Jag andas snabbt. Vad tror hon att hon håller på med? Jag klickar upp smset och börjar från början av den ytterst korta konversationen. Den må vara kort, men trots det allt för lång. Konversationen bör inte ens existera.

 

Jag sväljer hårt och fortsätter läsa.

 

Mitt hjärta dunkar fortfarande hårt i bröstet och jag sväljer ner den klump som börjat bildats i min hals. Nu har han mitt nummer. Nu har denna främmande och ytterst konstiga 'man' mitt nummer. Nu blir jag aldrig av med honom... Jag stirrar argt på Kate som själv sitter och kämpar för att inte börja skratta. 

"Why did you do that for?" säger jag irriterat och tittar fortfarande lika argt på henne. Kate fnissar lite men återgår sedan till lika fullt allvarlig som hon var innan. 

"I want you to give it a chance. Think about it Ana, you and popstar Harry Styles." Hon gör en gest med händerna som om jag skulle se en bild av mig och honom framför mig. Men nej, det gör jag inte och jag väljer helst att inte göra det heller. 

"No Kate." väser jag. "Oh god, this isn't good." mumlar jag för mig själv och börjar snabbt skriva in en förklaring till honom. Jag försöker inte låta otrevlig i mitt sms men på samma gång visa att jag inte är intresserad. 

 "Hi Harry, Ana here. It was my friends who sent you those texts, not me. Let's just forget about this and... move on, haha. Bye."

 Jag läser igenom det några gånger innan jag slutligen klickar på skicka. Jag tittar surt på Kate när jag lägger ifrån mig mobilen men hon tittar på mig med samma retsamma blick som förut.

"I kinda hate you right now." säger jag, men fattar att Kate ska förstå att jag skojar. Såklart att jag inte hatar henne. Jag löste ju problemet alldeles nyss och nu kan jag kanske andas ut. Harry och kyssen är ett minne blott och jag behöver inte oroa mig för att se honom igen. Trodde jag... När det senare plingar till i min mobil är jag snabb att klicka upp smset, i hopp om att han ska förstå och också gå med på att glömma allt. Men idag var tydligen inte min turdag...

 Jag måste läsa igenom smset ett flertal gånger innan jag tillslut uppfattar vad det står. Jag håller upp skärmen framför Kates ansikte och låter henne läsa. 

"Look what you've done." suckar jag och tar tillbaka mobilen till mig igen. Jag läser igenom smset en gång till. Och en gång till. Det är svårt att ens uppfatta vad det står när jag har så mycket att tänka på. Nu ska jag helt plötsligt på middag med en kille som jag antar har fått något för mig, men som jag knappt känner. Och det känns nästan som om vad jag än säger om middagen kommer han söka upp mig och dra med mig ut från lägenheten även om jag kommer protestera. 

"Don't think of this as a bad thing, what if it turns out great?" Kate försöker hålla mitt hopp uppe, men hon lyckas inte. Det kan till och med vara första gången någonsin som jag inte lyssnar på Kates råd. För jag har inte tänkt fara på någon middag med en pojke jag inte vill träffa. Det säger ju sig självt... Jag skriver in ett svar på hans senaste sms.

 "I don't think so, Harry. Besides, you don't even know where I live." Nästan direkt efter får jag ett svar tillbaka.

 Jag har nästan slutat andas och även denna gång läser jag igenom smset ett flertal gånger. What makes you think I don't? ekar i mitt huvud. Vad menar han med det? Vet han vart jag bor nu också? Och vad händer nu med middagen? Förstod han ens överhuvudtaget att jag inte vill med? Jag suckar och slänger iväg mobilen längst bort i soffan. 

"What did he say?" frågar Kate ivrigt. Trots att man lär märka gott och väl att jag inte är så speciellt glad över detta så irriterar det mig att Kate inte förstår det. Det är hon som har satt mig i den här skiten. Jag känner redan på mig att det här inte kommer sluta bra, och resan har knappt börjat än. 

"Doesn't matter. Let's watch the movie." säger jag snabbt och utan att vänta på svar startar jag igång filmen som egentligen skulle varit halvvägs om det så inte vore för honom. Harry.

 

 

Jag vaknar upp i soffan med ett ryck. Min andning är snabb och mitt hjärta bultar hårt. Ännu en mardröm. Om det är något jag är expert på så är det att ha mardrömmar nästan varje natt. Det händer inte ofta att jag inte vaknar upp mitt i natten, kallsvettig och önskar att min mamma kunde vara där och lugna ner mig. Men vad har man inte Kate till då? Det händer ofta att jag hamnar i Kates säng, jag känner mig tryggare med henne än ensam i mitt mörka rum. Mardrömmar är något jag alltid haft och förmodligen alltid kommer ha. Nu för tiden är jag van dom, men då jag var liten var det en plåga. Det är såklart fortfarande läskigt och jag blir lika rädd varje gång, men nu har jag i alla fall vant mig.

Bredvid mig på soffan ligger en snarkande Kate. Jag petar till henne och det tar ett bra tag innan hennes ögon öppnas. Hon ser på mig med kisande ögon. 

"I'm going to bed now." säger jag och reser mig från soffan. "You should too, you have school tomorrow." Jag räcker fram handen som en trött Kate tar i och jag drar upp henne från soffan. Med trötta steg går hon till hennes rum, stänger dörren, och jag antar att jag inte kommer se henne mer förrän imorgon kväll. Jag går först till badrummet och borstar mina tänder efter allt godis jag och Kate tryckt i oss under kvällen, sedan drar jag av mig mina kläder, kastar ner dom i tvättkorgen och drar på mig min pyjamas som ligger fint vikt på en pall i badrummet. Min älskade pyjamas... Helt ärligt skulle jag kunna bo i den, vilket jag för det mesta gör de dagar jag sitter hemma bara. Det är ett par rutiga shorts och ett blått och mjukt linne till. Jag släcker lampan och går först för att hämta ett glas vatten innan jag stänger in mig på mitt rum och släcker lampan. Mörkret skrämmer mig, så jag skyndar mig till sängen och tänder den lilla lampan på nattduksbordet. Jag har aldrig riktigt tyckt om mörker. Jag lyfter upp täcket och kryper sedan ner i min varma och mjuka säng. Jag puffar till kuddarna innan jag lutar mig tillbaka och drar täcket intill kroppen. Efter en väldigt rolig, men samtidigt konstig dag med konstiga händelser, kan jag äntligen andas ut för en gångs skull. Hade det inte varit för Harry hade jag nog kunnat andas ut och känt mig lugn för länge sen. Jag tänker på morgondagens middag. Jag har aldrig riktigt varit på en riktigt date med någon. Inte för att jag vill kalla detta för date, men vad finns det annars för ord jag kan använda? Alla slags dater jag varit på har varit med en väldigt väluppfostrad pojke som mina föräldrar tvingat mig på, en pojke som jag känt kanske i hela mitt liv eller som är en bekant till familjen. Men aldrig har jag varit med om något sådant här, jag menar, med en främmande ung man. Jag kan inte ens tänka mig hur kvällen kommer att sluta. Kommer han hämta upp mig med hans bil? Och kommer han skjutsa hem mig efteråt? Tänk om han inte skjutsar hem mig? Jag ryser vid tanken. Tänk om han kommer ta med mig hem till sig och tvinga mig till något jag inte är med på? Nej. Nej. Nej. Jag skakar bort de obehagliga tankarna och sluter mina ögon. Måste tänka på bra saker, tilltalar jag mig själv men det är mer eller mindre omöjligt att släppa morgondagens middag från hjärnan. Plötsligt piper det till i min mobil som ligger bredvid sängen. Jag sträcker mig efter den och undrar vem det kan vara som vill få tag på mig såhär sent. Jag ryser till ännu en gång när jag ser vem det är från. Han. Jag sväljer hårt innan jag klickar upp smset från honom.

 "Are you still awake? X"

"I'm going to sleep now." skriver jag snabbt in och skickar iväg det. Kort och gott. Inget 'X' eller liknande. Jag får nästan lika snabbt ett svar tillbaka honom och jag blir lika nervös varje gång, och än har jag inte läst det.

"So you're already in bed? What are you wearing? ;) x" Hans snuskiga tankar får mig att vilja spy, och det får mig att ännu mer nervös inför middagen. Vad fan är det för idiot jag ska gå ut med egentligen? Killen är ju sjuk. Och det enda han verkar tänka på är... Ni vet vad jag menar.  

"None of your bussiness. Goodnight Harry." Jag klickar ilsket på knappen skicka. Än en gång får jag svar nästan direkt. 

"You're so innocent. I like it. Goodnight, beautiful Ana. X" 'Goodnight beautiful Ana', meningen får mig att sucka. Han ska inte hålla på att skriva att jag är vacker. Han ska inte fråga mig vad jag har på mig. Han ska inte skriva till mig överhuvudtaget. Han ska låta mig var ifred. Han ska inte kyssa mig helt plötsligt inne i en kiosk. Han ska inte ens veta att jag existerar. Vi är från två helt olika världar. Han är kändis. Jag är... ingenting. Okej, jag är visst något. Jag är en bortskämt flicka med ingen utbildning. Men det låter ungefär lika hemskt som att säga att jag inte är något alls. Jag är ingenting i jämförelse med honom. Och så får det mer än gärna förbli. Jag suckar när jag tänker att om Kate inte skulle skickat det där jävla smset till honom skulle middagen imorgon aldrig bli av. Jävla Kate. Det är inte ofta som jag svär men nu är det fan okej. Jävla Kate som ställer till allt för mig. Jävla Kate som tror att hon kan bestämma. Jäva Kate som vill saker för mycket och tänker inte på andra. Det är hennes fel att jag sitter i den här skiten som jag - faktiskt - tror att jag inte kommer ta mig bort från. Harry kommer finnas kvar, vare sig jag vill eller inte. 

---

Ett kort kapitel. Men vad tycker ni om novellen hittills?