Kapitel 18

 

Jag slår till Harry på benet och jag känner hur fort mitt hjärta dunkar. Detta var precis det som jag och Alex inte behövde just nu.

”It’s just my friend who’s being a jerk.” försvarar jag mig.

“You didn’t call me that a few minutes ago.” Vräker Harry ur sig och då brister det för mig. Jag slår till honom på benet igen och jag slänger mig tillslut över honom och håller för min hand över hans mun.

”Lauren? What the hell are you two doing?” Alex brukar inte höja rösten åt mig, men jag hör att han är arg.

”Nothing, we’re just studying.” säger jag och försöker låta så övertygande som möjligt. Jag förstår inte varför Alex inte skulle tro mig när jag ändå är värdelös på att ljuga och jag ljuger inte nu.

”I knew this wasn’t a good idea.”

“What do you mean? Alex, please don’t.”
“I knew it wasn’t a good idea to stay together when you moved away. I knew something like this would happen.”

“No, Alex.” Jag reser mig bort från Harry och går omkring I cirklar på golvet. ”I promise, he’s just joking. I promise. You have to believe me.”

”I believe you. But I don’t like it that you hang out with people like him. I can clearly hear that he’s not a good friend for you.” Alex går mig på nerverna precis som Harry också gör.

“We’re not even friends. He’s just helping me with math and I was literally just going to leave.” ljuger jag. Jag hade inte direkt tänkt lämna än. Jag hade just kommit, och jag ville inte verka oförskämd mot Harry som tagit sin tid. 

”Why would you even follow him to his dorm if you’re not friends?”

“Because he was offering me help and that was very sweet of him and I can’t fail my math course so this was my only choice. And all I want to hear from you right now is that you believe when I say that he’s just joking and that we were only studying, nothing else.”

Det blir tyst ett tag. Jag är tvungen att se på displayen så att han inte lade på. Nej, samtalet är fortfarande kvar.

Tillslut hör jag honom ta efter andan, ”I believe you.”

”Yes, thank you.”

”Please tell me you’re not seeing him anymore after this?” Kan jag lova Alex det? Det är svårt att hålla sig ifrån någon som går i samma matteklass som mig och som är typ bästis med min rumskompis.

”I promise.”
”Good.”

”But now, if you excuse me, I’m going to beat the hell out of Harry here. See you soon, Alex.” säger jag, egentligen vill jag inte avsluta samtalet för jag vet att han kommer oroa sig för mycket, men jag måste.

”Do that, and then leave. Okay?”

“Okay. Bye.”

“No ‘I love you’?” Alex later sårad. Shit, vad håller jag på med?

”Ofcourse, I totally forgot. I love you.”

“Love you too.”

Samtalet avslutas och jag stoppar ner mobilen i fickan. Jag vänder mig sedan ilsket om mot Harry som fortfarande ligger i sängen och han kan tillslut släppa ut skrattet han hållit inne så länge att hans ansikte hunnit bli illrött. Jo, väldigt kul.

”You’re an idiot.” utbrister jag, och jag känner mig så fruktansvärt men att se honom ligga där på sängen och vrida sig av skratt får mig nästan att börja skratta själv. Men nej, jag ska inte visa att jag är på hans sida. Det där var inte roligt och det där orsakade säkert att mitt och Alex förhållande fått ännu en bristning.

”It was fun, wasn’t it?” säger han efter ett flertal djupa andetag för att lugna skratten.

”No!” säger jag. ”It wasn’t even close to funny. Do you know how unhappy he is with me now?”
“No, you didn’t have the speaker on.” säger han, och än en gång brister han ut i skratt. Vilket jävla idiot.

”You’re sick.” säger jag argt och vänder mig om för att slippa se på honom.

”Oh, come on Lauren. It was only a joke.” säger han med skrattet i halsen. Jag står kvar med ryggen vänd mot honom och jag biter mig i läppen för att inte skrika på honom. Jag ska hålla mig lugn.

”Please laugh with me.” ber han och kan såklart inte hålla sig från att skratta nu heller.

”No way.” väser jag.

”If you say so…” mumlar han och jag hör hur han reser sig från sängen. I swear to God, om du kommer nära mig ska jag- Jag känner hans andetag mot min nacke. Jag får rysningar i hela kroppen. Det är fel, jag vet. Men det är något jag inte kan motstå. Vad håller jag på med? Varför gör jag inget motstånd?

”I guess I’ll have to tickle you to make you laugh with me.” Vänta va? Plötsligt känner jag två starka armar omkring min kropp och jag blir dragen bak mot sängen igen. Jag landar på rygg i den mjuka sängen och jag blir fast där när Harry sätter sig över mig.

”Please Harry, no, no, no.” säger jag, om han bara visste hur kittlig jag är… Men såklart lyssnar han inte på mig, utan för händerna på vardera sida om min midja och klämmer till. Jag skriker och börjar skaka och röra på mig.

”Wow you’re very ticklish.” skrattar han och bara fortsätter.

”HARRY!” skriker jag och försöker få bort honom men jag är fast i hans grepp och jag bara skriker och skrattar. ”STOP!”

”Finally you’re laughing.” fnissar han och kliver äntligen av mig och sätter sig på samma sätt som innan med ryggen lutad mot väggen. Jag ligger dock kvar på rygg, jag andas fort efter allt skrik och skratt.

”I hate you.” säger jag.

”I have heard that before.” Jag ser på honom och han flinar. På något sätt står jag inte ut med honom, men jag förstår ändå inte varför jag inte vill lämna honom än. Jag har faktiskt, på något sjukt vis, haft kul med honom. Visst, det är kanske inte kul att bli kittlad nästan till döds, men ni förstår. Han har inte varit en idiot annat än mot Alex.

”Alex hates me.” konstaterar jag. ”And it’s your fault.”
“Did he really think I was being serious?” frågar Harry häpet. “Didn’t you tell me you’ve been together for over a year?”

“Yeah, why?”

“I thought he would trust you by now.” säger han och rycker på axlarna.

“He does.” Det gör han va?

”Then why does he hate you?” Harry försöker bara få mig att erkänna att jag överreagerar och att jag inte borde vara arg på honom för det han kläckte ur sig när jag var i telefon med Alex.

”Because…”

”Beacuse…?”
”Okay,” säger jag, ”he doesn’t hate me, he hates you.”
Harry rycker på axlarna igen, “I can live with that.” säger han och flinar.

 

Inte långt därefter säger jag att jag ska gå tillbaka till mitt rum. Jag är klar här. Vi reser oss samtidigt från hans säng och jag tar mina matteböcker i famnen och går mot dörren. Jag känner Harrys fotsteg bakom mig och jag börjar undra vad han har tänkt göra. Jag öppnar dörren och vänder mig om, på väg att säga hejdå, men vad som stoppar mig är när min kropp slås ihop med hans. Jag tittar förskräckt upp, hans ansikte är bara någon decimeter ifrån mitt. Hans kropp mot min. Vad gör du Lauren? Backa bakåt. Backa säger jag! Backa! Mitt inre försöker bara ge mig råd men jag är dum nog och gör ingenting.

”Oops.” säger Harry tyst och fnissar, och tillslut är det han som måste backa undan. ”I thought I could follow you to your room.”

”There’s no need to. You’ve done enough for me tonight.” säger jag, och menar förstår med matten.

”Oh, okay.” säger han. ”We should hang out some more times.”

Jag fnyser, “Yeah right.” So mom han menade det där.

”I mean it.” Jag möter hans blick. Det är allvarlig. Seriös. Vänta, vill Harry umgås fler gånger? Jag frågar mig själv ännu en gång, vad är det han har i baktanken?

”Oh,” säger jag förvånat, ”okay. Yeah, maybe you can help me with math another time, too.”

Han skrattar, “Or maybe we can do something else than math. Maybe I can take you out for dinner?”

Jag ler tacksamt, “Remember I have a boyfriend, Harry.”

“Remember I don’t want a girlfriend.” han höjer på ögonbrynet. Wow. Han vill verkligen umgås. Utan några som helst tankar att det någonsin kommer bli något mellan oss. Vilket det inte kommer, så han gör ett smart drag.

”Yeah, sure.” svarar jag glatt. ”Thank you for the help, Harry, it means a lot.”

“Anytime.” ler han. Jag ger honom ett leende innan jag slutligen vänder mig om och går iväg längst korridoren. 





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: