Min mattelektion börjar snart, jag springer sista biten för att inte komma försent. När jag anländer till klassrummet har nästan alla kommit, men jag är inte ensam att dyka upp lite senare än läraren. Dylan ler åt mig när jag märker honom lite längre bak i klassrummet och jag bestämmer mig för att sätta mig ner bredvid honom. 

"Hey." säger han och drar ut min stol. Jag ger honom ett leende som tack. Han är klädd i en svart sweatshirt och ljusa jeans, om det var något jag lade märke till då jag först såg honom var att han hade en väldigt bra smak på kläder för att vara kille. 

"Hi." 

"Are you ready for the 'real' first day of school?" Är jag?

"Yes, totally ready. You?" 

Dylan rycker på axlarna, "I don't know. Math isn't my strongest subject so that's why I'm here, to get better."

Det förvånar mig faktiskt, för jag valde matte av samma anledning. Matte har aldrig varit mitt starkaste ämne så jag såg detta som ett tillfälle att bli bättre.

"I'm sure we'll both do fine." säger jag med ett leende.

"Alright, class." ropar läraren och kämpar i säkert över en minut att då tyst på alla. Det är inte lätt när det är nästan 40 personer. "I'm going to hand out your books. Be careful, don't lose them. If you do you will have to pay for it." säger min nya mattelärare, en gammal man, säger 50 år, väldigt tråkig att lyssna på och klädd i avskyvärda byxor, en lila skjorta och en svart väst för att slutföra looken. Okej, han må vara gammal men ett litet sinne för styling bör han väl ändå ha? Jag kommer på mig själv att stirra på hans outfit när en bok kastas ner framför mig på bänken och jag hoppar till. Matteboken är tjock, flera hundra sidor, och så fort jag öppnar den möts jag av tal och tecken jag aldrig stött på tidigare. Jag sjunker ner i min stol, suckar, och frågar mig själv varför jag valde matte av alla kurser. 

Efter tio minuter av lektionens gång, och läraren har börjat prata om ekvationer, öppnas dörren helt plötsligt och en pojke med brunt krulligt hår kommer inrusande. Det tar inte lång tid för mig att identifiera personen. Det är Harry. Läraren skjuter en argsint blick på den försenade killen. 

"Sorry I'm late." mumlar Harry.

"Mr. Styles, how nice of you to join us. I was just talking about equations, but maybe I should teach you the clock instead?" Mr. Parker må vara gammal men lite sinne för humor verkar han ha i alla fall. "Please, have a seat." 

Harry muttrar något troligtvis ingen annan än han själv kan tyda och går mot den enda lediga platsen som finns kvar i klassrummet. Bakom mig. Jag tittar inte ens på honom när han går förbi min bänk. Vem vet, märker han att jag kollar på honom kanske han går till attack. Jag kanske överdriver. Men med tanke på vårt första möte, och sedan igår, verkar han inte tycka om mig så speciellt mycket. Men vad spelar det för roll, ändå?

Mr. Parker fortsätter sin genomgång om ekvationer och uttryck, just den delen av matten jag har som extra svårt för. Jag försöker hänga med och ta in allt han säger, jag skriver av hans anteckningar på tavlan men allt går så fort fram att trots att jag försöker så är det omöjligt att hinna med i hans takt. Jag får väl hoppas att Dylan förstår sig på det här mer än mig, han kanske kan hjälpa. Efter en halvtimmes genomgång ger han oss tid att arbeta med ett blad han lämnar ut till oss. Ett blad fullt av uttryck och ekvationer i olika svårighetsgrader. 

"Hand this in when you're finished and then you'll be free to go." säger Mr. Parker och sätter sig ner vid sitt skrivbord. Jag tittar på pappret, den första uppgiften är svår, men ändå är det den enklaste svårighetsgraden. Jag suckar igen, för säkert femte gången under bara den här lektionen. 

"Are you okay?" viskar Dylan.

"Do you understand any of this?" frågar jag.

Han lutar sig mot min bänk, och med pennan i handen försöker han förklara.

"Basically, you want to know what value x has, right? So you just have to divide 24 with 6 to ind out the value of x." Han låter så insatt och smart när han förklarar och ritar i mitt block hur han tänker. "Do you get it?"

"Yeah, I get it now." säger jag, med faktiskt sanning i rösten. "Thanks." 

Jag tittar på andra talet, jag tänker på vad Dylan just förklarade och gör samma sak. Jag vet att 8x är 32, vill jag då veta vad x är så delar jag 8 med-

Mitt smarta tänk avbryts när en stol skjuts bak bakom mig och Harry passerar min bänk och går fram till Mr. Parker som tittar skeptiskt på Harry, som lägger fram sitt blad på katedern och lämnar klassrummet med allas blickar i ryggen. Är han klar? Redan? Jag som just blev klar med första talet av 10. Jag vet inte vad jag ska tro om honom, antingen är han väldigt smart eller så hoppade han över alla uppgifter. Jag skulle nog satsa på det andra alternativet. 

 

Lunchdags och jag står utanför matsalen och väntar på Christina som idag kommer i rätt tid. Medan vi fyller på mat på våra brickor berättar hon om hennes roliga morgon. 

"And then the teacher said that we only had two days to study the whole European map, I'm screwed." säger hon och fortsätter att komma upp med orsaker till varför hon hatar hennes ny geografilärare. "He even gave us homework, the first day. I mean, who does that?" 

"Him, obviously." skrattar jag.

"Oh hush up, let's go find a table." säger hon och vi tar våra brickor med mat och går mot det första lediga bord vi ser, det sitter redan några andra där vid, men bordet är stort och det finns gott om plats trots att vi sätter oss där. Eleverna bredvid oss verkar då inte ha något emot oss, de märker oss säkert inte ens, de är alldeles för upptagna med att diskutera om maten och om dess resa genom alla möjliga länder innan den hamnade just på denna skola, i denna matsal och på dennes bricka. 

"So, anything exciting that happened in your math class?" frågar Christina och slevar i sig en stor tugga fisk. 

"Not exactly. It's hard, I'm not that good at math." 

"You, Lauren Palmer, not good at math?" Christina verkar förånad. 

"Yeah, I've always been bad at math, even though how hard I try." säger jag och rycker på axlarna. Det är inte direkt så att jag skäms över att vara dålig i matte, alla kan väl inte vara bra på allt heller. 

"Wow, and I thought you had A's all the way."

"No." utbrister jag och skakar på huvudet. "Well, almost." fyller jag i, och båda skrattar. 

"I heard Harry is in your math class." 

Jag rynkar ögonbrynen, "Yeah, how do you know?"

"He told me." säger hon och rycker på axlarna.

"Why?"
"I asked him if I knew anyone going there. He mentioned your name and a dude called Dylan." 
Jag blir förvånad över att han ens kom ihåg mitt namn. Och Dylan, känner de varandra? Det skulle kanske varit lite konstigt, Christina skulle väl veta vem han var då, eller?
"Do you know anone named Dylan?" frågar jag.

"I have no idea who he is actually. Do you know him?"
Jag rycker på axlarna, "I wouldn't say I don't know him, but I woudn't say I know him either. I've met him three times in two days. I sit next to him in math." 

"Is he alright?" 

Jag rycker på axlarna igen, "He's alright. He seems like a cool guy, very friendly. I would love to get to know him better."

Jag märker hur Christina flinar åt mig och jag vet direkt vad hon tänker. 

"No, not like that." försäkrar jag henne om. "You know I already have a boyfriend."
"Oh, right. I totally forgot about him." säger hon till sitt försvar. Jag har inte hört av Alex sedan jag flyttade hit, det är ju i och för sig bara två dagar sedan vi sågs sist, och två dagar är minimum för oss två att inte träffas. Ibland kunde det gå en vecka innan vi sågs, just för att våra dagliga scheman är stressiga, men vi har alltid tagit vara på tiden vi kan spendera tillsammans, även om det verkar helt lönlöst nu då vi är tre timmar ifrån varandra. Han kan inte bara köra hit för kvällen och sedan åka, det skulle leda till 6 timmars bilresa för hans del och det vill jag inte utsätta honom för. 

"Have you talked to him lately?" Christinas fråga tar mig tillbaka till verkligheten och suddar bort alla tankar om Alex. Tanken att inte få träffa honom för mig väldigt nedstämd.

"No, I haven't."
"Don't ou think you should call him?" Hon märkte nog att jag blev nedstämd efter att vi nämnde honom. 

"I will call him tonight." säger jag och tar en klunk från mitt vattenglas. Skolans mat är förvånatvis god, bättre än min gamla skola som jag personligen tyckte om väldigt mycket. Jag skulle lätt kunna sätta 9/10 på denna mat. 

Efter nästan en timmes lunch måste vi börja röra oss mot vår nästa lektion som råkar vara psykologi som vi lyckligtvis får vara tillsammans på. Vi står utanför samma klassrum som igår och väntar på Mr. Philips att dyka upp. Jag står bara och väntar på- Just precis. Ljudet från hans nycklar som klinkar mot varandra då dom hänger i kanten av hans jeans. Han ser preis likadan ut idag som han gjord igår, bara skjortan är ny. Hans hår är sådär tillplattat och ligger fint uppe på hans huvud. Vänta nu Lauren. Det är min lärare jag pratar om.