"Hey Lauren." hör jag Dylan ropa när jag är på väg ut mot campusområdet för att sedan ta mig till mitt rum. Jag vänder mig om och väntar tills att han sprungit ikapp mig.

"Hi." svarar jag och fortsätter att gå. 

"Have you heard about the campfire?" frågar han lite försiktigt och ser ner på den lövtäckta marken vi går på. 

"I don't know. Should I?" 

Dylan fnissar, "It's a huge campfire for all the students on this school." När jag väl tänker efter kanske jag visst hört talas om den. Det måste nog vara det som står på alla anslagstavlor runt om hela campus. 

"Oh." säger jag intresserat. "So, what's so big about it?"

"I don't know really. I heard that some band are performing, and I don't know people are saying it's cool and yeah. Most of the students I've heard talking about it are planning to get drunk as hell." 

"On campus?" frågar jag häpet. 

"Yeah, crazy right?" skrattar han. 

"Are you planning om going?" frågar jag honom.

Han kliar sig i nacken, "Yeah... that's why I came to you. I was going to ask you if you wanted to go. With me." Hans röst låter nervös och osäker, vilket jag bara tycker är sött. 

"Yeah sure, I'll come." svarar jag och får se Dylan spricka upp i ett leende. "When is it?"

"On Friday."

"Well, I'm looking forward to Friday then." 

Vi går tillsammans genom campus tills vi är framme vid Dylans byggnad. Skolans sovsalar ärr uppdelade i tre olika byggnader. Dylan bor inte i min byggnad så jag kramar honom hejdå innan han småspringer in till hans byggnad. Klockan är bara fyra, jag har hela kvällen framför mig, så jag bestämmer mig för att gå en runda runt campus, man vet ju aldrig vad man kan stöta på.

Jag går igenom en park. Den är omgiven av små enar, i mitten finns en stor fontän och det finns åtminstone tjugo parkbänkar utspridda på området. Det ser mysigt ut. Jag kommer att tänka på mig och Alex, vi brukade alltid sitta på samma parkbänk vi satt på under vår första dejt och det minnet gör mig glädje. Min fina Alex... Just ja, Alex! Jag gräver i fickan efter min mobil och slår direkt in hans nummer, såklart kan jag det utan till efter ett x antal telefonsamtal till honom. Jag håller mobilen mot örat medan jag fortsätter min vandring runt campus.

"Hey." svarar han glatt på andra sidan luren. Bara av att höra hans röst, och att höra honom säga mitt namn gör mig genast mycket gladare än vad jag redan var. 

"Hi, I miss you." säger jag och putar med läppen trots att han inte kan se det. 

"I miss you too. How's your new school?"
"It is... big."

Jag hör honom skratta. "Anything more? Have you met any new friends? How's your roomate? Your teachers?"

"Hey, take it easy with the questions." skrattar jag. "Well firrst of all, my roommate is... she's special but I like her." 

"She's like this punk, rok, emo kinda girl. She wears a lot of make-up and her clothes are mostly black, just like her make-up. She told me to say hi to you by the way."

"You told her about me?" Jag hör på hans röst hur han ler. 

"She saw a picture of us so I told her, I hope that was okay?"

"Yeah, why shouldn't it be? I'm glad you told her, I thought maybe you had forgotten about me." Han flinar, det är jag helt säker på. 

"Why would I? You're my boyfriend." skrattar jag. 

"I left two days ago." säger jag och himlar med ögonen. 

Att höra hans röst spricka så där, bara för att han saknar mig, skär i hjärtat. Jag saknar att inte kunna spendera lika mycket tid med honom, och inte kunna prata med honom lika mycket som förut. Skolan kommer ta upp nästan allt för mycket tid för mig för att jag ens ska hinna ringa honom varje dag. 

"What are you doing this weekend?" frågar han. Jag funderar om jag ska berätta om den 'stora lägerelden'. Berättar jag kommer jag känna mig tvungen att bjuda med honom, men jag som redan lovat Dylan. Men jag har lovat honom från dag ett att vara ärlig, så jag berättar precis som det är. 

"I'm going to a campfire with Dylan."

"Dylan?" Han låter förvånat. 

"He's a friend. We have classes together."

"What?" utbrister jag, nästan för högt för jag märker hur jag får ett par blickar på mig när jag passerar ett litet café. "Ofourse not. Why would you even ask such a stupid question?" Jag blir faktiskt lite upprörd att han ens frågade. Jag som trodde att han litade på mig. 

"I'm only joking with you. I know you would never do anything with somebody else." Åh, jag tänkte väl det. Men tanken släpper inte bara för det.

"Look, Alex, I have to go. We'll talk later, okay?"

"I will try." svarar jag. 

"Love you too." säger jag tillsist innan jag lägger på. Det var skönt att höra han röst. Två dagar utan den och jag börjar redan sakna honom. Är jag galen? frågar jag mig själv. Förälskad, det är kanske det rätta ordvalet.

 

Jag passerar alla möjliga ställen man kan tänka sig. Det förvånar mig hur mycket som finns här på campus, jag skulle ju faktiskt kunna överleva här. Det finns ett café, en slags butik som liknar 7/11 och sedan finns det privatpersoner som säljer egna grejer. En tjej från min matteklass säljer sina egengjorda halsband till exempel. Jag passerar fotbollsplanen, där urläckra tonårskillar springer omkring och värmer upp innan deras träning. På planen bredvid står ett gäng cheerleaders och gör precis som fotbollskillarna, värmer upp. Jag önskar ibland att jag var insatt i en sport, då hade jag i alla fall något att göra efter skolan istället för att gå omkring på campus och fördriva tid. Jag bestämmer mig för att titta på då cheerleading-tjejerna tränar, jag har alltid tyckt att cheerleading är en cool sport, men det är ingenting för mig. Visst, jag är vig, men alldeles för osmidig att kunna göra volter och allt annat de håller på mig. Jag sätter mig på läktaren där det redan sitter ett par andra människor. Större delen är tjejer och de ser ut över planen, mest troligt för att heja på deras tjejkompisar. De få killar som sitter där är väl mest troligt där för deras flickvänner är där. Jag slår vad om att Alex skulle göra det för mig. 

De extremt talangfulla tjejerna bildar en slags pyramid och det får mig att bli alldeles häpen. Visst, jag har såklart sett på film men att se det i verkligheten gör allt så mycket coolare. 

"Pretty cool, huh?" säker en röst bakom mig och plötsligt sätter det sig någon ner just bredvid mig. Hennes blonda hår är uppsatt i en perfekt svans och hon har på sig en cheerleadinguniform. 

"Very. I can't believe their actually doing it." säger jag. Den blonda flickan skrattar ett bedårande skratt som visar hennes vita, perfekta tänder. 

"It takes practice." 

"Why aren't you down there joining them?" frågar jag, eftersom tanken slår mig att hon måste vara en i laget.

Tjejen suckar, "I hurt my ankle the other day." Hon pekar ner på sin fot som har ett sort bandage runt sig, och det är inte förrän nu jag upptäcker kryckorna som ligger på bänken bredvid henne. 

"Oh, I'm sorry." 

"It's okay. The doctor said I'll be able to walk again in a few weeks." säger hon och rycker på axlarna. 

"Do you want to join the team?" frågar hon plötsligt helt ut från ingenstans och jag skrattar till av hennes plötsliga fråga. 

"Me? No way. I'm not very good at these things." säger jag och pekar ner på planen då tjejerna springer och gör en handvolt, det ser hur enkelt ut som helst när dom gör det. 

"Oh come on, you can't be that bad." säger hon. 

"Trust me, I am that bad." konstaterar jag och skrattar. 

Tjejen suckar men skrattar ändå, "Oh well. Since I'm the leader of the team you can always come to me if you change your mind. I swear, if you try, you won't forget it. It's fun. And we need new members since the old students here left."

Jag kan knappt fatta att kaptenen för cheerleadinglaget faktiskt erbjuder mig en plats i laget. 

"I'll think about it." svarar jag, trots att jag nästan är säker på att det aldrig kommer att hända. 

"I'm Brittany by the way." Hon håller fram hennes hand och jag tar tag om.

"Lauren."

 

Det har börjat falla ett mörker över London och kylan kryper sakta in. Jag har alldeles för lite kläder på mig för att kunna sitta här och se på då hejarklackslaget tränar, så jag säger hejdå till Brittany och börjar min gång hem till mig igen. Det känns fel att kalla det mitt hem, trots att det faktiskt är mitt hem, mitt nya hem. Dörren är låst när jag rycker i handtaget så jag letar efter min lilla nyckel och finner den efter många nervösa tankar att jag tappat den. Jag måste se till tt fixa en nyckelring innan den försvinner på riktigt... Jag vrider om låset och öppnar dörren, men jag får en chock när jag finner Christina i hennes säng, med en kille med brunt, lockigt hår över sig.