Kapitel 29

 

Jag vet inte om jag ska följa efter honom eller stanna kvar. På något sätt känns det som om han vill och vet att jag ska följa efter. Men gör jag det kanske han bara blir ännu argare på mig. För han verkade redan väldigt arg på mig. Snällt, jag som bara försökte hjälpa honom… Jag tar på mig en kofta över min pyjamas och ett par tofflor innan. Jag tänker se vart han gick. Men jag tror jag redan vet vart… Jag öppnar dörren, han syns inte längst korridoren men jag antar att han antingen gått väldigt fort eller sprungit. Jag går längst korridoren i riktning mot sällskapsrummet som jag nästan är säker på att han sitter i. Jag saktar in när jag närmar mig sällskapsrummet, jag vill inte verka desperat. Och det var som jag trodde. Där sitter han på samma plats, i samma soffa som jag alltid hittar honom i. Han ser inte upp men jag är helt säker på att han har märkt mig. Han skäms väl. Inte för att han behöver skämmas för mig. Jag förstår honom helt och hållet varför han har mardrömmar och jag förstår också varför han gick iväg. Jag säger ingenting, och har inte planerat att göra det heller. Om jag säger något kommer det säkert bara komma ut fel och han kommer bli sur på mig. Jag går fram till soffan, sätter mig i knä hans och lägger armarna runt om hans hals. Jag kramar om honom hårt, jag vill att han ska veta att jag bryr mig om honom. Han kramar mig inte tillbaka, han bara sitter där tyst. Jag ser inte heller hans ansikte men jag bryr mig inte. Jag vet att han behöver den här kramen. Jag gräver in mitt ansikte i hans nacke och då känner jag hans armar runt min kropp. Tack gode Gud.

”I’m sorry.” säger han med ansiktet mot min hals, och hans röst skär sig. Jag förstår att han är känslomässig just nu.

”Don’t say you’re sorry.” säger jag, och hans grepp runt om mig hårdnar.

”I shouldn’t have forced you to do it. It was wrong and I’m sorry.”
“No, no. I wanted to.”

Jag flyttar ansiktet från hans nacke så att jag kan se på honom. ”Really?” frågar jag med en skeptisk ton, för jag vet att han inte menade det, eller?
”Really.” säger han, och låter faktiskt allvarlig.

”You know what, if you want to try again – just ask me. But I’m going back to bed now.” säger jag och kliver bort från hans famn.

”Um, Lauren?” hör jag honom säga lite försiktigt. Snälla, snälla, snäll säg- ”Can I spend the rest of the night with you?” YES! Jag försöker inte spela allt för glad, även om jag verkligen blev det. Så jag nickar och ler, räcker ut handen åt honom som han mer än gärna tar emot och jag drar upp honom från soffan.

Vi är tillbaka till mitt rum igen, vi lägger oss i sängen så samma platser som förut och vi säger ingenting. Han gör inte det heller när han återigen lägger armen omkring min kropp och gosar in sitt ansikte i mitt hår.

”Goodnight Ren.” viskar han. Mina ögonlock är tunga och jag är redan på väg att somna. Men jag känner hur jag ler, och hur det leendet är kvar enda tills jag somnar.

 

När jag vaknar upp nästan morgon är det otroligt varm. Jag ligger på rygg men med Harrys överkropp gosandes med min. Han håller i mig som om jag vore en stor nallebjörn. Jag försöker lossa på hans väldigt hårda grepp. Han suckar några gånger men vaknar inte, och tillslut lyckas jag få honom att rulla av min kropp efter några drag och puttningar. Jag flyttar täcket från min kropp och ställer mig på golvet. Hela min kropp är varm förutom fötterna. Jag kikar mellan persiennerna och får se sol för en gångs skull. London är känt för sitt oändliga regn så en solig dag kan göra en på ett väldigt glatt humör. Jag går fram till min byrålåda och dra ut lådan med byxor i. Jag drar på mig ett par ljusa jeans och tar sedan på mig en vit blus som passar perfekt till den blå färgen på jeansen. Jag drar ut flätan jag gjorde i mitt hår kvällen innan jag kammar ut det med fingrarna. Håret är alldeles vågigt eftersom flätar gjordes när håret fortfarande var blött. Men jag gillar vågigt hår, det är fint tycker jag. Jag sneglar över på min säng. Harry har lagt sig på mage med armarna under kudden. Täcket täcker bara just ovanför hans svank så hela hans muskulösa rygg är synlig. Hans andning är lugn och stillsam, och jag ler när jag inser att han faktiskt sover, och att han inte satt uppe igår kväll för han var rädd att somna om. Jag önskar att jag kunde göra mig bekant med denna syn… Vänta nu. Nej.

Jag sminkar mig bara med lite mascara för att inte se lika död ut i ansiktet som jag i annars brukar göra. Harry börjar röra på sig, han snurrar runt på rygg och öppnar ögonen efter några suckar.

”Goodmorning.” säger jag och ler, och går fram till sängen och sätter mig på kanten.

”Morning.” säger han med en otroligt sexig morgonröst.

”Any more nightmares?” frågar jag och höjer ögonbrynet, men jag tror redan jag vet svaret. Hade han fått en till mardröm hade jag nog vaknat.

”Nope.” säger han och gör ett plopp på p:et. Jag ler åt honom och ser honom le tillbaka glatt. Rätt som det är tar han tag om min kropp och drar mig ner på sängen mot honom. Mitt huvud hamnar på hans axel och hans arm bakom min kropp ser till att jag håller mig nära honom.

”You’re amazing, you know that right?” säger han.

“I wouldn’t say that. How am I amazing?” frågar jag, och försöker dölja rodnaden på mina kinder.

”You just are.”

Åh, det svaret får väl duga. Han tycker att jag är amazing, hur som helst.

”And you’re very brave.”

”How am I brave?” frågar han med likadant tonfall som på min mening när jag frågade honom ungefär samma sak.

”Because you decided to try, and even though you did had a nightmare you tried again.”
“I wouldn’t have done it if you were there.” säger han och ser upp i taket.

“I guess I am amazing, than.” säger jag och skrattar, innan jag lossar från hans grepp och staller mig på golvet igen.

”Where are you going?” frågar han. Han måste tänkt lite extra på varför jag fixat mig så fort.

”I was thinking about going to town, maybe I can find a costume for that stupid party too.” säger jag och himlar med ögonen. Jag vet inte om jag vill dit eller inte, men Dylan verkade så gärna vilja ha mig där, så varför inte vara snäll mot honom och faktiskt fara. Jag behöver ju inte vara där så länge i alla fall.

”Can I come?”

Ska jag vara ärlig blir jag förvånad över att han frågar. Jag trodde från början att han inte riktigt ville umgås med mig på fritiden, kanske här på skolan lite då och då men aldrig trodde jag han skulle vilja följa med mig till stan för en shopping tur.

”Yeah, sure.” säger jag och låter förvånad på rösten.

”I don’t have to come if you don’t want me to.” säger Harry, inte på ett surt sätt utan mer vänligt.

”No, no, I want you to.” säger jag och försöker låta så övertygad som möjligt.

”Then why do you sound so unsure?”

Jag skakar på huvudet, “No, it’s not because of that. I just got surprised that you asked.”

“Why?” frågar han och skrattar lite sött.

Jag rycker på axlarna, ”Just thought you didn’t want to hang out with me outside campus.”

Han skrattar igen, “Why wouldn’t I? We’re friends, right?”

Vänner, ja.





Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: