Kapitel 14

 

Jag vaknar upp söndagsmorgonen och jag känner mig inte helt hundra. Mitt huvud värker och allt gör ont. Jag lyckas ta mig till min handväska som stor vid skrivbordet och rotar fram en ipren. Jag känner mig svag i hela kroppen och det är som om benen inte orkar hålla mig uppe. Christina ligger fortfarande och sover, klockan är 9 så jag väcker henne inte, även om jag väldigt gärna skulle vilja ha en termometer så jag kan kolla om jag har feber eller inte. Men feberprovare finns bara hos skolsyster och jag vet att jag aldrig kommer orka gå dit, benen känns som spagetti och jag slår vad om att jag skulle stupa redan vid dörren.

 

Måndagmorgon vaknar jag likadant. Huvudet värker och allt gör ont. Dagen innan visade sig att jag hade feber och jag antar att den sitter kvar även idag. Jag suckar högt, jag vill verkligen inte missa skolan idag. Måndagar är den viktigaste dagen på hela veckan, vi har viktiga lektioner och jag vill helst inte komma efter i matten, det är det sista jag behöver just nu. Christinas väckarklocka ringer efter bara ett par minuter som jag varit vaken. Hon slår av den med ett slag uppe på den och hon suckar ett flertal gånger. Hon är inte direkt en morgonpigg människa, men jag är stolt över henne att hon faktiskt ställt sin egen väckarklocka så jag slipper väcka henne varenda morgon. Hon lyckas sätta sig upp på sängkanten, hon gnuggar sina ögon med båda händerna innan hon ser på mig.

”How are you feeling?”
”As bad as yesterday, I’m staying here today.”

“Ah, that sucks. Oh well, I’m gonna get ready.” säger hon, tar på sig hennes morgonrock, hänger badväskan över axeln och lämnar rummet. Det blir knäpptyst, vilket mitt huvud inte direkt klagar på. Fan också att jag ska bli sjuk under de första veckorna på min nya skola. Ja ja, det är ändå inget jag kan göra i nuläget annat än att knapra medicin och vila. Förhoppningsvis är jag tillbaka redan imorgon.

Hela min dag spenderar jag i sängen, med datorn framför mig och ett tiotals avsnitt av Teen Wolf spelandes med jämna mellanrum. Klockan fyra kommer Christina tillbaka från skolan. Hon lämnar bara sina böcker och ska sedan gå för att äta middag i matsalen. Jag som inte fått i mig någon mat det senaste dygnet borde absolut följa med henne. Jag byter om från min pyjamas och tar på mig några mjukiskläder jag har, jag bryr mig helt ärligt inte att jag ser ut som en zombie, folk förstår nog att jag är sjuk när de ser på mig. Mitt huvud gör inte alls lika ont som i morse men jag kan inte påstå att jag är frisk. Det är kämpigt att gå, men jag klarar mig ut från vår sovbyggnad och in till matsalen som bara ligger några minuter bort. Christina hjälper mig genom att hålla armkrok så att jag inte plötsligt ska falla ihop. Mina ben är fortfarande inte så stabila som de brukar.

”Are you sure this was a good idea?” frågar Christina och tittar skeptiskt på mig.

“Yeah, why?”
“You look so tired and exhausted.”

“Don’t worry, if I can just eat something maybe it’ll feel a little better.” Säger jag för att inte hon ska gå och oroa sig om mig.

”If you say so.” säger Christina och rycker på axlarna när vi anländer till matsalen. Det är högljutt, vilket får mitt huvud att dunka, men jag försöker att inte tänka på det. Vi går fram till disken, fyller mat på våra brickor och hittar ett ledigt bort i ett hörn, vilket ganska är lika bra för då kan inte lika många se mig. På min bricka ligger det några kycklignuggest och en liten hög med ris. Jag har ingen aptit men jag vet att jag måste äta någonting. Christinas bricka är dock fylld med allt möjligt, allt från pizza till köttbullar, och det får mig att må illa. Aptiten ligger ungefär på samma nivå som min ork; det vill säga – på botten.

”I think you should stay in our dorm tomorrow too.” Säger Christina och lägger huvudet på sned när hon ser på mig. Jag vet att jag borde det. Men jag vill inte missa skolan.

”I feel fine now.” ljuger jag och tar en liten tugga från en nugget.

”You’re a bad liar.” skrattar Christina. Jag vet, Chista, jag vet. Det har jag fått höra många gånger.

”But I hate missing schoolwork.”

”But have you seen yourself? You look terrible, and I didn’t thought that was possible for someone as beautiful as you. But yes Lauren, you look terrible. Maybe you should visit the school nurse again?”

“No way.” Säger jag och sätter armarna i kors. Den där tanten väljer jag helst att inte träffa. Hon skrämde mig då jag besökte henne första gången för att hämta kylpåsar. Den tanten är precis en sådan person som inte bör bara skolsköterska.

”Just promise me if you want me to get something for you, okay? And promise me to tell me if it gets worse?” Hon ger mig en allvarlig blick.

“I promise.” säger jag, och Christina ler tacksamt för det.

 

Även nästa dag mår jag pyton. Det glädjer mig inte när jag vaknar upp och mitt huvud känns fortfarande inte helt hundra, men det är i alla fall bättre än gårdagen så varför klaga? Christina lämnar för skolan klockan åtta och jag har då 8 timmar i ensamhet att se fram emot. Not really. Jag skulle hellre vilja ha någon här bredvid mig som kan ta hand om mig när jag mår dåligt. Vilket får mig att tänka på Alex. Alex såklart, varför tänkte jag inte på det tidigare? Jag vet att han inte kan komma hit över dagen, han går ju själv skola, men ett telefonsamtal kanske får mig att må lite bättre.

Jag slår in hans nummer och väntar ivrigt på att han ska svara.

”Hi babe, is everything alright?”

“Not really, I’m sick. What are you doing?”

“How sick? I’m at school, but I’m on lunchbreak so I have time to talk if you want to.”

“Great! I had a pretty high temperature yesterday but it slightly lower today. My head hurts though, and I hate the fact that I’m missing classes.”

“I don’t think that’s going to ruin your grades. You’re so smart in everything.”
“Not math.” påpekar jag och suckar.

“It’ll be alright. I miss you sweetie.”

“I miss you too, I’ll be home on the next break though which is only in a couple of weeks.”

“Weeks…” säger han butter och det skär i hjärtat. Jag visste redan innan att Alex skulle ta hela jag-flyttar-bort grejen mycket hårdare än mig.

”I’m already counting the days.” säger jag för att få honom på gladare tankar.

”Me too. And Lauren…?” säger han försiktigt.

”Yeah?”
“I love you.”

Jag känner hur mina ögon vattnas med tårar, gud vad jag saknar honom.

Jag tar ett djupt andetag för att hålla tårarna borta från att rinna, ”I love you too.” säger jag och sedan avslutas telefonsamtalet. Novemberlovet måste komma nu, jag klarar mig inte utan honom så mycket längre till. 





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: