till Harry i ansiktet igen och de försöker putta ner den andre på marken. Men detta kaos avbryts när en vakt går emellan dom och avslutar slagsmålet. Jag står där i bakgrunden helt förskräckt. Förskräckt över Harry, över Mark och över allt och alla. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.

Jag möter Harrys blick, den är fortfarande arg men när han ser tårarna i mina ögon ser han helt förkrossad ut och går mot mig. Jag backar undan, jag vill inte ha något med honom att göra längre. Aldrig, aldrig, nånsin mer. Jag vänder på klacken och springer ut från klubben, jag hör hur Harry ropar mitt namn bakom mig när jag kommit ut på gatan, men jag fortsätter springa. Eftersom Harry är full och inte jag så hinner jag säkert springa ifrån honom. Trodde jag. Min hand fångas plötsligt upp och det tvingar mig att stanna. Jag vänder mig argt om med tårar rinnande längst mina kinder. Harry drar genast in mig i hans famn, och även om jag är arg på honom så är det i hans famn jag vill vara just nu. Harry må skrämma skiten ut mig men med tanke på att han gjorde detta för mig får mig att känna mig trygg hos honom. Hans famn är varm och han luktar gott. Han håller mig tätt intill sig och kysser mig på huvudet.

"I'm sorry." mumlar han mot mitt hår. Jag tittar upp på hans ansikte. Han blöder på läppen och ur näsan. Jag hatar att se honom så.

"Give me your car keys." säger jag och håller fram handen i väntan på att han ska ta fram nycklarna. Han gräver med sina blodiga knogar i fickan och lägger sedan hans bilnycklar i min öppna hand. 

"Why do you want my keys?" frågar han. 

Jag tar hans hand och börjar gå mot hans bil. "You need to get cleaned up."

---

Lite drama skadar väl ingen, eller hur?