Promenaden tillbaka till rummet tar inte lång tid alls, efter knappt tio minuter går jag längst korridoren och ser Harry och Christina sitta på golvet just utanför vårt rum. Jag biter mig på insidan av läppen, jag vill helst inte prata med Harry men jag vet att det kommer jag måsta göra nu, om han så inte ignorerar mig, vilket jag nästan hoppas på.

”Hey Lauren.” nästan skriker Christina men Harry är snabb att hyscha henne. Hon är väl mest troligt inte medveten om att det faktiskt finns folk som sover i rummen bredvid vid denna tidpunkt. Klockan har närmat sig midnatt. Utan att säga ett ord och utan att se på Harry, låser jag upp dörren och drar upp Christina från marken, jag går in i rummet med henne och sätter ner henne på sin säng. Jag känner hur Harrys blick från dörröppningen bränner mig i ryggen. Jag hjälper Christina av med hennes skor och hennes strumpbyxor innan jag lyfter upp täcket och mer eller mindre beordrar henne att lägga sig i sängen. Det förvånar mig att hon faktiskt gör som jag säger. Jag räcker över min vattenflaska till henne. Jag rotar sedan fram en värktablett från min handväska och ger även den till henne. Hon tar emot alltihop men säger varken emot eller tackar mig. Hon sväljer tabletten och dricker några klunkar som förhoppningsvis kommer göra henne lite mer nykter om ett tag. Hon ställer ifrån sig vattenflaskan på bordet bredvid hennes säng och sluter ögonen. Bra, då kanske hon somnar snart. Det hade underlättat en hel del. Bara hon inte kräks, det kommer jag aldrig klara av…

”Have you done this before?” säger plötsligt Harry och jag vänder mig om mot honom, jag uppfattade först inte att han pratade med mig. Jag väljer att inte svara, och vänder mig hastigt om och sväljer ner en klump i min hals som bildats. Om han bara visste…

”You’ve done everything you had to. You can go back to the party now.” svarar jag surt med ryggen vänd mot honom. Barnsligt, jag vet, men jag vill inte att han ska se tårarna som bildats i mina ögon.

”Aren’t you going back there?”

”No.” svarar jag svagt.

Jag står tyst och väntar på att han ska gå. Jag hör inte ett ord från honom så jag antar att han har gått. Jag pustar ut, det sista jag vill är att-

”AH!” Jag skriker till när två starka armar snurrar mig runt. Helvete. Han hade inte gått.

”Hey,” säger han och tar tag i mina armar så att jag ska stå stilla. ”Why are you crying?” Jag ser in i hans ögon som stirrar rakt in i mina tårfyllda.

”It’s nothing really.” säger jag.

Han fortsätter att stirra in i mina ögon för ett ögonblick innan han ger upp.

”Sure, if you say so.” Han rycker på axlarna, vänder sig om och går ut från rummet. Jag hör hans fotsteg förvinna längre och längre bort och tillslut när jag inte längre kan höra dem, stupar jag ner på min säng, trycker kudden mot mitt ansikte och gråter. Gråter ut alla känslor. Gråter ut allt hat. Gråter ut all sorg. Bara gråter.

 

 

Jag vaknar med ett ryck. Min andning är hastig och pannan full av svett. Det tar ett tag för mig att inse att det bara var en mardröm. Jag sneglar på sängen på andra sidan rummet, där ligger Christina och andas tungt, hon sover. Klockan på mitt nattduksbord visar 03.15. Min hals är alldeles torr och det gör ont när jag sväljer. Min vattenflaska jag gett till Christina tidigare är dock tom. Jag suckar och reser mig från sängen. Jag måste ha vatten annars kommer jag aldrig somna om igen. Jag smyger fram till Christinas nattduksbord och tar vattenflaskan, hon visar inget tecken att hon kommer vakna. Jag lyckas även smyga ut från rummet utan att göra något ljud. Korridoren är knäpptyst som vanligt, jag antar att alla har återvänt till sina rum efter festen. Jag hoppas Dylan är okej bara. Mina bara fötter går med lätta steg längst den tråkiga korridoren målad i vitt med blå detaljer. Flicktoaletterna är bara några meter bort men jag stannar av när jag ser samma kille jag stött på i samma sällskapsrum två gånger tidigare, sitta i en utav sofforna. Han ser alldeles förstörd ut. Hans ansikte är blekt. Han kollar upp när han hör mig.

”What happend to you?” frågar han.

“I was just going to ask you the same.”

“I asked you first.” Envisas han.

Jag rycker på axlarna för att inte göra en så stor grej utav mitt svar. ”I had a nightmare.”

”Oh.” svarar han. Jag kan inte sluta fundera varför hans ansikte är så blekt. Jag tycker faktiskt synd om pojken, han ser alldeles förskräckt ut. Jag går fram till soffan han sitter i, sätter mig bredvid honom och stryker min hand upp och ner längst hans rygg för att lugna ner honom. Hans blick är fast på golvet och han andas fort.

”Do you have nightmares often?” frågar han plötsligt.

”Not really, no.”

“How do you react to nightmares?”

“I- I don’t know. I usually just drink some water and then I fall back to sleep.”

“Aren’t you afraid you will dream another one if you go back to sleep?” frågar han försiktigt.

“I’m not scared of dreams.” försäkrar jag honom.

Alla hans frågor får mig att bli förvirrad.

”Why were you crying earlier? Was it because of me?”

Jag tar ett djupt andetag. ”No. It wasn’t because of you.”

Det låter nästan som om han pustar ut.

”You know that bet you told me about a few days ago…”
“What about it?” mumlar han, det är tydligt att han inte vill att jag ska ha något med det att göra. Men jag är en nyfiken person, och jag har längre tänkt på vad det kan vara.

”What kind of bet is it? And you said that if you told me, it would ruin everything. But I can promise you that I won’t do anything to ruin your little bet or whatever you call it. I’m just… curious.”

“I can see that.” säger han.

“So, can you tell me?”
“No.”

“But why?” Jag känner hur jag börjar bli irriterad. Okej, stay calm Lauren, stay calm.

“Because it’s none of your business. And why are you sitting here comforting me when I’ve been a douche to you since day one?” Jag vet att jag sa att jag aldrig vill han något med honom att göra igen, men pojken ser alldeles förstörd ut och jag har något slags potential att hjälpa folk när de inte mår bra. Och jag kunde tydligt se på honom att han inte mår bra alls.

”Because I can see you’re not feeling very well right now.”

“Well, I don’t need your comfort.” Väser han plötsligt och flyttar ett steg bort i soffan. Jag suckar. Varför försöker jag ens? Jag reser mig från soffan och utan att säga något mer går jag till damernas, fyller min vattenflaska med iskallt vatten, går tillbaka, ser honom sitta kvar i soffan med händerna begravda i ansiktet men eftersom han tydligt visade att han inte behöver min tröst går jag bara förbi honom och tillbaka till mitt rum. Det som förvirrar mig mest är att jag på något sätt inte vill ignorera honom, eller inte ha något med honom att göra. På något sätt dras jag till honom trots att jag avskyr honom på samma gång som jag tycker om någon med honom. Det är något med honom, kanske kan det vara hans ögon, eller hans söta frågor han ställer när han inte visar sig vara en idiot, eller kanske hans fina leende… Jag skakar på huvudet som om tankarna på Harry ska försvinna och jag påminner mig om att jag har en pojkvän som jag älskar mest av allt. Herregud Lauren.