Jag vägleder Harry till den stora grusgången som finns några hundra meter ifrån vårt gigantiska hus. Harry öppnar dörren åt mig och tag i min hand för att jag inte ska snubbla när jag kliver ur hans höga bil. Jag drar sedan åt mig min egna hand igen, bara för att ingen ska se oss hålla hand längre än fem sekunder så det verkar som något helt annat än vad det egentligen är. 

"Are you ready?" frågar jag och ställer mig mittemot och ler upp mot honom. 

"Always ready."

Jag hummar och rätar till hans krage på sin vita skjorta. Han ler försiktigt mot mig och biter sig i underläppen. Något som får honom att se extremt söt ut. Jag ser hur han slickar sig om läpparna och jag inser då vad han har tänkt att göra. Jag vet inte varför, men på något sätt är det som om jag inte vill hindra honom. Han böjer sig sakta och försiktigt ner, i riktning mot mina läppar. 

"Ana!" hör jag plötsligt en röst ropa och jag placerar mina händer på Harrys bröst och puttar snabbt bort honom från mig. Jag vänder mig om i riktning där rösten lät komma från och ser Dorothy, familjen Austin's minsta dotter, komma skuttandes mot mig. Dorothy har alltid haft någon slags kärlek för mig, inte för att jag klagar direkt, jag älskar Dorothy och tycker hon är så extremt söt, men så klart att det kan bli jobbigt efter ett tag när man har en liten flicka kring benen hela tiden. 

"Hi." säger jag och håller ut armarna som hon sedan springer in i. Jag lyfter upp henne och håller henne mot min höft. "Hello, princsess." säger jag med vänlig röst och ler mot henne. "You're so big now. It's like I can't even hold you up anymore. How old are you now?"
"Five." säger hon och håller upp hela handen framför mig.

"Five? Already? Wow." säger jag imponerat och stryker bort en hårslinga som fallit framför ögat bakom henne öra. 

"Who's that?" frågar Dorothy och pekar med hela hennes arm på Harry som står bara en meter bort. 

Jag skrattar och tar ner hennes arm som fortfarande va raklång ut. "This is Harry. Dorothy, Harry." 

"Nice to meet you, Dorothy." säger Harry och ler mot henne. Dorothy gömmer sitt ansikte mot min nacke, hon har så länge jag kan minnas varit lite blyg så fort något pratar med henne, någon som hon inte känner alltså.

"Hey, aren't you going to say hi back?" säger jag och skrattar och försöker få fram hennes ansikte från hennes lilla gömma igen. 

"Hi." säger hon svagt och tittar på honom. "Is he your boyfriend?" frågar hon sedan rakt ut och högt nog så att både jag och Harry hörde. Jag skrattar till och Harry också. 

"No, sweetie, he's just a friend of mine." säger jag och ler mot henne och tittar sedan lite försiktigt upp mot Harry som bara står och ler mot mig. "Now, let's go to the others." säger jag och ställer ner henne på marken igen. Jag rätar till hennes rosa prinsessklänning som råkar åka upp lite över magen och jag hinner just bli klar innan hon springer iväg. 

"I'm going to talk to Lily." ropar hon efter sig med vänder sig inte om.

"Do that." säger jag och skrattar innan jag ger ett tecken åt Harry att följa med mig. Vi börjar gå mot vårt hus, som trots är några hundra meter bort, syns gott och väl på grund av dess storhet. 
"Lily?" frågar Harry efter en stunds tystnad. 

"My little sister." säger jag och himlar med ögonen. Lily och Dorothy är med varandra konstant och är mer som systrar. Precis som jag och Kate, skulle man väl kunna säga. 

"You have a little sister?" 

"I do. And one older brother."

Harry öppnar ögon stort mot mig. "There's so much I still don't know about you. How old is your brother and sister?"

"My sister is 4 and my brother turns 21 this summer."
Harry sväljer, "Do I have to be scared of him, or...?"
Jag skrattar över att det verkar faktiskt som att Harry Styles är rädd. Det är något jag troligtvis inte kommer uppleva så ofta så jag njuter så länge det varar. 

"You should be more scared of my dad than him. But yeah, Tom can be a little overprotecting sometimes." säger jag med ett elakt flin.

"Well," säger han och rycker på axlarna, och lägger armen över min axel, "luckily I'm a very impressive guy then." Han pussar mig snabbt på kinden innan han släpper taget om mig. Jag skrattar, han har säkert rätt. Min familj kommer säkert att älska honom, säkert alldeles för mycket...

 

Vi kommer runt huset och ser det stora tältet pappa brukar sätta upp till varje middagar då vädret är så som man vill att det ska vara. Jag undrar dock om det verkligen var värt det att sätta om det väldigt stora tältet, då det ändå bara är min familj och en till familj som ska äta middag. Jag ser upp på Harry. Hans biter sig i läppen och ser ner på hans fötter när han går. Han ser så nervös ut. Det gör honom gullig, men jag tycker ändå synd om honom, för nervösare lär han bli när han träffar pappa. Min pappa har en sådan effekt på folk, han kan göra alla nervösa, men det är så han är. Han är en stolt person, men skryter verkligen inte om sina pengar och rikedom. Han är beskyddande över alla tre barn och han älskar nog mamma mer än allt annat i världen. Vi närmar oss det stora tältet och jag hör prat. Mycket prat. Det är nästan för mycket prat för att ens låta som tio personer... Jag kikar in i tältet men stannar med kroppen utanför. Och jag tror att jag ska svimma. Där inne sitter det ett femtiotal människor. Det är bara människor som varit här förut på alla dyra och exklusiva middagar mina föräldrar ordnat. Där sitter hela min släkt, bland annat min mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar, fastrar, farbröder och kusiner. Jag tittar oroligt på Harry, och jag tror han också förstått att det inte bara är vi och Austin's där inne.

"I'm not going in there." säger jag allvarligt.

"Why not? It's your friends and family."
"I know. I just don't want to go in there with you."

Han tittar sorgset på mig och nickar förstående ner i marken. Jag inser att jag sårade honom med vad jag sa, men allt jag gjorde var att säga sanningen. Skulle jag gå in där med Harry bredvid mig, så skulle allas blickar åka rakt på oss och alla skulle ropa åt mig att komma över för att visa upp min nya pojkvän.

Jag lyfter min hand och stryker den genom hans lugg vilket får honom att titta på mig. 

"I'm sorry. I just don't want people to ask me stuff about you, and me, um... us." säger jag. 

Han fnyser, "Well, if it isn't anything between us I don't get it why you're worried."

Han kanske har rätt. Säger jag som det är så får jag väl helt enkelt hoppas på att folk kommer tro mig. 

Jag tar ett djupt andetag, "Okay. Let's go." säger jag, och är just påväg att ta första steget in till tältet men krockar nästan in i personen som kommer ut. 

"Mum?" utbrister jag och hoppar in i min mors armar. Hon kramar om mig hårt och kysser mig på huvudet. 

"Annabelle. I've missed you, sweetheart." Hon släpper mig från kramen och tittar sedan förvånat på Harry, och sedan på mig, och sedan tillbaka på Harry igen. 

"And who's this lovely young man?" frågar hon och höjer ena ögonbrynet mot mig. 

Jag harklar mig lite förskräckt, "Mum, this is Harry. Harry Styles." börjar jag. "And Harry, this is my mum, Karen." 

Harry tar vänligt i hand med mamma och ler ett snett leende. "Nice to meed you, Mrs. Benson." 

Det ser nästan ut som om min mamma faktiskt... rodnar. "You too, Harry. Now, how do you and Ana know eachother?" Hon stirrar ut honom. 

"We met-"

"-in the park." avbyter jag och fyller på hans mening. "Yeah, I asked Harry if I could borrow his phone because mine didn't work properly." Jag ser hur Harry tittar förvirrat på mig men jag behåller ögonkontakten med min mor. 

"And how long have you two been going out?"
"Oh," säger jag fort och harklar mig, "we're just friends, mum."

Mamma skrattar och slår sig tillgjort i pannan, "Ofcourse, I'm just joking with you. But Annabelle, will you please go to your old bedroom and change to a dress I bought for you." Hon säger det inte som en fråga utan mer som en tillsägelse. Och jag är inte förvånad. Såklart har mamma köpt en dyr känning åt mig som jag ska ha då det är dags för alla gäster att dansa.

Jag suckar tyst för mig själv men tvingar fram ett leende. "Sure. Come Harry." säger jag och börjar gå.

"Oh, no." skrattar mamma och jag ser hur hon tar Harry runt armen. "I think you can put on a dress without help from him. Come on, Harry, I'll show you to your table." säger mamma, och i nästa sekund är både hon och Harry inne i tältet. Men stackars pojke, tänker jag. 

 

Jag går till mitt gamla sovrum. Det är precis i samma skick som jag lämnade det i för tre år sedan. På sängen ligger en blå, lång och framför allt väldigt vacker klänning. Jag tar av mig mina kläder och jag trodde skulle duga, och drar sedan den fina klänningen över huvudet. Den passar perfekt, vilket jag visste att den skulle göra. Mamma vet exakt vad jag vill ha och vad jag kan ha. Jag ser mig i spegeln. Wow. Inte nog med att jag för en gångs skull faktiskt är väldigt fint sminkad, men nu dessutom en gudomligt fin klänning så kan det nog inte bli bättre. Jag drar fingrarna genom mitt hår och kammar ur de små tjorvarna med fingrarna. Jag tänker på vad Harry gör just nu. Han sitter förmodligen vid ett bord tillsammans med mina föräldrar, syskon och resten av släkten. Stackars Harry; tvingas ensam till ett bord där han inte känner någon. Sådant ska inte popstjärnor sättas ut för. Jag skyndar mig ner för den långa trappen, ut ur huset och tillbaka till tältet. Nu då jag går in ensam så är det inte en lika stor grej. Jag har ett stort leende på läpparna när jag kliver in och går direkt i riktning mot bordet Harry och min familj sitter vid. Jag hör hur vissa ropar mitt namn, jag ser på dom och ler och vinkar. Det känns som om jag för en gångs skull står i rampljuset och inte någon annan. Min klänning tar just och pass i marken så jag håller upp den lite när jag går för att inte snubbla på den. Jag ser hur min mor märker mig, hon pekar på mig och det leder till att alla de andra kring bordet vänder sig om och ser på mig. Harrys ögon spärras upp och hans mun formas till ett litet 'o' när han ser mig. Det känns som om jag rodnar och jag går försiktigt fram till min far som ställt sig upp för att välkomna mig. 

"Annabelle." Han håller ut sina armar och jag går varsamt in i hans famn och kramar om honom hårt. 

"I thought you said this was a dinner for our family and the Austin's." Jag höjer på ögonbrynen. 

Pappa skrattar, "Changed plans." säger han stolt. "So, that's the new Kate?" Han nickar snabbt med huvudet mot Harry som sitter och delar en konversation med min mamma som verkar upp över öronen förtjust i honom. 

"Yeah, Kate couldn't make it and I didn't want to come alone. So I asked Harry, I hope that's okay." säger jag lite försiktigt, rädd för att svaret inte ska bli som jag hoppas på.

Pappa ler, "Ofcourse. He's a nice young man. I'm glad you found him." Pappa verkar inte ha något emot Harry, han verkar till och med glad att jag 'hittat honom'. Jag pustar ut lite vid tanken, då var det värsta över jag och slapp på i alla fall höra på när han och pappa presenterades inför varandra. Pappa drar ut min stol, den som står bredvid Harry, och jag sätter mig tacksamt ner. Min familj ler mot mig och jag känner hur Harry lutar sig mot mitt öra. Jaha, nu kommer pappa bli rasande, tänker jag när Harrys läppar kommer ytterst nära mitt öra och han viskar.

"You look so beautiful." 

"Thank you." viskar jag tyst tillbaka åt honom. "So, have you met my family now?" frågar jag, denna gång lite högre. 

"A few of them." 

"Do they scare you?" frågar jag lite försiktigt och fnissar. 

Harry skrattar men skakar på huvudet, "I'm not scared of anything."
Jag spänner blicken på honom och höjer ögonbrynen, "I'll remember that."

Det rycker till i min klänning och bredvid min stol står min lillasyster med armarna uppsträckta. Jag lyfter upp henne i mitt knä och blir faktiskt väldigt glad av att se henne. Trots att hon kan vara rätt så skrikig och annoying så älskar jag såklart henne. 

"Hi Lily." säger jag glatt. 

"I missed you Ana." säger hon och kramar om mig. 

"I missed you too, sweetheart." säger jag och pussar henne på kinden. "Where have you Dorothy?" frågar jag, vilket är ett rätt så bra sätt på att få iväg henne. Såklart att jag gärna spenderar tid med min lillasyster men just nu när Harry är här vill jag hellre kunna prata med honom utan att Lily ska sitta och kommentera allt vi säger. 

"She's over there." säger Lily och pekar bort mot ett annat bord där familjen Austin sitter. 

"Maybe you should go and play with her or something. I'm sure she's as bored as you are." 

Lily skrattar och försvinner snabbt efter jag är klar med min mening. Jag skrattar och det gör Harry också. 

"You must have the cutest littlesister in the whole world." säger han och ser bort mot de två små flickorna som springer iväg. Jag ler mot honom. 

"I know. But trust me, she can be really annoying sometimes."

"That's her job." flinar han och klappar till handen på mitt knä. 

 

 

"Attention everyone." Pappas röst ljuder upp hela stället och praten tystnar. "Now It's time for some dancing. Or what do you think?" Gästerna börjar jubla och vissa gör sig redo för att bjuda upp sin partner. Själv är jag inte ett så stort fan av att dansa, men jag tvingas ändå till att göra det om någon bjuder upp mig. För mamma har strängt sagt åt mig att inte nobba en man som bjuder upp mig. 

"I thought so." skrattar pappa i mikrofonen. "Music." 

Musiken börjar spelas, det är en lugn låt och folket står redan på dansgovet en bit bortanför alla middagsbord och börjar svänga runt omkring. Det blir tyst kring vårt bord. Min bror och hans sambo försvinner ut på dansgolvet, likaså gör mina fastrar och mamma och pappa. Kvar sitter jag, Harry,  mormor och morfar, och min farmor och farfar. 

Harry harkar sig, "So..." börjar han, men avbryts snabbt när någon kommer upp bakom mig och slår armarna omkring mig. Jag hoppar till min känner genast igen vem det är. Andrew. Han är klädd i en svart kavaj och svarta jeans, han ser väldigt stilig ut, som han i och för sig alltid brukar göra. 

"Hi Ana. Would you like to dance?" Han håller ut handen åt mig. 

Jag ler mot Andrew och tittar sedan på Harry för att se om det är okej att jag går iväg och dansar med honom. Harry nickar lite svagt men säger inget. Jag antar då att det är okej för honom att jag lämnar honom ensam ett tag, så jag tar tag i Andrews hand och han leder mig ut på dansgolvet. 

---

Kommentera.