Det har gått tre veckor sedan mitt och Harrys farväl. Tre veckor sedan jag kände hans läppar mot mina en sista gång. Och sedan dess har jag inte sett honom, inte en enda gång. Dagen efter att Mark skjutsat hem mig så smsade han att Harry var på plats vid bassängen, just påväg att hoppa i vattnet. Det förvånade mig att Harry faktiskt var där. Betyder det att han åker till simbassängen för att tänka, eller kanske rensa tankarna? Och när han träffade mig kände han att det inte behövdes? Hur som helst så tänker jag inte på Harry, inte lika mycket som förut. Jag har återgått till mitt gamla liv. Jobb, hem, sova. Och så ser mina dagar ut. Ibland på kvällarna går jag ut med Kate. Vi kan göra allt från att bowla, till att gå på bio eller gå ut och äta på någon billig restaurang som bara vi har råd med. Jag har börjat prata lite med Mark då och då, vi har träffats några gånger för att ta en fika men det är inget problem där. Han är faktiskt en snäll ung man, och en ny kompis sitter ju aldrig helt fel.

Jag kommer in genom dörren efter en jobbig dag på jobbet en tråkig och regnig fredag. Kate skramlar på med kastruller och tallrikar i köket och jag antar att hon försöker laga middag. Kate har aldrig varit en höjdare på att laga mat och det är alltid jag som brukar stå för matlagning, så därför förvånar det mig när jag hittar henne i köket framför spisen där en kastrull står. 

"Hi." säger jag och skrattar lite. "Why are you home so early?" 

"My last lession got canceled. My english teacher is having a baby, right in this moment." säger hon glatt som om det vore stora och glada nyheter. Men 1, jag känner inte Kates engelskalärare, och 2, så vill jag helst inte tänka på förlossningar precis innan middagen. Jag dukar fram två stycken tallrikar, glas och bestick innan jag sätter mig vid bordet och låter Kate sköta resten. 

"So, what are you going to do today?" frågar jag.

"I'm going out tonight. Would you like to come?" Inte nog med att jag börjat använda en massa fula ord så har jag även börjat gå ut på kvällarna. Det har hänt några gånger att jag gått själv, utan Kate, och bara suttit vid baren. En gång tog Mark med mig ut till en mysig liten bar där vi satt och pratade i timmar. Det känns bra att kunna ha en kille att prata med, och det glädjer mig att Mark inte försökt hoppa på mig än. Han respekterar att jag inte vill vara mer än vänner. 

"I already told you. Mum has ordered another dance-dinner-thing." säger jag och himlar med ögonen. 

"Oh, sorry I can't come with you. Maybe you can bring Mark or someone." skrattar Kate hånfullt och ställer kastrullen med någon slags carbonara på bordet. Det luktar underbart, trots att Kate har lagat det. Jag slevar upp en hög på min tallrik. 

"Mark? Mum wouldn't even let him in the yard." skrattar jag. Visst, Mark kan se stilig ut om han vill, men mamma kommer se det på honom att det inte är rätt slags kille. 

"Who are you going with?" frågar jag och trycker in en skopa mat i munnen. Så mycket att det blir svårt att tugga. Jag säger då det, om mamma eller pappa skulle se mig, skulle dom inte vara stolta. Mitt bordsskick här hemma är ingenting i jämförelse med vad jag brukar ha på alla mammas middagar.

"Oh, it's no one." ler Kate ner i tallriken, ett tecken på att det finns något. Det är stunder som dessa jag är glad att jag är en sådan expert på att känna av personer och deras känslor och så vidare. Jag ser gott och väl på Kate att det är en kille hon ska gå ut med.

"I knew it." utbrister jag. "Why haven't you told me there is a guy?" 

"We haven't got time to talk about it."
Jag rynkar ögonbrynen, "Kate. We live together. We have time to talk every day." 

"I know. I just... don't want you to get mad at me." 

Jag lägger huvudet förvirrat på sned. Vad menar hon? "Why would I get mad? What do you mean?"

"Oh, it's just that... this guy I'm seeing..." 

Jag vill inte tro att namnet på killen ska vara samma namn som den kille jag mer eller mindre dumpat för tre veckor sedan, men en sådan uppfattning får jag när hon håller på såhär. Men skulle Kate verkligen göra så mot mig? Och efter hon sett hur ledsen jag var när jag kom hem den kvällen?

"Who is the guy, Kate?" frågar jag allvarlig och spänner blicken. 

"It's my gym teacher." utbrister hon, inte argt, hon låter istället hur glad och lycklig som helst. Jag däremot, jag tappar hakan och ögonen spärras upp. 

"You're what?" utbrister jag. Den enda läraren jag kommer att tänka på som vi hade när jag fortfarande gick i skolan, han var ung och snygg, är det han Kate menar så vet jag inte vad jag ska ta mig till. "Don't tell me it's-"
"Noel, yes. Oh my god, I met him at the club two weeks ago and he took me back to his place after and I can't believe I'm saying this but I've had sex wih my teacher." Kate skriker fram orden. Hon skriker av lycka. Jag kan knappr förstå det själv, men jag kan inte hålla tillbaka skrattet heller. 

"Kate, he's your teacher."
"I know." säger hon och drar ut på 'o'-et. "It's so embarrassing in gym class. He always gets so nervous when I'm around and one time after gym class I sneaked back to his office and-"
"Alright, alright, I don't wanna hear more of that story." säger jag och täcker för ögonen. Vidrigt. Seriöst? Med en lärare? Kunde hon inte hittat någon bättre? Visst, han ser otroligt bra ut för att vara typ... 30, men han är fortfarande hennes lärare. 

"So you're not mad?" frågar Kate försiktigt och det låter som om hon är rädd för vad jag ska svara. 

"I'm not mad, maybe a little shocked but I just want you to be happy. And yeah, Noel is very good looking so you should totally go for it." säger jag och rycker på axlarna. Jag menar, Kate har fått sitt hjärta brutet ett par gånger och jag har alltid varit där och trösta henne, men vi är faktiskt 19 år, vi borde hålla på så länge vi är unga och orkar. Eller... hon borde hålla på. Jag väjer nog att stå över allt detta dejtande och sex och allt det där. 

"I'm so going for it." skrattar Kate och tar ännu en tugga från hennes, förvånandevis goda tillagade mat.

 

 

Jag sätter mig i bilen påväg mot High Wycombe, till mamma och pappa, för ännu en stor middag full av dans och skratt. Trots att jag kommer ensam så tror jag att den här kvällen kommer bli bra trots allt. att få komma bort ett tag kan vara bra för mig, nu när jag inte riktigt känt mig som vanligt på sista tiden. Jag önskar dock att Andrew är där, det skulle underlätta väldigt mycket. Jag är klädd i en röd, kort klänning och mitt hår har Kate lockat så det är nu stora Hollywood lockar i mitt hår. Lite rött läppstift på det och sedan några lager mascara så kan jag helt ärligt säga att jag ser helt okej ut. Kanske till och med mer än okej... 

Bilresan dit tar inte så lång tid och en timme senare är jag framme. Jag parkerar bilen på grusgången och speglar mig lite i backspegeln innan jag kliver ut. Jag rätar till min klänning lite för att inte visa hela min bakdel för en massa rikt folk. Tältet står på sin vanliga plats en bit bortanför vårt stora, vita hus. Jag hör hur folket redan har kommit, och jag gissar att det är ungefär lika många som den tidigare middagen jag och Harry var på. Åh Harry... Jag gjorde ett smart val att inte ta på mig klackar, för jag ser redan på skuggorna inne i tältet att dansen redan är igång. Trots att jag inte gillar att dansa så värst mycket och de flesta vet redan om det, så bjuder ändå en massa människor upp mig. Det kan vara allt från pappas affärskompisar, alltså män i 50 års åldern, eller yngre pojkar jag knappt känner eller har pratat med. Men vad gör man inte för att ens föräldrar ska bli stolta? Jag kommer in till tältet, utöver allt prat så spelas det lugn musik som aldrig riktigt fallit mig i smaken. Vid samma bord som alltid sitter mina släkt. Mamma och pappa är som vanligt ute på dansgolvet och de ser mig inte heller. Några personer hälsar på mig när jag går förbi deras bord och jag hälsar vänligt tillbaka, till och med på de jag inte ens kan namnen på. När jag sedan kommer fram till familjebordet sätter jag mig ner direkt bredvid min bror Tom. Han kramar om mig i sidan och pussar mig på tinningen. Jag och Tom har alltid haft en väldigt bra relation för att vara bror och syster. Någon jag tycker är bra, det är han och pappa som är de enda killarna jag kan lita på upp till 100%. 

"Hi." säger jag glatt när mina släktingar ler mot mig. "Have you been here long?" frågar jag skeptiskt, lite ledsen över att jag som vanligt kommer på plats sist av typ... alla. 

"About 30 minutes. What took you so long?" frågar Tom.

"It takes time to look perfekt." säger jag stolt och flinar. 

Tom skrattar till och skakar på huvudet. "You're weird."
"Thanks, you too." säger jag och himlar med ögonen. "Have you seen Andrew? I would really like to talk to him." 

"He's over there." Tom pekar bort mot ett annat bord där jag ser Andrew sitta och samtala med hans familj och släkt. Han är lika stilig som alltid. 

"Excuse me." ursäktar jag mig innan jag reser mig från stolen och går iväg mot bordet. Trots att det jag ska prata om är lite pinsamt så känner jag mig inte nervös. Jag går med bestämda steg mot hans bort och knackar honom lite lätt på axeln när jag når honom. Andrew vänder sig förvirrat om men ler när när han ser mig. 

"Ana." utbrister han och reser sig snabbt upp från sin stol för att krama om mig. 

"I need to talk to you." säger jag lite tyst så att bara han ska höra, och inte de tio andra personerna som sitter och glor på oss. 

"Sure. But let's dance first." Han tar min hand och leder mig up på dansgolvet så jag har inte något val och hinner inte ens protestera innan dansen är igång. Jag ser upp mot honom och tänker att jag kan väl lika gärna säga det jag vill få sagt nu. 

"Andrew...?" säger jag lite försiktigt.

"Yes?" 

Jag tvekar ett tag. "I remember what you said the last dinner, and I just want to say that I think it's really sweet of you but it feels wrong to get together with your best friend, do you know what I mean?" 

"I know what you mean." säger han och tvingar fram ett litet leende. 
"So I think it'll be better if we just stay as friends. Is that okay with you?" frågar jag lite försiktigt. 

"It's okay. I totally understand. Besides, I saw you and Harry's kiss, so I'm sure you like him a lot more than you like me." säger han och skrattar lite. 

"Oh, that kiss..." säger jag och rodnar lite. Jag som inte trodde någon skulle se, men såklart var det Andrew av alla människor som var där. "But I don't like Harry in that way. In fact, I haven't met him in three weeks and I'm so over him."
"You haven't met him in three weeks?" säger han förvånat och samtidigt förvirrat. 

"Nope." 

"Then who brought him here?" Jag tippar huvudet på sned och förstår inte riktigt vad Andrew menar, eller... jag förstår vad han menar men jag vill inte tro honom. Andrew nickar med huvudet åt ett håll bakom mig. Jag vänder mig lite diskret om, och jag tror att jag ska svimma. Där står Harry på dansgolvet, klädd i en svart kavaj, vit skjorta och svarta jeans. Hans hår är så perfekt som det alltid har varit och han har inte förändras något på de senaste tre veckorna jag inte ens sett skymten av honom. Det hugger till i hjärtat, konstigt nog. Trots att det vara hann gå tre veckor utan att se honom så gör det ont när jag nu ser honom stå på dansgolvet och dansa med någon jag inte kan se för Harrys kropp täcker henne. Det förvirrar mig vad han gör här. Men skulle ta med honom till en sådan här middag? 

Jag inser att jag inte kan stå och glo på honom, så jag vänder mig om och tittar på Andrew igen, även om jag verkligen vill veta vem han kom hit med. 

"You seem... scared." säger Andrew och lutar huvudet på sned och tittar oroligt på mig. Rädd? Jag? Ja, kanske. Jag är rädd att Harry ska komma fram till mig. Men helt ärligt så är jag rädd att han inte ska komma fram till mig också. Jag har svårt att bestämma mig. Och jag har svårt för att inse vad det är jag vill, och om jag gjorde rätt val eller inte. Men det är redan försent, allt som har med Harry att göra är som bortkastat och det har jag mig själv att skylla för. 

"It feels weird seeing him." mumlar jag och rycker lite lätt på axlarna.

"Why? What happened with you two? You seemed so... in love last dinner."
"In love?" utbrister jag.

"Yeah, the way you guys looked at eachother. Please don't say you don't like him. Because I see it in the way you look at him." säger han allvarligt, som om han vill få mig till att erkänna. Erkänna vad? Att jag är kär i honom? Tänk om jag inte är det då? Det oroar mig. Om det verkligen är så att jag faktiskt är kär i Harry, eller i alla fall tycker om honom liiite för mycket, så har jag ju förstört något som kanske kunde bli till något bra. 

"I don't know how I feel about him. But he's gone now, so I don't want to think about him anymore." säger jag, och försöker även att tilltala mig själv att det är precis vad jag ska göra; sluta tänka på honom. 

Låten tonar ut och folket börjar applådera och sedan tacka sin partner för dansen. Jag kramar om Andrew och vi börjar gå mot bordet. Men, tänker jag, bara en sista koll. Jag vänder mig om och ser Harry igen. Jag försöker se vem det är han dansade med. Jag ser hur han kramar om tjejen. Hon är klädd i en vit klänning med utbuktade axlar. Hennes hår är platt och brunt, hon är lång, och det får mig bara att tänka på en enda tjej... Men skulle han verkligen göra så mot mig? Jodå. Det skulle han visst. Tjejen han dansade med, och tjejen han kom hit med, är ingen annan än Paige. Jävla Paige. Och jävla Harry. 

 

Under hela middagen och i princip hela kvällen så håller jag mig borta från Harry. Jag undviker honom så gott det går och försöker varken skapa ögonkontakt eller att han ska märka att jag kollar på honom lite då och då. Jag märker hur han kollar på mig väldigt ofta, men jag försöker 'låtsas' att ha så kul med Andrew som gjort mig sällskap under hela kvällens gång. Jag hade faktiskt glömt bort hur extremt roligt jag och Andrew kan ha med varandra, och hur det liksom alltid varit vi två som var bråkmakarna på middagarna då vi var små. Hur vi brukade krypa under borden kring människors fötter, men ingen skulle ändå märka oss för bordet var täckta av vita dukar som räckte enda ner till golvet. 

"Time for some fireworks. Let's go outside everybody." ropar plötsligt pappa i mikrofonen och människorna börjar resa sig från stolarna och gå mot utgången av tältet. Jag och Andrew går ut på bakgården av vårt hus där det redan börjat samlas en massa människor för att se på fyrverkerierna som snart kommer avfyras. Det här har alltid varit det bästa med middagarna. Det är så vackert och jag blir som i en helt annan värld så fort det händer. Mamma och pappa kommer upp bredvid oss två, mamma och kramar om mig. 

"Hi honey. Have you had fun tonight?"

"Very." svarar jag och ler. "And I have Andrew to thank for that." säger jag och kramar om Andrew med armen runt om hans midja. 

"I see Harry's here. With Paige." Mamma spänner blicken. Hon vet att jag ogillar Kate. "I thought that, if he'd come here, it would've been with you." 

"We don't talk that much anymore." säger jag och rycker på axlarna. 

"Oh, honey." mamma kysser mig på hjässan. "You were such good friends."

"I know." säger jag och rycker på axlarna och försöker att le, även om det är svårt efter allt snack om Harry. Mamma gör det verkligen inte lätt för mig. Plötsligt lyser himlen upp i sprakande färger och det smäller till just precis innan en ny färgklump bildas på himlen. Folket applåderar och det är nu jag kan le utan att ens försöka mig till det. Men leendet varar inte länge, när jag ser Harry och Paige, med hans läppar pressade mot hennes.

---

Kommentera!!!!!