Kapitel 4

 
 
Jag och mamma går ut från huvudbyggnaden och går mot byggnaden mitt rum ska vara i, enligt mina teorier i alla fall. Vädret är i alla fall på min sida, det är början på höst men jag skulle säga att sommaren fortfarande är kvar till viss del. Det är inte lika varmt som en sommrdag i juli men jag klarar mig fint i en tunn kofta på mina armar utan att fyra ihjäl. Vi anländer till byggnaden, åker hitt upp till tredje våningen och går längst en lång korridor innan vi kommer fram till dörren med sifforna '123' på. 
"Should I knock?" viskar jag nästan. 
"It's your room honey." säger mamma vänligt. Jag trycker ner dörrhandtaget och det är öppet. Jag hinner knappt tänka innan jag är inne i det som ska bli mitt nya rum. Det finns två sängar med varsitt nattduksbord, två skrivbord och två små garderober. Varje set av möbler är på vardera sida av det väldigt lilla rummet. Ena sidan av rummet är redan tagen. Skrivbordet är fullt av böcker, sängen ser ut att varit använd redan och på golvet just nedanför sängen står en resväska öppen med kläder ihoptryckta. Väggarna är fulla av affisher på något slags band jag aldrig hört talas om, vilket kanske inte är så konstigt när killarna har svart hår, peircings och tattueringar. Rummet är dock tomt. Inte en människa i sikte. 
"So this is your new room." säger mamma och går in några steg. "It's nice."
"It's horrible." säger jag och som om jag kunde läsa mammas tankar för på hennes röst att döma tycker inte hon heller om det. 
"Oh come on, it's not that bad." 
"The bed is small, the walls are... I can't even find a word for it, and it looks like my roommate is an emo." 
"Don't be so jundgemental. Sure, the bed is small but it's only you who are going to sleep in it." Hon har rätt. "And sure, the walls might be a bid old-fashion but it's not like you're going to stay in your room all day?" Rätt igen. "And sure, your roommate-" Mamma hinner inte fortsätta sin mening då tre stycken människor kommer in till rummet. En tjej, med mörkt hår, svarta kläder men som ändå ser väldigt söt ut, och två killar. Vänta nu... killar?
"Oh hi, you must be my new roommate." säger tjejer som förvånatvis går fram till mig och ger mig en kram. Jag kramar hennes stelt tillbaka. 
"Hi, I'm Lauren." 
"Christina." Hon ger mig ett varmt leende och jag försöker mig på ett leende tillbaka. Mamma harklar till bakom mig, 
"I didn't knew boys were allowed in girls dorms." 
"Mum." varnar jag. Jag vill inte att hon ska skämma ut mig under det första mötet med mina nya rumskamrat, och speciellt inte inför dessa två väldigt snygga killar som står framför mig med händerna i fickorna. De ser inte ut som deras tjejkompis här, de har inga piercings eller ett svartmålat ansikte. De ser faktiskt ut som två helt normala killar. 
"I'm just saying Lauren, I don't want you kicked out."
"We should go." hör jag den ena killen viska till den andra, innan de ger sig iväg och sticker ut genom dörren och lämnar mig ensam med min redan upprörda mor och min nya rumskompis. 
"I'm sorry for my friends, I didn't thought you'd show up already. I wouldn't let them come inside if I knew you were here." försäkrar sig Christina om och även om hon menar mig bryter hon aldrig ögonkontakten med min mor. 
"It's okay. Maybe I'm just overreacting. So, Lauren you've got everything now?" Jag vänder mig om mot min mamma, som redan har tårar i ögonen. Jag visste att hon skulle bli känslomässig.
"Yes, mum." säger jag lite irriterat. Jag känner redan hur mycket hon skämmer ut mig inför min nya rumskompis och det sista jag vill är att framstå som någon morsgris. 
"My sweet, little, baby." snyftar hon och jag hinner inte ens reagera innan jag blir indragen i hennes famn. 
"Mum." säger jag och försöker lossa lite på hennes hårda grepp som orsakar att jag knappt får någon luft. 
"I'm going to miss you so much." 
Jag biter mig i läppen för att hindra tårarna att komma. "I'm going to miss you too." 
"Just, call me anytime you want and if anything happens." Hon tar mitt ansikte i hennes händer och pussar mig i pannan. 
"I promse." säger jag. Jag går med henne mot dörren, kramar om henne en sista gång innan jag ser hennes korta figur gå me snabba steg längst korridoren. Jag ser hur hon tar fram en näsduk från fickan på hennes jacka. Det gick faktiskt bättre än vad jag trodde, men jag måste medge att om Christina inte skulle varit i samma rum skulle jag slängt mig ner på sängen och gråtit. Truth be told. När jag inte längre ser mamma i korridoren stänger jag dörren, men vänder mig inte om. 
"Are you okay?" hör jag Christina försikigt fråga. Jag vänder mig om, ser henne liggandes på hennes säng med en tidning i handen. 
"I guess." svarar jag och rycker på axlana. "How did you feel after saying goodbye to your parents?" frågar jag, i hopp om att hon skulle känna likadant så jag får det bekräftat att detta är normalt. Jag är normalt att vilja gråta när man lämnar sin mamma, trots att man är 18 år. 
"I didn't feel anything. Normal, I guess." säger hon och rycker på axlarna. 
"You didn't even feel a bit sad?" Jag vill inte irritera henne med alla mina frågor men hon verkar inte som den typen som blir arg. 
"Nope. I don't have such a great bond with my parents anyway." 
"Oh..." säger jag och nickar förståeligt. Jag går fram till min säng, sätter mig ner på kanten och gungar lite upp och ner. 
"Wow, I won't get much beautysleep in this one." säger jag och Christina skrattar ett klingande skratt. 
"I feel you."
 
Jag packar upp mina kläder och hänger in dom i garderoben. Galgarna räcker precis vilket jag tackar Gud för. Jag lägger mina anteckningsblock och böcker på skrivbordet, fotot på mig och Alex ställer jag på nattduksbordet bredvid min väckarklocka. 
"Is that your boyfriend?" frågar Christina och sätter sig på min säng med fotot på oss i händerna. 
"Yeah." säger jag och jag känner hur rodnaden fyller upp mina kinder. Jag föredrar helst inte att prata om mig och Alex, inte för att jag skäms över honom, mer för att jag föredrar att hålla det mesta av mitt liv privat. 
"What's his name?"
"Alex."
Hon ler, "You look so cute together. How long have you two been going out?"
"A year and a half." 
"Are you serious? That's such a long time." 
Jag kan inte motså från att le. Ja, ja det är en lång tid. Och min kärlek för honom är fortfarande lika stark. 
"I know right?" säger jag och fnissar lite. "Do you have a boyfriend?"
"Hell no." säger hon nästan om om det vore skrattretande. "I don't even date."
"Why not?"
"It's not my thing, I guess. Ofcourse I sleep around with boys and stuff, but I would never get a boyfriend." Åh, så hon är en sådan som sleeps around. Att jag inte insåg det tidigare. Tanken att byta kille från dag till dag får mig att må illa, jag skulle aldrig kunna tänka mig göra något sådant. Jag och Alex har ju inte ens... Nevermind. 
"What about the guys who were here before my mum scared them away?" 
"No, they're just my friends." skrattar hon. "I would never date any of them."
"You know, Alex and I were best friends before we started dating." säger jag och höjer ögonbrynet. Jag förstår knappt själv varför jag sitter här, men en tjej jag knappt känner, och försöker på något sätt ge henne lite hopp inom kärlek. 
"I can't even imagine dating either Harry or Niall." Så det är vad dom heter. "We're too much alike."
"Isn't that a good thing?"
"Not if you ask me. I want my complete opposite becuase then I wouldn't get bored. I would be more interested." 
Hon kanske har rätt. Är man varandras motsatser blir allt mycket mer intressant. Nej. Så får jag inte tänka. Jag och Alex är så lika på alla sätt och vis, och det har ju funkat hittills, eller hur? 
"However, I'm happy with my life how it is." säger hon och reser sig från min sing och går tillbaka till hennes egen. 
"That's just how it should be." svarar jag och ger henne ett leende och jag får ett leende tillbaka från henne. "So, anything more I don't know about you?" frågar jag, lite osäker denna gång med tanke på alla frågor jag ställt den senaste halvtimmen.
"There are a lot of things you don't know about me." säger hon och flinar. "But sure, what do you want to know?"
Jag rycker på axlarna, "Anything. You interests, for example." 
"Well, I like styling. Like, both makeup and hair. I like to go out, get drunk you know. And I also like this band." säger hon och pekar på en utav affisherna som sitter på väggen. 
"Never heard of them actually." 
"They're so good, I have to show you a few of their songs later."
"I'd love that." svarar jag med ett leende. 
"So, what do you like to do?"
Jag tänker efter ett tag. "Um... well, I like reading." svarar jag. Christina nickar men möter inte min blick. Åh, ho måste tycka att jag är värsta tönten. Jag försöker komma på något mer jag gillar. "I also like to swim, and to like exercise."
"Cool." säger hon och nickar. "So you don't go out partying and stuff?"
"To be honest, I've never been drunk in my whole life." svarar jag och gömmer mitt ansikte med mina händer. 
"You have never been drunk and you are eighteen years old. Wow, Lauren, you have to follow my friends and I to a party sometime." Det är kanske inte det första jag sätter på listan över saker jag vill göra men jag nickar ändå och ler, hon är ju faktiskt den enda personen jag känner här hittills och jag vill inte att hon ska tycka att jag är tråkig och på något sätt lämna mig. Det sista jag vill bli är ensam. 
Christina återgår till hennes tidning och jag lägger mig på min nya, knakiga och hårda säng för att ta mig en liten tupplur. Mina kurser börjar inte förrän imorgon så jag har iprincip hela dagen på mig att utforska campus, jag har gott om tid på mig så en liten powernap skadar nog inte. 
"Hey Lauren...?" hör jag Christina säga när mina ögonlock är som tyngst. 
"Hm?" svarar jag. 
"I'm glad I got such a sweet roommate as you. I think we're gonna have a great time." 
Det formas ett leende på mina läppar innan jag slutligen somnar. 
 
 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: