"Will you please tell me what the hell was that?" fräser Ben åt mig och ger mig en blick som jag personligen kallar för mördarblick. 

"What do you mean?" 

"You know exactly what I mean." mumlar han med nästan munnen stängd. Jag hör ett tecken på svartsjuka i hans röst och det förvånar mig inte att han skulle bli svartsjuk över en sådan liten grej. För i själva verket vet jag exakt vad han menar men väljer att låtsas som ingenting. Det som hände mellan mig och Harry, eller, det som Harry sade till mig, är inte något han behöver bli svartsjuk över med tanke på att alla killar pussar tjejer på kinden ibland, även om de inte är ett par. Och även om Harrys "puss på kinden" kan mer kategoriseras som en kyss i nacken så väljer jag att inte tänka på det som något annat än en vänskaplig puss. 

"It was nothing." Jag rycker på axlarna och hoppas att Ben ska släppa det. Han muttrar något för sig själv och ser ner i marken på varje fotsteg han tar. Jag byter blickar med Matt som själv ser helt förvirrad ut. Som alltid, kan man som säga. Matt vet också om Bens känslor för mig, men han tycker att Ben är barnslig så som han håller på med mig dag in och dag ut. Han beteende kan rankas som tolvårig pojke. 

Vi tar en taxi tillbaka till jobbet där jag direkt går till min arbetsbänk. Alla arbetande har varsin bänk vi får sitta och jobba vid. Det är väldigt smidigt. På min bänk står allt från min arbetsdator, papper och pennor. Under min arbetsbänk står det en skrivare och en kopieringsmaskin. Allt fungerar väldig bra på mitt jobb. Det är väldigt mycket samarbete mellan alla arbetare. 
Jag ställer kameran på bordet och startar igång datorn. Det är MacBook Pro som jag fick när jag började jobba här för ungefär ett år sedan. Jag öppnar en utav lådorna under min arbetsbänk och tar fram en USB-kabel till kameran som jag sedan pluggar in i kameran till datorn. Jag öppnar bilderna och börjar först och främst att titta igenom alla bilder. Det är det första man bör göra. Man tar bort de dåliga och kanske oskarpa bilderna och sedan är det uteslutningsmetoden på det kvarstående. Jag sparar två gruppbilder på pojkarna i en ny mapp på datorn och väljer sedan ut en enskild bild på alla som jag sparar i samma mapp. Jag öppnar sedan Photoshop, ett program som jag lärt mig använda under detta år som jag jobbat här. Där redigerar jag bilderna, vilket inte tar så värst långt tid egentligen, men vill man att det ska se så bra ut som möjligt så tar det sin tid. Jag ljusnar först upp bilderna jag tagit så de ser lite mer fina och naturligare ut. Sedan lägger jag på lite kontrast och sedan är jag klar. Allt detta jobb är jag klar med på en timme och då mejlar jag bilderna till en kvinna vid namn Christina, det är hon som sedan ska lägga in bilderna till tidningen och det är även om som fixar layouten till tidningen. Jag mejlar henne bilderna och tittar sedan på den stora klockan som hänger på väggen framför mig. Klockan är tio i två och klockan två slutar jag. Det gör jag alltid på torsdagar. Man kan nästan aldrig lita på mitt jobb annars, förutom på torsdagar då jag vet att jag börjar klockan åtta och slutar klockan två. Annars så kan det variera. Jag jobbar fyra dagar i veckan men vilka dagar det blir kan variera. Torsdagar är den enda bestämda dagen som sagt. Ibland händer det att jag måste jobba helg, men det brukar jag stå ut med. 
Jag reser mig från min skrivbordsstol och tar på mig min jeansjacka som hänger på kroken på väggen tillsammans med min ryggsäck som jag också tar på mig. Jag skjuter in stolen, städar undan lite på mitt skrivbord, ropar hejdå till några utav mina kollegor som inte är allt för upptagna och lämnar sedan mitt jobb för sista gången den här veckan. Nu har jag tre dagars ledighet att se framemot. 

 

 

Tunnelbanan är för det mesta det bästa alternativet för att ta sig hem, men med tanke på det fina vädret ute så bestämmer jag mig för att gå. Jag sätter mina hörlurar över öronen och startar musiken på min iPod. London är så vackert på våren. Det är början på maj och solen lyser starkt och strålarna värmer i ansiktet. Det tar ungefär femton minuter att gå från centrum där jag jobbar till min lägenhet, och jag känner på mig att det här kommer bli en härlig promenad. Dock kommer nog tiden öka med tanke på mina skor. Varför tog jag inte mina converse? Det frågar jag mig nästan varje gång jag bär klackar men ändå väljer jag att ha det minst tre gånger i veckan. Jag går i takt till musiken som för det mesta är engelska band, oftast 2 Door Cinema Club, dom är mina favoriter när det gäller musiken. Solen lyser i mitt ansikte och jag mår bra i hela kroppen. Jag bygger upp scener i huvudet om vad jag ska göra till helgen. Kanske jag tar mig ett långt bad ikväll. På fredag kanske Kate vill följa med mig ut på middag när hon slutat skolan, och på lördag kanske jag till och med åker för att hälsa på mina föräldrar... Men problemet med mig är att jag tänker ut en massa planer som i huvudet låter så himla kul men när det väl är dags att ta tag i det så blir det aldrig av. Jag känner redan på mig att alla planer jag har kommer kastas i papperskorgen och jag kommer hamna hemma i soffan varje kväll tills på måndag då det är dags att åka till jobbet igen. Jag hoppade av skolan av en anledning och det var smart av mig, just då i alla fall, men ibland undrar jag hur mitt liv skulle se ut om jag inte hoppade av. Då hade jag inte jobbat där jag jobbar idag. Då hade jag haft betydligt fler vänner. Då hade jag kanske en större chans att hitta min framtida man, eller i alla fall en pojkvän. Men utöver det så är jag glad att jag hoppade skolan. Jag gjorde det trots allt av en väldigt allvarlig anledning. Efter tjugo minuter är jag framme vid lägenheten och jag tar fram nycklarna från min väska och låser upp dörren. Lägenheten är knäpptyst som den alltid brukar vara när jag kommer hem efter jobbet. Kate slutar alltid senare än mig vilket betyder att jag brukar ha lägenheten för mig själv i några timmar innan hon kommer hem. Jag ställer skorna fint bredvid resten av mina skor och tittar med en bekymrad blick på Kates alla skor. Till skillnad från mina så ligger Kates skor överallt. Paren håller inte ihop och allt ligger bara i en hög. Det kan vara problemet med att bo med någon som inte är lika ordentlig som mig. Jag är född i en väldigt rik och glamorös familj där jag blivit uppfostrad på ett väldigt fint sätt, där det ingår att bland annat hålla ordning på sina saker. Jag går vidare till köket och ser till så att det ser snygg ut där, jag tittar in i Kates sovrum och blir som vanligt besviken. Även om jag hjälper henne att städa så blir det stökigt någon dag senare. Jag passerar toaletten och går vidare till vardagsrummet som även det ser bra ut. Och jag går tillslut till mitt sovrum som, as always, är som det ska. Det händer inte ofta att mina kläder ligger på golvet. Antingen hänger dom i garderoben eller så ligger de i tvättkorgen. 

Vår lägenhet är väldigt stor. Det är min pappa som står för det mesta av hyran och det är även han som har köpt alla möbler. Kates föräldrar ville så gärna dela på hyran men pappa skakade på huvudet och insisterade, han skulle betala för det mesta bara för att han kan. Det kan vara bra med rika föräldrar ibland. Dock sade dom att jag och Kate måste klara oss själva när det gäller mat och så vidare, men det klarar vi bra av när jag jobbar fyra dagar i veckan och Kate jobbar lite då och då hos hennes morbror. 
Hur som helst, vår lägenhet är stor. Jag skulle kunna beskriva den med två ord - svart och vit. Svarta och vita föremål är nog det enda man ser. Grått i vissa fall men svartvita saker vinner helt klart med hästlängder. Det finns en stor toalett med en stor jacuzzi, ett stort vardagsrum med en stor soffa, två helt lagom stora sovrum och till sist ett förråd där varken jag eller Kate går in i. Båda två har lite fobi för vårt förråd när vi en gång hörde ljud inifrån. Mitt sovrum är nog det mysigaste jag vet. En stor säng som egentligen är för stor för bara en person, ljusslingor som hänger över sängen i fönstret, en tv mittemot sängen, ett skåp på sidan av sängen och en stor garderob för alla mina kläder en bit längre in i rummet. Jag trivs. Det gör jag verkligen. Som handen i handsken och som fisken i vattnet. Bättre kan det ju inte heller bli när jag får dela lägenheten med min absoluta bästa vän - Katherine Montgomery, även känd som Kate. Kanske den mest sötaste flickan på jorden. Hennes blonda, vackra hår, gröna underbara ögon och hennes söta leende. Och så får jag ju inte glömma hennes sjuka humor. Hon är nog den minst ordningsamma människa jag vet och det är nog det som gör oss olika. Annars är vi praktiskt taget systrar. Jag kunde inte fått en bättre rumskompis än Kate. 

 

Klockan fem stampar Kate in genom dörren. 

"Hello?" ropar hon högt när jag för två sekunder sedan satt i extrem tystnad och läste en bok. 

"Hi." svarar jag och fortsätter flytta ögonen mellan bokstäverna i boken. Jag hör hennes fotsteg närma sig och sedan dyker hon upp i vardagsrummet med blött hår och blöta kläder. Jag tittar skeptiskt ner på golvet och ser blöta fotsteg. 

"What happened?" utbrister jag och tittar förvånat på henne. 

"Have you been outside today? The rain is pouring down like crazy." Jag tittar konstigt på henne, vädret var ju helt perfekt när jag kom hem tidigare idag. Jag reser mig från soffan och går fram till fönstret, lyfter upp gardinen som hänger så fint framför fönstret och jag blir helt chockad när jag ser vädret. 

"Yeah, now that you've seen the weather, will you please fill the jacuzzi with water and put some new clothes beside it?" Kate huttrar och går iväg till sitt rum. Jag skrattar åt henne men gör sedan som hon säger. Hon må vara bossig ibland, trots att hon kanske verkar oseriös, men jag tänker mig om det vore jag som var dyngsur från topp till tå och stenfrusen skulle jag också vilja bli varm så fort som möjligt igen. Jag går till badrummet och sätter på vattnet till vår lyxiga jacuzzi. Jag häller i lite badskum med en doft av jordgubb som får mig att vilja hoppa i jag med. På stolen bredvid jacuzzin lägger jag hennes rosa mjukisdress som hon egentligen bara använder när hon är deprimerad, som då hon gjort slut med en pojkvän eller fått ett F på ett prov. Men idag verkade hon inte särskilt glad alls så jag gör nog rätt med klädvalet i alla fall. Kate kommer sedan in till badrummet med en handduk runt kroppen. Hennes smink är nere vid kinderna och hon ser inte ett dugg glad ut. 

"This ruined my night." muttrar hon när hon sedan kliver i badet med ena benet, och sedan det andra. Hon slänger handduken på mig innan hon sätter sig ner i det varma vattnet med ett vitt skum på ytan. 

"Ah." säger hon njöt och lutar huvudet bakåt mot kanten. 

"Is there anything else I can do for you, Miss Montgomery?" frågar jag med en tillgjord röst. 

Kate skrattar, "You've done enough, Miss Benson." säger hon med lika tillgjord röst som mig och jag börjar gå mot dörren.

"But-" säger hon hastigt och jag vänder mig om i dörröppningen. "you can always go and rent a movie and buy some candy for tonight." Kate flinar. Hon vet hur lätt hon kan få mig att göra saker jag egentligen inte vill göra. Det är den kraften hon har på folk. Hon kan få människor att göra mer eller mindre vad som helst. Jag suckar och lägger huvudet på sned och tittar irriterat på henne. 

"Anything for you, Miss Montgomery." säger jag och lämnar det, redan fuktiga och immiga, badrummet. Efter flera suck som lämnar min mun går jag tillslut till hallen, tar på mig min regnjacka och mina Hunter stövlar innan jag klampar ut från lägenheten med ett bittert ansiktsuttryck. Även om jag bara måste gå trettio meter till bilen så är det ändå trettio meter för mycket när det är i ösande regn. Varför gör jag det här? frågar jag mig själv när jag nästan springer till bilen som står parkerad en bit bort. Jag vrider om nyckeln och bilen startar precis som den ska. Aldrig att min älskade Audi a3 sviker mig. Den fick jag i present av mina föräldrar samma dag som jag klarade körkortsprovet och den har varit med mig sen dess. Jag kör längst kvarteret vi bor på, ut till den lite större vägen där jag knappt behöver köra i två minuter innan jag är framme vid kiosken som jag och Kate ofta befinner oss på för att antingen köpa godis eller hyra film. Idag ska jag göra båda. Jag låser bilen och springer fort in för att slippa de där onödliga sekunderna i regn om jag skulle gå. Dörrklockan plingar som vanligt när man kliver in i kiosken och kassörskan välkomnar mig med ett leende. Hon heter Lindsay och hon har jag lärt känna nu efter alla våra besök. 

"Hi Ana." säger hon med fortfarande samma leende på hennes rödmålade läppar. 

"Hi Lindsay." säger jag och försöker mig på att ge henne samma glada leende tillbaka. Jag går direkt till filmhyllan, en enorm hylla med över femtio olika filmer att välja bland. Jag frågade aldrig Kate vad för slags film hon vill se men jag antar att det är samma, gamla, vanliga; romantisk drama. Jag står ett långt tag och om jag ser något som verkar intressant tar jag ner den från hyllan och håller i den tills jag har fem filmer i min famn. Jag läser på baksidan på varje film och ställer tillbaka tre filmer som inte verkar lika intressanta som de två kvarstående. Den ena är The Lucky One med både min och Kates favorit - Zac Efron. Och den andra filmen är Letters to Juliet. Båda filmerna är obekanta och jag antar att Kate inte heller har sett dom. Jag står en stund och funderar, beslutsångest.

"I suggest the left one, I've seen it. It's really good." säger en bekant röst bakom mig.

Jag vänder mig snabbt om, och får se samma pojke som kysst mig på nacken tidigare idag.