Kapitel 23

 

”Lauren! Lauren, wake up!” Jag vaknar upp med två starka armar omkring mig, min rygg är mot hans framsida och jag kan inte se honom. Men det var inte han som sa något. Det var Dylan. Jag öppnar ögonen sakta och ser Dylan stå där på huk framför soffan jag ligger i tillsammans med Harry. Harry?

”What the hell are you two doing?” väser Dylan och det orsakar att Harry börjar röra på sig. Nu vaknar väl han säkert också, tänker jag. Och jo, det gör han. Hans armar är snabbt borta från min kropp och han sätter sig hastigt upp, så hastigt att jag nästan trillar av soffan.

”Are you guys crazy? The dorm security would be here any minute.” säger Dylan argt, jag vet att han inte menar att låta arg men han vill bara oss sitt bästa. Hade han inte väckt oss och dörrvakten hittat oss hade vi blivit utslängda med en gång. Jag ser på Harry. Han ser alldeles förvirrad ut men samtidigt lättad. Kan det berott på inga mardrömmar kanske?

”What are you even doing here?” frågar Dylan förvirrat.

“I-“ börjar jag, men vet inte riktigt hur jag ska säga det.

”We came home from dinner and fell asleep.” svarar plötsligt Harry innan jag hinner fortsätta på min mening.

”Lauren, you have a boyfriend, you’re aware of that?” säger Dylan försiktigt, men då rasar det för mig.

”Yes! I am fucking aware of that. Can everyone just stop reminding me about it?” nästan skriker jag och reser mig upp från soffan och med snabba och arga steg går jag där ifrån. Jag svär inte ofta högt, mest bara inombords, men nu klarade jag inte av att hålla det inom mig längre. Vad är det för fel på alla? Såklart att jag vet att jag har en pojkvän och bara för att jag ville vara snäll med en vän och bara för det behöver folk inte anklaga mig och få allt att se ut som om jag är otrogen. Jag börjar nästan springa längst korridoren och hör Dylan ropa bakom mig. Jag är inte arg på honom, inte direkt arg på någon alls faktiskt. Mest bara förvirrad. Dylan och Christina kanske har en poäng att påminna mig om Alex, de är väl rädda att Harry kommer förföra mig och jag kommer göra något jag lär ångra en lång tid framåt.

Jag springer in till mitt rum som lyckligtvis är öppet sedan gårkvällen då jag bara lämnade Christina ensam sådär. Jag stormar in, men Christina vaknar inte. Jag tar snabbt på mig mina skor och tar ner min jacka från krokarna och lämnar rummet lika fort som jag var inne. Christina hann inte ens vakna innan jag var borta igen. I korridoren ser jag varken Harry eller Dylan, inte någon annan heller för den delen. Jag går med snabba steg just för att ingen ska behöva stöta på mig, jag vill vara ensam, jag vill tänka, och då behöver jag inte en massa andra människor omkring mig.


Jag kommer fram till dörren och rusar nästan nerför stentrappan. Klockan har jag inte ens tittat på men den kan inte vara mer än tolv på dagen. Det är kallt ute och jag är glad att jag tog jackan med mig idag. Det blåser och det känns verkligen att vintern är på väg i liften jag andas in. Men än så länge är det bara höst, det är snart början på november och det ligger löv över fulla marken. Hösten är vacker, i alla fall här i London. Om det bara inte vore för allt detta regn som är så känt här. Jag går längst det lugna campusområdet för att få vara för mig själv ett tag. Vad som snurrar i mina tankar kan jag inte riktigt uppfatta, det är för mycket. Hur Harry öppnade sig för mig, hur jag plötsligt började öppna upp mig själv om min pappa, hur jag fick reda på mer om Harrys mamma, hur jag gick till honom och spenderade natten tätt intill honom på en trång soffa, och hur Dylan och Christina tror att jag kommer begå ett misstag som kommer såra Alex. Jag finner en parkbänk i utkanten av campus. Det går knappt hit någon alls, stället är väldigt avstängd och tyst – vilket jag inte har något emot just nu. Jag sitter bredvid en liten park jag aldrig riktigt stött på tidigare här på campus. Det verkar inte som om många går hit med tanke på hur välskött och fin den är. De flesta andra parker har fullt med skräp, gräsmattorna är nedtrampade och man kan helt enkelt bara se att folk brukar hänga där. Men här, här ligger det inte ett enda skräp på marken, inget klotter, gräsmattan är fin och jämn och som pricken över i:et står den stora eken perfekt i mitten av parken. Den är stor och ståtlig, vacker och perfekt. Jag förstår inte riktigt hur jag kan bli så imponerad över ett träd.

Jag vet inte riktigt hur länge jag har suttit här nu. Dum som jag är tog jag inte min mobil med mig. Jag sitter kvar på parkbänken i samma ställning som då jag kom hit, med benen uppdragna och knäna mot hakan. Jag håller om min kropp för att behålla värme, men det är svårt när luften är kall och fuktig. Mitt hår måste vara hur krulligt som helst vid denna punkt, det vill alltid locka sig och bli stort när det är fuktigt och blött ute. Men just nu bryr jag mig inte. Det är ändå ingen som kan se mig.

Plötsligt hör jag fotsteg i gruset bakom mig. Första ljudet jag hör på ett väldigt bra tag, säkert över en timme. Jag sitter kvar vid samma fläck och försöker låtsas som ingenting. Personens fotsteg kommer dock bara närmre och närmre och det är inte förrän fotstegen stannar av som jag förstår att det är någon som har letat efter mig.

”There you are.”

Harry. Kanske den personen jag minst hade hoppats på skulle komma. Men ändå blir jag glad, att han faktiskt tog sig tid att leta efter mig. Jag säger inget. Han sätter sig på bänken bredvid mig, ganska nära, kanske till och med för nära… Jag känner hur han tittar på mig men jag stirrar bara med tom blick rakt fram.

”Are you okay?”
”Yes.” svarar jag entonigt.

”Then why are you sitting out here in the cold all by yourself?” Han lägger armen runt om mig och nästan tvingar mig att luta mig mot honom. Men helt, jag bryr mig inte. Han försöker bara att få mig på bättre humör. Så som då jag försökte att ge honom komfort efter hans mardröm – han gör bara samma sak nu mot mig.

”Because I like to be alone to think.” svarar jag med huvudet lutat mot hans axel.

“What are you thinking about?” frågar han och stryker min axel med hans tumme. Han gör verkligen skillnad.

”Stuff.”

”What kind of stuff?”

”My dad. My mum. My boyfriend. You.” Jag ångrar mig nästan över det sistnämnda.

“What about all that?”
“ It’s making me confused.” suckar jag.
“Why do I confuse you?” frågar han. Jag visste väl att han skulle lägga lite extra märke på det. Men varför förvirrar han mig så mycket? Det vet jag inte ens själv.

”I don’t know to be honest.”

“I don’t want to make you confused.” mumlar han med sin mörka och krassliga röst. Jag känner att vi sitter alldeles för nära och hans ord gör mig obekväm men ändå vill jag gärna sitta kvar såhär. Men det är just det som gör mig förvirrad. Jag vill vara i hans närhet. Hans mun känner jag hur den börjar närma sig min tinning. Hans läppar nuddar lite lätt men det är aldrig så att dom rör helt och hållet. Hjärtat dunkar hårt. Vad håller han på med? Och vad håller jag på med? Den frågan kanske är viktigare. Varför sitter jag kvar här och inte gör något motstånd?  Hans läppar är snart mot min hud, jag känner hans varma andetag mot min kalla hud. Min mun är lite lätt öppen, säkerligen av förvirring, och mitt bröst åker fort upp och ner. Hans tumme stryker fortfarande min axel. Hans läppar är fortfarande millimeter från min tinning. Jag vrider mitt ansikte – inte bort mot honom – men mot honom, och ser på honom med en aning förvirring i blicken. Våra ögon möts. Han ser djupt in i mina och mitt hjärta dunkar bara ännu fortare, även om jag trodde det var omöjligt. Hans blick förflyttas från mina ögon och på mina läppar, och sedan in i mina ögon igen, och tillbaka på läpparna. Gud nej. Nej. Nej. Nej. Hans läppar särar på sig, mina har redan varit särade på ett väldigt bra tag men inte på grund av… ni vet… Han lutar sig långsamt fram, så fruktansvärt långsam och jag inser att jag bara har någon sekund på mig att göra skillnad. Hans läppar nuddar lätt vid mina, och inte förrän då inser jag vad jag håller på med är fel. Jag spärrar fort upp ögonen och lutar mig lika fort bakåt.

”I can’t do this.” säger jag oroligt. ”This isn’t good.” Jag reser mig upp från bänken. ”This isn’t good at all. I knew this would happen. I’m a terrible person. Fuck. Shit. Harry, we can’t do this.” Jag virrar omkring på stället och drar mig i håret, biter mig i läppen och börjar andas häftigt.

”Hey, hey, hey…” säger Harry, reser sig från bänken och försöker stilla mig man så fort hans armar går mot min riktning rycker jag mig undan och backar några steg. Hans ansiktsuttryck blir oroligt och nästan lite sårat.

”I’m sorry, Lauren. This is all my fault. I shouldn’t have done that, I’m sorry.” Jag möter hans blick igen. Min andning är fortfarande inte helt normal och jag känner mig mer förvirrad än någonsin.

”I- I have to go.” säger jag, innan jag vänder ryggen till och lämnar honom stående i det trista och kalla oktobervädret – och säkert minst lika förvirrad som jag… 





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: