Previous: Vågar jag riskera så mycket på en kille som stormade in i mitt liv och mer eller mindre tvingade mig till att gilla honom? Det som skrämmer mig mest är nog hur jag har gått från att totalt hata honom till att faktiskt vilja spendera tid med honom. Jag sa från första början att jag aldrig kommer falla för honom, men jag börjar nu tro att jag har kanske inte riktigt fallit för honom, men att jag i alla fall har snubblat lite...

---

 

 

Låten är slut och vi går tillbaka till vårt bord vi satt vid tidigare. Några från min släkt är tillbaka vid bordet och välkomnar oss tillbaka med deras vita och perfekta leenden. Om det är någon som går i släkten så är det släkten Benson's vackra leende. Min mamma och pappa är kvar på dansgolvet, det är alltid dom som är först upp och sist ut. 

"We can talk more about us when we're back at your place." säger jag och klämmer till hans hand lite och försöker mig på ett leende i hopp om att han ska le tillbaka. Men han rycker bara på axlarna och nickar, med blicken nere i hans knä. Jag får den känslan att han blev ledsen då jag aldrig svarade på honom då han sa att han gillade mig. Jag kan till och med se att han är ledsen, och jag tackar gudarna att jag inte ser någon minsta bit arghet i hans blick. 

"Excuse me?" En röst på en ung tjej hörs bakom oss. Både jag och Harry vänder oss snabbt om och bakom oss står Paige. Jag suckar inom mig när jag ser att det är hon. Paige och jag är inte riktigt så goda vänner, kan man säga... Hon försöker dock varje gång vi träffas att vara så snäll som möjligt mot mig, men alla märker hur fejk hon är. I verkligheten är hon otrevlig och om jag nu får använda detta ord; en bitch. Hon är klädd i en svart klänning och ett pärlhalsband runt halsen. Hon ler det där fejkade leendet hon alltid brukar ha. Jag undrar om hennes halsband är lika fejk som henne själv...

"You're Harry, right?" frågar hon. 

Harry ler och nickar, samtidigt som han tar i hand med henne. "That's right."
"I'm Paige. It's so nice to meet you. I'm a big fan." säger hon och skrattar hennes tillgjorda skratt. Men snälla... Om hon så är ett stort fan, varför skulle hon då behöva fråga honom om det är han som är Harry?
"Would you like to dance?" frågar hon sedan. Och även om jag inte borde, så blir jag faktiskt avundsjuk då Harry glatt går med på det och försvinner ut på dansgolvet hand i hand med Paige. Tro mig, han kan få dansa med precis vem som helst utan att jag ska bli svartsjuk, men Paige, där går gränsen. Jag gillar inte att använda ordet hata på en person, men det är på gränsen till att jag hatar Paige. Jag ser på dom länge, och hur de sakta och försiktigt rör sig runt i en liten cirkel på dansgolvet. Hans hand är på hennes midja, han ser ner mot henne och ler. Och det ser faktiskt ut som om han har kul. Nej. Det funkar inte så. Inte med Paige. Jag borde inte bli svartsjuk eftersom han inte ens är min, men det mer eller mindre kokar inom mig. Jag måste få stopp på det här innan något annat händer. Jag reser mig snabbt upp från min stol, det får mormor och morfar att vakna till liv.

"Annabelle. What are you doing?" frågar mormor vasst som om jag väckte henne från hennes skönhetssömn. 

"I- I-..." stammar jag men kommer ingen vart. "I have to go. Excuse me." Jag tar min handväska med mig som stått under min stol hela kvällen, går rakt ut på dansgolvet med raska steg i riktning mot Paige och Harry. Jag knackar till Harry på axeln, han vänder sig förvirrat runt och blänger på mig. 

"What?" frågar han orolig som om det hänt något, för varför skulle jag annars avbryta honom mitt i en dans egentligen? 

"Can we go now please?" säger jag allvarligt. 

"Did something happen?" 

"No, Harry. I just want to go." Jag låter så allvarlig som möjligt för att få honom att gå med på det. Det verkar funka. Harry kramar om Paige och tar mig sedan i handen. Vi går mot utgången av tältet och när vi kommit utanför där det inte finns några människor så vänder han sig förvirrat mot mig igen. 

"What are you doi-" 
Han hinner inte avsluta sin mening innan jag krashar mina läppar mot hans. Hårt och bestämt. Paige ska ge fan i min Harry. Inte för att han är min, men Paige och även Harry för den delen ska få det jävligt klart för sig att om jag inte får hålla på med andra killar ska inte han få hålla på med andra tjejer. 

"Ana?" säger han mellan våra läppar och för en gångs skull så är det han som måste hindra mig från att fortsätta kyssa honom. Han skrattar sött.

"What are you doing?" Han har svårt från att hålla borta skrattet igen. 

"Don't you ever talk to her again." säger jag bestämt. 

Han lägger huvudet på sned och spänner blicken, "I can't believe it. Ana, you're jealous." Hans spända blick byts ut mot ett flin. Han kom på mig. Hur kan det vara så enkelt för honom att se saker på mig? Vi som knappt känner varandra helt och hållet än...

"I am not."
"Yes you are. I can see it." Han försöker få mig att erkänna men no way in life att jag tänker göra det. Så enkelt ska han inte ha det för sig.

"I just don't like her and I don't want you to be with her. Now, let's go and say goodbye to some people before we leave." 

Jag suckar när jag går in till tältet igen och raka vägen mot bordet min släkt sitter vid. Jag kramar om mina mor och far föräldrar, mina fastrar, mostrar, morbröder, farbröder, you name it. Mer eller mindre alla i min släkt. Jag ser hur Harry skakar i hand med några som han pratat med under kvällen men jag ser hur han är extremt osäker. Han står därför och väntar på mig mesta dels. Jag kramar om min mamma och pappa som kom för att möta mig från dansgolvet. 

"Are you leaving already? You will miss the fireworks." säger pappa buttert och dar med handen längst min kind. 

"I'm sorry. We just have to go. I'll talk with you soon, okay?" Jag ser både på mamma och pappa som nickar och ler åt mig.

"Bye."

"Goodbye, Annabelle." säger dom i mun på varandra innan jag visar åt Harry att det är dags att fara, och vi börjar gå mot bilen under tystnad. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag ser hur Harry flinar. Han väntar väl på att jag ska säga den riktiga anledningen till varför jag vill åka, och att jag ska erkänna att jag faktiskt blev svartsjuk. Jag öppnar bildörren själv denna gång till skillnad från alla andra gånger då Harry gjort det åt mig. Harry sätter sig i bilen och tittar på mig. Själv kollar jag ut genom rutan ett tag innan jag surt vänder blicken på honom. Det är svårt att hålla minen när han mer eller mindre håller på att brista ut i skratt. Jag känner hur det rycker i mina mungipor men jag kämpar för att hålla dom nere. 

"Oh come on." säger Harry och brister sedan ut i skratt vilket gör att inte jag heller kan hålla mig längre. "You can't be that mad at me."

"I'm not mad at you. I'm just... mad that you were dancing with Paige." muttrar jag och lägger armarna i kors över bröstet. 

"So you are mad." Han höjer ögonbrynet och blänger på mig. 

"You know what I mean." väser jag och eftersom han aldrig tänkt göra det, så startar jag bilen åt honom istället. 

"Why are you in such a hurry to get home to my place?" Även om jag inte ser på honom så kan jag se det irriterande flinet som jag är helt säker pryder hans läppar just nu. 

"I just want to leave before you and Paige actually get to know eachother." säger jag snabbt och entonigt. Harry lutar sig mot mig men stannar en bit ifrån mitt ansikte. När jag kollar på honom är våra ansikten knappt några centimeter ifrån varandra. 

"Look, if you don't want me to talk to her, I won't." 

"You seemed to like her." säger jag surt och vänder bort blicken. 

"Hey..." Hans fingrar vidrör min haka och tvingar tillbaka mitt ansikte mot hans. "I told you. You're the one I like." Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag nickar bara på huvudet och märker sedan hur han lutar sig sakta fram för att kyssa mig, men vi båda rycker till när den mörka sommarnattshimlen lyser upp i alla möjliga färger från fyrverkerierna. Vi båda tittar upp mot den vackra himlen. Det här med fyrverkerierna är något som anordnas varje middag och fest pappa håller i. Jag tycker det är det perfekta avslutet på kvällar som denna. Pappa är väldigt stolt över denna idé och säger att det är 'hans grej'. 

"Come on." säger jag snabbt och nästan rusar ut från bilen för att hinna se så mycket av de fina fyrverkerierna på himlen. Harry kommer ut strax efter mig, vi lutar oss mot bilen med blickarna uppåt. Jag är såklart van vid detta men jag blir alltid lika förtrollad varje gång. 

"This is so beautiful." säger Harry och håller kvar blicken mot himlen. Han tar plötsligt i mig och lyfter mig lätt framför honom. "Just like you." säger han sedan försiktigt men lyckas ändå ha den där allvarliga rösten. Jag ler försiktigt, faktiskt generad över hans fina ord. Mina händer är i ett löst grepp i hans längst min sida. Hans tumme stryker försiktigt över min. Det är denna sortens Harry jag gillar mest. Den som är försiktigt och inte lika bestämt. Just i denna stund känns det som om jag faktiskt älskar honom. Ja, konstigt va? Men en sådan känsla får jag när han är så här försiktig med mig. Då han behandlar mig som om jag vore en dyrbar sak som lätt kan gå sönder, det är då jag bara vill slänga mig in i hans famn och stanna där för evigt. 

Under bilresan hem säger vi inte så mycket. Jag är som fortfarande förtrollad av både fyrverkerierna och Harrys ord. Radion är på i bilen. 'Daylight' av Maroon 5 spelas och jag nynnar tyst med och klappar i takt med handen på instrumentbrädan. Harry sitter tyst, ett litet leende pryder hans läppar. Trots att vi inte säger något kan jag inte påstå att det är så pinsamt. Så länge radion är på så är det lugnt. 

"Do you like this song?" frågar Harry och tittar på mig och ler. 

"I love this song, and this band." säger jag och skrattar. Harry fnissar till och höjer volymen på radion. Nu är det nog så högt att jag faktiskt kan sjunga med utan att det ska höras för mycket. Harry skrattar åt mig när jag försöker ta de höga tonerna men det blir mer som ett skrik. Sedan börjar han också sjunga med. Såklart att jag har hört honom sjunga på radion och så vidare, men aldrig live. Men jag måste medge att det är knappt någon skillnad. Han är en otroligt talangfull sångare. Det har nog inte riktigt slagit mig än att just jag av alla miljontals unga tjejer som finns på jorden, umgås med världskända Harry Styles. 

"Are you still living at the hotel?" frågar jag efter att låten tagit slut och även min sångkarriär. 

"Yeah, I think out apartment will be done in a few weeks." svarar han. 

"How is it, living at a hotel?"
Harry rycker på axlarna, "It's okay. But living in an apartment is so much better. Then we don't really have to fight through fans when we're going home."
Jag stelnar till, "Wait... so there will be fans standing outside now when we arrive?"

"Yeah, but don't worry, we'll have security around us."

En nervositet byggs upp inom mig. Jag är inte redo att bli presenterad för alla tusentals av deras fans. Inser han inte hur mycket hat jag kommer få om de ser mig gå in till samma hotell som de bor på? Inser han inte att jag aldrig kommer klara av hatet jag kommer få? Han förstår inte. Ingen förstår. Inte ens jag.

 

Jag börjar känna igen mig mer och mer och märker att vi är väldigt nära hotellet nu. Jag tittar oroligt på Harry, som själv ser helt lugn ut. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han är van detta liv. Men det är inte jag, och jag skulle verkligen uppskatta om han kunde visa någon som helst medkänsla. Men icket det. 

"Okay, this is how we're going to do." säger han och saktar in bilen lite. "When you jump out of the car, someone will take your hand and lead you around the car. But don't worry, no one will reach you. Then he will lead you to the hotel door, okay?" 

Jag sväljer och med en skakig röst svarar jag. "Okay." 

Det verkar som om fansen känner igen Harrys bil, de börjar skrika och skriken hörs enda in till bilen. Men som tur är kan de inte hoppa på bilen då vi nu kör mellan två grindar på väg mot framsidan av hotellet där ingången är. Det står vakter vid grindarna som håller ut händerna och försöker lugna ner de skrikande fansen. Såklart är jag fortfarande nervös, men samtidigt väldigt förvånad hur galna människor kan vara. Jag menar, jag ser vissa tjejer som hoppar på varandra för att kunna se högst, vissa tränger sig förbi andra för att komma så nära grindarna som möjligt och vissa försöker klättra över, men då är vakter snabbt på plats för att hindra dem. Harry stannar av bilen och ser på mig, 

"Are you ready?" 
Jag hinner inte ens svara innan min bildörr rycks upp och skriken dånar i mitt huvud. Det som hördes från bilen var ingenting i jämförelse med utanför. En stor och kraftig man med mycket muskler vad det ser ut som, tar mig i handen och hjälper mig ner från den höga bilen. Nu kan folk se mig. Nu blir jag säkert filmad, fotat och skriken på. Jag försöker stänga ute skriken för att inte höra någon som skriker något dumt till mig. För att få höra dumma ord är något jag inte mår bra av. Det blixtrar från kameror överallt och jag blir som yr. Huvudet blir galet. Jag är runt på andra sidan av bilen och mannen som håller i min hand mer eller mindre släpar mig framåt. Vi går mot dörren, Harry står redan uppe vid trappen och väntar på mig. Han sträcker ut sin hand när jag närmar mig honom och så fort jag når tar jag i hans hand. Harry öppnar snabbt dörren och vi är inne lika snabbt som vi kom ut. Skriken tystnar, de hörs fortfarande men inte lika högt. 

"Wow." pustar jag ut och masserar tinningarna med mina fingrar. 
"Are you alright?" frågar Harry och skrattar lite. 

"I can't believe you can live with this every day." Jag skakar på huvudet som om jag fortfarande inte har fattat vad som just hänt. Med fortfarande min hand i hans, går vi mot hissen. Den är på samma våning som oss så med bara ett knapptryck öppnas dörrarna och vi går in i en stor hiss med speglar på alla väggar och en heltäckande grå matta som golv. En tyst och enligt mig dålig musik spelas från ett par högtalare som sitter uppe i taket i ett utav hörnen. Trots att jag var här på intervju för bara någon vecka sedan så känner jag knappt igen mig. Men såklart ser jag att det är ett lyxigt och dyrt hotell killarna bor på. 

"You look terrified." fnissar Harry och drar in mig i hans famn. Jag lägger armarna kring hans midja och med ansiktet mot hans bröstkorg så andas jag in hans ljuvliga doft. Han pussar mig på hjässan. "Are you alright?"

Jag suckar och gosar in mitt ansikte ännu lite mer i hans bröst. "I'm fine. But this is like a whole new world for me?"
"There's nothing to be afraid of." mumlar han mot mitt hår. Han tar sedan tag i mitt ansikte och ser rakt in i mina ögon. "I won't take you to places you don't want to go to. If you feel uncomfortable; tell me. I will make sure you get the best." säger han, innan han försiktigt drar mitt ansikte mot sitt och förenar våra läppar i en lätt kyss. Det plingar till och hissen stannar av. Dörrarna öppnas och Harry tar återigen i min hans i sin och går längst korridoren. Det förvirrar mig varför vi går förbi rummet som intervjun hölls i, jag som trodde det var där deras hotellrum var i. Men jag låter bli att fråga. Harry vet vad han gör. Han stannar plötsligt till utanför en dörr och gräver fram en kort från fickan på sina jeans. Han drar kortet genom ett fyrkantig apparat som sitter fast på dörren strax nedanför handtaget, det klickar till och dörren går nu och öppna. 

"So, this is my hotelroom." säger han och leder in mig till hallen av det väldigt stora och fina hotellrummet. Jag förstår då att killarna måste nog ha varsitt hotellrum de sover i, men ett gemensamt där alla kan vara. Det är väldigt rent och städat för att tillhöra en kille som bott här i några veckor. Jag hänger min handväska på en utav krokarna samtidigt som Harry hänger av sin kavaj så han endast är klädd i en vit skjorta och svarta jeans. Någon jag måste säga är otroligt snyggt på honom. Harry går längre in i rummet men jag står kvar i hallen, lite osäker på om jag verkligen gör rätt som stannar här över natten. Jag vet ju hur mycket Harry vill få mig i säng med honom, och jag har alltid sagt ett strängt nej till det. Men det som nu skrämmer mig är att jag, faktiskt, så gärna vill känna hans beröring. Harry får mig att känna mig på något sätt jag aldrig känt mig förut. Det känns lite märkligt faktiskt. Och jag börjar bli rädd att snart kommer jag göra något jag kanske kommer ångra senare, eller något som faktiskt kan vara bra.

Harry tittar plötsligt fram bakom en vägg. "Are you coming in or what?"