Kapitel 3

 
 
Mammas skrik från nedervåningen påminner mig och gårdagen då det hände precis samma sak. Hon skriker vänligt att jag ska stiga upp - jag lyssnar inte. Hon skriker en gång till, lite hårdare denna gång - jag börjar vakna till. Och tillslut skriker hon en sista gång, med ren ilska i rösten - och inte förrän då börjar jag röra på mig i sängen. Jag klär på mig kläderna jag lade fram dagen innan, en smart sak som ingår i min kvällsrutin är att välja kläder kvällen innan. Då slipper man stressa över klädvalet på morgonen då man samtidigt måste stressa med allt annat på samma gång. Jag drar upp min maxi-kjol till midjan som får mig att se mycket längre ut än vad jag egentligen är, och ett linne med ett lejon på framsidan, som dock inte syns på grund av min höga kjol. Jag greppar tag i kjolen och håller upp den lite så att jag inte snubblar när jag går ner för trappen. Som vanligt finner jag mamma i köket där hon står vid spisen och lagar frukost som idag blir stekta ägg och bacon. Jag pussar mamma på kinden innan jag sätter mig ner vid matbordet. 
"So, how do you feel?" frågar mamma och vänder sig om mot mig. 
Jag rycker lite lätt på axlarna, "I'm fine, thank you." svarar jag. 
"Nervous?" 
"Not much." svarar jag och rycker på axlarna igen.
"Lauren..." Jag ser upp på henne och möter hennes flin. Hon vet att jag ljuger. 
"Okay, very nervous." erkänner jag och fnissar lite. Det är väl självklart att jag är nervös. Jag flyttar ju om bara någon timme. Jag lämnar allt detta bakom mig, allt från att höra mamma skrika på mig till att ha frukosten redo. Jag har knappt någon aning om hur det är på Universitet. Får man frukosten färdig i någon slags matsal? Eller fixar man all mat själv? Jag åker idag och jag känner mig inte det minsta förberedd. 
"It's okay to be nervous." säger hon och lägger upp ett stekt ägg och två baconstrimlor på min tallrik. Jag tackar henne och börjar äta direkt. Men att äta på nervös mage är inte lätt. Jag tuggar och tuggar men det går inte att svälja, och på en halvtimme har jag endast ätit upp en utav mina baconstrimlor och halva stekta ägget. 
Mamma titta snett på mig. 
"Done already?"
"Yeah, thanks for breakfast though." säger jag och skyndar mig iväg för att slippa få henne att oroa sig. Jag borstar mina tänder, kammar igenom mitt hår innan jag flätar det så jag slipper oroa mig över det senare. Mitt hår kan ibland vara det värsta som finns. Att behöva gå runt om kamma det minst två gånger i timmen kan vara lite jobbigt ibland. Därför har jag det hellre uppsatt, eller som nu; flätat. Mina anteckningsblock, pennor och min kalender ligger uppstaplade på nattduksbordet. Jag tar det i famnen och släcker lampan till mitt så välstädade rum, som från och med idag inte längre kommer vara mitt sovrum på ett bra tag. Innan jag går ut från mitt rum vänder jag mig om en sista gång och ser mig omkring. Sängen är bäddad och ser helt orörd ut. Skrivbordet är som vanligt välstädat trots att det knappt finns några saker där på. Ljusslingan runt mitt fönster lyser fortfarande, och det antar jag att den får göra också. Det måste ju i alla fall finnas lite ljus för de som går förbi utanför, de får ju inte tro att någon har dött. Bilderna på mig och Alex hänger rakt och fint på väggen jämnt med sängen. Jag kan inte ens tänka mig hur många timmar jag legat i min säng och tittat på de bilderna innan jag tillslut somnat. bilderna är från skolbalen. Både jag och Alex är fint uppklädda och min röda klänning passar helt utmärkt till Alex's röda slips. Bilderna på oss gör mig glad. Vi ser så lyckliga ut, båda två, trots att Alex föredrar att stå bakom kameran så lyckades även han på sig ett leende innan bilderna knäpptes. 
"We're leaving in ten minutes." Mammas glada men samtidigt oroliga stämma från nedervåningen avbryter mig från mina tankar på Alex och mig. Jag funderar om jag kanske ska ta med mig i alla fall ett foto på oss två, då har jag något jag kan titta på innan jag somnar, ifall jag skulle få sömnsvårigheter. I famnen tillsammans med mina böcker och liknande får en bild på mig och Alex också plats. Tillslut, efter ett par minuter stirrandes in i mitt rum, vänder jag på klacken och springer ner för trappan.
Mamma står redan klar att ge sig av, är det redan dags? 10 minuter gick fort. Jag tar på mig mina skor, mina trogna Vans som kanske inte passar så bra till min outfit men med tanke på att min kjol räcker nästan till marken bryr jag mig inte om det. Och sen när har jag brytt mig så mycket om hur jag ser ut? Jesus Ren, skärp dig nu. 
Jag och mamma kliver in i bilen och nu har vi en tre timmars bilresa att se framemot. Vi har laddat upp med godsaker, läsk, musik, så det kommer nog gå bra. 
"Bye house." säger jag dramatiskt när mamma kör ner för vår infart och huset försvinner bara längre och längre bort. Mamma lägger handen mot min kind och stryker den upp och ner, 
"It's going to be just fine, I promise." Hon måste sett på mitt ansiktsuttryck hur ledsen jag är. Jag måste nästan nypa mig själv i armen för att inse att jag faktiskt är påväg. Mot University. 
 
Under en bilresa på tre timmar sade jag inte många ord för innan jag visste ordet av var vi framme. Jag sträcker på mig lite lätt i sätet efter en liten tupplur. När jag öppnar mina ögon kan jag knappt förstå det själv att detta är min nya skola. Det är gigntiskt, mer eller mindre. Tänk er ett stort slott, och ett till, och ett till och ännu ett till, bredvid varandra på ett stort område. Ett område fullt av stora slottliknande byggnader, ett par parker, fontäner, fotbollsplaner, you name it. Man kan se mer eller mindre allt från parkeringen. 
"Let's go and find your room." säger mamma exhalterat och kliver snabbt ut ur bilen. Jag gör samma sak, dock inte lika glatt och snabbt som hon. 
Vi går sida vi sida längst en grusgång som tycks vara flera kilometer lång. Vi möter ett flertal vuxna på vägen, säkerligen föräldrar som ust sagt hejdå till deras barn. Vissa mammor går med röda ögon, mest troligt av tårar. Tanken av att se min mamma lämna mig med tårar i ögonen får mig att må illa. Jag vill inte lämna henne för något annat i världen. Hon är allt jag har, förutom Alex då. Tillslut når byggnaden jag helt säker på är huvudbyggnaden där receptionen är. Tack och lov kollade jag upp kartan över campus och lärde mig ett och annat, för att slippa virra runt om en yr höna när jag ska till min lektion. Mamma går fram till disken där en kvinna i säkert samma ålder som mamma sitter. Hon ser trevlig ut.
"Hi, I'm going to sign in for my daugher here, Lauren Palmer." säger mamma med hennes vänligaste röst. 
"Ofcourse. Hi and welcome to UOL, Lauren." säger hon när hon ser mig titta fram bakom mammas kropp. Kvinnan, som enligt hennes namnskylt heter Theresa, börjar bläddra med några papper. Hennes glasögon som tidigare suttit uppe på hennes huvud tar hon ner mot näsan och läser. 
"Your room is 123," säger hon och skrattar, "that'll be easy to remember." Mamma skrattar med men jag lyfter inte ens på mina mungipor, jag är alldeles för nervös för att ens röra mig. "Here's your room key." säger hon och håller fram en silvrig nyckel mot mig som jag tar emot och försöker mig på ett leende.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: