Previous: "I see Harry's here. With Paige." Mamma spänner blicken. Hon vet att jag ogillar Kate. "I thought that, if he'd come here, it would've been with you." 

"We don't talk that much anymore." säger jag och rycker på axlarna. 

"Oh, honey." mamma kysser mig på hjässan. "You were such good friends."

"I know." säger jag och rycker på axlarna och försöker att le, även om det är svårt efter allt snack om Harry. Mamma gör det verkligen inte lätt för mig. Plötsligt lyser himlen upp i sprakande färger och det smäller till just precis innan en ny färgklump bildas på himlen. Folket applåderar och det är nu jag kan le utan att ens försöka mig till det. Men leendet varar inte länge, när jag ser Harry och Paige, med hans läppar pressade mot hennes.

---

 

 

Jag går med solglasögon, sommarkläder med bikinin som underkläder och ett glatt humör in mot centrum. Mitt humör nu är så mycket gladare än bilresan hem från mina föräldrar förra helgen. Bilresan slutade i tårar och likaså natten. Hur mycket jag än försökte tilltala mig själv att jag bryr mig inte om Harry längre, men att se honom kyssa en annan tjej som dessutom är Paige så var tårarna svåra att hålla inne. Hur som helst är jag på bättre humör nu. Sommaren har äntligen kommit och livet leker skulle man kunna säga. Paige träffar fortfarande Noel, även kallad hennes gympalärare, och han har varit hemma i vår lägenhet ett par gånger. Jag har hunnit hälsa på honom men de springer nästan direkt in på Kates rum och stannar där resten av kvällen och natten också för den delen. Gud vet vad dom gör där inne... 

Jag kommer in till centrum, det är väldigt mycket folk just ikväll. Bilar som kör över allt och folk som trängs på gatorna. Jag går i takt med musiken som spelas från mina hörlurar, ingen direkt planerad destination utan jag är mer bara ute på en helt vanlig tisdagspromenad. Idag har jag varit ledig och inte gjort något vettigt alls på dagen. Det är inte förrän nu då klockan nästan är sju som jag bestämmer mig för att röra på mig. Kvällssolen skiner starkt vilket får mig på så himla glatt humör. Jag ger leenden åt folket jag passerar i hopp om att göra deras dag en aning bättre också. För ett leende från en främling kan betyda allt för någon. Jag har med min min handväska där även börsen ligger i, så jag skulle egentligen hinna med en shoppingrunda, men helt ärligt så är jag inte sugen på att spendera mina pengar på shopping just nu. Nu vill jag bara njuta av det fina vädret och njuta av att mitt liv faktiskt är rätt så bra nu, trots allt drama med Harry, men det har jag försökt lägga bakom mig nu så gott det går. Jag passerar plötsligt en byggnad och kollar in genom fönstret och jag ser Mark. Jag rycker till när jag uppfattar att det är han. Jag öppnar dörren till byggnaden och den direkta luktar jag känner är klor. Det här måste vara simbassängen, det är här Mark jobbar. 

"Mark." ropar jag för att han ska märka mig. Han tittar fram bakom disken och hoppar sedan över den när han ser att det är jag. Han nästan springer fram till mig och ger mig en kram.

"Wow, you seem happy." säger han. 

"Maybe I am."
Han skrattar, "Is there a reason why you're so happy?"

Jag rycker på axlarna, "I mean, the weather is great and I'm just a very happy person. Maybe I should take a little dip in the swimming pool since I don't have anything else to do." säger jag. Ett dopp i poolen skulle faktiskt varit skönt, med tanke på värmen så kan det vara skönt att svalka ner kroppen lite. 

"Maybe you should." säger han. "Unfortunately, I can't jump in with you. I have to work." 

"Awh, that's okay. How much?" frågar jag medan jag tar fram min plånbok för att betala.

"Oh no, I'll stand for that." säger han vänligt och ler. Jag kan inte låta bli och hoppar på honom och kramar om honom hårt. 

"Thank you so much, Mark." Jag pussar honom på kinden. "Where can I change?" 

"Down the corridor and the last door to the right." säger han.

"Thank you."
Jag går längst korridoren med dörrar på båda sidorna, tills jag kommer fram till sista dörren med en skylt av en flicka. Tjejernas omklädningsrum. Det är helt tomt, det hänger inte ens några kläder här. Är jag kanske den enda som är här idag? Jag tar av mig mina kläder så att jag bara har på mig min bikini och gömmer sedan min väska i ett tomt skåp i fall att någon skulle få för sig att ta den. Jag duschar snabbt av min kropp och går sedan genom en till korridor innan jag kommer till poolen. Även den är tom. Inte en människa i sikte. Jag går längst kanten av poolen, andas in klorlukten och går sedan mot stegen. Jag doppar fötterna, vattnet är perfekt temperatur. Inte för varmt och inte för kallt heller. Jag hoppar i, dyker några meter innan jag skjuter mig upp till ytan igen för att ta luft. Jag hade nästan glömt bort hur avkopplande det kunde vara att simma. Tom och jag brukade alltid bada i vår pool där hemma då vi var små, vi simmade längder, han sköt upp mig i luften och vi dök från kanten. Jag simmar några längder fram och tillbaka, jag får det till 12 stycken och jag är helt slutkörd efter det. Det var verkligen länge sedan jag höll på med något sånt här. Helt utmattad flyter jag på rygg och sluter mina ögon. Det är tyst. Så harmoniskt och fridfullt. Plötsligt hör jag ett plask. Mina ögon öppnas fortare än blixten och jag börjar simma mot kanten. Det är någon i poolen. En rädsla växer inom mig och när jag är så nära kanten att jag nästan kan nå den då jag sträcker ut min hand tar någon i min ankel och jag skriker högt. Men en hand placeras för min mun och hindrar mig från att fortsätta skrika. 

"It's okay." säger personen bakom mig och jag slår bak med armbågen i magen på honom när jag inser vem det är. 

"Don't come near me, Harry." säger jag argt och vänder mig inte om, mitt ansikte är fortfarande vänt mot kakelväggen av poolen. 

"It's so good to see you again, even better now when you're in a bikini." Även om jag inte kan se honom så vet jag att han flinar. Jag himlar med ögonen men vänder mig fortfarande inte om. Jag känner plötsligt hur hans händer placeras på mina höfter och hans mage pressas mot min rygg och själv är min mage pressad mot väggen. "Why are you mad at me baby?" mumlar han mot mitt öra.

"I said, don't come near me." Jag lossar på hans händer från mina höfter och börjar simma mot kanten i hopp om att han ska låta mig vara. Men det är Harry, vad hade jag förväntat mig? Han är en extremt skicklig simmare verkar det som, för det tag bara några simtag innan han är framför mig och tvingar mig till att stanna. Han ser in i mina ögon och ler lite svagt. 

"Hey..." Han tar mina händer i hans. Tack och lov når jag botten och slipper kämpa för att hålla mig uppe. Jag dar åt mig mina händer och vänder bort blicken. Jag är fortfarande arg på honom för att han och Paige's kyss på vår bakgård. 

"I don't wanna talk to you." säger jag argt. 

"Can you atleast tell me what I did?"

Nu tittar jag på honom med en arg blick. Menar han allvar? Vet han själv inte vad han har gjort mot mig? Han kysste tjejen jag sa åt honom att hålla sig borta från. 

Jag fnyser, "I think you know exactly what you've done for making me this mad at you."
"So you are mad at me." 

"Yes?" säger jag som om det inte vore uppenbart. "I told you to stay away from her but you decided to go to a dinner with her, a dinner you knew I was going to. And then you kissed her? How could do to that to me, Harry?" säger jag argt men man kan lätt höra att jag är upprörd.

"It should be me being mad at you for just leaving me." viskar han och ser sårat på mig. 

"I didn't leave you." protesterar jag. Även om det var exakt vad jag gjorde mot honom. 

"You left me after you said you wanted to try. Who even does that?"
Jag suckar, "Why don't you go and hang out with Paige and let me go?" säger jag innan jag försöker få honom att flytta sig från stegen han blockerar. 

"Why would I wanna hang out with Paige, baby?"
"Because she's your girlfriend. And don't fucking call me baby when you already have a girlfriend." väser jag argt och spottar fram varje ord. 

Harry skrattar. "Paige is not my girlfriend. I only kissed her to make you jealous." Ha! Där kom det. Jag visste det. Inte nog med att han ville få mig svartsjuk, men att han också använde Paige för att göra det? Vilken jävla idiot han är.

"You're a dickhead." ryter jag och puttar honom i bröstet. Ilskan börjar ta över. Jag slår till honom i bröstet igen. Och igen. Jag bryr mig inte om jag gör honom illa, jag är alldeles för upprörd och alldeles för arg för att ens kunna tänka att han faktiskt kan få ont. Vattnet plaskar och som tur är märker inte Harry att jag gråter, han kommer bara tro att det är vattnet från poolen. 

"Stop it Ana." ryter han till och tar tag i mina handleder och håller fast mig så. "It's okay." viskar han och drar in mig mot hans kropp. Mitt ansikte är mot hans bara bröst. Jag klämmer igenom ögonen för att inte visa honom att jag gråter. Men det har han nog redan märkt vid det här laget. "I'm sorry, baby." Han håller om mig hårt och hårdnar sitt grepp. "Please forgive me." 

Jag tittar upp på honom och ser in i hans ögon. Jag ser att han inte mår bra. Något är fel med honom. Han är ledsen. Sårad. Arg. Exakta känslan kan jag inte komma på. 

"Can we please continiue this at your place? I'd rather talk to you when I'm dressed." säger jag. Harry fnissar lite och nickar sedan. 

"Meet me outside in fifteen minutes." 

Jag nickar som svar innan jag klättrar upp för stegen och nästan springer bort till dörren som leder in till tjejernas omklädningsrum. Varför jag springer är för att Harry ska slippa stirra på mig bara kropp. Jag är inte så speciellt nöjd över mig själv och vad min kropp har att erbjuda. Jag duschar av mig lite snabbt i duschen. Varför gav han mig bara 15 minuter? Inser han inte att jag faktiskt är en tjej? När jag duschat av mig går jag till min väska som ligger kvar i skåpet helt orörd. Jag inser att jag måste låta min bikini torka, eller så måste jag gå omkring utan underkläder. Men eftersom jag har klänning idag så gör det nog kanske ingenting, men jag ska vara försiktig. Jag tar därför av mig min böta bikini och drar klänningen över huvudet. Jag ser mig i spegeln. Ingen kommer nog märka att jag går omkring utan underkläder och jag kommer såklart inte säga det heller. Mitt hår är blött så jag ställer mig under en utav hårtorkarna som är upphängda på väggen och varm luft kommer ut från den. Jag ruffsar till mitt hår lite och det har redan hunnit bli lite torrare. Det är dock helt år det naturliga, lockiga hållet men det får jag stå ut med. Det är ju ändå bara Harry jag ska träffa... Bara Harry. Jag tar fram lite deodorant och parfym från min väska och fixar till de sista innan jag är klar. Jag har ingen aning om hur lång tid jag hållit på att göra mig färdig men när jag kommer ut från omklädningsrummet ser jag Harry stå och vänta på mig längst bort i korridoren. Han ger mig ett leende när jag kommer fram till honom men jag ler inte tillbaka. Jag har inte förlåtit honom än. 

 

Bilresan till hotellet är tyst och det får den mer än gärna vara. Jag vill helst vänta med pratat till vi kommer hem till honom. Då ska han först och främst få en rejäl utskällning hade jag tänkt, och sedan vill jag gärna höra en riktigt bra förklaring och förlåtelse, och sedan får vi se vad jag gör. Antingen lämnar jag honom med ett leende på läpparna, eller så lämnar jag honom med tårar i ögonen. Inte för att jag vill lämna honom i tårar, men det är mitt val om hur han reagerar kan inte jag hjälpa. Radion är inte på i bilen men just nu kan det inte bli en pinsam tystnad. Jag är alldeles för... upprörd för att ens tänka på att det ska bli pinsamt. Vi har klarat av att vara tysta väldigt länge nu, men när jag ser att han svänger åt fel håll, inte åt det hållet hotellet ligger åt, så måste jag ta mod och fråga. 

"Where are you going?"

"Back to mine." svarar han. "To my apartment."

"You don't live at the hotel anymore?" 

"No." svarar han kort, och jag märker med hans korta och dryga svar att även han inte riktigt är den Harry jag kände förut. Något måste ha hänt sedan vi slutade träffas. Jag kan knappt fatta att det är på grund av mig. Om det nu är därför. Han svänger in på en parkering till ett stort hyreshus. Han stänger av motorn på bilen och kliver ur, springer runt till andra sidan och hjälper mig ut genom att ge mig en hjälpande hand. Så fort jag kommit ut från bilen släpper jag hans hand. Jag försöker inte verka otrevlig mot honom men han måste förstå att vi fortfarande inte är ett par. Vi är bara vänner. Bara vänner. Vi går mot det stora hyreshuset och han öppnar portdörren och låter mig gå in före. Jag undrar om han gör alla dessa saker bara för att få sin 'andra chans'. Vi går in i hissen som till skillnad från hotellets hiss så spelar inte den här någon musik. Jag lutar mig mot väggen och känner hur Harry kollar på mig. 

"Please stop biting your lip, Annabelle. You're making it so hard for me to stay away from you." 

Jag märker inte ens att min underläpp är fastklämd under mina framtänder, men jag släpper i alla fall taget om den och harklar mig lite. Det är ju nästan pinsamt hur mycket gärna han vill ha mig. Ibland önskar jag nästan att jag vill ha honom lika mycket som han vill ha mig, bara för att jag inte vill att han ska bli sårad, men det är inte så lätt när man är uppfostrad så som jag blivit. Hissen stannar av och Harry har redan framme sina nycklar för att sedan låsa upp den första dörren man ser när man kommer ut från hissen. Han låter mig som vanligt gå in före, och det första jag gör är att hänga upp min handväska på en utav krokarna i hallen och sedan följa efter honom in till vardagsrummet där han ber mig att sätta mig ner på soffan bredvid honom. Jag gör som han ber mig och sätter mig i den svarta tygsoffan en bit ifrån honom. Minnen från kvällen då jag lämnade honom ensam kommer upp i huvudet för jag minns att det var exakt såhär vi satt då också. Lägenheten är väldigt fint inredd och man skulle kunna tro att en tjej har hjälp honom att välja möbler och allt liknande. Det är en blandning mellan vita och svarta föremål. Golvet är ett mörkt trägolv. Väggarna är antingen vita eller mörkgrå nästan intill svarta. Inte trodde jag att Harry hade ett sådant sinne för inredning. Jag trodde inte heller att han skulle vara så renlig av sig, tro mig, det är inte ett dammkorn så långt ögat kan nå.

"I just want to say that I'm so sorry for going to the dinner with Paige just to make you jealous. And I'm sorry I'm such a dickhead as you called me, but I can't handle how I am. It's hard when I'm used to it. I'm not used to this, Ana. I've never been with a girl so long and not wanting to let her go even though she's innocent and doesn't want to have sex or barely kiss me. I'm trying the best I can to change so you would want me. But obviously, you don't." säger han och andas sedan ut efter han har sagt sin långa förklaring och förlåtelse. Jag ser ner i mitt knä, än en gång tvingas jag att tänka efter om mitt beslut. Hur arg jag än må vara på honom, så vill jag fortfarande inte släppa taget om honom. 

"The past four weeks have been hard for me." mumlar jag med fortfarande blicken ner. 

"Why?" Jag ser i ögonvrån hur han flyttar närmare och lägger sedan armen runt om mig. Det är sådana här saker han gör som får mig att känna mig speciell på ett bra sätt. Det får mig att känna mig lycklig. Och såklart att man vill vara med människor som gör en lycklig, eller hur? Frågan är bara om Harry är rätt person att göra mig lycklig...

"Because four weeks without knowing how you feel or where you are is hard for me. Becuase honestly, I like you Harry. I like you too much to let go of you." säger jag ur mig. Jaha. Då var det sagt. Jag gillar honom. Jag inser det nu. Jag gillar honom, nästan för mycket för att bara kalla det vänskap. Hur fan kunde det vara så svårt för mig att bara inse det? Jag vänder nu blicken mot honom, ser in i hans gröna underbara ögon som man skulle kunna drunkna i, och säger det igen. 

"I like you, Harry. Very much."

Det blir tyst. Det enda som hörs är mina hastiga andetag av nervositeten. För jag är rädd hur han ska reagera. 

"Can I kiss you?" frågar han sedan och bryter tystnaden som varit i ett par sekunder. 

"Yes, please." 

---

Ni kanske tycker att jag går lite fort fram med alla förlåtelser och så vidare, men jag har planer.