Mattelektionen är slut och jag reser mig från min stol och tar matteböckerna i famnen. Jag är fortfarande lite häpen över att Harry ens erbjöd sig att hjälpa mig, jag som trodde han hatade mig. Men han tror väl säkert samma om mig. Jag och Dylan går sida vid sida på väg ut från klassrummet.

”Hey Lauren.” hör jag Harry ropa bakom min rygg. Jag stannar upp och ser på Dylan.

”I’ll wait for you by the cafe, okay?” Jag nickar och ser Dylan gå iväg och jag väntar på Harry att komma ikapp mig.

”So, my room or your room?”
“What?” utbrister jag och tittar förskräckt på honom.

Han skrattar och slänger huvudet bakåt i samma rörelse. ”Where should we study?” Oh. Jag trodde vi kanske skulle vara någonstans mer… öppet, till exempel sällskapsrummet vi stött på varandra ett flertal gånger.

”Um, it doesn’t really matter. You decide.” svarar jag.

“My room? My roommate isn’t home so he won’t be able to disturb us.” Än en gång ser jag förskräckt på honom. Allt han kläckt ur sig de senaste gångerna har bara låtit fel i mina ögon. Han inser vad han just sa lät helt fel och skrattar. ”I mean-”
”I know what you mean. Your room will be fine.” svarar jag med ett leende. Även om han går mig på nerverna kan jag inte spela dryg mot honom. Det går bara inte.

”Is six a good time?” frågar han och biter sig i läppen. Åh gud, snälla sluta med det.

”Yeah.” säger jag. ”Aren’t you going to dinner with the rest of your friends?”  frågar jag sedan.

“I was, but now I’m helping you with math.”

Jag rynkar ögonbrynen och ser förvånat på honom, “You’re canceling a dinnerdate with your friends for me?”

Han nickar.

”Wow.” säger jag och spärrar upp ögonen. Värst vad han var… snäll idag.

”So, six o’clock, my room.”

”I don’t know where your room is.”

“Fine then, just meet me in the lounge we always meet.” skrattar han innan han går iväg. Kvar står jag med en förvirrad blick och förvirrad hjärna. Jag förstår inte hur det där kan vara samma pojke som mer eller mindre hatat mig enda sedan första gången vi sågs.

Jag går slutligen ut från klassrummet och möter upp Dylan utan caféet.

 

Strax efter klockan slagit fyra anländer jag hem till rummet igen efter skoldagen. Christina ligger på sin säng med en tidning i handen.

”Hi.” säger hon och ler.

”Hello.” säger jag glatt och packar upp mina skolböcker på skrivbordet. ”Sorry, but I’m not coming with you to the dinner tonight.” säger jag utan att möta hennes blick.

”Yeah, Harry told me.”

Jag stannar upp, han gjorde vad? Jag vänder mig mot Christina och ser häpet på honom.

”He did?”

”Mhm. He told me you were going to ”study””. säger hon och gör någon slags gest med fingrarna.

“What do you mean with that?” frågar jag och gör samma gest som henne.

”Like you two are going to study.” säger hon och himlar med ögonen.  

“Obviously?”

“Is Harry even good at math?” frågar hon och skrattar.

“I don’t know. But he’s going to help me anyways.”

“Mhm.” Christina flinar och jag ser ingen mening alls med att reta mig om detta.

”Remember I have a boyfriend, Christa. I wouldn’t do anything to hurt him.” Konstaterar jag eftersom Christina alltid tycks glömma bort om Alex.

“Oh, right, sorry.”

Jag skakar på huvudet, hon är ju knäpp, tänker jag och skrattar.

”When are you going to meet up with Harry?”

Jag tittar på klockan, “In two hours.”

”And what are you doing until then?”

Jag rycker på axlarna, “Nothing probably. I was thinking about going to grab some food in the school cafeteria but I don’t feel like going alone.”
“I can follow you?” föreslår Christina.

“What about the dinner?”

Hon reser sig från hennes säng och tar på sig sina skor som star just nedanför. ”We’re going in an hours, so I’ve got time. Let’s go.” Jag hinner knappt säga något innan hon mer eller mindre drar mig ut från rummet.

 

På väg tillbaka till rummet säger jag hejdå till Christina som ska gå för att möta upp Niall, Louis, Alice och Rebecca för deras middag. En timme kvar tills jag ska möta upp Harry i sällskapsrummet. Jag vet inte om jag känner mig nervös, orolig eller bara neutral. Jag borde inte vara nervös och jag har ingen anledning till att vara orolig men ändå kan jag inte sluta tänka på det Christina började egga upp sig på, något om att vi inte kommer plugga. Jag förstår såklart vad hon menar, men varför skulle Harry ens få tanken till att göra något sådant med mig, och ifall han börjar visa något tecken på det kommer jag stoppa honom direkt. Jag undrar om han fortfarande vet om att jag har pojkvän...  

Min mobil ringer. En gullig bild på Alex dyker upp på skärmen och det formas ett leende på mina läppar.

”Hi.” svarar jag glatt och leendet är kvar på mina läppar.

”Hi baby.” säger han. Jag börjar undra varför han har börjat kalla mig för alla dessa smeknamn på sistone, vi brukar aldrig kalla varandra babe, baby eller liknande. Han brukar säga sweetie eller sweetheart lite då och då men det har jag vant mig vid.

”Are you still sick?”

”I’m feeling better today. So I didn’t stay home.”

“That’s good. I just wanted to check on you. What are you doing tonight?” Jag börjar bli lite tveksam ifall jag bör saga vad jag ska göra eller om jag inte ska säga något alls. På senaste tiden verkar det som om Alex irriterat sig på allt jag gjort. Men jag hatar att behöva ljuga för honom, jag vill inte att han ska ljuga för mig så varför ska då jag behöva ljuga för honom?
”I’m going to study with a friend.” svarar jag kort och enkelt och hoppas på inga fler frågor om det.

”With who?” Jag visste väl det…

”A guy in my mathclass. Since I was sick the last two days and missed two math classes he’s helping me since I couldn’t understand anything.”
“Will you please tell me why you’re always hanging out with boys?” Jag hör ironin i hans röst men jag vet att han innerst inne inte menade att låta sarkastisk. Och nu är vi tillbaka till den här punkten jag grubblat mycket över – om Alex verkligen litar på mig.

”Because he offered me help.” svarar jag med en liten irritation i rösten.

”Is he okay?”

”He’s okay.” svarar jag, men vet inte om jag menar det eller inte. Jag känner inte Harry så hur ska jag kunna veta. Det är bara intrycket jag fått av honom att han är en… underlig person.

”Where are you going to be? I mean studying?”

“In his dorm.” mumlar jag. Fortsätter han att fråga frågor kommer han definitivt komma hit och hålla fast mig så jag inte går över till Harry.

”I trust you, Lauren, you know that right?” Det låter inte som det.

”I know.” svarar jag.

”Don’t stay there too long, alright?”

Jag stönar högt över hans plötsliga kontrollerande. ”Alex, you just told me you trusted me there for you don’t have to tell me what to do and how long I should stay at someone’s place. You shouldn’t even be worried, I wouldn’t cheat on you for anything in the whole world. People who cheat on their partner is just a sick person with no heart or feelings, and you know I’m not like that.” Jag andas ut och väntar nästan oroligt på hans svar. Men det kommer aldrig något svar. Han la på.