Efter middagen går jag och Christina tillbaka till vårt rum, jag stupar ner på sängen direkt men glömer bort att det inte är min mjuka säng som hemma och det slutar upp med att min rygg nästan går av. Jag skriker till, mean Christina faller ihop på golvet av skratt. 

"Oh my god. Lauren... are you... are you alright?" frågar hon mellan ett flertal djupa andetag för att lugna ner sitt skratt. Jag kan inte hålla mig för skratt heller. Jag rullar runt ett varv och lägger mig på rygg. 

"I'm alright." fnissar jag. "I really have to get used to this soon." 

"You will, soon." säger hon och skrattar igen. "I'm going to the lounge to meet up with some friends, do you want to come?" 

Jag tänker direkt att Harry kommer vara där vilket får mig att skaka på huvudet. "You go. I'll just stay here. I've just started this new book." ljuger jag. Jag har inte alls börjat på en ny bok, jag bara... Jag tror det är bäst om jag inte irriterar honom ännu mer, jag har irriterat honom nog mycket för att få honom att ogilla mig. 

"Oh, okay. We'll be around here somewhere if you change your mind." säger hon, och i nästa sekund är hon borta. Jag blir glad när jag tänker att hon faktiskt bjöd med mig, men hennes vänner är nog inte några för mig, jag vet inte ens om Christina är något för mig heller. Hon är alldeles för... och jag är alldeles för... Jag kommer inte ens på något ord för vad jag är, inte Christina heller för den delen. Vi är olika men ändå så lika, det är kanske det som får oss att passa? Det som Christina berättade när det gällde killar, hon vill ha hennes rena motsats för då blir det mer intressant. Jag och Christina är olika, det är kanske vad som kommer få vår vänskap att fungera.

Jag tittar på klockan. Den är sju. Vad ska jag då göra tills läggdags? Kanske jag ska gå och ta mig en dusch, eller kanske jag ska påbörja en ny bok i alla fall? Båda förslagen lockar mig, men jag bestämmer mig för att först ta mig en varm dusch och sen kan jag spendera resten av kvällen åt min bok. Vad finns det annars för förslag? Jag är alldeles för lat för att utforska campus, dessutom föredrar jag att gå med någon nu när det är mörkt ute, vem vet vad som sorts elever det kan finnas här. Jag packar min badväska, som jag tror kommer användas flitigt, och går iväg till duschrummen.  

 

Efter envarm och avkopplande dusch klär jag på mig de mysigaste kläder jag äger och traskar ut från badrummet. Duscharna var fulla när jag kom dit men efter sisådär 10 minuters väntekö fick jag tillslut en egen dusch, till skillnad från vissa andra som ställde sig i samma dusch som sin kompis. Jag skulle aldrig kunna göra något sånt, jag är alldels för privat gällande min kropp, jag menar... inte ens Alex har sett de mesta av delarna... Korridorerna är det tysta, som vanligt nästan. Alla hänger väl mest i deras egna rum, om man så inte vill träffa någon utav det andra könet, det är väl det sällskapsrum finns till för antar jag. Eller så gör man bara som Christina och smugglar in pojkar till sitt rum. Jag vet inte om jag skulle våga det. Jag vill inte riskera att bli relegerad, det var nog svårt att ta sig in på den här skolan hur som helst. Och vilken kille skulle jag ens tänka mig ta med mig in på mitt rum om inte Alex? Det blir ett senare problem, någon gång måste han ju få komma och hälsa på mig på min skola. Ett litet besök kan väl inte skada, dessutom så gömmer jag honom i garderoben om någon säkerhetsvakt skulle få för sig att titta förbi. Det går omkring säkerhetsvakter i korridorerna och ute på campus under alla kvällar. De ser till så att vi håller oss nyktra, inte röker inomhus, inte tar in det motsatta könet i sitt rum, inte bråkar, slåss och allt vad man kan tänka sig. Det är lite lustigt att de behöver säkerhetsvakter då alla elever här är i princip vuxna snart, alla är i alla fall över 18 och då måste man väl ändå veta hur man ska uppföra sig - och följa reglerna. Jag satt hemma en kväll och läste på reglerna för skolan, alla var så uppenbara att jag inte ens behövde lägga ner tid att plugga in om i hjärnan. Varför skulle jag till exempel få för mig att springa omkring naken på campus? Jag förstår inte varför en sådan regel ens finns med, vem är dum nog att springa omkring utan kläder när tusentals personer kan se en? Inte då jag i alla fall. 

Jag passerar ett sällskapsrum där jag ser Christina sitta i en utav sofforna med ett gäng kompisar på 6 stycken. 

"Hey Lauren." ropar hon och vinkar dit mig. Jag tvekar lite, egentligen känner jag inte för att bli presenterad inför alla hennes kompisar när jag just kom ut från duschen helt osminkat, vått hår och de sunkigaste kläderna man kan tyckas hitta. Men tillslut går jag fram, jag ställer mig på sidan av de två sofforna som alla är upptagna av ungdomar med blickarna på mig. 

"I want you to meet my friends." säger Christina och ler. "This is Niall, you've already seen him before," säger hon och ler och pekar på den blonda killen med de kristallblå ögonen. "And this is Harry, who you've also seen before," skrattar hon, "and this is Alice, Rebecca and that's Louis." säger hon tillslut och pekar på varje människa efter varje namn. De två tjejerna ser på mig som om jag var det äckligaste de någonsin sett, det tycker jag inte om och det gör mig nervös, kanske till och med lite rädd. Jag brukar inte jämföra mig med andra men till skillnad från dem så är jag ingenting. Deras pinnsmala kroppar, stora bröst och perfekta ansikten är väl precis vad killar vill ha nu för tiden. Och jag har inget av de sakerna. Det är väl därför de ger mig blickar, för jag ser inte ut som dom, jag undrar vad som skulle hänt om jag gav dem sådana blickar tillbaka. Hade dom reagerat på samma sätt som jag: ignorare det, eller hade dom... jag vet inte... anfallit mig? 

"And this is Lauren, my roommate." 

Jag ler lite smått åt Louis som tycks vara den enda som vill ge mig ett leende från första början. Harry tittar inte ens upp på mig, han ser ner på hans telefon som han suttit med under hela presentationen. Niall ser på mig men med ett uttryckslöst ansikte, och de två tjejerna ser på mig med spyfärdiga blickar.

"Wow, nice roommate you've got there." säger den ena tjejen, Alice, och skrattar. 

"Shut up, Alice." väser Christina innan hon ser på mig med ett mjukt leende, som om hon vill att jag inte ska ta illa upp över det hon sa. Jag vet att Alice var sarkastisk och menade väl säkert "fan, vilket usel rumskamrat du har", men jag försöker inte bry mig om det, jag vill inte få det att verka som att hon är starkare än mig. Jag har redan något emot Christinas kompisar och jag börjar undra om det är så smart att jag umgås med Christina över huvudtaget, hon kommer vilja ha med mig på ställen där hennes kompisar ska vara, som mest troligt inte vill ha mig där. Jag måste se till att få lite fler vänner snart, jag klarar mig inte bara med en. 

"Aw, don't worry sweetheart. I didn't mean to hurt your feelings or anything. I like your outfit by the way." Alice ger mig ett hemskt flin, ett flin som får mig att vilja skrika på henne. Men jag ska inte höja rösten inför alla nya människor. Jag himlar med ögonen och vänder mig om och går iväg. Jag vill inte ha något med Alice, eller någon utav dom andra att göra. Förutom Christina, hon är min rumskamrat och hon kan jag ju inte bara låta bli. Jag hör hur de skrattar när jag går iväg, mest Alice. 

"Is it fun having an innocent little angel as roommate?" hör jag Alice säga bakom min rygg. Jag vänder mig inte om. Jag ska inte slösa bort min tid på henne. Men jag börjar undra... är det folk får som första intryck av mig? Att jag är en oskyldig liten ängel som alltid gör vad mamma säger? Är jag det? 

 

Jag har suttit med min bok i snart två timmar och redan hunit läsa mer än hälften. När jag väl börjar läsa kan jag inte sluta. Christina klampar in genom dörren när klockan slår nio. 

"Hey, are you alright? Sorry about my friends, or Alice at least, she's..."
"She seems nice." säger jag med full sarkasm i blicken. 

"She is nice, when you get to know her." Det tvivlar jag på. 

Jag rycker på axlarna, "Sure, whatever." muttrar jag och återgår till min bok. 

"Hey..." hon sätter sig på min säng och kollar allvarligt på mig. "Don't listen to her. She's just jealous. You are cool, sweet and beautiful, and I don't want Alice out of all people to tell you any different." 

Jag får ett leende på läpparna av hennes snälla ord, "Thank you." 

Jag undrar om hon säger det bara för att vara snäll, eller om hon faktiskt menar det. Åh. Det är tjejer som Alice som får andra att tappa självkänsla. 

"The guys seems to like you atleast." säger Christina och flinar innan hon byter från min säng till hennes. 

"I doubt that." fnyser jag.

"Well, atleast Louis said that he thinks you're sweet." 

"Sweet. That's the only word people use to describe me and I don't know if I should be happy or sad about it." suckar jag. 

"Why would you be sad about people calling you sweet? I thought 'sweet' was a nice word to call someone?"

"Yeah but it sounds like I'm 12 years old."
"Oh come on, it's a nice word, you should be happy." säger Christina och kastar iväg en kudde på mig som träffar mig i huvudet. Hon skrattar till men täcker sedan munnen när hon ser min mördarblick. 

"I'm sorry." säger hon, men håller sig inte mycket längre utan brister ut i skratt igen. Tillslut kan jag inte heller hålla mig.